Mammas lägenhet är tömd


Men ändå blev jag rasande över att mamma slängt den där teckningen från dagis och minisekretären jag gjort på träslöjden under nian och fått en 5:a i betyg för. Jag blev skogstokig och ältade ut ur lägenheten med de sammanbitna orden ”Jag kan inte prata mer med dig idag”. Sen satte jag mig på gungan utanför och surade, som ett barn. Crille kom efter ett tag, höll mig om axeln och skrattade lite.

IMG_3763

Jag kanske är överkänslig? Jag bara väntar mig att den dagen jag dör så ska Matheo och Evelyn se hur jag har sparat allt de gjort eller gett mig genom åren. Så de förstår vilken affektionsvärde det har för mig. RENSA?! Blir tokig igen bara jag skriver detta. Jag är säkert överkänslig och fånig. Det här var några dagar sedan och jag har fortfarande inte pratat med mamma. Jag är för sur. Kanske töntigt att mig, men känner att det är bättre att prata när jag inte är sur längre.

Bloggvännerna har ordet

20 svar till “Mammas lägenhet är tömd”


  1. Lena skriver:

    Haha vad gullig du är. Du kanske är är lite extra känslig nu men jag hade också blivit jätteledsen. Jag är en riktigt ”sparare”. Har nästan allt jag gjort från när jag var barn. Min mamma har sparat det mesta faktiskt.

    Medan min mans sida har slängt ALLT! Alltså jag menar verkligen allt. Det finns inga spår av de varit små och det gör mig så ledsen.
    Nu har vi en grabb på 2,5. Jag sparar små perfekta konstverk. En kotte med glitter på ?.
    Snart kommer nästa och jag ska spara all deras fina små konstverk. Haha jag är så excited för framtiden.

  2. Josefin skriver:

    Jag är också en rensare. Men jag skulle kunna tänka mig att jag hade reagerat om mamma gjort likadant, kanske hade jag velat bli tillfrågad innan för att få en chans att själv få gå igenom och eventuellt spara det jag vill ha kvar. Om du fått den chansen kanske det inte varit så laddat och du hade kanske till och med känt att det var okej att inte spara den där pärlplattan eller alla femtioåtta teckningar med streck på?

  3. Hope skriver:

    Nä tycker inte att att du är överkänslig och fånig❤
    Men det är nog många som önskar att deras mamma var som din.
    Kram

  4. M skriver:

    Jag sparade varenda teckning och sak mina 3 barn gjort. Hade plats då vi bodde i ett stort hus. Så blev maken svårt sjuk i cancer. Vi flyttade in hast till en lägenhet på nedre botten för att underlätta livet. Han sjuk. Jag slutkörd. Jag gav bort allt och köpte nytt. Praktiska saker som passade det nya livet. Barnen fick ta det dom ville ha av sina ”barnsaker.. Resten kastade jag med tårarna rinnande. Kunde inte ta med allt. Jobbigt då. Men idag vet jag att jag gjorde rätt. Med lägenheten var det lätt att bara låsa dörren och åka till sjukhuset timmar hemifrån där vi bodde under lång tid. Ingen snöskottning eller tankar på underhåll av huset. Vi kunde helhjärtat ägna oss åt varandra. Jag får jag väl spara barnbarnen teckningar och saker. Vi är jämt tillsammans . Men jag kommer ihåg hur varje litet streck barnen ritade var fantastisk.

  5. Theresia skriver:

    I vuxen ålder tycker jag det är vårt eget ansvar att spara på minnen från vår egen barndom. Föräldrarna kan ju inte spara på allt. Det får man spara på själv isåfall. Så du skulle ha tagit hem byrån till dig ifall den var viktig för dig. 🙂

    • Alexandra skriver:

      Håller helt med!

      • Annika skriver:

        Jag håller också med.

        Mina föräldrars hem har blivit en samlingsplats av prylar och sedan morföräldrarna dött; ett hopplock av deras gamla möbler och saker. Plus min brors alla gamla skolböcker, leksaker, serietidningar och gamla kläder samt mina saker ( som jag röjer och kastar så ofta jag kommer åt ) plus nu även lager åt brorsbarnens leksaker.

