Förhandling om en 4:a


Gustav och jag gillar familjelivet mer än vad vi räknat med. Fyra år fick vi själva och de senaste sex åren har vi haft barn. Idag hade jag en längtan efter alla tre på samma gång. Behövde krama Evelyn länge, samma med Pascal och Matheo. Men på samma gång är lite klurigt med tre. Hur skulle då fyra stycken vara? Jag frågade Gustav lite försiktigt igår.

Jag: Baby…

Gustav: Mmm.

Jag: Vad sägs om att göra en utvärdering av livet i Älvsjö med tre barn om ett år? Se hur det går och se om vi är öppna för ett fjärde barn.

Gustav nickar: Det låter som en plan. Jag har också tänkt att jag kan ta ut föräldraledighet vid ett fjärde barn. Vara hemma ett år eller mer. Vi har ju en del att ta ut.

Jag: Det låter som en plan.

Han är ju mer positiv än jag anat. Men jag tänker ju en hel del på hur det blir. Hela vägen. Då kanske man är 38 eller 39 när barn fyra kommer. Så när barnet tar studenten skulle jag vara 57. Det är väl helt ok. Och jag skulle om jag har tur få uppleva barnbarn. Men kanske inte jättepigg. 69 skulle jag vara om barnet fick barn vid 30, 79 vid 40. Hoppas att jag fortfarande kan göra chins då och kan vara barnvakt. Herregud, Gustav skulle vara 84 om 4:an beslutar sig för att få barn efter 40.

Så går hela tankeslingan hos mig förutom att kunna krama alla precis så mycket som de vill och behöver. Många tankar innan Knodden..

Maggan…

Och Benny kom.

Hur resonerar ni när och om ni barnpratar?

Bloggvännerna har ordet

104 svar till “Förhandling om en 4:a”


  1. K skriver:

    Helt överens om en 3a om 3 år. Och sedan utvärdera. Flyttar till större till hösten. Men vi har nog också fått lite hybris och drömmer om en 4a… Jag kmr dock ha gjort tre kejsarsnitt och borde väl inte vilja ha en fjärde. Så vi får se <3. Men en till blir det iaf!

  2. Sofia skriver:

    Vi har en 3åring (född okt 2014) och vi var från början helt säkra på att vi skulle ”skaffa” 2:an (och sista) rätt fort men så flyttade vi till Manchester och då blev allt liksom svårare.
    Att vara hemma 3år för att förskolan är så dyr och att efter det om man jobbar heltid lägga hela sin lön på att ha barnet på förskola…
    nu går 3åringen på förskola 3 halvdagar/vecka och kommer till hösten börja heltid (9-15) på en annan förskola som är gratis.
    Så jag är osäker på om jag har psyket att vara hemma 3år till på heltid…

  3. Michaela skriver:

    Hej Elaine!
    Om jag skulle vilja skriva ett brev/mail till dig med väldigt privat innehåll o ogärna vill att det går via ngn annan person först, är det möjligt? Var skickar jag i så fall? (Om du ej vill sara här går det bra att maila mig ) Mvh Michaela

  4. Andrea skriver:

    Vi har två barn på 1 och 3 år och har sagt från början att vi absolut bara vill ha två barn. Det senaste året har varit otroligt tufft med sömnbrist, förlossningsdepression och dåligt samvete över allt som inte hinns med. Trots detta har det växt fram mer barnlängtan och nu är vi båda säkra på att vi vill ha en trea om några år 🙂

  5. Annika skriver:

    Har en 4-åring och en 1,5-åring. Känner i hela kroppen att jag vill ha en till! Jag har svårt att förklara det, för jag är inte så förtjust i spädbarnstiden och har precis börjat jobba efter 1,5 år hemma (vilket inte alltid var en picknick). Men en till blir det, tycker inte två barn var så jobbigt som alla ”varnade” för.

  6. Erica skriver:

    Jag fyller 41 senare i år och kämpar för att bli gravid och få mitt 1:a barn så jag tänker inte riktigt på barnbarn just nu. Visst är det så att jag kommer att vara äldre än snittet när mitt ev barn tar studenten, men jag kan inte tänka att ”jag kommer vara för gammal”. Jag skulle vara överlycklig om jag fick bli mamma överhuvudtaget. Jag försöker bara ta hand om mig själv nu för att få vara pigg och leva så länge som möjligt. Och jag skulle hursom inte tycka att 38-39 är gammalt om det gäller 4:e barnet. Kram

    • I skriver:

      Vad tror du barnet anser då?

      • Maria skriver:

        Jag tror inte att barnet bryr sig.

        • I skriver:

          Inget fel, men mycket jag, jag, hag…

          • Emma skriver:

            Men va fan är det för slags kommentar? Det är väl fantastiskt med barn som kommer till föräldrar som längtar efter dom? Och ännu bättre om barnen slipper trångsynta föräldrar.

          • Agnes skriver:

            Jag tror att barnet är glad att ha fötts och över att ha hamnat hos en mamma som älskar det och tar hand om det! (och så tycker jag att du I ska försöka vara lite trevligare mot andra människor)

          • Anna skriver:

            ”Inget fel, men mycket jag jag, jag”. Vad är det för trams. Du skriver ju i samma mening att du tycker det är helt fel. Då kan du ju inte skriva inget fel. Och på frågan ”vad tror du barnet tycker då?” kan jag ju ta mig friheten att svara eftersom min mamma var 42 när jag föddes. Barnet tycker det är fantastiskt med en mamma som verkligen vill ha barn och som är mogen, förståndig, kärleksfull och fantastisk på alla sätt. Barnet bryr sig inte om att mamma var över 40 när barnet föddes. Barnet tycker dock att det är tröttsamt med andra människor som har åsikter om barnets mammas ålder. Och barnet är också väldigt trött på fördomar om hur gamla föräldrar är och hur barn till gamla föräldrar är.Tack och lov är det inte så många som uttrycker dessa till barnet eller barnets mor. Det hoppas jag att du inte heller gör på något sätt i verkligheten. Och helst skulle du få tänka till och sluta skriva sånt på nätet också.

    • Ebbs skriver:

      Min mamma var 41 när jag föddes (jag är 31 i dagsläget) och det har aldrig stört mig. Apropå dryga kommentaren ”vad tror du barnet tycker”. Håller tummarna för dig!

