”En släng av något”


Jag har nog haft roligare läsning i mitt kommentarsfält tidigare. Men tack ni som bidrog med tankar och upplevelser och tack ni som fick en att inse att det skrivna ordet är en svår konst att behärska när man ska få ett stort gäng att läsa in samma sak. Jag kan känna att jag dumföklarar människor när jag är övertydlig, men jag tror att jag ska vara övertydlig med vad jag tror och tänker och hur situationen var framöver. Misstolkningar blir så obehagliga både för läsaren och för mig som skriver. Men i detta fall var det ett misstag att inte trycka på tydligheten.

Nummer ett. Personerna jag pratade med i veckan var alltså INTE tre personer med ADHD. De var tre personer som använde uttrycket ”jag har en släng adhd” i varannan mening. Det är personer som jag har i min bekantsskapskrets så det är inte en fördom eller dömande, det är så det är. Har man något på riktigt så säger man det. Jag har inte en släng av sexuellt utnyttjande när jag blev liten, min vän har inte en släng ADD. Imre som jag kommer berätta mer av sen har inte en släng av adhd.

Nummer två. Diskussionerna återgavs inte ordagrant. Varför jag inte berättade det var för att jag inte tyckte dialogerna var poängen. Poängen var folk som använder diagnosen felaktigt och dialogerna var inte för att vika ut någon utan för att folk med Adhd på riktigt kunde berätta om den tendensen fanns eller inte, så att inte folk utan diagnoser spär på myter pga sina egna beteenden. Och finns tendensen på riktigt så gör inte det folk med ADHD dumma, det ger oss utan adhd en större förståelse. Det hade jag hoppats på, en större förståelse. 

Jag har respekt och förståelse för personer med diagnoser. När jag vill ha en diskussion önskar jag en djupare förståelse och exempel från människor som lever med diagnosen, inte läkare eller andra professionella varelser. Människor. Adhd är såklart en utmaning, det är alla diagnoser men jag tycker att man också kan prata om dess superkrafter i alla fall i de fall där de med diagnoserna tycker det. Jag vet att Isabella i vissa fall tycker att det är en superkraft. Man måste som Therese igår kunna få nämna superkraften utan att dumförklaras för någon som blundar för funktionsnedsättningen. Eller funktionsutmaningen som jag hellre kallar det.

Sen att det igår vad någon som blev arg för att man kallar downs syndrom för en superkraft. Den kommentaren gjorde mig ledsen. Jag känner föräldrar till barn med downs syndrom. Jag träffar många sådana barn och vuxna tack vare dom vi känner med downs barn. Visst att de har en hel del utmaningar i denna värld, men att använda en galen värld som måttstock för hur funktionell man är tycker inte jag är rätt. Dessa kärleksfulla människor har en superkraft och det är just den kärleken de ser på alla. Jag tror på riktigt att världen hade varit en vacker plats om folk med downs hade fått bestämma. Att vi förenklar downs till en enda funktionsnedstättning gör att folk inte tycker att sådana liv är värda att föda fram för personen inte är ”normal”. Nej, hen kanske inte är normal i världens mått mätta men hen är så mycket mer och till så mycket glädje för sina föräldrar, omgivning och sig själv. Hen är glad över att få njuta av livet precis som oss alla. Den här jädra normen gör mig så ont. Jag följer en fantastisk liten tjej på insta Adelina. Ser man henne så ser man henne, inte en funktionsnedsättning, en förmåga till kärlek. Ni följer henne här

Adelina visar hur hon tecknar Hjälpa, TV & Pippi ? #nejbetyderjustnuja #pippi #teckensomstöd #takk

Ett filmklipp publicerat av @teckensomstod Okt 13, 2016 kl. 11:23 PDT

Och folk med adhd är mer än brist på impulskontroll. De är inte så förenklade som folk som säger sig ha ”en släng” påstår. Alla diagnoser har sina utmaningar, men i vissa fall finns det superkrafter. Nästa år ska jag ägna mig mer åt de barn med dessa superkrafter. Jag blev så drabbad av Imre i somras ni som minns retorikmatchen. Även han har ADHD på riktigt.

Folk som har det ska få använda det som ursäkt hur mycket ni vara vill, men ni andra som inte har det ska inte ens säga ordet om er själva. Här ser ni mig betygsätta Imre som vann retorikmatchen i somras.

Jag hoppas vi kan fortsätta dela våra tankar. Att vi ska våga dela våra undringar utan att stämplas som empatilösa idioter. Att man ska ge chans att föklara hur man menade. Jag ska försöka göra det för er och jag hoppas ni kan göra detsamma för mig. En bra bit på vägen är att värdera det folk säger, inte folket.