        Men min mamma vill ju även följa moderna trender o göra fint. Så hemmet är så överfullt nu. När det borde vara luftigt och rymligt och fint för 2 personer som nu bor tillsammans bara dem igen.

        Dock gjorde de om vardagsrummet från topp till då.
        Och där har dom inte släppt in massa bråte.
        Och vilket fint rum dom nu fick !

  6. Sofia skriver:

    Åh nej inte sekretären. Så söt ju.
    Min mamma resar ALLT. Utom foton. Skönt att slippa saker tycker jag oftast, tar så mycket energi att spara saker som inte används ofta eller som en verligen blir lycklig av att se på.
    Men vissa saker… svårt att släppa taget ibland.
    Det är okej att vara överkänslig ibland.
    Kram

  7. Maria skriver:

    Att slänga utan att fråga om man vill ha något tillbaka tycker jag är taskigt. Sen måste man ju rensa ibland. En idé är att fota av teckningar och annat innan det slängs.

  8. Mallan skriver:

    GIllar inte att spara, och har svårt att förstå värdet i att spara gamla barnteckningar och sånt. När mina föräldrar flyttade från villa till lägenhet skulle vi rensa garaget där vi sparat allt från min och syskonens barndom. Det visade sig att det var rena rama råttboet, så vi fick slänga A L L T! Jag brydde mig inte ett jota, min syster grät som en tok. Men ärligt, NÄR tar man fram sånt och kollar? VI gjorde det (uppenbarligen) aldrig. Fast jag tycker inte du är fånig, alla är ju olika.

  9. Lina skriver:

    Ah jag vet inte om det har stammer in pa brasilien, men min mamma kommer fran ett liknande land och hon slanger ocksa allt! Jag kanner att folk i manga kulturer inte alls ar lika sentimentala och fasta vid grejer som man ar i vastvarlden. Det hjalper mig alltid att komma ihag att min mamma ar uppvuxen pa ett helt annat satt (man firade inte ens fodelsedagar nar hon var liten) an jag sa da krockar vi ibland fast det inte ar menat illa. Jag har haft sa stora brak med henne om saker hon slangt for det kanns sa elakt! Men i vart fall ar det verkligen kulturella skillnader.

    • Shanti skriver:

      Kan faktist hålla med ovanstående kommentar av Lina. Har oxå en mamma från Sydostasien och hon sparade aldrig något från vår barndom och ser inte värdet i att spara materiella saker. När hon slängde saker fr vår barndom tyckte hon att vi var fåniga som la ner känslor på materiella saker. Hon sa det finns värre saker att vara ledsen för. Samma sak med att fira födelsedagar. Vi firades som små men när vi blev vuxna så slutade hon. Hon sa ”ni är vuxna nu, jag firade er som små för att ni inte skulle bli ledsna”.
      Men jag lärde mig acceptera mamma och förstod när jag blev äldre att hon är från en annan uppfostran där det inte är vanligt. Hon är från en värld där det rådde fattigdom och hård uppväxt att kunna överleva varje dag. Älskar henne för det. Kul med annorlunda föräldrar. Man får mer perspektiv i livet.
      Jag hoppas du förstår att din mamma inte ville såra dig. Hon är ser inte saken som du gör. Försök att sätta dig in i hennes sits. Kram på dig❤️❤️

      • Ulrika skriver:

        Jag tror inte det har med något kulturellt att göra… Ni hör ju själv: Brasilien, Sydostasien.. Vitt skilda världar ju 😉 Dessutom har jag en mamma från Danmark som sparar på allt, och en pappa från Sverige som rensar ut hela tiden… Det är kanske beroende på hur ens föräldrar själv hade det när man växte upp, eller så är det bara personligt 🙂

