Yes


Jag blev så glad att Hänt i veckan skrev det här. Och jag vill säga det till alla er utsatta. Du har lov att hata dina föräldrar om de utsatte dig som barn. Oavsett vad de utsatte dig för så får du hata. Jag gör det. Men min kärlek till barnen är större än hatet till min sorgliga pappa. Därför ägnar jag tid åt barnen, inte pappa. Men om folk frågar om jag har förlåtit honom så svarar jag nej. ”Varför?”
– För att han inte ha sagt förlåt och ett förlåt reparerar inte alla sexuella övergrepp under min barndom. Han fick mer villkorslös kärlek än han förtjänade när jag var barn. Jag skyddade och ljög för hans skull. Därför kan han dra åt helvete alla dagar framöver. Det kan alla barns förövare också göra, dra åt helvete.

Bloggvännerna har ordet

24 svar till “Yes”


  1. Mia skriver:

    Precis så är det! Mina barn bröt kontakten med sin pappa när de var i tonåren pga att han utsatte dem för både psykisk och fysisk misshandel under deras uppväxt. De får många kommentarer om att de ska förlåta honom men det finns verkligen ingen anledning. Är det någon som ska säga förlåt är det han, vilket han aldrig någonsin gjort.
    Jag stöttar dem till hundra procent och anser att vissa människor aldrig ska ha varken barn eller djur.

    • hej Sonja skriver:

      Jag förstår inte riktigt vad det är med människor som håller på så. Kanske vet de inte hur det är att ha en förälder som är obehaglig att ha att göra med?

      Sen att försöka tvinga nån till att förlåta.. det är ju att lägga skuld på den personen.
      Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt ”det kanske är nåt fel på mig som tycker att det han gjorde inte var okej?”.

  2. Emma skriver:

    Får alldeles för ofta kommentarer om att jag borde förlåta min mamma av människor som ingenting vet. De frågar inte ens, de säger bara ”hon är ju din mamma!” med ledsna ögon som om det skulle betyda något. Som om det skulle vara värt något efter allt det jag fick utstå under min uppväxt. Psykisk och även ibland fysiskt misshandlad fram till 15 års ålder när jag äntligen blev fri. 20 år idag och har inte ångrat en sekund att jag sa upp kontakten. Nu ska jag göra något för andra, för alla barn till föräldrar som inte borde få vara föräldrar. /En psykologstudent

  3. Ewa skriver:

    Hej Elaine, tack för din kämpande så att fler och fler vågar berätta. Om du ser tillbaka idag tror du att det skulle finnas någonting som skulle ha fått dig att berätta tidigare?, alltså när du fortfarande var ett barn.

  4. Kerstin skriver:

    Om du ska förlåta så bara för din egen skull. Att känna hat inom sig är inte direkt ngn positiv upplevelse för en själv. Kunna släppa allt negativt som har med föröveren att göra frigör din egen energi. Om det är möjligt – javisst, det har många människor gjort. Förlåtit. Är det lätt? Oh noooo. Hjälp behövs samt ett beslutet att göra sig fri. Helt fri från alla känslor som berör förövaren. Även hat.

  5. Jag har brutit kontakten med min pappa. Får höra, ofta!, att jag är taskig och känslokall. I helvete! Han har aldrig givit mig annat än psykisk och fysisk misshandel och dåligt samvete för saker som inte var mitt fel. Som nybliven tonåring och tillika skilsmässobarn fick jag skulden för skilsmässan, hans missbruk, hans bostadssituation, hans tragiska liv. Allt var mitt fel enligt honom. Näe, att ha kontakt med honom ger inte mig ett jävla skit faktiskt. Däremot dränerar det mig på energi. Och den behöver jag fan själv!

  6. Hope skriver:

    Jag har också brutit med min pappa, förlorat hela familjen på köpet, sorgligt men jag mår så mycket bättre nu!

  7. Deniz skriver:

    Jag gör ett nytt försök och klistrar in min kommentar och hoppas du Elaine eller någon annan här kan hjälpa mig med.

    En bekant till mig berättade att hennes dotter som är 7 år frågade sin mamma om hon och hennes pappa ligger med varandra! och om hon får titta på när de gör det!

    Hon tyckte inte att det var någon stor grej och att hon skulle köpa en bok om samlevnad. Hon tyckte det var dags att läsa och berätta det för henne.

