Det här med att vara en förebild och mänsklig


Jag känner mig kluven. Det tar faktiskt energi att förklara för folk att det inte är ok att kontakta mig på min privata mobil med sina privata angelägenheter. Jag la upp bilden på mitt svar i både avskräckande och gränsdragande syfte. Jag får en massa mejl om folk som har problem och det är helt ok. Det inkräktar inte på mitt privatliv på samma sätt. Men att försöka ringa mig gör det. Jag är samtidigt tacksam för kommentarer från er som vet att jag menar väl men också ser att jag blir så missuppfattad. Att jag tas som en kall arg jävel när jag var en trött ledsen mamma på akuten med min dotter. Frågan är om man bara få förlika sig med att att vara Sveriges 11:e största blogg innebär att man har många följare som ser olika saker. Jag får väl bara öva upp min självkänsla i gränsdragande och försöka förlika mig med att inte alla kommer reagera positivt. Det är ju känsligt för mig när folk blir besvikna över att jag drar en gräns för det är ju något jag lärt mig i vuxen ålder då min pappa varit gränsöverskridande. Men har ni några idéer på hur jag hade kunnat dra denna gräns bättre? Han kontaktade mig både på en lördag och en torsdag. Ser fram emot era tankar och feedback.

img_2305

 

img_2303

Men jag vill att ni ska veta att era kommentarer värmer mig så. Både du Caroline som skrev ”fina Elaine du måste lära dig att inte skriva i affekt..” osv. Jag verkligen kände omtanken där. Men också av er som säger att jag ska fortsätta dra gränser, att jag lär er att göra samma sak i era liv. Oavsett om ni tänker olika så menar alla väl och det är jag så tacksam för. Jag sak öva upp mig i att dra gränser snyggt men också öva upp min självkänsla i att inte ta illa upp över de som inte tycker jag ska dra några gränser alls utan bara se det ur andras perspektiv och lägga mitt egna i en låda någonstans. Cissi Wallin är tydligen föremål för detta också.


Jag kanske inte ska fladdra med min offerkofta. Verkar vara många som blir utsatta för allmänhetens förväntan att hjälpa dem med privatlivet utan att tänka på det egna. Så här skriver Cissi bland annat.


Ni läser resten här

Bloggvännerna har ordet

24 svar till “Det här med att vara en förebild och mänsklig”


  1. Johanna skriver:

    En gräns kan också vara att bara ignorera, radera och blockera. Så har du satt en gräns för dig själv, för du är ju inte skyldig någon en förklaring!
    Kanske är det en del av problemet med att vara obekväm med att sätta gränser när man är en som vill hjälpa, man vill gärna förklara sin gräns. Så kan jag känna, och övar på att säga nej samt känslan efteråt. Man säger ju aldrig ja och kommer med en förklaring. Eller?

  2. Hmm skriver:

    Jag blev faktiskt riktigt arg över bloggaren som kommenterade ditt svar. Jag kopierar in mitt inlägg från Cissi som är skrivet något i affekt.

    Jag fattar på allvar inte någon stans hur man får Elaines svar till att vara otrevligt. Om något så tycker jag det var övertrevligt.

    Det här landet är fullt av mesproppar som inte tycker man ska säga ifrån när något är fel. De måste på allvar tro på enhörningar också för hur ska annars problem försvinna om man inte säger ifrån? Magiskt med ett poff bara?

    Nyhet för alla er som tycker folk som säger från är gnälliga eller otrevliga. Det är vi som sopar mattan åt er. Vi förtjänar fan i mig ett stort tack från er och er gräddtårta varje fredag för vi gör ert liv lättare så att ni slipper ta i skiten men ändå ha ett liv som fungerar någorlunda smidigt.

    PS Jag älskar män som heter Ove. De som håller efter på de små sakerna i samhället så att det inte eskalerar till att bli stora saker.

    PS2 Nej så klart så finns det dem som är otrevliga i onödan också, som gnäller på fel saker. Men många kan inte skilja på dem och de som faktiskt säger ifrån när något är fel.

    • Erika82 skriver:

      Håller med.

      • Hmm skriver:

        Tack<3

        Vill också tillägga att förslaget nedan att igonera och blocka utan ett ord är lite som att tro på enhörningar och att skicka vidare problemet till nästa kändis som kommer bli kontaktad.

