Nedrans parmiddagar


image-576x1024Jag är så glad att mitt filosoferande uppskattas av Damernas värld. Relationer och sociala fenomen är det roligaste jag vet. I decembernumret av Damernas värld så skrev jag om parmiddagar och hur utanför de fick mig att känna mig. Ni kan läsa den här.

Är det någon härinne som känner sig utanför på parmiddagar eller andra konstellationer? Det kan ju vara att man som singel känner sig utanför när alla snackar barn osv.

Bloggvännerna har ordet

16 svar till “Nedrans parmiddagar”


  1. MK skriver:

    Gillar krönikan, om fler kunde tänka så.
    Jag tycker inte det värsta är att vara enda singeln på en middag/fest, den jobbigaste situationen är när det är jag, en singelman och sen en massa par/familjer, man blir liksom ofrivilligt hopparde (om så bara för den kvällen, men ändå). Roligast är att blanda!

  2. Hockeysmurf skriver:

    Själv har jag fått höra att ”Men NI kan väl bli ihop!? Ni är ju singel båda två!”
    Eh? Okej… visst jag är inte åldersdiskriminerande eller har något emot överviktiga mc-snubbar, nästan tvärtom, men alltså… han hejar ju på Leksand! Det går ju inte!
    Sen var det lite annat också som inte stämde. 😉
    Och para ihop två personer bara för att båda är singel är inte samma sak som att para ihop två strumpor bara för att båda är blåa liksom…

  3. Gabriella - jurist i början av karriären med bröllop i sikte skriver:

    Jag har grubblat en del på detta. Har en kompis som väljer att bli sur de flesta gånger jag och sambon råkar umgås med ett annat kompispar själva. Hon väljer att känna sig bortvald varje gång hon inte är tillfrågad för att hon är singel. Jag är den typ av person som många gånger bjuder alla till allt, vilket så klart är toppen. Men har de senaste åren insett hur härligt det är att inte umgås alla varje gång också då man kan ha lite djupare samtal. Har dock svårt att förstå hur man kan bli upprörd för att inte bli medbjuden de få gånger vi råkar ses och vi är två kompispar som ses. Bara för man är singel ger väl det inte en ursäkt att man alltid ska vara tillfrågad när vi ska träffa någon annan? Är det jag som tänker fel eller är det för mycket begärt? Skulle bara intressant och se om någon annan har erfarenhet av det hela på detta hållet? Har grubblat mycket och funderat på hur jag ska göra så min nära vän inte känner sig exkluderad samtidigt som jag vill kunna välja vem eller vilka jag umgås med utan att alltid behöva fråga alla. Finns det någon klok person som kan ge tips? 🙂

  4. Singelpodden skriver:

    Nej jag förstår inte principen att par ska umgås med par och singular med singular. Vi är väl fortfarande människor allihop, oavsett status? Bra krönika!!

  5. Hmm skriver:

    Hej Elaine!

    Helt OT och jag om hobbypskologar lite nu. Säger på förhand att detta under inga omständigheter är kritik utan tycker att du prioriterar helt rätt om jag nu har rätt i mina tankar.

    Jag tänker som så här. Tillsammans med diverse troll som påverkat dig negativt här på bloggen så verkar det som att du får utlopp för dina tankar och funderingar nuförtiden genom dina krönikor. Kan det då också vara en anledning till att du skriver minde om dem här? För stämningen i bloggen blir inte samma av att du lägger upp en länk. Dessa tankar var ju tidigare sådant som du luftade här. Din blogg känns nuförtiden lite mindre en del av dina tankar.

    Om du vill så skulle ett förslag, ifall det passar ihop med hur du skrivit dina kontrakt, vara att du skriver ut hela texten rakt av här efter att du först kanske skrivit en rad om att texten tidigare är publicerad i X tidning, så att man förstå formatet bättre.

    just my 2 cents 🙂

  6. Annafia skriver:

    Jag behöver inte vara singel för att känna mig utanför. Som frivilligt barnlös kan jag ändå känna mig utanför, även om min sambo har barn och jag automatiskt blivit bonusmamma och fått bonusbarn. Men det är väldigt mycket fokus på att prata om barn och föräldraskap när man fått barn, vilket å ena sidan är väldigt förståeligt men samtidigt väldigt enformigt. Jag & min sambo har ju inga problem att umgås med nån av hans eller mina vänner (som nu automatiskt är våra vänner) som inte har en partner, men då tänker man ju också på vad man pratar om och hur man beter sig litegrann. Inte liksom rub it in their face eller fråga ”Men har inte DU träffat nån?”