    Jag tycker inte att detta är klokt någonstans!!!

    Vad ska jag göra ? Känner mig så orolig.

    • elaineeksvard skriver:

      Pratat med din kompis och säg att du är orolig för dottern

    • Elin skriver:

      Hej Deniz!
      Jag håller med Elaine, det behöver ju inte heller vara väninnans dotter som blivit utsatt för något utan det kan vara någon av barnen i klassen som givit henne idéen och då kan det vara något fel hemma hos det barnet. Visa att du värnar om barnen utan att göra det på ett anklagande, skuldbeläggande sätt så kommer din vännina säkert prata med sin dotter.

    • Em skriver:

      Tycker absolut att du ska prata med din kompis! men det kan även vara så att dottern har fått höra om sex från någon i skolan eller på tv och är nyfiken på vad det är. Minns att jag själv började bli medveten i den åldern, utan att ha varit utsatt för något övergrepp. Viktigt och ett bra tillfälle för föräldrarna att prata med dottern om integritet.

    • charlotta skriver:

      Jag tänker att man känner det man känner. Det kan ju ingen annan ifrågasätta. Det kan vara jobbigt att hata för en själv. Men om man vill välja att förlåta måste det ju komma från ens eget inre. Och det är svårt att förlåta någon som inte förstår att den gjort fel och som aldrig bett om förlåtelse. Tycker det är mycket att begära från någon som blivit utsatt för sexuella övergrepp. Hur mår du idag är väl en bättre fråga i så fall.

  8. Cecilia skriver:

    Åh tack för du lyfter skulden från mina axlar <3

  9. Elin skriver:

    Jag kan inte fatta varför du får den frågan? Varför? Varför skulle du någonsin förlåta honom för det han gjort, det är ju oförlåtligt! Jag tror inte alls att man måste förlåta för att kunna gå vidare, bara acceptera att det som hänt har hänt och det verkar du ju ha gjort. Oj vad jag grät när jag läste din bok. Mest för att jag kunde leva mig in i din roll som liten där du försvarade honom och jag bara hoppas att du aldrig behöver försvara honom igen. Så hata honom du för det gör jag med och alla andra också hoppas jag!

  10. L skriver:

    Hej Elaine,
    Vad säger senaste forskningen kring pedofili?
    Är pedofilen en psykiskt sjuk person? Är pedofilen verkligen ond, även om gärningen i sig är det mest fasansfulla man kan göra mot ett barn?
    Om pedofili är en sjukdom är det då moraliskt rätt att förlåta en sådan person, eller är gärningen i sig så fruktansvärd att den blir oförlåtlig?

    Hur kan pedofilen begå så fruktansvärda handlingar, förstår det verkligen inte?

    Ett djupt tack för att du orkar kämpa för allas våra barn!

  11. wigwag skriver:

    Fast ska man överhuvudtaget be om lov, söka den sociala omgivningens bekräftelse, att få hata? Hatar jag så hatar jag tänker jag. Jag ber i vart fall inte om lov eller ber om ursäkt eller skäms för mitt hat. Och den som har åsikter om det kan dra åt helvete. Elaine..bra att du blocka trollet. Ville bara säga det också.

  12. Karin skriver:

    Håller helt med dig, jag reagerade bara på bilderna de valt. Två bilder på dig och Gustav. Jättefina absolut men det hade varit mer logiskt med powerbilder på dig. Kram!

  13. Johanna skriver:

    Hej Elaine! Först och främst, din blogg är fantastisk!
    Jag undrar hur du tänker kring om dina barn vill träffa/ha kontakt med din pappa? Hur känner du kring det och hur skulle du ställa dig till det?
    Jag har själv valt att bryta min kontakt med min biologiska pappa, och jag har funderat mycket kring just det här dilemmat och hur jag ska ställa mig till det när jag får barn.

    • elaineeksvard skriver:

      Mina barn får inte umgås med brottslingar. Jag kommer berätta att min pappa är en pedofil och ingen vill ha kontakt med en pedofil. Busenkelt.

  14. Jeanette skriver:

    Att förlåta handlar inte om att acceptera t ex ett destruktivt beteende utan om att ge oss själva möjligheten att släppa taget och gå vidare. Man gör det för sig själv och utan inblandning av den andra personen. För mig har det gjort all skillnad i världen.

Lämna en kommentar