    • Anna skriver:

      Kämpade i nästan 5 år för att bli gravid. Blev mamma vid 41 år. Har börjat fundera på en tvåa. Kommer vara 43 år om det funkar.
      All lycka till dig. ❤️

    • Ninni skriver:

      Jag fick mitt första barn när jag var 25 och mitt andra när jag var 45. Visst tycker folk att det är lite ovanligt men det är ju bara jag som kan leva mitt liv. Jag är en bättre mamma nu än jag var vid 25 och har aldrig sett mig som en ”gammal” mamma eller oroat mig för framtiden.

      • M skriver:

        5 åring med 50 årig mamma?

        • Ocean skriver:

          Öhh….?

        • S skriver:

          Alla som kommenterar illa om de som får barn senare i livet.. vad är det för fel på er?? Finns väl för tusan miljoner saker som är värre än att ens mamma eller pappa råkar vara äldre än genomsnittet. Egenskaper spelar väl betydligt större roll när man får barn än ålder..?? Ni är taskiga människor som bara förklär er elakhet i falsk omtanke för dessa barn. Själv har jag fått mina två barn i 20-årsåldern men jag anser mig inte vara en bättre förälder än någon som av olika skäl väntat längre.

      • Ulrika skriver:

        ? fick tre barn mellan 23-27, ett vid 34, ett 36 ett 46! Samma ofantliga lycka trots ” för ung, för tätt, barn med funktionsvariant, sen för sent 🙂 jag är så lycklig

        • Ulrika skriver:

          Alltså sex döttrar totalt och oj vad jag är glad!

          • Ki skriver:

            Du ja men 14-åringen med mamma på 60 då?

          • N skriver:

            Men vad är det med folk. Denna fixering vid ålder!
            Jag är född på 80-talet, mamma fick min bror när hon var 40 och det var ovanligt då. Men vi har f*an haft en så mycket ungdomligare mamma än många andra. Ålder är en siffra och barn håller föräldrarna unga längre 🙂

  7. Maria skriver:

    Just nu diskuterar vi om vi kan skaffa en tvåa. Vi är osäkra på att vårt förhållande skulle klara av ett barn till så hellre ett än två och separera. Men vi har sagt att vi ska jobba på kommunikationen mellan oss ett år för att sedan utvärdera om det är rätt att skaffa en till. Trots att jag allra helst hade varit gravid redan nu.

    • T skriver:

      Tack för ditt inlägg, jag behövde höra att jag inte är ensam! Jag och min partner sitter i en liknande sits.

      • Fröken+K skriver:

        + 1 på den. Min man har velat ha en till o jag har 1. Inte orkat och 2. Vår relation har krisat rejält sen sonen kom. Vi har gått i parterapi. Får se hur det blir. Har extremt svårt att bli gravid också. Första barnet är IVF-”tillverkad”. Fick tidigt missfall i januari.

    • F skriver:

      Bra tänkt, tycker jag! Allt för många skaffar barn för att ”rädda relationen”, vilket ju oftast blir helt galet. Hoppas allt går bra för er <3

  8. Vi har hela tiden tänkt tre och nu har vi det och jag känner mig så redo för att en annan tid i mitt liv tar sin början! (efter utmattningen som pågått i snart tre år. Utan utmattningen kanske jag hade kunnat tänka mig en fjärde, vem vet? Men det finns inte på kartan för min man?) Men just det här med ålder funderar vi mkt på, att 40 nuförtiden är helt inom normen för att få barn, min man har upplevt sina föräldrar som gamla och dom var 31 när han föddes? Jag vet när min moster fick deras sladdis då var hon 38 och vi har alltid fått höra att hon tyckte att det var tufft i jämförelse med när dom fick sina två första när dom var runt 20! Det kommer ju växa upp en hel generation nu som kommer att ha ”gamla” föräldrar! Sedan är det ju bara att hoppas då att vi är friska och pigga längre… (själv var jag 26, 29 och 33 när våra barn föddes)

  9. Mimmi skriver:

    Jag blir så förundrad och lite avis över att man vågar ”planera” familjebildandet (alltså man måste ju planera på sätt och vis men det här att bestämma att 2020, då skaffar vi barn!).

    Jag räknar kallt med att det kommer vara skitsvårt att få barn när vi väl börjar försöka. Cyniskt och inte alls friskt av mig säkert men min mamma fick så många missfall att jag inte vågar räkna med att lyckas alls. Men det klart, ni har ju lyckats förut 🙂

    • Annika skriver:

      Jag känner som du. Hade tänkt syskon när sonen fyllde två. Då skulle det bli lagom åldersskillnad. Men nej det blev missfall och sen tog det tid. Drygt ett år efter missfallet blev jag gravid igen. Så nej att man blivit gravid och har barn innan är ingen garanti.

  10. N skriver:

    Vi har två gemensamma och min man har två sedan innan. I början av förhållandet var det tufft, han tyckte han var klar med barn, medan jag inte hade några. Vi enades till slut om att skaffa ett gemensamt och när hen kom var det självklart att hen skulle få ett jämnårigt syskon, om det gick. Och det gjorde det. Fyra barn är tufft, men det går och man ångrar aldrig barn. Så kör på, jag var 37 när jag fick mitt andra.

  11. Karin skriver:

    Härligt med många barn. Har själv tre ❤❤❤ Det jag upplever är att de behöver mycket egentid med mig var och en även i mellanstadiet och högstadiet. Jag hade nog en bild av att det skulle minska med åldern. Viktigt att tänka på. Att kunna ge alla barnen den tid de behöver. Både tillsammans som familj och enskilt med sina föräldrar.

  12. N skriver:

    Lyckliga du! Sitter här med livets största besvikelse just nu, min man vill inte ha en 3:a. Jag har alltid drömt om 3-4 barn. Vad gör man? Jag kan inte förlika mig vid tanken att inte få vara gravid igen och vänta och längta och tillslut få upp det lilla livet på bröstet. Längtar efter att få se den fantastiska utveckling som sker från nyfödd och under de första åren och till att bli en egen liten individ.

    • I skriver:

      Du har ju två? Hur är det med perspektivet?

      • N skriver:

        Vad har det med saken att göra om man har 0, 3 eller fler? Har man haft drömmar sedan barndomen och en stor längtan så är väl antalet helt irrelevant.

      • Linda skriver:

        Till I – vad är du för bitter och negativ människa? Du har genom dina kommentarer försökt trycka till övriga här. Får rysningar i kroppen.

        Samhället idag är en utmaning för oss kvinnor. Vi är för gamla för arbetsmarknaden efter 28 (! Ny studie som ut idagarna. Tydligen är man inte mottaglig för ny utveckling wtf) Innan 30 vill många skaffa karriär, hitta kärleken etc. Mammorna blir äldre på grund av detta – och ja då är det fel. Jag tycker vi ska se lyckan när man lyckas(om man lyckas) i att få barn – oavsett ens ålder. Mina svärföräldrar var i 40 års åldern när de fick min man på
        70 talet. Pigga 80+ passar de och glädjs åt våra barn.
        Vi startar senare i livet med familjebildningen men vi blir också äldre om vi sköter våra kroppar.