  7. Gutterflower skriver:

    Men gud ja! Som den eviga singeln bland alla par, och nu för tiden familjer, så är det ibland inga som helst problem att vara den enda som kommer själv på tillställningar men så kommer de där perioderna när man bara inte pallar. Inte orkar med de medlidande blickarna (gud, kan folk sluta bete sig som om man råkat ut för det allra värsta som någonsin kan hända en människa när man är 30 och singel??), inte orkar frågorna (nej, jag har uppenbarligen inte träffat någon ännu) eller alla föreläsningar om allt man borde ägna varje sekund om dygnet åt för att lyckas hitta någon (nej, hela mitt liv kretsar inte runt att ständigt jaga efter män, vem som helst, att dejta – chocking I know!). Och då ljuger jag, helt enkelt. Säger att jag inte kan tills energin vänt och jag känner mig stark igen. De där perioderna kan vara olika länge och man får följa med i vågorna bara. Anpassa sig så gott man kan.

  8. Kat skriver:

    För min egen del så är vi för det mesta ett kompisgäng som alla umgås tillsammans som består till större delen av par men också en eller ett par singlar.
    Men vi umgås inte som par utan som vänner, allihop. Har nog själv aldrig upplevt problemet att jag känt mig utanför i dessa sammanhang när jag var singel heller.

  9. Anne skriver:

    Har man bra vänner borde det inte vara något problem om några är par och några singlar osv. Just i 30-års-åldern kan det vara lite extra komplicerat när många befinner sig i olika livsfaser, men såsmåningom jämnar det ut sig. Den första att skaffa barn av mina närmsta vänner gjorde det när hon var 26, dvs när de flesta i vårt gäng inte hade en tanke på det. Hon blev jobbig och pratade bajs med oss som inte hade något som helst intresse av det, och min mamma sa att hon kommer komma över det… Och så är det väl. När man precis fått barn blir man lite konstig och tråkig och lever i en bubbla men bara tiden får gå så blir man sig själv igen… Jag är på väg ut ur bubblan själv, med en liten ettåring hemma, äldre än 26 och med flera singelvänner som jag gärna umgås med.

  10. Cecilia skriver:

    Ja. Att vara för gammal för att få barn och alla andra pratar om barn. I alla åldrar – bebisar upp till tonåringar. Och får ibland höra att jag ”inte vet vad meningen med livet är” då jag inte har barn. Aj…

    • Therese skriver:

      Ja det gör ont… eller bara att man ska yppa att Meningen med livet är barn!? Är dock övertygad om att det finns mycket mer mening med livet. Tack för ett intressant blogginlägg Elaine.

  11. Johanna skriver:

    För ett par år sedan bestämde sig en av mina närmsta tjejkompisar för att ha en julfest. Kul tänkte jag tills jag fick reda på att jag inte var bjuden – Julfesten var endast för par och eftersom jag var singel fick jag inte komma. Vi var ett gäng på fem tjejer som brukade umgås och alla utom jag var bjudna. Till en början var jag ledsen och framför allt besviken men efter ett tag övergick det i ilska.

    Idag ser jag tillbaka på det med tacksamhet, tacksamhet över att ha lärt mig vilka personer jag vill ha i mitt liv och vilka jag klarar mig bra utan. En ”vän” som värderar min vänskap utifrån huruvida jag är singel eller inte är inte en person jag vill ha i mitt liv.

    Detta är av naturliga skäl en person jag inte umgås med längre och idag när jag sedan några år tillbaka är i ett förhållande kan jag inte för mitt liv förstå att hon kunde göra så som hon gjorde. Jag kommer aldrig någonsin göra så mot någon för jag vet hur jäkla ont det gör. En vacker dag hoppas jag kunna berätta för vederbörande vilken småsint person hon är.

Lämna en kommentar