        Med det sagt så förstår jag också ifall man inte orkar bemöta allt och gör så ändå. Det finns gränser för allt.

        • Johanna skriver:

          Jag tycker det är taskigt skrivet när man kommer med ett välmenande råd.

          Det är ju inte Elaines ansvar att sätta stopp för en gränsöverskridare så hen inte kontaktar andra kändisar..

          • Hmm skriver:

            Louise: Det skrev jag också i mitt andra stycke. Att man inte kan orka allt. Och det är ok.

            Johanna: Vems ansvar är det då? Vem är den som till sist ska säga stopp?

            Jag tyckte din kommentar var fin men just det där agerandet att slå ifrån sig ansvaret gör att det hamnar i någon annans knä. Samma med om du inte säger till när du är i närheten och ser ett fel men hoppas på att någon annan ska göra något.

            Jag förstår om man inte orkar och måste rädda sig själv först. Eller om man är så rädd för vad som kan hända en om man säger ifrån.

            Men om alla bara går vidare och är tysta, blockar problemet, då kommer det forsätta i en oändlighet och oändligt många kommer råka illa ut. Och problemet kommer växa sig så stort att det aldrig kommer kunna bli bra igen.

            Jag Lise dagligen pga dem som vill tiga ihjäl problem och låta saker fortgå som det alltid gjort. Vad dessa inte inser är att andra som orkar ”bråka” är dem som löser det åt dem. De får då någon sorts positiv feedback för de gjorde ju inget men allt blev ju ”magiskt” bra ändå.

            Det var inte meningen att vara taskig, förlåt, men faktiskt meningen att ge ett litet wake up.

            Konsekvensen av att blocka blir just det. Att man lägger problemet i nästa kändis knä. Om det är allt man orkar den dagen så är det riktigt och bra. Men man bör vara medveten om att det är just det som händer.

            Igen förlåt.

          • Johanna skriver:

            Det är inget wake up för mig att man kan göra så och jag tycker absolut inte det är samma sak som att stå och titta på när någon blir illa behandlad el.dyl.
            Man kan sätta en gräns mot den andra personen som Elaine gjorde, sen är det ju ingen som vet om personen nöjer sig där, blir triggad av att få kontakt eller kontaktar 100 andra. Tror det är väldigt individuellt. Jag såg det bara som ett alternativ om man som i detta fallet inte vill och kan ta alla fighter för alla hela tiden. Så som du skrev i fjärde stycket i ditt svar 🙂

            Tack för du svarade och för att du bad om ursäkt.

            Ha en fin helg!

        • Louise skriver:

          Jag undrar varför du tycker det är naivt att blockera? Jag menar att ibland måste man bara lösa problemet för en själv. Inte ta på sig ett världsomfattande samvete.

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Sant tack Hmm❤❤

  3. Erika82 skriver:

    Skriv ett autosvar som du bara skickar vidare till samtliga personer som vill äta upp din tid.
    Man kan alltid vara hövlig och korrekt men samtidigt visa var gränsen går.

    Är man för snäll och saknar gränser kommer bara göra att fler folk hör av sig och det kommer inte göra dem mer nöjda. Snarare tvärtom.

  4. Jess skriver:

    Blir så förvånad att se ett inlägg om detta, trodde det var släppt för längesen. Du agerade helt korrekt punkt slut. Det förstår ju vem som helst att du eller andra inte kan ta allas problem i hela världen och vara standby på helger osv.. går ju inte att leva på det sättet! Du måste ju få ha gränser i ditt privatliv precis som vem som helst! Du svarade inte otrevligt på nåt sätt, du var helt normal. Finns inget mer att säga om detta känner jag, bara att gå vidare. Du behöver heller inga lärdomar el dylikt. Man kan inte finnas där för alla dygnet runt då mår man inte bra till slut.

