Selfies och syftet


Jag läste någonstans att någon blev selfiesjuk. Han tog kanske 200 selfies om dagen i jakten på den perfekta. Det gick så illa att han försökte begå självmord i den desperata jakten efter den perfekta selfien. 

Men att förenkla selfies till något man gör för att visa världen hur vacker man är en enkelspårig analys. Är det exakt det selfies syftar till så måste jag vara fruktansvärt självgod. Jag har nog en selfie till nästan varje blogginlägg av två skäl, visa en avsändare och också visa hur jag såg ut/mådde när jag skrev inlägget. Fånga en stämning. Jag tror att det ger en ”här och nu känsla” vilket bidrar till en mer autentisk känsla. Helst skulle jag be någon annan ta kortet för att fånga stämningen, men jag kan inte besvära folk fyra gånger per dag. Men ibland så. 

Här och nu när Matheo gjorde mig till en tårta.Här och nu på Matheos simskola med baddräkten med bästa push-down-effekt. Gravid med Evy❤️

Här och nu när jag upptäcker vad mysig min mage är för Evelyn.


Här och nu när jag delar tankar innan jag somnar. Hårnätet är på.

Här och nu när Gustav tjuvfotar mig när jag säger att jag måste äta mindre godis och har den största godisbiten i munnen.

Här och nu när jag precis vaknat efter en tuff natt med två magsjuka barn.

I wish! 🙂 

Skulle jag istället postat en pressbild på mig så hade inte känts lika mkt här och nu. Omgivning funkar om man ser en fot eller kanske en hand med i bilden från avsändaren. Annars blir det mer som ett fint vykort. Som detta.
En kompromiss är att ha folk som har band till avsändaren, då blir det mer sett ur avsändarens ögon. Skapar mer närhet.

Vad tänker ni kring selfies? Hur och varför tar ni det? Visst är det mer ett ”jag-är-här-kort” än ”jag-är-snygg”? Jag tror intw världen är så fåfäng.

Bloggvännerna har ordet

20 svar till “Selfies och syftet”


  1. Magda skriver:

    Det beror nog alldeles på hur man är. Som du beskriver låter helt sant, men tror att det för många finns flera anledningar och bakomliggande tankar. Jag tar två motpolsexempel:
    – När jag tar selfies (eller wefies) på en semester är det samma grej som du pratar om, jag-är-här.
    – När jag sitter hemma själv och mår dåligt eller känner mig ensam; då har selfies mer den andra effekten, den som kan dra upp eller ner mig.

    Jag postar mer på instagram när jag mår dåligt. Semesterselfies tar jag och skickar hem till nån, de postar jag sällan för allmänheten; om jag är genuint glad och lycklig i stunden har jag inget behov av att visa upp det för ”alla”.

    • Hmm skriver:

      Intressant, så du tar en seflie för att få sympati och medkänsla eller bara ha någon som förstår dig?

      Det där skulle nog kunna funka för många för en bättre välmående även om man mest borde hitta det inomen själv och inte alltid vara beroende av andra så vet vi ju att det ”alla” vill veta är att de inte är ensamma om att tycka och känna så…

      Jag fick mycket tankar ang spridning av empati mm här. Tack för inblicken.

    • Kj skriver:

      Inte sunt att vilja ha extern acceptans.

      • Hmm skriver:

        Tvärtom så är det fullt mänskligt och ett sätt att bygga klister mellan människor. Få oss att vilja vara en grupp som samarbetar.

        Vill du aldrig ha någon form av bekräftelse så vill du heller inte interagera med andra.

        Tänker du blandar ihop med att hela ens självbild inte ska komma från andra. Men en blandning är bra och vad vi alla mår bäst av.

        • Louise skriver:

          Har ni kollat igenom en tonårings sociala media flöden? Jag har blivit upplyst om att det ”är” just som ni beskriver ovan (genom att fått det förklarat av just tonåringar). Att få tröst/bekräftelse. Men å andra sidan är det ju hela sociala mediats natur.

          Men ändå finner jag det lite tragiskt. Just att det är så otroligt mycket av dessa inlägg. Och när konversationerna till 90% bara handlar om hur dålig, ful (etc etc) jag är menar jag att det omöjligt kan vara bra.