Bloggvännerna har ordet

23 svar till “”En släng av något””


  1. Jag önskar nånstans att det var mer ok att testa tankar (givetvis med ödmjukhet) utan att bli utskälld. Det är ju så man lär sig. Man provar att dela med sig o så blir man kanske tillrättavisad eller får nya perspektiv. Om man efter det dundrar på helt respektlöst så kan en utskällning vara rimlig.

    • Hmm skriver:

      Jag tänker samma med tillägget att jag önskar att folk läser en text med inställningen att se det från den bästa sidan av avsikter inte att hen har de sämsta av avsikter med sin text.

      Jag tror att det skulle undvika många missförstånd och sårade känslor.

    • Hmm skriver:

      Jag tänker samma med tillägget att jag önskar att folk läser vad någon skriver med tron att hen har bra avsikter med det hen säger inte med inställning att avsikten är dålig.

      Jag tror att det skulle undvika många missförstånd och sårade känslor.

  2. Mimmi skriver:

    Min kommentar är kanske inte direkt ett svar på dina inlägg, bara lite tankar jag fick. Jag håller med om att det är dumt när folk som inte har en diagnos skyller på en ”släng av adhd”, vilket kan ge adhd dåligt rykte om det är i negativa sammanhang.
    Sen kanske inte adhd-personer heller ska skylla dåligt beteende på sin adhd, men ibland är det helt enkelt en förklaring snarare än en bortförklaring. Det betyder ju inte att man inte behöver jobba på problemet. Jag vet att massor av mina dåliga beteenden hänger ihop med mina diagnoser, det är förklaringen, men jag är ju ändå medveten och vill jobba på det (för såklart mår jag dåligt av att bete mig dåligt). Det ena utesluter inte det andra tänker jag, men man kan inte ändra på något innan man vet hur man ska göra det.

  3. Mimmi skriver:

    Kom på en sak angående diagnossamhälle. Visst kan det gå till överdrift, men jag fick diagnoser som 28-åring och har fått kämpa mig igenom hela livet med dåliga strategier eftersom jag inte fått rätt hjälp. Jag är glad för de som kan få hjälp och rätt stöd tidigt, och få en förklaring till varför de känner sig annorlunda. Sen är det tyvärr så att barn med svårigheter inte har rätt till extra stöd osv, om de inte får diagnos på problemet. Istället för att kräva diagnoser på papper så kanske man borde ha förståelse för att alla fungerar olika och lär sig bäst på olika sätt.

    Ett sak som kan irritera mig ibland är när folk säger ”ja, men så känner ju alla” när någon beskriver problem med adhd (eller annan diagnos).

    Givetvis är många symtom i de flesta diagnoser helt vanliga känslor och beteenden, så alla kan ha något symtom i viss grad. Men det är först om det är ett tillräckligt stort problem som man kan få en utredning och till slut en diagnos.

    Alla dessa personer med ”en släng av diagnos” eller personer som tycker att ”men så är det för alla”, kanske själva borde söka en utredning om de känner att de har dessa problem, de kanske själva har en diagnos då.

    Om inte, så kanske de istället bör ha lite mer förståelse för att det krävs en hel del (som kanske inte alltid syns utåt eller pratas om) för att faktiskt få en utredning och en diagnos. Det räcker inte att vara lite impulsiv eller slarvig som ju alla kan vara, utan det ligger mer bakom. Man kan känna igen sig i vissa symtom utan att förminska personen eller diagnosen.

  4. Jennie skriver:

    Tack för detta inlägg!

  5. J skriver:

    Men de flesta psykiska diagnoser är ett spektrum. Vissa med ADHD-diagnos har fler symptom än andra. Och vissa utan diagnos är väldigt nära gränsen, eller har kanske passerat den utan att ha fått diagnosen av en psykolog.

    Så visst kan man ha ”en släng av” något. Och jag tycker att man ska kunna berätta det. Men man ska inte förklara sina dåliga beteenden med sin diagnos/”släng”. På samma sätt som en kleptoman inte ska förklara sina stölder med sin kleptomani. Känner man att man har tendenser att göra något man inte borde eller inte kan kontrollera vad man säger får man jobba med sig själv. Inte fortsätta som man gör och skylla på en diagnos.

    Diagnosen finns där för att underlätta att få hjälp (med medicin eller terapi), inte för att man ska kunna förklara dåliga beteenden och komma lindrigare undan….

    • Anne skriver:

      Exakt vad jag tänkte kommentera. Med tanke på ADHD – diagnosen sätts med en symtom – skattningsskala som grund, (intervjuer med psykolog etc) men grunden är ändå hur man själv upplever sina symtom, så kan man mycket väl ”ha en släng” av ADHD, alltså mekanismer och beteenden som är förenliga med diagnosen, men man ligger kanske precis under gränden för att få en diagnos. ADHD är ju en sjukdom där det helt saknas labprover eller röntgen-förändringar för att ställa diagnos, till skillnad från de flesta andra sjukdomar. I vissa kommuner diagnosticeras och behandlas betydligt fler barn för ADHD än i andra kommuner, så visst spelar även bedömarens (psykolog, läkare) tolkning in avsevärt.

