”Pussa henne gärna, om hon vill”


Jag träffade en sån gullig människa idag som har läst Medan han lever. Hon var så glad över boken men så kluven över hur man ska förhålla sig till familj och släktingar som vill pussa och krama barnen trots att barnen inte alltid vill alla gånger.
Det är så svårt med tanke på min kultur. Mina svärföräldrar och föräldrar säger att jag överdriver. ”Jag är hans mormor, jag SKA få pussa” ”Är jag en främling till er eller, ska jag inte få pussa eller?!” Sånna saker säger dom och jag vill inte förolämpa dom samtidigt som jag inte vill kränka mitt barns integritet. 

Det här är en vanlig fråga jag får och jag förstår problematiken. Men med tanken på den höga statistiken av sexuellt utnyttjade barn så är det inte bara bra att lära barn integritet utan också respektera barnens integritet när de ändå visar att de inte vill. Därför har jag en mening ni kan säga till familj och anhöriga. Var nogranna med att betona det kursiverade i meningen:

Pussa gärna henne/honom, om hon/han vill.

Bloggvännerna har ordet

10 svar till “”Pussa henne gärna, om hon vill””


  1. Malin skriver:

    Jag var på besök hos en vän med min 16 månaders för ett par dagar sedan. En kväll var även min väns pappa där och träffade då mitt barn för första gången. Han började då gestikulera (klappa på sitt knä) och ganska högljutt gorma: ”kom kom, du ska sitta här!” till mitt barn varpå en annan vän plockar upp mitt barn för att tvångsplacera hen i pappans knä samtidigt som mitt barn tydligt visar att hen tycker detta är obehagligt. Jag fick en riktig klump i magen och ryckte till mig mitt barn innan hen placerats i knät. Sedan mumlade jag någonting om att hen var tvungen att sova, varpå pappan såg märkbart förvånad och lite stött ut. Själv förstår jag verkligen inte varför man ser detta som en rimlig grej. Att man med ett främmande (även kända barn såklart) bara roffar åt sig närhet, kramar, pussar osv. Vuxna måste bli bättre på att läsa av barnen och låta barnen själva närma sig och söka närhet. Barn är sina egna med sin egen rätt till sin kropp och inte allemansrätt.

    • nina skriver:

      En aspekt i vår familj är barnets faster som allt som oftast har herpes på munnen och ändå skall vara nära och pussas. Känns som jag hökar över dem när de ses, man MÅSTE ju inte utveckla herpes i tvåårsåldern…(lite utanför ämnet jag vet!)

  2. Marie skriver:

    Jag säger alltid: Han vill inte, han sa nej. Men ändå propsar dom på. Blivit bättre men så tjatigt!

  3. Hanna E skriver:

    Jag har så ofta fått höra det där eller att någon säger med tydlig besvikelse i rösten ”va får jag ingen kram”.
    Vi har aldrig ställt krav på barnen att de ska krama farmor/farfar/mormor/morfar utan det är upp till dem själva.
    Ett av barnen tillåter inte alltid att vi kramar dem heller och han vill definitivt inte ha några pussar.
    För mig är det viktigt att respektera detta. Framför allt för att de ska lära sig att ett nej är ett nej och det gäller framför allt när det handlar om ens kropp och kroppskontakt.
    Eftersom jag dessutom har två pojkar tycker jag gör det extra viktigt för jag vill att de tidigt ska lära sig att det är fel att tvinga någon annan till kroppskontakt om de inte vill.

    Nu är det inte längre någon som tvingar barnen till kramar, men några släktingar kommer med besvikna kommentarer eller förebråelser. Men det verkar rinna av mina barn helt och hållet och jag står på deras sida.
    Fast vi har haft våra diskussioner och en del har haft att förstå att barnen inte springer fram och kramas. Det bet inte riktigt förrän det var en period när barnen i princip inte kramade någon annan än varandra, inte ens oss föräldrar. När vi sa att barnen inte ville krama oss heller så verkade polletten falla ner och nu accepteras nejet, även om det är med stor visad besvikelse i vissa fall.

