Dödsångest och tacksamhet


Kanske står dessa känslor nära varandra eller kanske är det bara en destruktiv känsla som gör att jag håller mig på tårna. Oförmögen att slappna av och andas ut för då kanske jag eller någon jag älskar drabbas av något. Får man må och ha det så här bra. Nej deg får man inte kommer jag snabbt på. Tankar om våldtagna och misshandlade barn kommer tillbaka, och så sitter jag i min gröna sammetssoffa och mår dåligt. Precis så där dåligt som jag tror att jag förtjänar att må när en hel värld lider.

Gustav kommer hem, sätter sig mittemot mig. Jag berättar om min dödsångest och han om sin. Hur vi vill vara bättre föräldrar medan vi är här.

Jag: Jag är rädd att Matheo ska växa upp och säga mamma du lekte inte med mig du var i din telefefonen.

Gustav lyssnar.

Jag: Det är ju mycket bättre än det en gång var men jag har ångest över att jag bloggat hela Matheos livsstid och två år innan det.

Gustav nickar,

Jag: Jag tror bara att jag skulle vara en mycket bättre mamma om jag inte bloggade. Det är två timmar per dag jag frigör till barnen.

Gustav: Det skulle göra stor skillnad.

Jag känner mig lättad och rädd på samma gång. Så många som vill blogga, bli influencers och få blogga på mama. Jag borde vara tacksam. Men så tänker jag på vad jag vill och det är att vara en bra och närvarande mamma till våra barn. Att följa ens hjärta och ett det folk tycker att man borde, det är en konst. Åh vad jag vill behärska den.

Jag är livrädd för att kasta bort min tid med barnen på telefonen. Pascal sover förvisso vid mitt bröst nu så han märker inte att jag bloggar. Men jag hade också kunnat lyssna till hands andetag, tittar på fullmånen som står klart på himlen i denna skrivandes stund och dessutom lyssnat på mina tankar och reflektioner kring dan. De privata istället för att formulera det personliga för mina bloggvänner.

Det känns lite som att ta farväl från en vän därför drar jag mig. Men jag tror att vi närmar oss vår slutstation mina älskade bloggvänner.❤️❤️❤️?

Bloggvännerna har ordet

59 svar till “Dödsångest och tacksamhet”


  1. J skriver:

    2 timmar?!

  2. Jenni skriver:

    Det verkar vara en klok fundering, du har så mycket omkring dig så jag förstår inte hur du hinner och/eller orkar! Ge tiden till dig själv och dina barn, det är det bästa dom kan få. Senare kommer andra tider, och möjligheter! Kram

  3. Maria skriver:

    Bloggar inte själv men känner igen mig i det att jag följer dig och några andra bloggar.
    Och ja, helt plötsligt har det gått en timme (eller 2) och ibland får jag dåligt samvete.
    Men samtidigt så lyfter du fram så många bra saker, har en dialog med oss följare. Du reagerar på orättvisor och stärker många av oss som gått igenom mycket.
    T.ex så fick min mamma en hjärnblödning i Spanien samtidigt som din morfar blev sjuk. Och utan att du visste det så delade vi samma känslor. Och du var ett stöd i min sorg.

    Jag har följt dig sedan du skrev ditt första inlägg. Och hoppas självklart att du kan hitta ett sätt som funkar med familjen att fortsätta med detta jobb, din blogg.
    Men förstår även att familjen kommer först. Som för oss alla.
    Ha en mysig tjejkväll och Pascalkväll.
    Kram ❤

  4. Jenny skriver:

    Tusen tack för denna tid du har gett oss! Du öppnade mina ögon för retorik (gick en kurs på södertörn), väldigt spännande.

    Lycka till med allt du tar för dig i framtiden ??? kommer fortsätta följa dig (på nyhetsmorgon) och via snacka snyggt som jag hoppas att jag kan skicka mina framtida anställda på kurser till! ? (mål längre fram)

