Tänk att få vakna upp så här varje dag


Gustav sover, jag har förberett frukost, barnen leker och jag njuter av te, utsikt och lite bloggtid innan jag ropar in familjen.

Vi har det så bra här. En riktig idyll. När man har familj så nära så är det nästan som att inget fattas. Bosse och Karin är så roliga att umgås med att de känns som vänner och familj på samma gång. Jag hoppas att vi kommer bli det till våra barn när de är vuxna. Både en stor trygghet och bästa vänner.

Idag väntar brunch och lite promenad på ön. Alla sysslingar kommer för att fira Bosse. Vi har redan planerat sommaren. Det blir antaglingen segling i juni. Då är det ännu inte risk för att Benny ska ploppa ut.

Oj, nu började det snöa här. Gud. Hoppas inte att det snöar i Stockholm och hoppas att blommorna mår bra. Imorgon kommer jag hem och pysslar om mina fina gröna. Tack för tipset om att ge dem mer sol. Flyttade allt till fönstret i fredags.

Har ni tänkt på att påsk inte är en lika känslig högtid som jul eller midsommar. Eller hur känner ni? Det kan ju va känsligt med alla familjehögtider för den som har familj att sakna eller som i mitt fall – en knasig familjegren. 

Hur är det för er? Ser släktträdet friskt ut eller är det några grenar som skulle behövas kapas av från ert umgänge?

Bloggvännerna har ordet

18 svar till “Tänk att få vakna upp så här varje dag”


  1. Ess skriver:

    Glad att du har så fina personer både från din mamma och din farfar och Gustav. Ibland längtar jag efter att vara tillsammans med mina barn, 17, 19 och 23 år, hos kärleksfulla, gärna lite äldre, släktingar, som älskar att vi är hos dom. Min mamma, pappa, farmor och farfar, och mn mormor har lämnat jorden och min mammas syster och bror med barn och barnbarn och mina barns två pappor och deras släktingar har valt bort mig och mina barn. Jag har en halvbror, 11 år äldre än jag, som nu är snäll men som slog mig när jag var barn, min mamma försvarade honom och vi har inte pratat om det och kanske därför vi inte ringer eller träffas.

  2. Cissi skriver:

    Va härligt ni har det!
    För mig är påsken inget särskilt mer än pynt och påskägg för barnen. Julen är värre då en gren är svårkapad, det är min pappa. Han har i evig tid lyckats vända sitt destruktiva sätt mot mig till att det varit mitt fel. Vände mina halvsyskon mot mig och min helsyster. ”Hur kan du göra så mot pappa?” Dvs. Konfrontera honom med ALL SKIT han utsatt mig under mitt liv. Han hotar hellre med att ta sitt liv eller något annat som gör att jag får ännu mer skit, istället för att bara omfamna det faktum att han inte behandlat mig med respekt och vilja bättra sig. Tänker att om man älskar sin dotter så gör man väl det utan att tveka? Sen är han förmodligen narcissist och rasist också och min äldsta dotter halvirakier.
    Det är som en sjukdom i min familj, alla stoppar huvudet i sanden. Jag kan inte jobba med det, konstant motvind. Haha ber om ursäkt, behöver nog pratat av mig.

  3. Annie skriver:

    Låter som en härlig morgon. Inga grenar som måste kapas i min släkt, tacksam för det då många av mina vänner har haft det turbulent i familjen. Min släkt är sådär varm och Go och ärlig haha som man önskar sig, klart det alltid funnits lite fnurror (kommer väll med ärligheten haha) men inget allvarligt och hellre det än de familjer som inte pratar om saker 🙂 önskar dig en härlig påsk!

  4. EHJ skriver:

    Jag står i färd med att kapa grenen till min pappa. Han är en riktigt destruktiv människa som gjort många personer väldigt illa men som kommer undan med mycket pga inställsam och manipulativ. Men jag har märkt att det är svårt när det finns så mycket praktikaliteter, tex min farfar lever fortfarande, han är också min enda ingång till min halvbror.

    Vi pratar i telefon kanske 4-5 ggr per år, trots att vi bor i samma stad. Men det är bara artighetssnack. Det jag funderar på är just om det är mer värt att bara låta det vara som det är (trots att jag inte har något ut av vår kontakt – alltså det är bara på hans villkor) eller om jag ska kapa helt med risk för att saker blir mycket mer dramatiska? Är orolig för hur jag ska göra när vi skaffar barn (som ligger nära)? Någon som har liknande erfarenhet och några goda råd att ge?

    • Cissi skriver:

      Hör inte av dig, vill han något får han kontakta dig. Man behöver inte bjuda in i onödan. Så har jag gjort. Har också halvsyskon och ena är likadan som min pappa, dvs lägger alla problem på andra och inte ser orsak och verkan. Har ingen relation till dem mer än artigt snack på sin höjd. Pappa ser inte hur många relationer han skadat (syskonen) genom att skitsnacka mig som inte går efter hans pipa. Manipulativ och oberäknelig.
      Kan komma hit på en kopp kaffe oanmäld och hyta åt barnen som är högljudda i deras egna hem. Han tycker att han kan ta den rollen, även mot hunden som bara blir aggressiv när han är här aldrig någonsin annars. Gud jag måste bryta helt.