      • Elaine Eksvärd skriver:

        Ja, men då ska man förslagsvis säga en ”mild” adhd kanske just för att ”släng av” missbrukas så.

        • percy skriver:

          Hur man väljer att uttrycka sig är väldigt kopplat till ens självbild, hur man ser på världen vad som är och inte är. Vem är jag? Vad är adhd och hur är det relaterat till mig? Är vi ett eller är vi två separata saker? Funktionsnedsättningar kan inte bara beskrivas enligt objektiva standarder utan var och en som har en funktionsnedsättning måste förhålla sig till det subjektivt. Det är en existentiell fråga, och något jag tycker är viktigt att varje person får sätta ord på själv. Jag skulle aldrig kunna säga att jag har mild adhd det är inte så jag ser på det. En släng av upplever jag som en bättre term, jag har liksom olika slängar av olika saker som sammanlagt blir mig. Nu har jag iofs slutat använda det just av den anledningen att alla säger så. Men vad jag vill ha sagt är att jag tror det är viktigt att det finns utrymme för olika sätt att beskriva adhd.

  6. Elsa skriver:

    Vad som är bra med dig är att du inte räds och att du tar fajten och lyfter diskussioner som anses ”känsliga”. Utan att vända och vrida tretusen gånger på dina ordval etc och tillslut välja att hålla helt tyst pga rädsla för folks reaktioner. Det är JUST de ämnena som behöver lyftas, för det finns en hund begraven när folk reagerar som irriterade myror när man petat med pinnen på ett visst ämne. Det betyder att ämnet behöver lyftas, inte tystas.
    Sen att du inte är helt förberedd när du petar med pinnen och får massa myrsyra på dig, so be it. Men du är ingen fegis, i alla fall.
    Du vågar åtminstone.

    – rasism främlingsfientlighet åsiktsfrihet – enormt viktiga fråga behöver lyftas öppet och inte ses som en helig ko
    – pedofili och sexuella gränser vuxen va barn, integritet – superviktigt och för många obehagligt att behöva pratar om men varför – egentligen?
    – diagnoser – oj oj oj – många tar det för heligare än amen i kyrkan och diagnosen är det heliga korset – varför? Vad är der för trams? Låt oss diskutera! Och låt oss göra det under civiliserade former – varför blir vi otrevliga och aggressiva så fort något är ”känsligt” eller ”kontroversiellt”? Tvärtom, detta ska luftas. Helt klart. Så de upprörda känslorna lugnar sig.

    Så tack Elaine för att du inte är en fegis.

  7. Hmm skriver:

    Jag vet inte om jag hamnar i spammen eller vad men min kommentar blir inte publicerad.

    Jag svarade LD ovan.

    Jag tänker samma med tillägget att jag önskar att folk läser vad någon skriver med inställningen ett hen har bra avsikter med sin text inte att hen har dåliga.

    Tror att det skulle undvika många missförstånd och sårade känslor.

  8. Hmm skriver:

    Och så syns det helt plötsligt. 😉

  9. Malin skriver:

    Väldigt synd att kommentarer försvann. När du förtydligade hur du menade i ett svar till min kommentar igår fick jag en annan förståelse för hur du menade, och jag håller med om att övertydlighet är viktigt när man kommunicerar till en utsatt grupp.
    Jag tycker faktiskt att dialogerna var viktiga då att återberätta något ”på ett ungefär” blir att man återberättar sin tolkning på det, och man kan ju tolka på olika sätt.
    Jag tycker det är bra att du tar upp frågan på det här sättet, att det finns chans att invända och förklara för oss som faktiskt har ADHD. Genom att inte prata om det späs fördomarna på, och sådana kommentarer om att människor med adhd är på ett visst sätt, är inte bra. Det här med att prata om diagnoser som superkraft tycker jag har gått till överdrift. Det är som med alla människor, en liten grupp personer som blir mer framgångsrika och lyckas extra bra, de kanske har superkrafter som hjälpt dem dit men det är inte på grund av diagnosen utan på grund av deras personliga insats. Just nu känner jag en liten press i att hitta min superkraft för att utföra stordåd, för det är så det ofta uttrycks. Men egenskaper/superkrafter har ALLA människor, och de som lyckas extra bra har hittat sätt att hantera sina egenskaper. Jag ser inte att människor med ADHD har fler superkrafter än en person utan, och jag skulle hellre se att vi pratade om de olika positiva sakerna med diagnosen som väger upp för det som brister. Men har läst på flera forum hur det uttrycks ”vi och dom” då ”vi” med superkrafter är lite bättre. Jag vill bara att världen ska förstå att vi är individer och att adhd är en personlighetstyp som fungerar annorlunda, men vi är fortfarande individer i första hand.