  5. J | Noees, Amandus och Elviras studietokiga mamma skriver:

    Tycker att du ska vara stolt som arbetat på så envist med allt annat som du tagit dig för i livet samtidigt också. De här småbarnsåren (eller egentligen alla åren så länge de bor hemma) är ju viktiga i relationen till dem. Är evinnerligt tacksam över att du velat dela glimtar av ditt innersta och det har även fått mig att växa på många plan och vrida och vända på saker och ting. Integritet är en stor bit men också att fokusera på sina barn. Vi kör lite mer hardcore och kommer med största sannolikhet flytta utomlands fr om nästa år för att vara nära släkt men också varandra inom familjen, hemskola barnen och resa. Njuta av var dag så länge det går och vi får ihop det helt enkelt. Skrämmande men också väldigt spännande. Seize the day så att säga! Tror inte tid med barnen nånsin är nåt man kan ångra. Och vem vet? Kanske återkommer du om 10-15 år när mer tid finns för att sätta ytterligare avtryck? Inget är ju faktiskt hugget i sten. Lycka till med familjen och livet Elaine!

  6. Anna skriver:

    Jag kommer att sakna dina inlägg om du slutar blogga. Men jag förstår dig! Men jag vill att du ska veta att din blogg gör skillnad. Du når ut med dina kloka tankar till många och dina reflektioner sätter igång många tankar och diskussioner bland oss. Din kamp för barnen har en självklar plats i din blogg som jag inte ser hos någon annan bloggare. Du blandar allvar med yta på ett fantastiskt sätt. Jag hoppas du fortsätter blogga såklart, men är samtidigt glad att du sätter dina barn främst. ❤️

  7. Ana skriver:

    Familjen går ALLTID först så gör det som känns bäst 🙂

  8. Johanna skriver:

    Slutstationen ÄR okej att möta när man har barn❤️. Den är rätt vacker då du med bloggen gjort så stort avtryck och intryck på så många. Jag kommer dock SÅKLART att sakna en Elaine i den här världen av bloggar att läsa. Det finns så få som inte vänder kappan nuförtiden utan faktiskt törs stå upp för sina värderingar och åsikter oavsett hur hårt det blåser. Jag kommer även att sakna storasyster Elaine som med sin medmänsklighet åstadkommit SÅ mycket.

    Men…som tvåbarnsmamma (1,3) förstår jag dig. Jag hinner skriva den här kommentaren för att båda barnen sover. Ibland när jag glömmer bort mig i mobilvärlden så slår min minsta telefonen ur händerna på mig, klättrar upp i min famn och ger mig en puss. Sen är jag i nuet igen.

    Elaine, tack för allt du gjort och allt du kommer att göra. Sluta aldrig kämpa för att tre ska bli noll och sluta aldrig vara så fantastiskt medmänsklig som du är. Du behövs ❤️. Tack ❤️?❤️.

  9. Diana skriver:

    Det känns som en läskig känsla men jag delar den med dig. Jag har bloggat i flera flera år, har ”slösat” många år på det och timmar. Inte alltid på barnens vakna tid men då har det istället tagit från makens tid. Oavsett och hur jag man än gör så tar det någons tid. Om inte ens egna, precis som du säger.. det snor tid från att uppelva och se solen, månen, fåglarna, naturen, färgerna, hemmet, vardagen, tankar och känslor. Vi lever i en stressad värld där vi knappt har tid för att känna efter och tänka längre, reflektera, prata och umgås och då bloggar vi bort de få timmarna vi har att kunna göra just det.

    Jag är på samma spår som du, ska man lägga ner? Vågar inte, vill innerts inne inte, men vet att det vore bäst på många plan i livet.

  10. Linda skriver:

    Det låter som helt rätt beslut!

  11. Viridian skriver:

    Alltså orka! Man har rätt till att göra vad man vill även om man har barn. Blir lite trött på all denna ”jag ska räcka till mm”-prylen som är så svensk. Jag tackar för mig!

    • Annette skriver:

      Det är ju just det som är grejen, Elaine verkar ha kommit till en punkt där hon känner att hon vill vara mer mamma och mindre i bloggsvängen. Det handlar om prioriteringar, där lusten att vara den mamma hon känner att hon kan och vill vara är större än lusten att blogga. Och ibland blir det sammanlagda resultatet bättre om man fokuserar på färre saker, än om man ska fokusera på allt samtidigt eller parallellt. <3 <3 <3

    • Annette skriver:

      Det är det som är grejen, det handlar om en känsla och rätten att göra det man vill. Elaine verkar ha kommit till en punkt där hon känner att hon vill prioritera tiden och närvaron med sin familj. <3

      • Annette skriver:

        Och d ä r kom både det första svaret (som jag trodde jag hade tappat) och det andra… att jag aldrig lär mig att vänta 😉 )

    • Anita L skriver:

      Jag tänkte på samma sätt, det är verkligen så svenskt. Jag tackar dig och Elaine.