      • EJH skriver:

        Relaterar jättemycket. För mig handlar det mest om att undvika drama för det får mig alltid att må väldigt dåligt. Jag bjöd honom t ex till kyrkan (men inte festen) på vårt bröllop, mycket för farfars skull. Ångrar det idag. Gjorde det bara för att undvika konflikter men borde ha gått efter magkänslan som sa nej. Det blev inget drama men jag var däremot jätteledsen för hans närvaro påminde bara om sorg och elände. Men det är just det, De får komma & gå för att man vill bara bättre än dem, the bigger person liksom. Och kanske på något undermedvetet plan önskar jag att han ska förändras någon gång.

        • Cissi skriver:

          Precis som Elin skriver är de experter på att låtsas som om allting är bra vid sammankomster, att allt bara är glömt och förlåtet utan någon ens tillstymmelse till ursäkt. Själv är man löjlig, ältar och överkänslig men såklart att det verkar som om man ältar när man aldrig får gehör! Jag drar mig för att ha bröllop med min sambo då jag kommer måsta bjuda dem pga. Min helsyster som till viss del förstår men har inte stått i skottlinjen som jag och därför inte känslomässigt präglats och plågats av honom. Är så glad över min sambo som verkligen bekräftat hur skruvad relationen har varit. Han kan inte fatta hur en förälder kan vara så obstinat, grandios och dramatisk och dessutom tycka att den gör rätt. Min sambo har fått erfara galenskapen och backat mig, en av gångerna var jag höggravid och fick stänga in mig i en wc medan sambon fick hålla i sig för att inte bli knuffad i trappen. Då var han arg för att vi inte svarat i tele, jag hade vilat och sambon jobbat natt.

          • Cissi skriver:

            Det var såklart synd om honom då också som blev utkastad och både halvsyster och styvmor kom hit för att skälla eller medla.

          • EJH skriver:

            Det låter helt fruktansvärt jobbigt Cissi! Och igen, relaterar till typ allt ni båda skriver, det här att ena sidan vara på elak/nedlåtande för att sedan låtsas som att allt är helt bra. Man blir jäkligt förvirrad & sårbar av det beteendet. Har iofs lärt mig att parera de flesta utspelen men är som sagt rädd för hur det blir när vi blir gravida. Har dessutom haft en sentimental idé om ”han var ingen bra pappa men kanske blir han en bättre morfar”, måste verkligen släppa den men det känns lite sorgligt. Tack för tipsen båda två <3 ska jobba på en jäkligt stark strategi till den dagen det är dags att skaffa en liten.

    • Elin skriver:

      Mitt tips är att bestämma en strategi eller ta ett beslut innan barn kommer. Dessa personer har en tendens att öka kontakten och vilka låtsas som att man är en lycklig familj när det blir barnbarn och saknar förståelse för att det blir märkligt att man helt plötligt ska vara tighta. Det har hänt nästan alla jag känner som har en dålig relation med en förälder. Dessutom är det svårare för en själv att värja sig när man är så känslomässig som gravid/nybliven förälder. Och det jävla skitargumentet ”hen är ju ändå mormor/morfar osv” och skuldbeläggandet för att man inte orkar ta vilken skit som helst från sin förälder. Jag hade tydligen också behov av att prata av mig lite 😉

  5. AlanZ skriver:

    Elaine,
    Befinner mig i en tjock dimma, nästan som just innan man vaknar och gränsen mellan dröm och verklighet knappt går att skilja på. Kniper med ögonen och hoppas ännu ibland att allt bara är en mardröm.
    Har varit här länge nu. Två år, jag och barnen. Den äldste utsatt som du, de andra plågade på andra sätt med sadistiska inslag. Jag ovetande. Barnens tystnad skyddade förövaren. Deras pappa. Omänskligt. Jag blev varse något som endast händer andra, sånt man läser om. Det hade varit barnens verklighet större delen av deras liv och nu blev det även min. Räddade dem så fort jag förstod. Livrädd för följden. Han är inte frisk. Två år har passerat. Ångest, traumarektioner, panik, mardrömmar, ingen sömn. Utredningar, polisutredning, vårdnadstvist, behandling.
    Mycket är bättre men vi kämpar mycket än.
    Det är jag och barnen. Sakta men säkert tröttnade omgivningen. Familjen. Jag vet inte vad jag ska säga? Förlåt för att det är jobbigt för ER att detta hänt oss??
    Har nu i efterhand förstått att det är rätt vanligt att familjen vänder ryggen i dessa situationer. Det blir för jobbigt, för smutsigt, för genant.
    Gissar bara. För mig är det oförståeligt. Man stöttar och hjälper till. Man finns.
    Så, ofrivilligt har jag härmed sågat bort hela mitt släktträd.
    Med den finaste, finaste grenen är kvar. Mina älskade, fina pojkar. Ni är min familj. Och jag vänder aldrig ryggen till er, någonsin. Jag älskar er över allt i hela livet. Och min största önskan är att ni ska få bli hela igen! Inget är erat fel och det smärtar så innerligt när ni vill ge upp livet för vad er far har gjort. Stanna hos mig. Det blir bättre. Det måste det. Vi kämpar tillsammans. Och jag behöver er minst lika mycket som ni behöver mig. Ni är mitt allt.
    Hjälp mig orka

