Min diagnos, min superkraft


Självklart ska ni som har en diagnos på riktigt känna att ni kan prata om de negativa delarna för att ge oss andra förståelse. Det är när andra utnyttjar andras diagnoser för att förklara något som kanske inte alls har med diagnosen atr göra som gör mig irriterad. Säg gärna att du har det om du vet att du har det. Upplys och utbilda oss andra. Men ni som inte har det, släng inte med diagnoser lättvändigt.

Personerna jag pratat med sa att de hade en ”släng” av adhd.

Jag har pratat med neurologer som har förklarat att folk med diagnoser bara har hjärnor som är unika i sina kopplingar. Så istället för att försöka klämma in dessa i normen så borde vi se hur dessa kopplingar gör sig allra bäst och mår bra. Därför gillar jag superkraft. Jag såg att en med ADD sa att det absolut inte kändes som en superkraft på något sätt. Är det någon med ADD därute som känner tvärtom? Jag har en anhörig med ADD och han kan läsa stämningar och måenden på folk i ett rum på noll tid. Nackdelen är att han inte kan filtrera när han vill. 

Bloggvännerna har ordet

36 svar till “Min diagnos, min superkraft”


  1. Malin skriver:

    Samtidigt är ju faktiskt diagnosen ett funktionshinder, det ingår i kriterierna, innebär den inte kliniskt signifikanta svårigheter så uppfyller man de facto inte diagnosktiterierna. Att enbart framhålla superkraften, som absolut kan finnas också tycker jag blir att osynliggöra det lidande många faktiskt har, där diagnosen kan upplevas som en förklaring att man kanske varken klarat studier eller arbete, eller upplevt att man fått kämpa hundra gånger mer gör att klara samma sak. Det handlar inte om att skylla ifrån sig. Det är säkert en del som skyller på en diagnos de inte har, men också många som känner sig misslyckade, annorlunda och fel för att de inte får de anpassningar och det stöd de skulle behöva utifrån sina faktiska svårigheter.

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Jo, men samtidigt tycker jag funktionshinder också är att begränsa folk. Blir faktiskt ledsen när det får vara en överkategori. I USA förknippar man en diagnos med vissa utmaningar, men man sätter aldrig funktionshindrad som en rubrik. Jag tycker ordet är hemskt och skulle säga funktionsutmanad i vissa avseenden, sen kan man absolut specificera vilka men inte låte detta stå över varje unik individ. Sen är svårigheter och förmågor aldrig en motsättning, båda kan finnas i och samma kropp. Men jag håller med dig att man inte bara ska framhålla superkraften, men är det ett tillfälle då du glänser tack vare din diagnos så kan just superkraften få stå ensam för tillfället.

      • Malin skriver:

        Fast USA använder ju DSM-V (i praktiken även i Sverige), där ett kriterium för diagnos är tydlig funktionsnedsättning inom minst två områden (t.ex skola och hemma).

        • Elaine Eksvärd skriver:

          Jo man säger inte att personen är funktionsnedsatt, man säger ”Challenged”. Ganska stor skillnad i värdering på det ordvalet. Tycker inte du?

  2. Lady Dahmer skriver:

    Jag känner inte heller att min eventuella ADD skulle vara en superkraft. Jag känner mig bara begränsad av den. Funktionshindrad. Dränerad.

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Jag förstår. Men skulle du vilja bli kallad funktionshindrad? För det är du väl inte genomgående som person. Du har vissa funktionsutmaningar, men det tar inte bort alla dina förmågor även om dessa förmågor kanske inte har med din diagnos att göra

      • Lady Dahmer // postpatriarkal feministfitta skriver:

        hmm nää jag tror inte det heller. Jag tänker väl typ att jag inte vill kallad nåt, eller att jag inte vill att det ska definiera mig. För mig handlar diagnosen mest om att få svart på vitt att jag inte är dum i huvudet. Att det faktiskt finns nåt i min hjärna som försvårar mkt i vardagen. Inte mer än så egentligen.