  12. Millan skriver:

    Hej
    Jag har läst din blogg varje dag i mer än ett år och tycker att du är en av få bloggare som skriver och delar med sig av vettiga saker. Jag har själv ett barn med en funktions variation, en neuropsykiatrisk sådan, och många gånger har det varit som en trygg famn att läsa dina inlägg om olikheter. En tröst och ibland det ljus man behöver i stunder av mörker. Så fantastiskt med vuxna människor som är barns röster.
    Men egentligen tillhör inte den rösten oss, den tillhör dina barn.
    Min pappa sa en gång till mig när jag behövde fatta ett väldigt svårt beslut, att det beslut som är rätt nu kan aldrig bli fel.
    Kram
    Millan

  13. Flipp skriver:

    Jag vet inte hur mycket din blogg betytt för Förskolebrevet och treskablinoll. Men den är kanske som din soffa, den kanske räcker både för andra barn och dina? För du dokumenterar ju mycket minnen åt dina barn också. Eller så gör den inte det, det vet bara du.

  14. Angélique skriver:

    Läser dig varje dag, det har blivit en rutin innan Evelyn föddes och det har alltid varit intressant att läsa. Varenda dag. Oavsett om det var ett allvarligt eller mindre allvarlig ämne.
    Det kommer att kännas tomt och jag undrar nu hur jag kommer att skryta med nya roliga ord och meningar som du brukar använda, suck 🙂 !!!
    Det finns en tid för allt Elaine och jag tror att du gör det rätta.
    Vi kommer att saknar dig mer än du nog anar.
    Bises !

  15. Annette skriver:

    Helt rätt prioriteringar Elaine <3 Även om du kommer vara saknad på bloggen. Vill ändå dela med mig av vad jag tänkte idag… att jag är så otroligt glad över att du och Läckberg så ofta tar ställning för och emot viktiga frågor. Det gör skillnad!!! Det betyder ju inte att just NI behöver göra det, men att sådana som ni BEHÖVS… Ni gör skillnad! Så får jag önska, finns du kvar åtminstone på Instagram… lite sådär lagom… även om du inte instagramar om familjen utan då och då om frågor du brinner för, sånt som får oss härute att ruskas om lite, vakna och tänka om. Många kramar! Och ja… familjen är viktigast… den man i efterhand vill känna att man har prioriterat. Du har många år kvar att göra det på, och när barnen blir stora kommer de inte komma ihåg något annat än att du fanns där… det är bara att börja… 😉

  16. Jenny skriver:

    Varför inte ”bara” görs ett inlägg om dagen måndag till fredag?
    Kram

  17. Emelie H skriver:

    Åh vad jag kommer sakna dig, Elaine. Du är äkta och god rakt igenom och jag är så tacksam för att få ta del av ditt liv, din kunskap, dina tankar och dina erfarenheter. Världen behöver dig, men för dig är såklart dina barn hela din värld och så ska det förstås vara. Ta hand om dig ❤

  18. Carro skriver:

    Om jag var du skulle jag sluta blogga.. Själv skrev jag dagbok på 90-talet, men när jag fick barn 1997 hade jag svårt att hinna med att skriva i dagboken och det stressade mig enormt.. Tills jag tog beslutet att sluta skriva dagbok.. Helt plötsligt försvann ett ”måste”. Tittade också mycket på tv, och ville se ”allt”. Det hanns ju såklart inte med och jag bestämde mig då också för att sluta följa alla dessa serier.. och då hade man ju plötsligt oceaner av tid till familjen, och inga måsten som hängde över en. För vems skull bloggar du egentligen? Jag tycker du i första hand ska tänka på dig själv o din familj. Men jag kommer sakna dig! ?