  2. Jennifer skriver:

    Fast det är väl otroligt få personer som skulle lägga upp en selfie där man inte tyckte att man var snygg/blev bra på? Jag är rätt sparsam med poster på instagram (som är den enda jag lägger upp bilder på) och då tar jag antingen bara naturbilder, bilder på de jag är med, eller bilder på mig OCH de jag är med, för mig känns en ensamselfie som rop på likes och ’snygging!’-kommetarer. Med det sagt har jag ALDRIG reflekterat över att du Elaine alltid lägger upp selfies i dina blogginlägg, jag håller med om att jag tolkar dina selfies som avsändarbilder, beror nog på att du inte gör dig till eller stylar fotona. Kram!

    • Louise skriver:

      Insåg det. Att jag ”bara” la upp rena selfies när jag var fixad och insåg hur töntigt jag ansåg det var. Speciellt töntigt överhuvydtaget med tanke på att jag lägger ju ut saker på sociala medier för att visa vad jag gör, känner och tänker (och det är sannerligen inte alltid topp).

      Men just bilderna som jag tagit av mig själv var (undermedvetet) för att visa mig själv – på topp, tvärt emot som jag uppfattar Elaines, så det har jag har slutat med.

  3. evelina skriver:

    Jag är sjukt otrendig och håller inte på med ”selfisar” i sociala medier… har just skaffat en mobil som kan ta foton i sånt läge..
    Dock har jag insett att det är SJUKT roligt. Jag är inte alls fotogenisk (men rätt fin i verkligheten).. så jag har tagit selfisar som jag skickat till min familj bara för att göra oss alla glada, haha

  4. Sofia skriver:

    Jag ser selfies mer som en möjlighet att fånga sig själv precis så som man vill. Det är ingen annan som bestämmer hur du porträtteras eller vilken vinkel eller vilken känsla bilden ska ha. All makt i fotografens (dvs jag själv) händer. Jag tycker det är en kraftfull grej med tanke på hur många bilder på kvinnor idag som är objektifierande (dåligt) och sexualiserade (inte nödvändigtvis dåligt). Med en selfie är man alltid ett subjekt som själv bestämmer.

    Så jag skulle säga att selfies är ett verktyg för feministisk revolution 😀 (bland annat) att det sedan genererar likes är sekundärt, samtidigt som det kanske också är en bonus.

    • Jennifer skriver:

      Jag förstår vad du menar men jag håller inte med. Tillsammans med selfies på sociala medier så har alla filter kommit som gör att folk känner att de ’måste’ lägga på snyggfilter för att se lika bra ut som alla andra då de flesta kända profiler med många följare använder dessa filter.

      • Sofia skriver:

        Håller inte med om det. Jag tror inte ”alla” känner att de ”måste” lägga på ett snyggfilter, lika lite som alla gör det heller. Och jag tror inte heller att ”alla” lägger på det filtret för att _andra_ ska tycka att de är snygga. Jag skulle snarare säga att det är samma sak som smink; att ha smink för andra eller för sig själv? Filter är kul, smink är kul 🙂 Ser inte hur det är skillnad på de två.

    • Jag känner inget behov av filter, annat än kanske instagrams filter som ger bilden rätt STÄMNING (ofta på bekostnad av mitt utseende då jag ofta drar upp skärpan och ner med skuggor. Det blir man inte snyggare av hehehe) men har stark aversion mot filter som photoshoppar och airbrushar mig. Jag vill inte bidra till mer snygghets. Jag använder inte heller smink på bilderna. (om jag inte råkar ta nån bild på en fest en gång om året)

      Jag tror inget gott kan komma från att folk börjar vardagsfotoshoppa sina nyllen. Jag tror dels att det bidrar till fler skeva ideal som ingen normal människa kan leva upp till. (Hur påverkar det tex unga tonåringar eller yngre flickor?)

      Och så tror jag att det bidrar till en skev självbild (och så mer självhat). När det man ser i spegeln inte stämmer med det man ser i kameran, vad händer då? Vilka känslor väcks?