  3. Elin skriver:

    Ditt Inlägg i sig är inte bara oerhört kortsynt och ytligt utan det finns inte ens en uns av vilja att försöka förstå verkligheten hos andra människor. Snarare så stinker inlägget av en nedvärderande ton där du försöker hobbyanalysera och bryta ner en funktionsnedsättning och avfärda de neuropsykiatriska symptomen som dåliga karaktärsdrag. Det är på grund av sådana här inlägg du skriver och den okunskap som du predikar som gör att människor med adhd, eller andra, funktionshinder alltid ifrågasätts eller inte tas på allvar. Jag tycker att det är väldigt allvarligt när man, med den plattformen du har, faktiskt sätter sig ner och skriver ett inlägg fylld med denna okunskap. Det är ett hån. Det är att slå ner på alla som har kämpat hela sitt liv, som har gjort sitt yttersta för att passa in i normen. Så hemskt att trivialisera och förminska alla dessa svårighet och peka finger och på något sätt antyda att många av dessa människor använder sin diagnos som ursäkt för att släta över eventuella sociala snedsteg. Hur skulle det vara om du tog sitt ansvar och läste på innan du uttalade sig? Om du faktiskt tog sitt ansvar och läste på eller eventuellt talade med någon sakkunnig så skulle du få reda på att människor med adhd har bristande impulskontroll samtidigt som många har svårt med sociala koder, normer och samt samspel. En diagnos får man inte lättvindigt och en utredning brukar ta ungefär ett år. Ingenting man gör bara sådär. Hos någon som själv har haft det svårt i sitt liv ekar det tomt av ödmjukhet och empati här inne men människor med adhd orsakar kanske sitt lidande själva?

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Elin, Är det någon som stinker så är det du skriver nu. Inser du hur jävla elakt du skriver? Att du fullkomligt blundar för en kommentar som kommer från en med diagnos. Du fullkomligt bortser från de positiva aspekter som Therese försiktigt ville lyfta fram och nedvärderar även henne.Att jag öppet frågar på en blogg och ber folk med erfarenheten att själva skriva istället för att hänvisa till wikipedia får du tolka hur negativt du vill. Jag ville ge folk som FAKTISKT har diagnosen en röst på bloggen istället för en torr hänvisning till wiki. Jag länkade till Cissi som har diagnosen, visade filmen som tar upp samma fenomen som jag kritiserar i bloggen. Jag har inte predikat, jag har frågat. Jag har inte sagt att alla använder sin adhd för att ursäkta sig, jag säger att de UTAN diagnos som använder orden ”en släng av adhd” UTAN att ha diagnosen är respektlösa. Jag har varit ÄRLIG med min okunskap och du slänger den i ansiktet på mig. Jag vet att man inte får diagnosen lättvindigt varför jag tyckte att dessa tre ODIAGNOSTICERADE personerna använda ordet ADHD så lättvindigt. Det är du som hånar mig i detta inlägg, och lägg ner det eller förklara dina tankar utan att värdera mig som person. Jag hoppas verkligen inte att det är så här du diskuterar med andra i din vardag.

      • Elin skriver:

        Inlägget var naturligtvis inte ett svar riktat till Therese utan till dig, då är det utrett. Jag trodde att jag kommenterade förgående inlägg men det är svårt att hitta rätt med all text då inläggen på något sätt blandas ihop, iallafall på mobilen så har i detta nu flyttat mig till en dator! Jag håller helt med det Therese skrev angående att man borde lyfta styrkorna då svagheterna ändå är de som allt som oftast brukar få all fokus. Dessutom så tror jag att de allra flesta med diagnos redan fått tagit del av både din typ av inlägg, okunskap och frågetecken från allmänheten så att det räcker och blir över. Så här tänker jag, jag tänker att det jag skrev till dig är sant. Du uttalade dig på ett sätt som både var kränkande och som kan framstå som ett hån med människor med adhd, det kanske inte var din intention, men det blev utgången. Du framstår iallafall som oerhört osympatisk. Människor, inklusive jag själv, blev väldigt upprörda och ditt utspel fick konsekvenser. Jag kan tänka mig att dessa konsekvenser inte är vad du hade väntat dig. Det är du som valde att skriva dessa inlägg och då är du också själv medveten om vad som stod i dem. Det är inte bara jag som reagerade på detta sätt när det kommer till dina inlägg vilket du säkert är medveten om i och med dina kommenterade inlägg, om inte annat så finns det fler att ta del av på både Cissis och Lady Dahmers blogg. Även om din intentioner med dina inlägg var att ställa frågor? så framkom det verkligen inte vilket går att läsa på print screens i till exempel Lady Dahmers blogg. Vidare så tycker jag att det är lågt och ett sätt av dig att inte ta ansvar för ditt handlander genom att på något sätt förflytta din skuld i det hela på mig genom att kalla mig nedvärderande (framförallt när du värderat alla människor med ADHD i dina inlägg). Jag tänker att om man sårar så många människor som du gjorde, så tar man ansvar för det, man förflyttar inte fokus till någon annan individ och talar om för den hur man får och inte får reagera när man sårat den. Det fungerar inte så, det känns inte helt okej att såra människor och sedan åberopa tolkningsföreträde och sedan säga att människor som påverkats av dina ord reagerar fel och att det är dig det är synd om.

        • Elin skriver:

          Sedan är det inte första gången du uttalar dig okunnig om diagnoser utan jag läste nyligen ett liknande inlägg om borderline. Kanske även är en förklaringsmodell till att människor reagerar så starkt.

        • Elaine Eksvärd skriver:

          Jag har aldrig sagt att människor reagerar fel Elin, skrev precis att jag lärt mig min läxa och ska vara mer tydlig i fortsättning. Jag tycker att tre förklaringsinlägg senare att du kanske ska överväga att konstatera att du är arg på mig och mina förtydligande inte räckte för dig. Då vet jag det. Du är inte intresserad av mina intentioner eller förklaringar. Du är intresserad av att jag ska förstå att jag sårat folk med adhd och be om ursäkt för det. Det som du kanske missade är att alla mina förklaringar på inläggen var just det – av hänsyn till dom jag sårade. Det du säger är att dessa inlägg inte duger. You can’t please them all. Ha en bra söndag.

          • Elin skriver:

            Jag hade uppfattningen att vi besvarade varandras inlägg? Till att börja med så kände jag att det var väldigt viktigt att förtydliga att mitt inlägg inte var ett påhopp på Therese. Sedan ville jag besvara dina direkta frågor till mig, då jag tänker att man ställer frågor för att man vill ha svar, och att du specifikt bad mig om en förklaring? Vilket du faktiskt fick? Inte någonstans, om du läser om mina inlägg, står det att din förklaring inte räcker. Däremot så står det att läsa varför jag reagerade som jag gjorde och förmodligen många med mig. Lycka till i framtiden!

          • Elaine Eksvärd skriver:

            Ok men då missuppfattade jag dig. Ber om ursäkt för det. Din förklaring är en god förklaring på varför folk missuppfattade mig och just av den anledning kände jag för att skriva fler.

          • Elin skriver:

            Det är igen fara. Sedan tror jag att många av de starka reaktioner och känslor som riktades mot just dig egentligen inte har med dig att göra. Kanske blev just du något konkret att både kunna rikta samt ventilera den vanmakt som kan följa genom att i hela sitt liv levt ett liv kantat med både utanförsak, misslyckande samt en känsla av svek från samhället, både med personer som lever med personers sin omgivning med denna diagnos samt med diagnostiserade, vilket tog sitt uttryck på detta stormiga vis. Med det i åtanke tänker jag att det nog inte är rimligt att du ska behöva stå till svars för allas oförätter. Jag vet att jag borde ha sovit på saken innan jag skrev mitt inlägg till dig igår då jag var uppe i affekt. Det ber jag om ursäkt för. Huvudsaken är att man inte medvetet sårar människor och när man väl gör det försöker bättre sig. Utan misstag kommer vi ingenstans i livet.