    • Ems skriver:

      Åh jag har precis samma längtan och problem som du. Vi har två fantastiska barn men jag längtar efter ett tredje. Det är så underbart att se syskonen tillsammans och det hade varit så roligt om de blev tre. MEN min man vill INTE. Och visst, det är ju tufft men det är verkligen värt det. Den biologiska klockan har inte slutat ticka för mig… Han ser inte det långa perspektivet utan tycker det är för jobbigt här och nu… Hur gör man?

      • elin skriver:

        Samma sits här! Min man vill inte ha en tredje. Är så ledsen och försöker programmera om tankarna (mina) men utan framgång . Borde vara nöjd och tacksam osv…

        • N skriver:

          Åh vet, det går ju inte riktigt. Jag har inte så många år på mig heller då jag passerat 35. Svårt att välja mellan man eller fler barn. Vet med mig att jag kommer bli bitter om jag inte försöker få en liten till.

      • N skriver:

        Samma tankar som jag. Det är så fantastiskt att se syskonrelationen.

    • Johanna skriver:

      Här hemma är det tvärtom! Min sambo vill ha minst ett till barn, medan jag är nöjd med två. Jag tycker om tanken på tre barn, men känner att jag kanske inte orkar fler. När det kommer upp med andra tycker de jag är fånig som inte vill ha fler eftersom ”du är ju bara 27 år, ni har tid för en sladdis”. Men ärligt talat vet jag inte om jag vill uppleva en bebistid till sen när båda barnen kommit ur nattvaket, amning, blöjor…

      Till frågan dock! Känner att jag inte kan bemöta min sambo på något bra sätt med detta. Vill på något sätt markera att jag inte vill, men inte på bekostnad av att hans dröm inte ska få höras. Men hans prat om att han önskar en tredje och om hur vi är unga och hinner ändra oss gör mig bara mer låst i mitt beslut snarare än att öppna för annat. Hur kan jag bemöta?

    • Emma skriver:

      Min man var också lite tveksam till en 3.a men han är själv sladdis med syskon som år mellan 10-20 år äldre än han. Vi har det ganska tufft med barnen nu de bråkar mycket varandra men vi sa att går det så går det. Får vi en 3.a är det meningen och det får ta den tid det tar. Vi kom fram till att man ångrar aldrig ett barn men jag också att jag vill inte vara 40 o sen ångra att vi aldrig ens försökte. 8 månader tog det och nu är jag gravid med 3.an i v.11.

  13. H skriver:

    Kommer från en stor familj, har 10 syskon. Båda mina föräldrar var närmare 50 än 40 när sista syskonet kom. Kan inte påstå att jag älskat varje sekund av att komma från en stor familj men nu när jag är vuxen och har egna barn så tänker jag vilken gåva det är att ha många syskon. Man lär sig enormt mycket av att vara många och man har aldrig behövt vara ensam! Så kör på ?

  14. Mia Sköld skriver:

    Jag var 40 när jag fick mitt femte barn. Måste säga att det har gjort mig mer ungdomlig och uppdaterad att få barn i den åldern. Dottern som nu är 22 år, har aldrig ifrågasatt eller skämts över att ha en lite äldre mamma än sina kompisar. Så kör på Elaine! ?

  15. Emma skriver:

    Ja jag tror de har nytta av varandra när de själva blir äldre också härligt med en stor släkt. Även om inte moder jord kanske tycker detsamma 😛

  16. Sanna skriver:

    Har en 1-åring och 4-åring hemma. Jag drömmer om en sladdis någon gång om kanske 4-6 år men jag har varit rätt sjuk när jag väntat barnen med mycket illamående, kräkningar, viktnedgång, dropp, vitamininjektioner mm. Så den stora frågan är om jag orkar det fysiskt och psykiskt och om maken orkar ta hand om allt under tiden jag ligger och kräks…

  17. Vera skriver:

    Vi krisade rejält efter första barnet och hade förmodligen inte varit ihop idag om vi skaffat barn tätt. Nu blev det mer än 10 år mellan våra vilket kanske är i längsta laget.
    Men är det något råd jag kan ge så är det att vänta. Om ni har tiden på er sida, vänta. Tills längtan kickar in, tills det känns rätt.
    I princip alla jag känner kör på utav bara farten för att man upplever att ”alla andra” har två år emellan eller skaffar en trea.
    Gå på hur ni själva känner!

    Nu har jag två och är nöjd. Jag skulle hemskt gärna vara gravid igen för det är verkligen helt magiskt men jag önskar mig inte fler BARN. Utan nu vill vi räcka till för de två vi har.
    Jag var 36 när yngsta föddes och för mig är det skillnad i kropp och i ork, jämfört med när första föddes. Men jag har vänner som fortfarande inte börjat bilda familj så 38-40 känns inte som någon ålder att snacka om längre.

  18. Katarina skriver:

    Jag är ung mamma (fick första vid 21 och får nu mitt andra och är 25)
    Valet till varför jag ville få barn ung är för att jag har gamla föräldrar. Min pappa dog när jag var 20 och min mamma är över 60 år nu och hennes ork börjar tryta.. ?
    Men man ska ju skaffa barn om man vill och orkar det.
    Dessutom är ni ju inte speciellt gamla, så det är väl bara att köra! ??

  19. Helen skriver:

    Har alltid velat ha 3. Fick vänta i evigheter på nr 2 men sen kom 3:an tätt inpå. Med tanke på hur vi hade kämpat för 2:an fanns det inte så mycket att fundera på, bara att köra och hoppas. Vi var 40 då, och har aldrig känt mig särskilt gammal. Var väl mest orolig att inte räcka till när de var små men känner att det är nu med skola och aktiviteter som det är svårt att räcka till. Samtidigt så är det fantastiskt, skulle gärna haft 4 men nu är det för sent. Är så tacksam att vi fick en 3:a, såg inte ut så när vi desperat hoppades på en 2:a. Och kände hela tiden någon slags lugn när alla bebissakerna såldes efter 3:an att nu är det en ny tid. Kände inte alls så efter 2:an.