    • Emelie skriver:

      ❤️ till dig och er. Jag kan bara beklaga att er familj inte finns där för er när ni behöver dem som mest. Tack o lov att dina pojkar har dig som orkar fajtas för dem. Kram

  6. Popillan skriver:

    Ja det finns en gren som är avhuggen. Min mor har valt bort mig men tagit mina barn som ”gisslan”, alltså min svärdotter jobbar hos henne. Hon bjuder mitt äldsta barn och deras barn på resor och ger pengar. I min värld känns allt fruktansvärt egotrippat och befängt. Det jag har gjort är att ha haft skilda åsikter då hon försökte tvinga med alla att ta en veckas semester just när hon fyllde år. Jag ombedes att inte höra av mig något mer pga detta. Känner sorg, hat och vingklippt.
    Jag har ett barn som mår tidsvist väldigt dåligt och bär sig åt mot mig men jag kommer aldrig be han att fara å flyga. Kött och blod med kärlek hjälper mer än att stjälpa. Fick prata av mig lite. Tack?

  7. Emelie skriver:

    En gren har alldeles nyligen kapats. En nära släkting som förgripit sig på sitt eget barn… I flera års tid… Stärkt gren till barnet och för alltid avsågad gren till förövaren. ❤️?

  8. I.m.s skriver:

    Påsk är en rätt jobbig tid för min del, eller har varit. Min farmor hade alltid middag på långfredagen. Hennes föredetta man förgrep sig på mig som barn ett flertal gånger under släktkalas. Efter det uppdagades är han borta från familjen men släktkalasen har fortfarande vart jobbiga. När jag tog upp detta igen som vuxen var det vissa som inte ville höra utan förminskade händelsen. Jag har kapat med farmor, farbröder och kusiner då deras reaktion på övergreppet sårar mig. De hade långfredagsmiddag i fredags å jag är så lycklig över att jag inte var där. Kram å styrka till dig.

  9. Chloe skriver:

    Min mans familj (flera av dem, varav en hans mamma) är oberäkneliga och manipulativa. Min mans barndom är fylld med alkohol och slagsmål (både mellan mor och styvfar, samt styvfar och barnen).

    Modern väljer aktivt bort att ses, för att sedan till alla gemensamma vänner/släktingar (och säkert till fullt okända) säga att vi nekar henne hennes barnbarn. Hon har alltid lovat saker som hon aldrig hållit, såväl viktiga saker som egentligen struntsaker men som ändå blir jobbigt när det blir för mycket.

    Min man är nog mer medberoende än vad han förstår, för han försöker fortfarande ta kontakt med sin mamma, men hon har aldrig tid (hon har i ärlighetens namn inte värst mycket att stå i). Hon har hittills blivit bjuden på kalas i 8 år, och ännu inte bemödat sig att komma en enda gång, trots att hon lovat. Och varje gång drar hon flera olika lögner. Först måste hon jobba (hon har inget jobb), sen är hon sjuk, sen ska hon jobba igen. Och i slutändan får man reda på att hon suttit och druckit.

    Jag har nu sagt till min man att jag inte vill bjuda henne till mitt barns kalas, för jag blir verkligen jätteledsen och mår inte alls bra av det som sker. Jag vill inte att mitt barn ska växa upp till samma sak som min man, det är inte friskt. Dock har jag sagt att han får träffa henne annars och vi kan även följa med någon gång ibaldn, men det blir ju aldrig för hon har ju aldrig prioriterat sina barn. Hennes äldsta har tagit totalt avstånd från henne, Då sista droppen var när hon inte ens gratulerade hen på Facebook när hen fyllde jämnt.

    Min mans mamma har dessutom fått hennes barn att få hundratusentals kronor i skulder, genom att beställa saker i deras namn som minderåriga och sen inte betala, lägg på inkassoräntor på 15 år gamla obetalda fakturor så blir det mycket pengar. Och ja, jag fattade inte att det ena gick att göra så på 90-talet innan jag träffade min man, samt såg någon form av dokumentär om detta.

    Allt detta är ju ingenting jämfört med övergrepp, men det är absolut inte normalt. Det är jobbigt. Och inget barn ska behöva växa upp så.

  10. jos skriver:

    Jag kan relatera till delar av vad folk skriver här om sina relationer. Men mitt problem är att jag inte kan bestämma mig för om personen ifråga är tillräckligt dålig för mig, det finns ju också goda sidor hos hen. Detta dilemma har upptagit hela min uppväxt, när jag inte kan bryta mig fri från personen och ta ett beslut. Lever i tvivel och känns som det spiller över på resten av mitt liv också – som jag alltid väntar på att mitt liv ska börja, på att det ska vara min tur. Så svårt känns det. Lyckas inte komma vidare från detta dilemma..

Lämna en kommentar