  19. Lena T skriver:

    Givetvis skall du göra det som känns rätt för dig, men jag tror att bloggen har fler fördelar än vad du kanske i första läget tänker på. Bl.a. blir det tid för reflektion, både över ditt eget och andras liv. Detta tänker jag gynnar och lyfter dig som mamma gentemot dina barn. Du kommer med bra insikter till andra och samtidigt blir dessa insikter väldigt tydliga för dig själv och vad du skall göra med dem. Sedan kan du påverka samhället PÅ RIKTIGT i bloggen med de frågor som du tycker är viktiga att driva, men det går kanske att hitta andra forum för detta. Bloggen är en bra marknadsplats, men jag förstår att det även i perioder i livet kan vara skönt att ta ett eller två steg tillbaka. Men jag supportar dig oavsett vilket beslut du tar kring detta! Kram

  20. Anita L skriver:

    Bör du ta ditt liv lite lättare? Inte så mycket rädd hela tiden. Jag tror att vi vill följa dina tankar, men det finns så många saker i världen som är trevliga. Måla inte alltid svart på väggen. Löwengrip är av samma typ, alltid går och alla slags skynda, livet går förbi i dimma. Ni behöver alltid terapi och ni kan inte sitta stilla en sekund, vad händer om du tar lugnt livet? Varför skaffa så många barn, om man inte ens kan själv tro sig som en vuxen människa och mamma?

  21. Em skriver:

    Det låter bra. På sistone har det mest känts som att du vill synas och få bekräftelse och uppriktigt börjar bloggandet kännas som alltför egocentrerat.

  22. Kristina skriver:

    Kloka, kloka Elaine. Jag brukar inte kommentera men måste nu göra det. Jag älskar din blogg och det du delar med dig av. Du är så modig som tar strid för det ditt hjärta brinner för❤️. Tänk vad många sådana saker som tillkommit de senaste åren och som nu också tar tid och engagemang utöver bloggandet. Det är klart att du ska välja att lägga din så dyrbara tid på det viktigaste du har. Det är tid som aldrig kommer tillbaka. Kram!!

  23. Jessica skriver:

    Så klokt och sunt av dig tycker jag! Fick mig en rejäl tankeställare själv över mitt mobilanvändande som jag måste se till att begränsa.
    Du är en stor inspiration för mig?
    Vad du än gör så blir det bra och lycka till med allt!

  24. Kati skriver:

    Har gillat din blogg sen jag råkade hitta den 2011…
    Gillat både yta och djup, allvar och skratt!
    Vi träffades faktiskt en gång i ett kök i en lägenhet i Sollentuna.. Tror du umgicks med min kusin som jag vid den tiden delade lgh med.. ? det var ett trevligt möte!
    Jag förstår dig till fullo om du väljer att lägga ner bloggandet!! Välj att fokusera på det viktiga i livet – din familj!
    Lycka till med allt och Guds rika välsignelser!

  25. Cecilia skriver:

    Ja, känner du så och bestämmer dig för det blir det säkert rätt beslut för dig och familjen. Men jag funderar på hur bloggen och insta fungerar i relation till det du vill göra och rent tidsmässigt i relation till familjen etc. Jag upplever att dina blogginlägg är mer läsvärda och reflekterande (även om jag uppskattar hissdanserna också! ?), så personligen tycker jag att det vore bättre att behålla bloggen mån-fre och lägga ner instakontot. ?

  26. Carolina skriver:

    Nej, vad tråkigt om du slutar blogga helt! Kan du inte minska ner den tiden som du lägger på bloggen? Sen ser jag ditt bloggande som ditt jobb och därför förstår jag inte det dåliga samvetet. Hur ska vi andra känna som jobbar heltid och är borta från våra barn 10 timmar per dag?

  27. R skriver:

    Du ska följa ditt hjärta oavsett vilken väg det blir.

    Utifrån mitt perspektiv så får jag följande tankar; kan det vara så att den här känslan väcks hos dig mot bakgrund att du faktiskt varit sjuk nästan en månad, flyttat med allt vad det innebär, inte kunnat träna som du är van vid, jobb trots sjukdom, det börjar närma sig semester, osv.?

    Låt bloggen vila medan du återhämtar dig och vänta med att fatta ett slutligt beslut tills du är återhämtad igen? ❤️

    Ytterligare en tanke om dagens mobilanvändning. Jag anser att vi kan vara för hårda mot oss själva; när mobilen inte var en del av vår vardag så satt många av oss med näsorna i morgontidning, kvällstidning, böcker. Vilket är samma sak idag men vi gör det digitalt. Självklart kan det vara så för vissa att det blir en digital överdos ibland men vi behöver vara schyssta mot oss själva och vara lite mer försiktiga med att blåsa upp mobilanvändningen.

