Det här med vänner


Jag tycker det är både lustigt och olustigt hur relationerna till dem ändras, får nytändning och ibland tar slut. Vi är ju människor som förhoppningsvis utvecklas och växer längs livets väg. Ibland växer man ifrån varandra. Jag har en livslång vän som har en tio års gammal uppfattning om mig som gör att vi har krockat de senaste åren. Det gör att hon lever i tron om att jag är den jag var då, men det är jag inte. Och det är ingens fel att det blir sådana missuppfattningar, men ibland tror jag att man måste uppdatera folk om den man är nu. Men också sig själv om det så det inte blir fel.

Både kompisar från förr och nuvarande vänner på min 29-årsfest 2010

Jag med tärnor plus best man på Bomans hotel dagen innan vårt bröllop

Jag, Crille och Jossan innan barnen kom till världen. De hänger kvar som vanligt. Härligt!

Det finns vissa saker som jag gjorde förut som jag har slutat med som att klanka ned på min kropp samt ge komplimanger till andras kroppar. Jag skippar kroppsfixeringen och ser till folks välmående. Jag försöker överlag att sluta kommentera folks utseenden oavsett om det är en kändis på tv eller en främling på gatan. Jag tycker prestation och den personen som bor i kroppen är viktigare. Sen kan jag tycka det är en osympatisk egenskap att kommentera kroppar hela tiden. Vi ska vara glada att vi fungerar.

Jag har respekt för andras-, och kräver respekt för min tid. Jag klarar inte av fladdriga vi-får-se-om-hen-kommer-personer som man inte kan räkna med. Kanske för att jag var en sån förut. Det är två av många förändringar som jag är tvungen att uppdatera min omgivning på ibland.

Har ni förändrats de senaste tio åren och har det resulterat i ändrade relationer?

 

Bloggvännerna har ordet

10 svar till “Det här med vänner”


  1. Clara skriver:

    Studerar nu sista året på universitetet(studerat 4 år), men har tyvärr inte kvar några av de som var mina bästavänner när jag lämna min hemstad. Mycket beror nog på att jag inte alls är den tjej jag var då, är mycket säkrar i mig själv nu och står upp för mig själv på ett helt annat sätt. Men har även fått andra vänner under åren sen jag lämna, vissa har jag kvar och andra inte. De som är kvar är de personer som alltid accepterar mig för den jag är och som låter mig utvecklas 🙂

  2. Sofia skriver:

    Mina vänskapsrelationer har inte ändrats så mkt senaste tio åren men däremot har de totalt förändrats senaste 20 åren.jag är 35 år idag och har valt bort i stort sett alla jag lärde känna under barndomsåren.jag har förändrats totalt som person och då hade jag ingen respekt för mig själv och jag tyckte egentligen aldrig om de jag umgicks med då.man drar ju till sig personer beroende på hur man mår och idag mår jag såå mkt bättre och är mer harmonisk= bättre och mer harmoniska relationer som jag valt själv.jag kan bli så trött och även lite ledsen på det här med att man ”ska” hålla fast vid barndomsvänner.för min del känns det inte rätt och respektfullt mot mig själv.de känner ju inte mig det minsta i den person jag är idag och därför har de ingen plats i mitt liv.så tänker jag…

  3. Johanna skriver:

    Håller helt med om att det är svårt att behålla gamla relationer när man själv utvecklas. Det svårast är att inte falla tillbaka till den man var förr när man träffas.

  4. S skriver:

    Jag tycker verkligen det kan vara så med min bror, att han har en 10-15 år gammal uppfattning om mig. Det gör ju att han tolkar det jag säger och gör utefter den bild han har av mig som tonåring, vilket kan bli helt fel och dessutom provocerande.

    När jag var tonåring kunde jag till exempel bli väldigt arg och defensiv om någon kritiserade mig. (Sån blir jag inte alls längre. Däremot säger jag ifrån i neutralt tonläge när jag tycker att någon går över gränsen). Min bror är lite moralkaka-farbror, och ibland tycker jag han blir lite väl holier-than-thou, så då säger jag ifrån att jag helt enkelt inte håller med. Men då reagerar han på det jag säger som om jag vore mitt tonårsjag som står och skriker på honom: han blir blixt-arg och anklagar mig för att vara löjlig och överkänslig. Han verkar liksom inte se Mig så som jag Är idag. Blir liksom så märkligt när han reagerar så starkt på att jag bara konstaterar att jag inte tycker samma.

