Tack Västmanlands tingsrätt


Vi har alla ett val när barnen bryter tystnaden.

Gör som Västmanlands tingsrätt, tro på barnen.

Bloggvännerna har ordet

5 svar till “Tack Västmanlands tingsrätt”


  1. N skriver:

    Sen kan man – utan att ha läst domen – tycka att tre års fängelse är väldigt lite för våldtäkt av tioåringar. De måste ju leva med det här hela livet. Men bra att han dömdes iaf.

    • J skriver:

      Tyvärr har vi en påföljdspraxis där man utgår från minimistraffet… två år i detta fall. Därpå följer straffrabatt också så endast ett brott kan få ”full pott”. Sorgligt men sant… detta borde vi önska politiska beslut kring. Får vi upp minimistraffen kommer de faktiska påföljderna som döms ut bli tuffare…högre maxstraff hjälper tyvärr föga… mer än att det öppnar för frihetsberövande och andra tvångsmedel…

  2. Erika skriver:

    Hej Elaine!
    Jag skriver för att rådfråga dig, eller kanske rentav för att jag behöver ventilera.
    Jag var med om en sån obehaglig sak idag på guldfynd. Jag och min mamma står i kö samtidigt som vi ser en liten flicka på 5 år. Båda reagerar på att hon ser väldigt ”kuvad” ut. Hon står med huvudet neråt och knäppta händer och rör sig inte en millimeter. Hon var även helt rödflammig i ansiktet.
    När hennes mamma sk betala sin grejer så känner jag att jag inte bara kan låta det vara. Jag fick en sån dålig magkänsla.
    Så jag går fram och frågar henne om hon om mår bra, hon börjar gråta, och då ser det nästan ut som hon har blivit slagen över ansiktet. Hon skakar iaf på huvudet. Jag frågar om nån har slagit henne och hon nickar. Hennes mamma kommer tillbaka och undrar vad jag håller på med, samtidigt som hon går därifrån. Jag kan fortfarande inte släppa det utan jag går efter. Mamman menar på att flickan bara är ledsen för att det var nått hon inte fick. Men jag är gravid och har själv snart en son på 4 år, jag kan inte föreställ mig att han hade betett sig så bara för att han inte skulle få en sak. Mamman går iaf sin väg och jag går in i butiken igen för att prata med butiksbiträdet. Hon hade inte sett den här flickan för hon hade själv fullt upp på jobbet. Men hon säger att vi kan ringa väktare.
    Plötligt kommer mamman, flickan och pappan tillbaka. Pappan är så klart upprörd och menar på att jag inte ha med det att göra. Och båda två menar på att jag stressar mitt eget barn som ligger i magen när jag håller på så här.
    Då säger jag helt enkelt att då ringer vi väktare för jag tyckte han började bli obehaglig.
    Föräldrarna fortsätter och säger att jag inte ska lägga mig i, att flickan bara är ledsen för att hon inte fick det hon ville ha.
    Innan väktaren hinner dit så sticker föräldrarna.
    Och jag sitter här och funderar på om jag faktiskt gjorde rätt eller fel. Det är ju hemskt att anklaga föräldrar för en sån sak, samtidigt som jag kände att jag måste göra nått.
    Och jag vet ju också att om jag inte hade reagerat så hade jag ju grämt mig så ini!
    För det var ju nått som stämde.
    Hur hade du reagerat, hur hade du pratat med föräldrarna? Och vad ska man göra?
    Och om det nu var sant som flickan sa, vad gör dem med henne nu då?
    Jag hoppas så att hon ljög för den sakens skull. Att hon är hemma och är trygg, kanske med förbannade föräldrar som tycker puckot på guldfynd inte ska lägga sig i.

Lämna en kommentar