    • Katrina skriver:

      Vi kämpade oss till en, fick en tvåa lätt som en plätt och kunde sen inte bestämma oss för en trea eller inte. Till slut valde vi att bli familhehem och har nu haft två små godingar boende hos oss (en i taget) och båda har flyttar tillbaks till bioföräldrarna. Så blev barnalivet gör oss. Inte enkelt, utan stundtals med stor smärta – men värt det absolut <3

  20. Sofie skriver:

    Fick mitt första barn vid 27 och andra vid 30. Mannen nio år äldre . Vi tänkte tredje snabbt pga av hans ålder men sedan separerade vi istället . Träffade min nya partner som 39 åring och då var det inte aktuellt längre . Själv har jag satt 40 år som gräns för att skaffa barn , dels för att jag inte vill vara en för gammal förälder till mitt barn med allt vad det innebär dels för att jag inte ville vara förälder-a la småbarn hela livet. Mins barn är idag 15 och 17 och ett helt annat liv har börjat. Jag är så nöjd. Mins barn har också haft en
    Del strul på vägen med lässvårigheter , panikångest etc och för mig har det varit skönt att kunna lägga allt fokus på dessa två . Jag har också valt karriärmässig bana och det skulle varit svårare med fler barn. Men hoppas på
    Barnbarn så småningom ?

  21. Josefine skriver:

    Får strax vårt tredje barn på tre år ? är 25 och mannen 30. Här har barnen hittills fått komma som de kommer men nu vet jag inte om jag orkar mer på ett tag. Hade varit skönt med en liten småbarnspaus ??

  22. Trebarnsmamma skriver:

    Jag och maken har 3 barn tätt och maken var tydlig med att han skulle inte vara 40 eller äldre när ett barn kom..han är själv s.k sladdbarn med gamla föräldrar och det ville han inte och vi såg med att de kunde inte alls vara med och ta del av barnen på det viset man kanske tänker att mor o farföräldrar är.

  23. Ana skriver:

    Hej! Vi har en 5 åring, en 3 åring och tvillingar som är 2 år. Skulle vilja inte ha det på något annat set men det är så mycket jobb. Man får så mycket kärlek och fina stunder, samtidigt som allt blir lite svårare att genomföra. Lycka till!

  24. Annika skriver:

    Det är härligt med barn, men jag tycker ni ska tänka till. Ni har tre underbara barn varav en kräver extra. Det är så också som man ofta säger små barn små bekymmer och äldre desto … tänk på att det kan bli diverse saker att ta tag i i tonåren osv.

  25. Johanna skriver:

    Hej !
    Jag Är 33 år och har fyra barn 10,9,3 och 1 år.
    Aldrig någon som blir utanför och fint att se hur de hjälper och lyfter varandra.
    Jag var precis som du orolig att jag inte skulle räcka till för alla men hjärtat växer för varje knodd.

  26. Rebecca skriver:

    Födde vårt tredje barn i januari i år. Han dog efter 8 h. Vi har varit så långt ifrån riskfyllda graviditeter som det går men nu var man inställd på 3, och vi har 3 barn, men ”bara” två av de på jorden. Tänker mer om man vågar skaffa en fjärde. Skulle absolut varit klar efter 3. Men nu blev det ju inte som vi tänkt så nu kanske det bli en fjärde framöver om kroppen orkar en graviditet till ?

  27. Fruda skriver:

    Är så avundsjuk på alla er som kan planera och ”skaffa barn” på egen hand.

    Om vi har turen att lyckas nu med vår sista utväg (surrogat) så kommer vi bara ha råd att göra det en enda gång och får sen vara glada och tacksamma över att vi iaf fick ett barn istället för inget. Mitt hjärta brister för dom som inte har råd/möjlighet och aldrig finner en väg ur den ofrivilliga barnlösheten.
    Krama era barn och ge dom allt ni kan. ❤️

  28. Elina skriver:

    Vi har fyra barn mellan 13 och 2 år. Den yngsta kom när jag var 36 år och det kändes som att det var i sista sekunden med tanke på åldersspannet mellan barnen. ”Tänk om den äldsta hinner få barn innan den yngsta ens flyttat hemifrån” är en tanke jag ibland har. Två tankar hade jag den dagen då vi fick reda på att jag var gravid (oplanerat) med yngsta barnet. Kommer syskonen palla med ett till syskon? Kommer jag eller den andra föräldern kunna vara själva med alla fyra barnen (när den andra jobbar och det är sommarlov, utflykter etc.). Det har gått väldigt bra men i ärlighetens namn är det ett heltidsjobb. Vi båda jobbar deltid för att tiden ska räcka till alla barnen enskilt och för att vara tillsammans och ”egentid” är mellan 21.30-23.00. Det är tufft att åka till badhuset med alla fyra och hel del syskongnabb blir det. Fantastiskt fint att ha en stor familj men inte direkt vilsamt.

    • Katti skriver:

      Åh, tror dina barn kommer ha stort utbyte av varandra i framtiden trots eller tack vare åldersskillnad! Min man har 13 år till sitt yngsta syskon. När vi fick första barnet hade hans systrar inte flyttat hemifrån. Det har varit toppen för oss då vi ibland fått hjälp med barnvakt och de hälsat på oss flera ggr och övernattat då de inte haft egna familjer. Upplever också att hans systrar har en nära relation till vår dotter då åldersskillnaden mellan fastrarna och henne inte är så stor. Någonstans kan man få så fina relationer när släkten grenar ut sig om man tar vara på dem. Förstår dock absolut att det kan vara kämpigt nu.

  29. Flipp skriver:

    Kör! Väldigt få människor ångrar att de blivit födda. Att ha äldre, sunda och kärleksfulla föräldrar är lycka jämför med så mycket annat. Krig, svält, maskorsbarn, hemlöshet etc. Jag tycker du är klok och ansvarsfull som tänker efter före men om hög ålder hos föräldrar i sig är enda hindret tror lyckan över att faktiskt blivit född överväger. Lycka till!

  30. Emelie skriver:

    Jag ska ha första nu, är 33. Min sambo är 11 år äldre och har tre sen innan (12 år och tvillingar på 7 år). Jag var egentligen nöjd utan egna barn men nu blev det som det blev och det är underbart. Sliter i åldern, har själv en syster som är sladdis och mikn mamma var 39 när hon kom. Jag anser att åldern blir ett problem om man gör det till ett.