          • Elaine Eksvärd skriver:

            <3 Vad glad och varm jag blev av detta. Skönt att vi kunde reda ut det hela. Lite groll och misstag är inte hela världen, men blir himla fint när det slutar bra. Tack igen och hoppas inte jag skrämde iväg dig härifrån med mina missuppfattningar, tycker du tillför och det hoppas jag du ser att andra tycker som likar dina kommentarer.

  4. Elsa skriver:

    Fast…. Vi får inte glömma att dessa ”diagnoser” är ju faktiskt inte är några diagnoser i ordets rätta bemärkelse, ie det finns ingen ”sjukdom” som heter adhd, ”depression” eller bipolär. Det handlar om hjärna, kropp, föda, sömn, personlighet, erfarenheter, stresstålighet, osv, egentligen petsonlighet och personligheten i samklang med samhällets krav. Personligen tycker jag att många diagnoser (som indikerar sjukdom) vi nu satt på individer borde vara diagnoser på samhället. I den bemärkelsen vi har byggt ett samhälle som inte är optimalt för människan. Och istället för att deala med det, att det kanske är fel på samhället, så föredrar vi att säga att de som inte ”lever upp till samhällets krav” är ”sjuka”. Förstår ni hur jag menar? Ett samhälle består av individer med olika förutsättningar. Har alltid gjort. Kanske är der nödvändigt nu, under en period, att ”rädda” folk från samhällets (ibland för höga) krav, genom att de ”får en diagnos”. Men på sikt tror jag – och hoppas – att vi kan ändra samhället att passa människan istället för tvärtom.

  5. Hanna skriver:

    När du säger att din anhörig kan känna av stämningar pga av sin add så känns det som att du eventuellt reducerar för många egenskaper till att bero på add:en. Din anhörig kanske bara är högkänslig, add eller inte. Att inte kunna filtrera däremot känns mer som ett add – symtom :). Men är ingen expert.

    • tess skriver:

      Tänkte precis detsamma. Varför skulle det vara kopplat? Det är väl bara en del av den han är. Precis som add inte heller är nån direkt vetenskaplig diagnos utan en definition på människor som har en viss personlighet. Alla olika drag behöver ju inte namnges med en diagnos. Att kategorisera folk på det här sättet (och det görs ofta felaktigt), det är nåt som får mig att höra hitler-klockorna ringa

  6. Emma skriver:

    Dubbelmoralen är stor. Man ska inte slänga sig lättvindigt med diagnoser men ändå var det du som för några veckor sedan hade ett helt inlägg om människor med ”borderline-tendenser”. Borderline är också en diagnos, som jag råkar lida av, och det sårade mig enormt att du slängde med min diagnos så lättvindigt.

    • Elaine Eksvärd skriver:

      En jättebra påminnelse tänkte inte alls på det, förlåt❤️ jag ska aldrig mer säga boderlinetendenser.

      • Emma skriver:

        Tack för din ursäkt! Vi växer alla genom möten med andra människor, men det är riktigt svårt att verkligen sätta sig in i andra människors tankar och känslor. Är nog därför det blir så mycket upprörda känslor när någon ”utomstående” ska försöka förstå ens diagnos. Det är en väldigt snårig väg att gå. Men man lär sig lite varje gång.