  5. Frida skriver:

    Jag skrev det även senast- så klart att du inte har ngt ansvar för att andra människor väljer att kontakta dig. Och till den som tyckte du skulle hjälpa, förra gången: Även om jag i mitt yrke har arbetat med allvarligt psykiskt sjuka personer i kris skulle jag bli iskall om de kontaktade mig privat. Dels skulle jag inte kunna vara professionell, eftersom det skulle vara privat. Jag skulle också få svårt att klara mitt jobb om jag inte fick vila mig emellan. Men jag skulle nog också blir rädd. Rädd för att någon som är så gränslös skulle gå över fler gränser. Obehagligt och jag tror att det är väldigt naivt att inbilla sig att man kan hjälpa någon i en sådan situation. Jag hade nog skaffat en telefon till, med riktigt hemligt nummer som bara de absolut närmaste hade. Så att jag när jag satt på akuten eller liknande kunde stänga av den vanliga och vara säker på att bara bli nådd av de som jag verkligen ville prata med. Tråkigt, men jag tror verkligen att du behöver skydda dig mot denna slags kontakter i ditt liv. För att orka, men också för att inte riskera att ngn kommer in i ditt privatliv för mkt. Vissa gränser kanske är nödvändiga, alltså i vad du lämnar ut om boende mm? Jag hoppas att jag har fel men jag inbillar mig att det finns en risk att en del personer har svårt att förstå att du inte känner dem som de tror att de känner dig. Dvs att du ger av dig delar som kan verka personliga, och för en del blir du kanske deras ”vän”. Tror de. För en del människor kan det bli svårt att hantera. Så om jag vore du skulle jag inte lämna ut bostadsområde mm så mycket. Usch, förlåt om jag bara skrämmer dig. när någon okänd samsar dig en lördag privat och säger att ”ni känner varandra” säger jag inte att du ska hjälpa dennes utan jag säger svara ”du har nog fått fel nummer” och sätt på säkerhetslåset…

  6. Jessica skriver:

    Jag skulle låta bli att svara och blockera numret. ?

  7. Lisa skriver:

    Visst, jättefin omtanke att skriva till dig att du måste lära dig att inte skriva i affekt… Jag vet inte men såna som skriver sånt irriterar mig, omtanke eller inte. Nr 1: Varför måste du lära dig det? Vad är det för fel på affekt? Det är väldigt effektivt sant och sunt. Nr 2: Det var inte skrivet i affekt. Det var ett väldigt samlat, sakligt, välformulerat och artigt svar på ett oartigt beteende.
    Jag blir personligen helt galen på allt detta överdrivna pk:andet från höger och vänster. Det liknar inte omtänksamhet alls från min sida det liknar nån slags snällhetsfascism som gränsar till elakhet. Live and let live säger jag.

  8. Lisa skriver:

    I all välmening: om det är så att det nån gång kommer till en polisanmälan så tror jag att det ”krävs” att du behöver ha sagt ifrån liknande det sättet du gjorde innan du blockerar kontakten. Jag hoppas att du inte når dit och behöver testa om min teori stämmer eller ej ❤️

  9. Sanna skriver:

    Jag jobbar med parkering. På helger och utanför arbetstid, ja även fester får jag sitta och svara på en massa parkeringsfrågor, och tvingas gå in i diskussioner både från bekanta och nära släktingar för att jag ibland blir provocerad. Jag får ofta meddelanden och bilder på en skylt eller parkeringsanmärkningar, en kontrollavgift m.m och frågan ”Kan man parkera här?” Ja, jag är duktig och proffsig i ämnet men jag vill inte jobba när jag inte behöver. Tröttnat och börjat svara ”Har du körkort?” ”Googla vägmärkesförordningen” eller varför inte ringa bolget som bevakar…. Det har blivit mindre och mindre sen dess. Så jag förstår dig otroligt väl i det här. Du behöver inte vara trevlig i ditt svar enligt min åsikt men tycker du svarar snyggt och sakligt. Jag blir jättearg och besviken när jag läser att folk tycker att du har en ”skyldighet” att hjälpa alla i tid och otid för att du är en stor bloggerska. Gör precis som du vill och känn inget mer i det. Läs, radera och återgå till ditt föreslår jag och som någon annan skrev, lås säkerhetslåset utifall att. ❤

  10. 316 skriver:

    De vill inte ha åt dig, de vill ha åt din tro. Berätta vem som sticker dem i ögonen egentligen. Ljuset är starkare än mörkret. Heja livet!

  11. Det är verkligen inte lätt att veta hur man ska göra alla gånger, men jag tycker som många andra här att en bra metod är att låta bli att svara. Man behöver faktiskt inte svara på allt.

Lämna en kommentar