    Ta hand om dig ❤️

    • Jessica skriver:

      Är verkligen inne på samma spår. Vi har för höga krav på oss som föräldrar. Inte satt min mamma och pappa och lekte lika mycket med oss så som jag leker med mina barn, trotts att jag har mobilen närvarande. Sen tror inte jag på att vi är skapat för att leva i ständig ”mindfulness”, utan att vi behöver bli stimulerade för att få energi. Barnen behöver dessutom få möjlighet att utveckla sin egen fantasi och självständighet. Så länge man är medveten om hur och när man sitter med mobilen och man ändå umgås med barnen tror jag att det blir bra ändå ❤

  28. Andersson skriver:

    Ja!! Bara kör. Följ ditt hjärta du är så klok. Klart du ska sluta blogga och istället lägga tid på allt fantastiskt du har i ditt liv!. Gillar dina inspel på tv4, det räcker så bra. Barn är bara små en gång. Vi har också 3, dom är stora nu och plötsligt börjar jag få massor av tid. Allt har sin tid. Din tid kommer. Gör dig FRI. Du kommer må så gott av det. Slippa tänka på vad du ska skriva och lägga ut, och istället ha fullt fokus på ditt ”NU”. Varmt lycka till med ditt nya liv – kloka varma MAMA!

  29. Daniela skriver:

    ???????? förstår såklart, men så tråkigt ????

  30. Hmm skriver:

    Du har varnat för den här dagen ett tag så jag är inte förvånad. Men jag kommer sakna dig (och hålla ett öga på dig) ??

  31. Hmm skriver:

    Mitt PS blir att jag tror att hela din veganism beror på dåligt samvetet, tycker du har det för bra, snarare än rationellt tänkande. ?

  32. Andrea skriver:

    Neeeeeej. Vad tråkigt. Har läst din blogg sen Gustav friade. Vems blogg ska jag läsa nu? Min första tanke…

    Min andra.. Det är klart att du ska följa hjärtat. Barnen kommer först.

    Kommer sakna fett. ❤❤❤❤

  33. Louise skriver:

    Det enda som blir rätt är att välja det ditt hjärta säger.

    Jag tror att du redan idag gör ett fantastiskt jobb att vara en närvarande mamma, men oavsett är det inte det som är det viktiga. Det enda som gäller är vad du (och dina barn) upplever. Fortsätter följa dig på Instagram.

  34. Petra skriver:

    Nej vad tråkigt! Men så himla himla klokt.

  35. Sanna skriver:

    Möjligheten att välja. Låta hjärtat välja.

    Du har arbetat väl och mer därtill, med bloggen och projekt för dina medmänniskor. Det är dags att få vara nu, helhjärtat (bara) vara där livet händer.

    Ta hand om dig och njut av det du skapat Power Mama!

  36. Chatarina skriver:

    Jag jobbade när sonen sov och när han va vaken stressade jag och städade och höll på…. Blev dessutom sjuk och missade 9 månaders mammaledighet pga en trött sjukvård. Idag är han 10 år och hjälp så jag ångrar att jag inte bara lugnade ner mig och njöt… Idag är jag bättre men inte alls så närvarande som jag skulle kunna vara.

    Du har gjort stordåd med din blogg och väckt många kring barns integritet och så mycket annat. Du kan välja, gör det och gör det som känns bäst för dig & din familj. Kram

  37. Maaike skriver:

    <3 <3 <3

  38. Linda skriver:

    Du kan ju blogga bara precis när du känner för det och har tid istället. Så får det bli som det blir med läsarsiffrorna.

  39. Jossan skriver:

    Hakar upp mig lite på Gustavs kommentar ”det skulle göra stor skillnad”. Kanske han ska sluta åka båge och lägga den tiden på familjen ist?!

    Jag förstår inte varför man kan ha intressen som inte innefattar barn/familj. Det ena utesluter ju inte det andra.

    Sänk ribban istället och blogga när du känner att du verkligen hinner. När du sitter på dass kanske?! 🙂

    • Helene skriver:

      Nä då ska man verkligen inte blogga utan vara ifred från allt.

      Tror också att portalerna de bloggar från har vissa krav, de betalar ju ändå bloggarna en lön då kanske man inte kan blogga när man själv vill?