  7. Jojo skriver:

    Jag har ingen diagnos än pga fittig psykiatri som totalpissat på mig i flera år.
    Men troligtvis har jag Add,enligt flera psykologers uttalande, alt. Bipolär och ja det är fruktansvärt utmanande att ständigt ha flera parallella tankar som hoppar och överröstar varandra och samtidigt försöka hänga med i livet ”utanför”, påbörja nya projekt efter många om och men, men aldrig klarar av att avsluta pga av någon jävla spärr(känns så misslyckat), att ofta försvinna in i min lilla flumbubbla och vakna upp någon helt annan stans är sjukt läskigt m.m.
    Men jag vill tänka att det finns en anledning till att jag har det såhär och bara jag klurat ut hur jag ska använda min hyperaktiva hjärna och helhjärtat accepterat mig själv och mina mindre smickrande och roliga sidor (samt återhämtningen och livsstilsförändringarna de kräver) så vill jag tro att det kommer bli en jävla tillgång!?

    Sen är jag även HSP:are, som det låter som även din vän är. Och det är ju jävligt drygt och känslomässigt dränerande, men även det rätt fint om man kan använda det rätt.

    Är inte i närheten av att vara där än själv, men jag jobbar på att nå dit en dag!?

  8. Frida skriver:

    Jag har add och jag hade gjort vad som helst för att bli normal:( finns inget positivt med att ha add har enorma svårigheter att söka jobb när jag väl jobbar så kan jag inte komma i tid, det slutar oftast med att jag säger upp mig efter ett par veckor för jag skäms över beteenden jag inte kan ändra. Klarade inte av skolan heller allt suger. Har även har stora problem med missbruk av både min medicin mot add:n och uppåt droger det är det ända som kunde få mig att komma igång och göra viktiga saker. Förstår inte människor som säger att de har en släng av add/adhd dom får det att låta som det är coolt att ha det när vi som har det på riktigt oftast lider av vår diagnos. Det finns inga superkrafter i min diagnos det är ett funktionshinder jag önskar jag föddes utan.

    Ber om ursäkt för eventuella stavfel osv orkar inte läsa igenom vad jag skrev

    • Jojo skriver:

      Har du fått hjälp av arbetsterapeut hos psykiatrin? Med rutiner och så tänker jag.

      • Frida skriver:

        Gick till en arbetsterapeut men slutade gå dit efter 2 möten då jag inte tyckte det hjälpte. Har inte fått någon inom prykiatrin sedan dess har stått i kö för kbt i snart 2 år nu. Man måste ju tjata på psykiatrin för att få någon hjälp men har man add kan det vara väldigt svårt att få tummen ur och ta tag i sin situation.

        • Jojo skriver:

          Okej vad synd att det inte hjälpte. Jag fick min ”utredning” gjord efter ett års väntan. Den bestod av ett divatest på 1h sen inget mer. Har nu tjatat och jagat sen i januari för att få en ny men får bara avslag på det.
          Psykiatrin suger!
          Att det ska vara så svårt att få fullgod hjälp. Speciellt för er som har en ställd diagnos! Har hört att man kan få någon form av kontaktperson hos kommunen också som kan hjälpa till att hålla i trådarna!

    • Elin skriver:

      Det låter apjobbigt. Jag hade ingen aning om den diagnosen. Var intressant men även sorligt. Jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver? ❤️