  10. L skriver:

    Jeg synes du skal snakke med henne, jeg! Vi har mødrene våre en begrenset tid og den kan ikke kastes bort på å være sinte på hverandre for mindre viktige saker❤❤ Eller, det er lov å være sint (og finn gjerne ut om det ligger noe bak), men snakk med henne og vær med henne! En dag er hun ikke der mer❤

  11. Elin skriver:

    Förstår din reaktion. Mina föräldrar har inte sparat något jag gjort sen jag var liten. Sörjer det speciellt nu när jag har egna barn och framöver vill kunna visa vad jag gjort som liten. Till saken hör att den enda familj jag har i Sverige är just min mamma och pappa samt lillebror. För min del blir då varje sak med historia viktig då jag inte har något sådant här. Har vuxit upp utan att egentligen träffa min släkt mer än kanske tre gånger och jag önskar så gärna att jag hade saker som berättar min familjs historia. Känner mig på något sätt historielös.

    Så av den anledningen är jag noga med att spara saker som mina barn gör. Datummärker teckningar exempelvis. Har även sytt en dopklänning som dottern haft och som min son ska döpas i och så hoppas jag att den sedan ärvs och används vidare.

    Mvh Elin

  12. Johanna skriver:

    Här är det tvärt om. Jag tjatar på min mamma att hon ska slänga saker. Hon vill spara allt och har sparat allt från min och mina syskons barndom.

  13. Anna skriver:

    Jag tycker lagom är bäst. Mina föräldrar har inte sparat allt men ändå för mycket enligt mig. Gamla matteböcker och sånt… En sak om det var berättelser från svenskan eller så, men 5+5=10 liksom? Nu då de rensat så har jag sparat på sin höjd en tiondel av det de sparat och då har de inte sparat allt till att börja med som sagt.

    Till mina barn sparar jag på det enda sätt *jag* finner vettigt: dagisfoton, ett *urval* av teckningar och andra dagisalster, första biobiljetten etc etc i en pärm. En pärm. På sin höjd två per barn, men det ska jag försöka undvika. Det plus boken ”Mitt första år” ifylld och familjens fotoböcker (trycker upp en fotobok årligen i tre exemplar: ett till oss och ett till vardera barnet)… det är allt. Det räcker. De kommer inte att behöva rensa igenom tusentals saker då det är dags.

  14. Magda skriver:

    Klart att du blev ledsen. Men också: klart att hon vill rensa när hon ska få så nytt och fint. Annars blir det som att lyfta på skiten, dammsuga och torka rent och fint och sen lägga tillbaka.

    Hon har haft de där grejerna i 20-30 år nu, hon är nog ganska klar med det. Vill göra plats för barnbarnens saker också tänker jag.

  15. Minimalisterna skriver:

    Jag tänker så här, vad skulle du gjort med teckningen från dagis eller minisekretären du gjorde på träslöjden? Och vad tror och vill du att dina barn ska göra med alla prylar du sparar till dem för framtiden?
    Är det inte tragiskt med allt detta sparande av prylar som så många håller på med, lägger i lådor, ställer på vinden i 30 år innan de öppnas. Och kanske kan då en en liten ärvd body från den egna bebistiden komma till användning, eller en minisekretär ge en flashback från en svunnen tid, eller en tavla få komma upp på väggen igen. Eller så var bodyns stretch förstörd efter 30 år i en låda på en fuktig vind, för minisekretären fanns inget behov och tavlan passade inte inredning i nuvarande bostad. Så har de legat där i en låda helt i onödan i 30 år istället för om de på ett eller annat sätt kunnat komma till användning för någon annan i närtid efter att det egna behovet att använda saken försvann.

    Din mamma blev glad för teckningen och minisekretären när hon fick dem. Att hon nu gjorde sig av med dem betyder inte att hon förringar gesten att du skapat och givit henne dem eller att hon inte tyckte om dem då. Hon hade inte behov av dem på samma sätt längre. Och i slutändan är de faktiskt bara prylar. 🙂

    Lycka till med renoveringen av din mammas lägenhet! 🙂

Lämna en kommentar