  40. O skriver:

    Klokt!
    Som du skriver- det finns så många som vill blogga och vara influencers. DU är något annat och jag tror ärligt att arbetet för barnen mår bättre av en annan kanal. Blogg har för mig blivit lite urvattnat och inlägg känns ibland lite framkrystade. Inte nödvändigtvis hos dig, men generellt. Så låt någon annan skriva rosaskimrande om sin heminredning och dagens outfit så fokuserar du på de dina och det du är bäst på! Det kommer bli grymt även om du kommer bli saknad❤️

  41. Frida Andersson skriver:

    Kan det vara så att du möjligtvis känner att bloggen inte ger någonting längre? Men tack för dina inlägg om livet, svårigheter, funderingar o inredning med mera. Du har nog öppnat människors ögon för det du brinner för genom att skriva det här. Fått folk att tänka till en extra gång. För det har du fått mig att göra iaf. Och av allt det du skrivit om din fina familj så tror jag att du gör mkt mer än vad du tror. Var inte hård mot dig själv, du är inte mer än människa. Och som förälder har man alltid dåligt samvete, mer elr mindre och över de mest banala saker man inte trodde var möjligt. Med din livshistoria och personliga utveckling så är du vad jag tror en underbar mamma, partner och vän. Kom ihåg att när man stänger en dörr så öppnas en annan 😉
    Bästa lyckönskningar!

  42. Matilda skriver:

    Går det inte att blogga medan barnen är på förskolan? Utom bebis då, men han kanske sover nån sväng på dagen så han inte behöver tillsyn 100%? och sen ta bloggledigt på helgerna.

  43. Sofia skriver:

    Åååå mitt hjärta brister. Vad ledsen jag blir! Har verkligen uppskattat din blogg och allt du skrivit om och alla viktiga ämnen du lyft. Du har gett mig en större insikt och medvetenhet till många viktiga frågor som nu blivit mina hjärteämnen. Tack för det!!

    Men eftersom det är din äkthet jag har uppskattat förstår jag dig. Stöttar till 100%. Även om jag tycker det är tråkigt. Gör det hjärtat känner är rätt.
    TACK

  44. Mimmi skriver:

    Tack för de här åren! Har läst sedan ni väntade matheo. Känns det rätt i hjärtat så är det rätt!

  45. Andrea skriver:

    Jag förstår precis hur du känner. När man räknar på siffrorna som bloggskrivandet (och dylikt) tar och jämför det med potentiell tid som kan spenderas med barnen så blir det så tydligt hur mycket tid det faktiskt handlar om.

    Kanske om du fortfarande tycker att det är roligt och givande att blogga, att det gör dig till en lite gladare mamma, så kan det rättfärdiga att du fortsätter. Kanske ingår det i ditt arbete och din strävan att hjälpa utsatta barn (en plattform för att belysa problemet och nå ut till folk) och är därför viktigt. Då kanske det känns berättigat att fortsätta blogga i den mån du gör nu.

    Oavsett hur du gör så är det så tydligt att du gör ditt bästa för att vara en bra mamma för dina barn och jag tror inte de någonsin kommer klandra dig. Och oavsett så respekterar jag, och definitivt majoriteten av oss trogna läsare, ditt val. Tack för att vi fått följa dig i alla dessa år, har varit så lärorikt och underhållande på samma gång.

    Oj vilken liten essä detta blev. Skriver sällan kommentarer här, men idag kändes det extra viktigt och betydelsefullt. TACK för att du orkade läsa och för din fina blogg och arbete <3

  46. Evelina skriver:

    Ååh, så tråkigt! Kommer att sakna din blogg! Uppskattar allt du skriver och framförallt de viktiga frågor du tar upp. Förstår dig dock helt och fullt även om jag tycker det är tråkigt. Tack!!

  47. Julia skriver:

    Såklart tråkigt för oss läsare men fullt förståeligt! ❤️ jag tror att det här är andra kommentaren som jag någonsin lämnar på din blogg men jag har hängt med länge, halkade in här från Isabellas blogg. Vill minnas att det var ungefär samtidigt som ni gifte er.

    Men tack för den här tiden! Du är en stor inspirationskälla för mig, jag har läst alla dina retorikböcker men jag inspireras även otroligt mycket av dig som person. Så tack för all inspiration som du gett och som jag tror du kommer fortsätta sprida även i framtiden

Lämna en kommentar