  9. Therese skriver:

    Hej! Såg idag att Elaine använt min kommentar i bloggen. Det är jag som är Therese. Kul att du (Elaine) uppskattade det jag skrev. Jag tycker att det är viktigt att förstå att en diagnos inte säger hur varje individ är eller vilka svårigheter just den individen har. NPF är ett samlingsnamn på flera funktionsvariationer eller variationsskillnader. Varje individ är unik. Med eller utan diagnos. Att utgå ifrån att de med NPF fungerar på ett visst sätt är ett problem enligt mig. Framför allt fördomsfullt. Jag tror att många utan en diagnos utgår ifrån att alla med diagnos är lika. Men även de med NPF är unika. Att detta ens behöver sägas, säger verkligen något. Sen finns det självklart vissa likheter vad gäller svårigheterna, men hur individen hanterar svårigheterna är mycket olika och även hur stora svårigheterna är. För detta skiljer sig garanterat från person till person. Jag vägrar använda ordet hinder eller nedsättning eftersom att det syftar till att individen är problemet. Självklart har jag full förståelse för att NPF inte är något som enbart medför positiva saker i livet (jag har många svårigheter som jag kämpar med varje dag) men tänker kanske mer att problemet ligger i samhället och i de system vi finns i (skola, arbetsplats, idrottsorganisation osv). Normen är att alla ska klara av saker på ett särskilt sätt, och när alla inte fixar det så är det individen som blir problemet, när det kanske är systemet eller samhället som behöver förändras. Jag tror också att NPF är något som i mångas ögon uppfattas som negativt. Det är den negativa synen i kombination med individens svårigheter som jag tror skapar smärta och sorg hos personer med NPF. Jag kan lova att jag har haft ett smärre helvete med min son (och med mig själv) fram tills han fick sin diagnos (eller jag fick min) vid 8 års ålder. Så jag har sett honom och andra i hans närhet kämpa och få ta en massa smällar av olika slag. Jag är en av dom. Samma sak gäller de som funnits i min närhet. Jag fick min diagnos vid 35 års ålder. Alltså i maj 2016. Hela livet har jag tänkt att det är ”fel” på mig och att jag måste arbeta med mig själv. Nu känner jag att det inte är ”fel” på mig, utan bara att jag är annorlunda. Mina kopplingar i hjärnan tar ibland andra och nya vägar. Det gör vissa saker jättesvåra, men andra ganska lätta. Annorlunda behöver inte vara dåligt. Vi behöver annorlunda. Samhället behöver se att alla är olika och inte skapa strukturer som får individer att må dåligt genom att poängtera att annorlunda är fel. Vi är samhället. Därför måste vi börja tänka på ett annat sätt. Få människor verkar även förstå att två individer med samma diagnos är helt olika. Detta har jag fått erfara många gånger. Många i min närhet ifrågasatte min diagnos eftersom att jag inte var en typisk adhd-person enligt deras fördomar och förutfattade meningar om adhd. Behövde jag verkligen äta medicin? Osv. Om dessa människor i min närhet ens hade en aning om mitt inre kaos skulle de aldrig ställa dessa frågor. För många med NPF syns inte alltid det kaos som sker på insidan på utsidan. Min tidigare kommentar handlade inte om att förminska de som kämpar med sin diagnos eller mår dåligt pga dess konsekvenser. Tvärtom. Men om det ofta pratas om det negativa, så är det också svårare att se det som är positivt med oss NPF:are. Att välja och försöka att se fördelar istället för nackdelar tror jag förändrar hur vi förhåller oss till olika situationer, och även hur andra förhåller sig till oss. Med kunskap om hur just jag, eller min son, behöver forma våra dagar så blir också våra förutsättningar för att klara dessa avsevärt bättre. Vi skulle aldrig be någon med förlamad högerarm att kämpa på och skriva med den trots detta, så varför försöka tvinga mig att lära mig multiplikationstabellen utantill när det är helt omöjligt? Min svårighet är inte synlig på samma sätt som en förlamad arm (bli nu inte upprörda över valet av jämförelse) men ändå verkar många tycka att jag ska klara av vissa saker. Men mitt arbetsminne suger. På riktigt. Jag räknar fortfarande med fingrarna, och kommer alltid vara tvungen att rabbla hela alfabetet innan jag vet var en bok står i biblioteket. Och det är helt ok! Det finns andra saker jag är bra på. Jag tänker iallafall kriga på. Kriga för mig, för min son och för alla andra med NPF. Så om du läser detta, och har en NPF-diagnos och tycker att det jag skriver är provokativt så är det helt ok. jag tänker kriga för dig ändå.