  10. Victoria skriver:

    Mycket bättre inlägg!
    <3

  11. Ingrid skriver:

    Hej!

    Jag läste det första inlägget angående detta som sedan ändrades.
    Det är ju två helt olika inlägg du skriver . Först så ville du säga att folk med adhd, eller som skyller på det, är impulsiva och ville ha en diskussion kring det men sen i nästa inlägg då ska vi helt plötsligt diskutera det utifrån något helt annan perspektiv. Känns som att du inte trodde första inlägget skulle få sån kritik och du skrev det säkert utan att tänka igenom hur märkligt det var. Det hela känns mycket märkligt när man har läst alla inläggen och sedan nu ser åt vilket håll du vill vinkla det för det är ju en heelt annan diskussion nu än vad du gjorde en föst..

  12. Emma skriver:

    Bra med lite förtydliganden, jag var ju en av dem som inte riktigt fattade i förra inlägget och tycker det är tydligare vad du menar här. För att förtydliga mig själv så var iaf inte mitt menat att vara någon attackerande kommentar och hoppas inte den uppfattades så. Håller även med dig och de andra som kommenterat att man måste kunna diskutera svåra ämnen, såklart med respekt mot alla inblandade.

  13. Hanna skriver:

    Jag tänkte när jag läste ditt inlägg att det här kommer du få skit för. Det kommer bränna till i kommentarsfältet. Samtidigt hoppades jag att det inte skulle göra det. Jag tyckte du var väldigt tydlig och jag förstod precis vad du menade dvs det du sen fick förklara övertydligt. Jag vet inte om det är så att det är otydligt för vissa eller om det är som jag känner ett samhälle främst på nätet som går ut på att missförstå allt och alla så gott det går. Det är så tråkigt. Jag tycker det är trist att det inte går att skriva inlägg utan att ha mer än hängslen och livremmar och förklara allt som ev går att misstolkas eller missförstås och som sen ändå gör det. Det gör att det blir så mycket tråkigare. Det blir ett fattigare samhälle.

    Jag har några gånger i kommentarer gått rakt på, både hos dig och hos andra och då reagerar ni väldigt hårt tillbaka. Jag menade inte så som ni sen tolkar det och känner jäklar va känsliga ni är. Men sen förstår jag. Ni får så mycket hårt mot er så ni reagerar på varje liten signal på ett helt annat sätt än vad jag är van. Sen är det svårt att läsa in nyanser och tonfall i texter också.

    I alla fall, jag tycker du var tydlig redan från början.

  14. Varo skriver:

    Bra att du förtydligar. Inte så mycket för mig som förälder till ett barn med verklig grav ADHD som skrev ett inlägg igår, utan snarare att du förtydligar din ställning för alla de som är så snabba att haka på med kommentarer om att ”japp precis så här är det” ”folk hittar på ADHD och använder det som ursäkt” och ”alla ska ju ha diagnoser nuförtiden”.
    För jag som förälder är SPYLESS på just dessa människor. De har ingen aning och känner ändå att de har tätt att slänga dig med en massa åsikter.
    Så ni får verkligen ursäkta om ni anser att en del av oss ”freakar ur” när en person som du Elaine går ut och skriver något som dessa människor tolkar som de vill och spär på sina fördomar med. Du har mycket makt där. Och jag vill inte träffa fler trångsynta människor än jag redan tvingas göra dagligen.
    Tack för förtydligande om var du står. Jag hoppas att lika många läser detta senare inlägg som det första.

  15. Anneli skriver:

    Läs lite på prestationsprinsen.se
    Jättebra blogg om diagnoser, och där används just en släng av.
    I sammanhanget när hen ger tips och råd åt skolpersonal, att råden är lätta att följa, och hjälper alla med dessa diagnoser, och även alla med en släng av. Jag är dålig på att förklara, men läs gärna.

  16. Ph skriver:

    Tänker att de mest frustrerande är kopplingen med att du har en diagnos och att det skulle finnas några eventuella fördelar, gör det gör det INTE. Vi som har diagnoser är varken ansvarsbefriade socialt, i karriär eller i skolan. Vi försöker leva upp till exakt samma krav som resten av alla medborgare. Stöd erbjuds i mindre utsträckning än vad som behövs, så det är lixom mest energikrävande att vara den som är annorlunda. Jag skulle aldrig ursäkta något dåligt jag gjort med min diagnos, men samtidigt är det viktigt att jag får ställa krav på min omgivning, precis som alla andra. Bara för att jag är minoritet så är inte mina behov mindre viktiga.

Lämna en kommentar