      • Jessi skriver:

        Håller med tror det är väldigt komplext detta med selfies. Allts speciellt instagram känns som att det bara ska vara perfekta fina bilder med filter. Vad jag vet så är det ytterst få som lägger ut bilder på instagram utan filter. Man känner typ en press att överhuvudtaget nästan bara posta ’perfekta’ bilder för det är tyvärr bara dom som genererar likes och kommentarer och det är väl ändå det man vill ha om man lägger ut på insta/fb? Så trist att det är så! Men det känns som att det bara är kändisar eller personer med väldigt många följare som får massa likes om dom lägger ut en bild utan smink/flashigt filter.. vi andra får inga reaktiner alls verkar det som.. sorgligt.. budskapet till yngre blir ju: ju mer perfekt du ser ut på bilder ju fler likes får du.. skevt!

  5. Maria skriver:

    Jag lägger upp en hel del bilder på både Facebook och Instagram, på FB en blandning av selfies, ”semesterfötter”, de jag är med och vackra vyer och saker, på Instagram endast ”semesterfötter”, vackra vyer och saker, samt mitt specialintresse dockinga tydliga bilder på mig eftersom jag har ett öppet konto. Deppiga dagar går jag tillbaka och kollar mina gamla bilder, inte för att räkna antalet positiva kommentarer utan för att påminna mig själv om hur många härliga stunder som faktiskt finns i mitt lov, så bilderna fungerar som pepp. Skulle säkert funkat lika bra med en mapp med favorit-ögonblick på min dator, men det är något speciellt med de bilder jag har valt att dela med vänner och bekanta (Facebook) eller vem som helst som kan vara intresserad (Instagram).
    Angående denna blogg, ansiktsselfies som visar sinnesstämning är roligare än helfigur som mest visar dagens kläder.

  6. Ja för mig är det dels här är jag, men också sätta stämningen för inlägget. (antingen genom bild ur min vardag eller bild på familjen, det som händer, vänner, barnen eller mig själv)

  7. Diana skriver:

    Alltså jag tycker att dina selfies är underbara, just som du säger, det skapar en känsla av här och nu, mer personlig känsla av att du skriver till mig och jag till dig. Skulle inte vara samma sak utan dina bilder!

  8. Emschen skriver:

    i vårt samhälle blir vi mer och mer isolerade då vår sociala kontakter sköts online. När jag pratar med någon via sociala medier tycker jag det är trevligt att veta vem jag pratar med dvs få ett ansikte på personen. Om kontakten inte hade varit online så hade jag ju inte stått bakom en vägg och pratat för att inte visa mig själv.
    Jag ser selfies som ett sätt att presentera mig, visa att detta är jag. Om man döljer sitt ansikte på sociala medier ser inte jag som en styrka att motstå sociala medier, jag ser det som att man döljer sig själv lite likt att gå inkognito genom samhället. Sen tycker jag att jag visar vad jag står för (mina åsikter och värderingar) eftersom jag klart och tydligt visar mitt ansikte på sociala medier. Folk som aldrig visar sitt ansikte på sociala medier men har starka åsikter känns för mig som att de inte vågar stå för det de tror på.

  9. Åh, selfies. Så svårt! Försöker med att få till selfies med jämna mellanrum för att, precis som du beskriver, tydliggöra avsändaren på blogg och instagram. Men fastnar ofta någonstans mitt emellan att vilja ge den rättvisande verklighetsbilden (= icke förskönad) och att vilja vara snyggt representativ. Får ofta liksom förstoppning i flödet när jag inte kan bestämma mig, och så blir det typ andra (tråkigare) bilder.

  10. Linnea skriver:

    Under 2015 hade jag ett eget litet projekt där jag lade upp en selfie på insta varje dag. Inte för att samla likes eller så, utan för att jag tänkte att det kunde göra mig mer bekväm med att vara med på bilder. Jag har aldrig gillat att bli fotad, men efter 300+ selfies så har det blivit mer avdramatiserat. Det blev allt från piffad på fest till nyvaken med vild morgonfrilla, med och utan filter. Jag hade en tanke om att jag, genom att själv börja tycka att det var ok att vara på bild även skulle kunna börja fota bilder med folk på. Så långt har jag dock inte kommit än, utan vill helst ha folktomt när jag fotar 🙂

Lämna en kommentar