  31. Jenny skriver:

    Hej!
    Jag tycker ni ska gå på känsla. Känns det bra, så gör det! ❤️ Tänk inte så mkt.
    Väntar mitt första barn och blir 39 i höst. Hade önskat barn tidigare, men det har inte gått pga manlig infertilitet (som vi inte visste förrän efter utredning). Efter 5 ivf och många år blev vår blivande dotter till. Skulle inte kunna vara gladare ❤️ Okej jag är äldre, men alternativet att inga barn få är inget alternativ. Vad jag vill säga är att det inte alltid blir som man tänkt sig, men det blir bra ändå ❤️.
    Kram Jenny

  32. Alexandra skriver:

    Intressant att läsa dina tankar om barnbarn, men har det någonsin slagit dig tanken att dina barn kanske inte vill ha/ kan få barn pga olika anledningar? Genuint nyfiken 🙂

    /Mvh gay vars mamma har tjatat om efterlängtade barnbarn som jag aldrig kan ”ge” henne 🙂

  33. fanny s skriver:

    Bestämt oss för att försöka bli gravida med ett fjärde barn snart. Tänkte att vi skulle vänta ytterligare några år, tills vi ev har större boende och mer pengar osv. Men sen kände jag bara näää, livet är kort vi kör på nu 🙂 Våra tre första barn föddes medan vi var fattiga universitetsstudenter, så att få barn nu när man har fast jobb och får en decent föräldrapeng kommer att kännas superlyxigt oavsett 😀

  34. Hilda skriver:

    Våra barn är 5.5, 3 och den minste är en månad! Vi är helt överens om att vi är nöjda med våra 3 pojkar! Jag har alltid velat ha 3 barn och har det nu. Jag ska erkänna att jag gillar inte denna första spädbarnstiden med sömnlösa nätter och konstant amning. Tycker det blir roligare när barnen blir lite större ?

  35. Therese skriver:

    Vi har två barn, ena är 2 år och andra är 6 månader. Är helt slut redan och är såå nöjd och tacksam för våra grabbar. Meeeen nånstans inom mig vill jag gärna ha ett tredje. Om 2-3 är. Då är jag 38 år och det känns inte för gammalt alls. Min man är också nöjd med 2 barn men även han känner en liten längtan efter en tredje. Händer det så händer det har vi sagt 🙂

  36. Lovisa skriver:

    Vi väntar just nu vårt första barn, men har redan börjat ”planera” inför eventuella syskon. Vi hat varit tvungna att genomgå IVF för att kunna bli gravida, och i och med den övre åldersgränsen för att göra IVF så har vi begränsat med tid på oss för framtida barn. Men både jag och min man ser oss själva med tre barn i framtiden, och hoppas verkligen att det kommer gå att förverkliga på ett eller annat sätt. Men vi är båda öppna för att vara familjehem, så det är ett fint alternativ om vi inte kan/vill/orkar/har råd att gå igenom ytterligare IVF-försök.
    Jag tycker det är tråkigt att både vårt kommande barns farmor och farfar samt mormor och morfar börjar bli till åren, jag minns själv hur stort utbyte jag hade med dem, men man kan inte bygga hela sin familj på det. Det viktigaste är att vara välkomnat och älskat i familjen ❤

  37. Katti skriver:

    Fått två barn och är kluven till att försöka få ett tredje. Dels för att graviditeten med andra barnet inte var så lätt och räknar absolut inte med att jag ens kan bli gravid igen eller fullfölja en graviditet utan att föda mycket för tidigt. Dels av praktiska skäl, bor inte jättestort och har på ett sätt kommit ut på andra sidan småbarnstiden o känns småjobbigt att börja om. Samtidigt är småbarnstiden mysig, och verkar härligt med en stor familj. Men tiden med äldre barn kräver också sitt, är mer planering och uppfostran av tweenies tar en hel del energi. så lutar nog åt att det stannar vid två. Kör på om ni vill, låter vettigt med utvärdering om ett år! Har inte varit så planerad i mitt familjebildande även om det blivit jättebra.

  38. Sara skriver:

    För mig är det där bara ångest och känslan av misslyckande. Vill ha ett barn till, har en som är fyra och ska sätta igång nu egentligen men vågar inte. Är så rädd för att vara gravid, är det värsta jag upplevt. Var 1,5 år som kastades bort kändes det som och vill inte må så dåligt nu när jag har ett. Känns som att gå in i ett svart hål. Samtidigt så älskar jag familjelivet och vill ha en till. Men tror inte det blir.

    • A skriver:

      Varit i din sits, typ. Listade vad vi kunde göra annorlunda inför ev. nr två, vad vi kunde påverka för att underlätta. Pratade även med vården om vad vi kunde vänta oss – kunde det bli samma komplikationer och kunde det då kännas likadant? Om allt blev superlätt, skulle jag bara känna mig skyldig för att jag inte njöt med nr1?
      Vi har två barn nu. Endel av det jobbiga var samma, fysiskt och mentalt, men vi var ju lie beredda på det. Ja jag orkade njuta mer och ta det hela med lite mer ro (lite iaf).
      Nr två kan vara det modigaste jag gjort. Som allt modigt var det inte självklart.
      En oväntat bonus var för övrigt min femårings entusiasm under graviditeten, roliga frågor och kluriga tankar.
      Önskar dig lycka till oavsett hur det blir.

  39. Jen skriver:

    Vi har 3 barn, 4år, 3år och nyfödd. Vi kommer definitivt skaffa en 4e.. men när vi blev gravida med 3e så kände vi att det blir inga fler.. men redan på förlossningen så sa mannen att det kommer bli en 4e också.. och jag håller med.. kanske om något år eller två. Vi gillar när det är tätt mellan barnen. Jag är 26 så det är ingen stress för oss 🙂

  40. Tanja skriver:

    Det sägs att man inte vet hur bra man har det med ett barn tills tvåan kmr. Efter barn nr 2 så är 3, 4, 5 … ingen skillnad ;D

  41. J skriver:

    Avundas de som njuter så av bebistiden attde bara vill ha mer… Har två barn och är tvärsäker på att det inte blir fler. Kommer inte grejja ett spädbarn till… vilket känns lite sorgligt när man är mitt i det… Tips på hur man kan hitta njutningen i denna tillvaro mottages gärna… OBS ÄLSKAR OCH ÄR TACKSAM in i oändöigheten för båda mina barn… det är omständigheterna och tillvaron som kommer med ett spädbarn jag inte vråldiggar… så att inga troll kommer med pekpinnar nu…

    • J | Noees, Amandus och Elviras studietokiga mamma skriver:

      Ibland är inte förutsättningarna inte de rätta, ibland (eller ofta skulle jag säga) innebär små barn att man får jobba mycket ned sig själv i de perioder som inte känns bra. Öva både på förståelse och tålamod gentemot sig själv som sina barn. Alla barn är dessutom olika, vissa barn är lite mer krävande än andra under vissa perioder osv. Att det skulle förta charmen av småbarnsåldern är nog inget unikt även om jag verkligen förstår din känsla av att digga allt oavsett vilka just dina anledningar är. Och som du skriver själv, kärleken till siba barn är inte mindre bara för att man själv upplever att en situation är väldigt krävande. Kärleken till sitt barn och känslorna över en jobbig situation man rår lite för kan båda samexistera inom en. Jag vet inte om jag kan ge några fler tips än att man ska vara snäll mot sig själv som förälder. Förälder är inte något man är när barnet föds, det är liksom något man blir längs vägen. Det är en personlig utveckling man inte har någon aning om innan resan börjar. Om småbarnsperioden är tuff och man gör så gott man kan (vilket jag utgår från att alla föräldrar så klart gör i den utsträckning man som människa klarar av det) så tycker jag man ska vara nöjd med sig själv. Det är inte bara barn som behöver beröm utan även vuxna och det extra mycket i perioder när det är tufft. Man får försöka sänka kraven kring allt annat och tänka att this too shall pass för barnen kommer verkligen inte vara små för evigt. Hoppas det blir bättre för dig J! <3

      • J skriver:

        ❤️

        • J+|+Noees,+Amandus+och+Elviras+studietokiga+mamma skriver:

          Gud vad mkt stavfel och felaktiga autocorrect-justeringar det blev! ? Men jag hoppas det gick fram J, jag tror verkligen vi alla gör så gott vi kan men att vissa saker inte går att styra över och att den känslan på nåt vis blir övermäktig och förtar mkt. Vi är bara människor och våra förutsättningar är eller blir väldigt olika ibland. Kram på dig!

          • J skriver:

            Klokt… jag har fina förutsättningar… grym partner som ställer upp, fina ungar, boende, ekonomi ja alles är on top. Det är nog därför jag känner mig extra B som inte njuter… vet att det vände efter 1 år med den äldsta, mkt för att jag blrjade jobba då… Kan känna mig avis på Elaine som har ett jobb som kan kombineras med bebis… Mår mycket bättre i mammarollen när det inte är ALLT jag är och gör… Men mitt jobb ger inte riktigt utrymme för en mix… kan ibland känna att jag skulle kunna jobba gratis bara för att få använda hjärnan till ngt annat. Typ styra upp ett excellark åt någon eller sortera en mailkorg när barnen sover… (är dead serious nu så om någon önskar sådan hjälp finns jag här- gratis!) kanske är knäpp men så funkar jag…

          • J | Noees, Amandus och Elviras studietokiga mamma skriver:

            Så med andra ord saknar du det intellektuella när du är hemma med bebis, uppfattade jag det rätt? Om inte så blir mitt svar knasigt nu men annars tänker jag att det finns massor att göra bara man kommer igång i någon ände. Jag var relativt trögstartad med min första men sen har jag alltid kombinerat barn och studier så att läsa vid sidan av har alltid varit ett intresse som återkommit. Man kan ju läsa en hel del kurser på distans och lära sig massvis med intressanta och bra saker som man kan ha nytta av senare i arbetslivet. Eller bara behöver för att själv inspireras och må bra av i sin vardag. Jag har förvisso varit hemma länge med mina barn även om det ibland varit i perioder avbrutet av jobb men har aldrig ”bara” varit (förutom kanske första månaden eller två efter förlossningarna). Antingen har jag läst en kurs, satt ett träningsmål eller annat. Men läsningen är mitt stora intresse så det har alltid återkommit oavsett om det varit relaterat akademins värld eller ej.

            Men något som gör att när man får den där egentiden så kan man fokusera och få energi av det. Göra något som bryter av det ibland lite monotona och som gör att inspirationen flödar. Kanske hittar man nya intressen, det har jag gjort. Har man nåt spännande att längta efter under tiden som man är hemma med liten så blir det ju sällan varken lugnt eller tråkigt. Man skiftar bara tankesätt i huvudet beroende på vilken tid det är under dagen samt tillgängligheten till att syssla med det som man gillar.

            Det har hållit mig gående i ett par år nu, kommer ha varit hemma on and off under 4 års tid nu till sommaren men har aldrig haft en tråkig stund (snarare för mkt bollar i luften!). Pluggat 1-årig master, läst några distanskurser, jobbat extra på helgerna där jag fått mkt av det sociala och sen tränat när jag känt för det. Och samtidigt haft dagarna till att njuta av att vara med våra barn och dem med mig. Varit på öppna förskolor, svenska kyrka, muséer, lekparker inne i stan med andra barn, åkt och hälsat på släkt osv. Att slippa passa tider har varit nåt av det bästa med alltihopa, typ som att ha en enda riktigt bra semester ihop.

            Jag vet inte, kanske hjälper inte min text så mkt men kan leda till lite insipiration iaf! Jag tänker att om man själv inte har några intressen som ger en intellektuell näring så är det svårt att känna sig bekväm i en situation, oavsett vilken den är. Att känna meningslöshet som människa kan vara extremt jobbigt för själen, man tynar sakta bort då och jag är mkt väl medveten om att man som hemmagående mamma i dagens samhälle kan bli extremt isolerad och känna en känsla av meningslöshet när man sitter där ensam och inte har nåt att göra för att det enda som upptar ens tid inte kräver tiden. Tror också det har en hel del med att man inte är van vid ett lugnare tempo idag, så kände iaf jag. Såg det som personlig utveckling att hitta en väg förbi det och gjorde det och jag tror att om man är tillräckligt envis så går det. Och när man då får den personliga utvecklingen som hjärnan behöver kan man också njuta mer av tiden hemma eftersom man får båda bitar som man behöver för att må bra – närheten till sitt barn men också det intellektuella ombytet. Nu drog det iväg här men jag hoppas som sagt det kan hjälpa lite. Ha det jättefint J i vilket fall!

  42. J | Noees, Amandus och Elviras studietokiga mamma skriver:

    Vi talade alltid om 4-5 barn innan vi fick våra första eftersom vi båda kommer från stora familjer och har uppskattat styrkan i att ha många syskon. Men jag har också ställt höga krav på att vi ska ägna oss åt våra barn i den utsträckning som internationell forskning föreskriver och därmed har vi varit normbrytande och fått ta extremt mkt ifrågasättande och skit för vårt livsstilsval. För min del känns det bra rätt igenom hela kroppen att vi valt tid med våra barn framför materialism och konsumtion men min sambo har inte känt sig lika bekväm med det och periodvis har vår relation fått sig några törnar av kampen det innebär att få ihop en vardag med 3 barn födda tätt utan någon som helst hjälp från någon.