  10. Vanessa skriver:

    Jag är diagnostiserad med adhd. När jag får höra att jag anses vara funktionsnedsatt känns det ganska olustigt, faktiskt. Som sagt, så handlar det snarare om att adhd personer har lite annorlunda kopplingar i hjärnan. De ser inte exakt lika ut som för en person utan adhd. Det behöver inte innebära en funktionsnedsättning, utan helt enkelt annorlunda tankesätt. Jag anser snarare att samhället inte är anpassat för mig, mina vanor och mitt sätt att lära mig på. Detta innebär inte en nedsättning i den benämningen att jag egentligen har svårare att lära mig saker än andra, utan helt enkelt att jag lär mig på andra sätt. Jag har behövt klura ut vad som fungerar för mig, personligen, på egen hand. Jag studerar på uni, till lärare faktiskt. Och jag får kämpa mer än andra många gånger, med dålig koncentration, sviktande fokus, impulskontroller som blir svårhanterliga ibland, bland många andra egenskaper jag besitter, men det beror främst på att samhället vi lever i har en rätt bestämd uppfattning om hur lärande ska gå till, hur världen ska ticka vidare. Det är inget vidare flexibelt, vårat samhälle, om en tänker efter. Skolan & arbetsplatser anpassar inte uppgifterna, tiderna, miljöerna utefter individer. Inga konstigheter, det är svårt att bygga ett gemensamt system som fungerar för alla. Men det gör att människor med annorlunda tankemönster måste anpassa sig efter samhällets regler och normer, något som kanske inte alltid är så lätt att klura ut på egen hand. Jag blir sårad när någon kallar mig funktionsnedsatt. Jag må vara mer förvirrad, jag kanske prokrastinerar mer, jag kanske har svårare att sålla bort ljud och jag kanske är mer disträ än vad en person utan diagnosen är. Men jag är också smartare, modigare, allvarligare, charmigare och mer kreativ än vad många utan denna så kallade funktionsnedsättning är. Ett annorlunda tankesätt innebär inte en funktionsnedsättning. Det handlar om personer med olika personligheter, med olika tankesätt. Men också gemensamms egenskaper som på grund av okunskap och den allmänna sammhällsynen anses vara sämre, när de egentligen bara är annorlunda. Kom ihåg att det handlar om enskilda individer, ingen upplever diagnosen på exakt samma sätt. 

  11. Vanessa skriver:

    Ah, läste precis Therese kommentar. Amen, sister.

  12. Deniz skriver:

    Hej Elaine!

    Jag har nyligen blivit diagnoserad asperger och ADD.
    Just nu känns det tungt man samtidigt en lättnad.
    För mig känns inte ADD som någon superkraft alls.
    Känner mig utanför allt och passar inte riktigt in.

  13. Maria skriver:

    Jag har ADD och AS. Hela livet har varit kantat av depressioner och ensamhet. Jag minns att jag redan som 5-åring ville förändra mig och bli som alla andra. Detta tror jag är vanligt hos mina jämlikar tyvärr. Mer vanligt än att man fått det stöd som behövs för att kunna fokusera på och framhäva sina superkrafter. Även jag kan läsa av människor på nolltid, min sambo är trött på att jag kan läsa hans tankar och jag får hejda mig från att göra detsamma med andra omkring mig. Men det innebär även att människors lidande går rätt in i mig. Jag jobbar inom socialtjänsten och brände ut mig på mindre än ett år. Jag klarar inte av att träffa människor som lider dagarna i ända eftersom jag inte kan stänga någonting ute. Jag mår så dåligt med dem, och då är det svårt att hjälpa.
    Hur som helst, jag tar nästan aldrig illa upp och gjorde det inte den här gången heller. Det är omöjligt för människor att första hur det känns för någon annan. Jag är GLAD att många åtminstone försöker, tyvärr gör inte majoriteten av befolkningen det. Synd om dem som inte förstår bättre än att slänga sig med ADHD som om det är något tillfälligt hjärnsläpp. Därför är jag inte öppen med mina diagnoser. Just nu orkar jag inte ta omvärldens åsikter och tankar kring detta, just nu måste jag fokusera på mina barn med autism och på att få min familj och mig att må bra. När jag har energi över till annat så kommer jag att berätta.

    Jag tror att folk reagerar såhär för att de inte mår bra. Helt enkelt.

Lämna en kommentar