  4. Diana skriver:

    Åh vad jag känner igen den där känslan, de där meningarna. I vår kultur så har man nog inte sån koll på det där med integritet. Man säger/nästan tvingar barnen att gå fram och hälsa/pussa/krama morfar, farfar,morbror etc. för att det är släktingar. Jag är född här så jag har det lite mer i mig att respektera mina barns integritet och känslor, vilja. Men det är så mycket tuffare med släktingar som inte har samma koll.

    Jag är dock glad att jag stod på mig, att jag utan ord, tog upp barnen när de kände sig osäkra och rädda, vilket gav de trygghet och visade/markerade för de andra att ”nej de vill helt enkelt inte..” Idag väljer de faktiskt själva att gå fram och hälsa, nu känner de släkten lite mer och det är mer på deras villkor (barnens alltså). Så stolt över de. 😀

    Tack för dina kloka ord Elaine. <3

  5. Sofia skriver:

    ”Man kramas bara om båda vill” brukar jag säga högt när det blir såna situationer, t.ex vid avsked från släktmiddag eller liknande. Inte så dramatiskt, men så att det hörs. Som en påminnelse till barnet, att det är helt ok att inte ha lust att kramas. Och så pass högt att även den som ev. propsar på kram ska höra. Det blir lite knepig stämning ibland, men mer för den vuxne och det får hen ta tänker jag. Det viktiga för mig är att mina barn alltid bär med sig att deras integritet är värd att respekteras och att de lär sig respektera andras integritet. Och att mamma o pappa ALLTID backar dem.

  6. Sanna skriver:

    Usch, vad tråkigt allt har blivit. Vi måste vara så vaksamma mot allt. När jag går ute ensam även mitt på blanka dagen avskyr jag att ha en främmande man bakom mig. Jag stannar och låter de passera mig så jag har ryggen fri. Mina barns morföräldrar (särskilt morfar och farfar) måste jag hålla koll på så de inte säger något olämpligt eller kränkande i barnens närhet, alltså jag måste uppfostra de äldre och stämningen blir som klibbig massa. Jag tjuvtittar och lyssnar när någon av de är ensam med. Jag tittar på mina barns kroppar efter en dag på förskolan. Rädslan att någon gör de illa när jag inte är där är allt för stark. Jag får aldrig slappna av. Det är bara min man jag litar på till 110%. Jag vet inte. Jag har aldrig varit en nervös person förr. Men den där jävla oron har gripit tag i mig ordentligt.

  7. Anonym skriver:

    Har själv inte välsignats med egna barn, men när jag träffar andras barn har det alltid varit en självklarhet att inte tvinga till mig kramar och ingen ska tvångssitta i mitt knä. Tycker dessutom att man ser ganska tydligt på barnen om de inte vill kramas, av blyghet eller någon annan anledning. Varför inte bara respektera det? Häpnar lite, trodde inte att det var ett sådant stort problem, trodde vuxna ”per automatik” förstod bättre. Förstår att det måste uppstå många knepiga situationer. Man får banne mig bli tillräckligt trygg i sig själv, alt. skaffa kunskap, som vuxen för att inte bli så stött eller ta det personligt i en sådan situation. Mitt värde hänger inte i någon sorts ”bekräftelse” om ett barn vill kramas eller ej. Oftast kommer de små liven och vill vara nära ändå, när det har gått lite tid. 🙂

    Min egna gräns går vid pussar (p g a immunbristsjukdom (känslig för ”smittor”) ) och det är inte alltid enkelt att behöva säga nej när ett litet troll vill pussas, men jag måste. Det har hänt att föräldrarna har blivit stötta över att jag sagt nej till deras barn och tjatat på att jag ska låta barnet pussa. Respekt för andras kroppar åt gäller åt båda hållen!

  8. Anmar skriver:

    Härligt!

Lämna en kommentar