    Jag har alltid velat ha åtminstone 4 men står och väger. Det finns en hel del faktorer som avgör, kanske framför allt tidsaspekten, att ha barnen hemma tills de är åtminstone 3-4 år gamla innan de ev lotsas in i något system. Jag hade gärna sett att mina barn hade haft tillgång till ett bättre skolsystem än det vi har idag. Samtidigt som jag fick framfall i bakvägg efter senaste förlossningen och ev kan komma att behövs opereras längre fram för att slippa de bekymmer det innebär. Så just nu står jag mellan ytterligare ett barn till som försätter oss i situationen att stanna kvar i Sverige alt sätter igång en visaprocess för att ta oss nån annanstans där de barn vi har kan få en sådan uppväxt jag tror skulle gynna både dem och oss levnadsmässigt och som människor. Nånstans där vi kan leva ett mer hållbart liv än det som jag upplever att stressiga Sverige kan ge oss. Men jag och sambon har inte riktigt kommit igenom alla parametrar i diskussionen än och enats om nåt.

    Han är slut efter 3 barn tätt och oroar sig samtidigt för hur en utlandsflytt skulle påverka hans föräldrar eftersom han förväntas sörja för dem när de blir dåliga av ålderdom eftersom de inte har tillgång till äldrevård i sitt land. Och så är det ju den ekonomiska aspekten av det, man blir inte rik på pengar av att ha en vuxen hemma hela tiden även om kärleken flödar så man går runt på ett lyckorus hela tiden. Och den personliga utveckling det ger att arbeta med sig själv som förälder till sina barn varje dag, det är obeskrivligt.

    Förlossningar älskar jag också, hade vi följt normen till vardags med förskola från 1-1,5 år hade vi nog kunnat skaffa 10 barn till men då hade vi haft lite tid i arbetslivet och givet hur pensionssystemet ser ut känns som man blivit bestraffad för det valet mer än nåt annat. Så vi står som sagt och väger, med barn kommer ju ytterligare ansvar utöver det man redan har för dem som finns. Men det är oerhört härligt med barn, så är det!

  43. Ulrika skriver:

    Jag är glad om vi lyckas med att få ett. Så går mina tankar.

  44. Felicia skriver:

    Har två barn (2014 och 2016. 1,5 år emellan). Första var planerat. Andra en hoppsan. Var 23 när första föddes och 24 när andra kom. Jag har alltid önskat fyra barn, men minst tre. Min man har sagt tre. Jag fyller 27 år i år och vill nog iaf vänta tills jag fyller 30 innan barn nr 3 kommer. Men min man är fyra år äldre och vill inte bli ”för gammal” (i hans tycke). Och jag känner samma. Men man vet aldrig hur man känner då. Skulle jag få drömma skulle tredje barnet komma när jag är 31. Och fjärde när jag är 34. Men det blir nog bara ett. Sa till min man igår att jag vill vänta med nästa barn tills 30. Han blev ledsen för han är lite sugen nu??!!

  45. Lisa skriver:

    Vi har fyra barn som är mellan 8-2 år. Maken fyller 53, jag 36. Vi kan absolut tänka oss en till. Barn nr 2-4 kom snabbt efter varandra. Vi planerar inte så mycket mer än om vi har plats för fler, och det har vi.

  46. Anonym skriver:

    Mina föräldrar var 38 och 39 när jag föddes och jag är uppvuxen med tre äldre syskon (vi har alla samma föräldrar). Jag tycker det var och är toppen att ha så många syskon. Nu blev min pappa bara 62 år och jag tycker det suger att jag inte fick ha honom längre i mitt liv men det går inte att veta i förväg hur gammal man kommer bli. Jag är förstås glad att mina föräldrar skaffade mig som svar till någon i kommentarsfältet om vad barnen tänker.

  47. Ina skriver:

    Min mamma fick mig o min lillebror inom 1.5år när hon var 44 resp 45. Jag har världens bästa mamma! Men klart att JAG varit lite stressad av hennes ålder.
    Jag ville skaffa barn lite tidigare (25 år var jag) för att mina barn skulle hinna med några bästa år med mormor. Så kanske er framtida 4a oxå tänker och då har ni inget att oroa er för!!!

  48. J skriver:

    Fick mitt första vid 24, andra vid 29.
    Så jag väntade ett par år emellan. Jag skulle inte vara helt anti ett tredje barn men vet inte. Karln vill inte ha fler, men vi är unga än tänker jag så vem vet. Kanske ett till iallafall, dem är ju ens allt! ?

  49. Linda skriver:

    Siktar på 3. Det känns som ett bra nummer, är just nu gravid med 2a. Har fyllt 31 i år så tänker barn nummer 3 när jag senast är 34. Man får se om det är lika lätt att bli gravid med tredje som med de två andra.

  50. Moa skriver:

    Vi har tre barn precis som ni Elaine och jag fantiserar om ett fjärde. Kommer själv från 4 syskon och har alltid haft den drömmen. Däremot är min man 100% säker på att han inte vill ha fler. Och min känsla nu när vi fick nr 3 är att det blir mindre och mindre tid över för den stora som liksom ”klarar sig själv”. Också allt svårare att hitta aktiviteter där alla är nöjda. Tror jag kanske försöker övertala mig själv att tre nog är helt perfekt 😉

  51. E skriver:

    När jag var i 20årsåldern medicinerades jag med ett läkemedel där det rekommenderas att man ej får biologiska barn. Hög risk att barnet får skador. Jag har förlikat mig med detta och vänt det som att jag inte heller vill ha egna barn, jag vågar inte. Jag är inte i en relation idag. Men jag är över 30 år. Kompisar har ett, två och tre barn. Jag tänker för framtiden. Kommer jag längta efter barnbarn? Kommer jag fattas något i framtiden?
    Kan det inte bara vara enklare (och billigare!!!!) att få adoptera? Men hela processen som att ensam adoptera är lång, kompicerad och mycket kostsam. Jag kan ge ett barn ett fint liv rikt på kärlek av mig och de runt mig. Men kommer antagligen aldrig få chansen.

    Jag tror som flera skrivit. Man ångrar aldrig ett barn. Men man kan nog tycka det är mycker jobbigare och inte lika lätt som man trodde. Tufft om man inte vill samma som sin partner. Jag har aldrig lyckats hålla en relation lång pga att killar velat ha biologiska barn men att jag inte kan ge det.

    Jag låter bitter och sorgsen. Det är jag ibland, men långt ifrån hela tiden. Livet utan barn kan nog också bli bra. Jag får göra det bra.