  5. Sigrid skriver:

    Hej Elaine. Jag kände igen mig i det du skriver och att jag har förändras väldigt mycket på c.a 15 år. Ibland kan jag känna som du beskriver att vissa inte ”hänger med” speciellt familj som bor i ett annat land. Hur tycker du att man kan ”uppdatera” vem man är? Tack för en bra och intressant blogg<3

  6. Susanne skriver:

    Du anar inte vad jag precis just nu behövde läsa detta inlägg! Jag har, en s.k bästa vän sen ca tio år tillbaka. Bara det att varken hon eller jag har varit med helhjärtat på varandras resor att jag känner att vi har gått olika vägar som inte längre matchar! Har känt så senaste åren medan hon fortfarande glatt tycker att vi är sådär superduper nära som vi va när vi satta i samma klassrum dag ut och dag in under högstadiet! Kände mig tvungen att förklara det för henne för en vecka sedan och det gjorde så ont i mitt hjärta att hon inte kände samma sak! Krocken är att hon har inte varit ett dugg intresserad av mitt liv, hon har inte heller en blekaste aning om vad jag jobbar med och har träffat min blivande man en endaste gång utan något intresse av att träffa honom fler gånger! Det värsta är att hon många gånger säger att hon saknar mig när vi pratar och jag känner att jag ljuger varje gång jag säger detsamma!

    Satan i gatan vad jag behövde läsa att jag inte är den enda med detta I-landsproblem! Det är ju just det. Jag älskar henne och efter vårar sista snack förklarade hon ju att vi har gått igenom så mkt tillsammans, vi har en fantastiskt grund att stå på i vår vänskap som är speciell, men tyvärr räcker inte det för mig, jag kan inte känna att jag sitter fast med någon för att vi hade ngt fantastiskt för tio år sedan och säga att vi har samma vänskap när hon knappt vet vem jag är! För mig handlar vänskap om utveckling i samma visa som i ett partnerskap. Även om jag tycker att hon är fantastisk på alla sätt och vis så kan jag inte längre säga att vu är bästa vänner, eller att hon ska bli min brudtärna som hon redan tagit för givet. Just för att hon inte har en blekaste om vem jag längre är!

    Oj förlåt Elaine för denna bok! Jag behövde bara skriva om mig och tacka så mycket för detta inlägg och för en perfekt timing, men jag måste fråga, vad har du gjort när du känt att nära vänner till dig kanske inte längre är så bära vänner? Jag behöver typ alla råd i världen då jag sista åren känt att min vän tyvärr tar mer energi än ger, och det blir så nedrans svårt att lätta på hjärtat när hon hela tiden säger att vi är bästisar… Hjälp systra mi!

  7. Frida skriver:

    Detta inlägg hade inte kunnat komma mer lägligt. Jag befinner mig just nu i kategorin ”fladdriga vi-får-se-om-hen-kommer-personer som man inte kan räkna med”. Jag ”lider” av beslutsångest och velar alltid fram och tillbaka vad det än gäller. Stora som små situationer där jag står inför ett val. Det slutar ofta med att jag svarar i sista sekund vilket är jobbigt för både mig och andra. Men detta är en stressig period i mitt liv. Jag går i gymnasiet och har fullt upp både i- och utanför skolan. Vilket resulterar i att jag måste kunna säga nej till att ses exempelvis. Jag märker att mina vänner tycker det är jobbigt och irriterande att få ett nej så pass ofta plus att jag är skitdålig på att ta egna initiativ (när det gäller vänskapen då). Men jag måste känna att jag kan säga nej.

    • Lorraine skriver:

      Känner igen mig.
      Har en vän som jag har känt i över 20år. När jag är på besök i min hemstad så brukar jag kontakta hen för att höra om vi ska ses. Brukar alltid få svaret ”jag jobbar”. Aldrig förslag på datum när hen kan, eller förslag på antiviteter som skulle passa hens schema.

      Vi är väldigt olika, men det är inget som stör mig. Har inga problem att umgås med oliktänkare, men bristen på rak kommunikation stör mig. Om skälet till varför hen säger nej, är att vänskap med mig inte är önskvärt, varför inte säga det? ”Jag tycker att vi har växt ifrån varandra”. Här tror jag att skillnaderna mellan oss är tydlig, jag skulle inte ha problem att säga det/ta det om så var fallet. Hen kanske inte är så, eller tror att jag är så.

      En fråga till dig Elaine.
      Har du ändrat dina åsikter kring komplimanger?
      Jag tycker mig minnas att du inte tyckte det var problematiskt att ge komplimanger, och att du och LD hade diskussioner om detta.
      Det skulle vara intressant med ett inlägg om din syn på komplimanger och hur din syn ev. har förändrats med tiden!

  8. Magdalena skriver:

    Känner också igen mig och är övertygad om att det är fullt normalt och väldigt vanligt förekommande att man utvecklas åt olika håll och gamla vänskaper därför tar slut. Det kanske blir likadant senare i livet men jag tror att det uppstår en brytpunkt från och med att man ser sig själv som en vuxen istället för ett barn eller tonåring. Beroende på om man är före eller efter sina vänner i den utvecklingen så kan en differens uppstå.

    Man måste komma ihåg att en riktig vän ska kunna ta att man utvecklas och låter vänskapen följa med i den utvecklingen istället för att försöka hindra det genom att hålla kvar en i gamla mönster.

  9. jenny skriver:

    Yes! En av mina närmaste tror att jah är precis som jag var för 10 år sedan (då jag var tonåring och galen) har förändrats avsevärt sedan dess till något bättre!

    Men har tagit upp det många gånger, vi har haft pauser och bråkat och kramats och nu är vi nära igen

Lämna en kommentar