    • Karin skriver:

      ❤ Tycker inte alls att du låter bitter och sorgsen men klok och vrålstark. Hoppas att du hittar din väg ❤

  52. Ewa skriver:

    Först tycker jag att det inte är någonting man kompromissar eller övertygar sin fru eller man om. För mig är det självklart att bägge föräldrarna är helt överens. Det är inte precis som Skogaholmslimpa eller rågform, det är ett livsavgörande beslut. Sedan blir jag helt stum av vissa kommentarer. Är man 20 när man får barn är man för ung, är man 40 är man för gammal??? Vem orkar faktiskt bry sig och tycka i frågan? Är 26 år, 3 mån och 20 dagar lagom ungt/gammalt? Min mamma var 38, jag var 27, och vi mår bägge jättebra.

  53. Helene skriver:

    Äsch 80 är det nya 60. Vi blir ju äldre och äldre och även 80-åringar idag är ju pigga och fräscha och aktiva.
    Varför fixera sig vid ålder? är man yngre när man får barnbarn (som jag vid 45) är ju nackdelen att jag fortfarande yrkesarbetar och har svårt att vara barnvakt och hjälpa till med skjutsningar till aktiviteter. Hade varit en fördel att ha slutat yrkeslivet.

  54. Isabel skriver:

    Jag har fått tre barn på tre år. Jag var 23, 24 och 26 år när de kom. Nu är jag 27 år och både jag och min man är överens om en till, om 1-2 år. Älskar glädjen i att ha en stor familj. Vi har sagt att vi inte vill ha fler barn efter att jag fyllt 30 (min man kommer då vara 33). Där går vår gräns.

    Min mamma var 40 år när jag föddes och min pappa var 43. Och nej, om jag inte hade varit tvungen hade jag inte valt att få barn så sent. Jag blev retad för mina gamla föräldrar många gånger. De sa själva att orken inte var densamma som när de var 20-30 år och helt ärligt tyckte jag alltid att de var gammalmodiga och vi har aldrig haft en nära relation.

    Med ålder kommer ju också tyvärr krämpor och vissa typer av sjukdomar. Alla drabbas ju såklart inte men risken ökar med åldern. Min pappa hade otur att drabbas av en dödlig sjukdom (åldersrelaterad) så trots att jag fick barn ungt hann han knappt träffa mina barn.

    Man vet ju aldrig vad som händer i livet och jag tycker ändå någonstans att man ska leva sitt liv så som man själv vill. Vill ni ha fler barn spelar det väl inte så stor roll vad andra tycker. Ni ska bara leva ert liv så som NI vill. Man kan inte förutse allt. Era barn kanske blir retade för att ni är äldre, eller så blir de inte det. Våra barn kanske blir retade för att de inte rest utomlands så mycket, eller så blir de inte det.

    Om ni vill ha fler barn hoppas jag ni får det. Barn är trots allt alltid en fantastisk gåva om de är önskade.

    Själv njuter jag av vetskapen om att mina barn antagligen flyttat hemifrån när jag är 50 år. Ska bli otroligt härligt och lyxigt för mig och maken att ha vuxna barn trots att vi är ”unga”. Njuter av tanken att jag antagligen får uppleva alla mina barnbarn och se dem växa upp, finnas där för dem och fortfarande ha mycket energi ☺️

  55. Claddis skriver:

    Vi har 2 pojkar 3 och 4. Hade nog kunnat tänka mig en till. Svårt. Är dock väldigt nöjd nu när grabbarna är självständiga och vi kan göra mycket mer.

  56. Moa skriver:

    Jag har alltid vart inställd på två eller tre barn. Tre bara för att få uppleva bebistiden tre gånger, för det är ju så otroligt mysigt. Så kände jag efter dottern (nu 2 år). Men vår son (nr2) bestämde sig för att i raketfart (mindre än 1 timme från att vattnet gick och värkarna startade) ploppa ut hemma i vårt badrum för 6 veckor sen. Det var absolut inte läskigt och allt gick superbra, om än väldigt snabbt, men när de då säger att blir det en till så blir det igångsättning 2 veckor innan för inte samma sak ska riskera att hända igen. Då kände vi båda att våra två knoddar får räcka bra. En till raketförlossning vill vi inte ha och när jag nu landat så inser jag att jag inte orkar gå igenom en graviditet en gång till heller, speciellt inte då båda två har legat väldigt långt ut i magen och jag har haft GIGANTISKA kulor och inte alls trivts med själva graviditeten i slutet. Så nu njuter jag ännu mer av ”lillebror” som än så länge är namnlös och redan visat att han är minst lika envis som syrran ? Och helt ärligt så blir det skönt att bara gå igenom trotsen med två barn. Vår dotter är nog den roligaste personen jag vet, men när utbrotten kommer vill jag bara gräva ner huvudet i sanden ??‍♀️?

  57. V skriver:

    Jag är själv ensambarn och mina föräldrar var 20 och 21 år när de fick mig. Jag har själv aldrig velat ha syskon och alltid sagt att jag bara vill ha ett barn. När jag träffade min man så var jag 20 år och han 23 år. Han har en bror som är 7 år äldre, ingen vidare bra kontakt då de var så olika när de var små och nu umgås de bara vid släktkalas. Vi var tillsammans i 6 år innan vi bestämde oss för att börja försöka. Då hade jag studerat färdigt, fått mig ett jobb, vi hade gift oss, köpt ett hus och en kombibil. Vi började försöka och det gick nästan direkt. Efter stor längtan fick vi en son när jag var 27 år och han 30 år. Efter chocken från BB tiden med 18 timmars kämpande, akut kejsarsnitt, smärtan av detta, av allt runtomkring barnet, han sov inte mycket, det berodde på hans kolik som han hade i 4.5 månad, smärtan av amning, förlossningsdepression, och sömnbristen gjorde att vi bråkade en del. Jag orkade inte, jag var helt utmattad och började söka all hjälp jag kunde få. Det tog 7 månader innan jag kände riktig kärlek till min son och vårt äktenskap höll på att kollapsa. Vi har haft en tuff period från start till han blev 1.5 år. Min man ville från början ha 2 barn, och jag blev väl övertalad till slut. Dock efter allt som var så blev det tvärtom, nu vill varken jag eller min man ha några fler barn. Vi är supernöjd med bra en son, han blir 4 år i år. Vi kom fram till att vårt äktenskap kanske inte skulle klara fler barn så vi vill inte chansa. Hellre lyckliga med 1 barn än eventuellt inte tillsammans med fler.

Lämna en kommentar