Han tyr sig till Gustav nu…




Pappa har börjat bli Matheos förstahandsval. Han märker att mamma inte orkar, behöver vila och har en stor mage som är i vägen när han ska sitta i mitt knä. Matheo gosar upp sig hos pappa, vill leka med pappa och ja nästan allt gör han numera med pappa. Efter ett hundratal ”mamma måste vila” så har Matheo tillslut accepterat det nya läget och det är väl bra. Den som är ledsen, det är jag. Och avis ör jag också, på Gustav.



Min vilja är så mycket större än min förmåga. Jag vill kunna göra allt med Matheo men det går inte längre. Och kanske är den hör övergången sorglig, men bra och naturlig iom att Maggan är härom knappt tre månader. Då kommer ju hon och jag vara supertajta och Gustav och Matheo vara detsamma. 

För första gången känner jag hur det känns att vara pappan den första tiden. Då man inte kan ge det mamman ger som bröstmjölk osv. Nu är jag där. Jag kan inte ge det Gustav ger Matheo.



Men jag kan ge kärlek och Matheo vet att jag ölskar honom. Och jag tröstar mig med att den första han ropar efter när han vaknar mitt i natten är ”mamma”. Glad och utvald som tusan så ignorerar jag mitt ryggont, vaggar till Matheo, lägger mig hos honom och stryker hans hår. Jag tar vara på de unika tillfällena då jag fortfarande får vara först. 

Bloggvännerna har ordet

6 svar till “Han tyr sig till Gustav nu…”


  1. DeMarkey skriver:

    Åh den där känslan att vara avis, jag kommer ihåg den när jag var gravid, blev så ledsen över att inte kunna finnas där på samma sätt längre, märkte hur min lilla tjej valde pappa istället och inbillade mig att hon kände sig övergiven, drog ner mig mer än nödvändigt och skapade skuldkänslor.

    Du verkar starkare mentalt än mig på den fronten så förhoppningsvis förstår du att så är inte fallet. Jag var bara hormonell och det är BRA att dom har en pappa i närheten också. 😉

  2. Stina skriver:

    Precis så var det för oss också. Vår stora kille tydde sig till pappa, så när lillebror kom så kände han sig aldrig bortvald eller bortstött (tror jag, lite svårt att fråga en 2,5-åring, men det såg ut så …). Han hade ju sin pappa. Men visst skar det i mitt mammahjärta att bli bortvald. Nu när killarna går i mellan- och högstadiet kommer de båda och kramar sin mamma 🙂

  3. Åh vad jag minns den känslan så himla väl. I slutet av graviditeten orkar man ju verkligen inte alls på samma sätt och papparelationen får naturligt mera plats. Visst känns det i hjärtat när man så gärna vill vara där men samtidigt så tror jag att den där tiden är väldigt viktig för pappan och barnet som snart ska bli storebror- eller syster till ett litet syskon. Så njut av att du får lite avlastning nu när du behöver det, snart så kan du finnas där för Matheo igen!

  4. Johanna skriver:

    Vet ni att det är en flicka eller har det mest blivit att du säger hon?

  5. M skriver:

    För oss var det tvärtom, sonen släppte aldrig mammaperioden innan lillebror kom. Han är fortfarande väldigt mammig av sig och det skär i hjärtat att först inte orka med att leka på samma sätt som innan och nu inte riktigt ha tiden :/ så jag hade faktiskt önskat att han ville vara med pappan mer hehe 🙂

    Våran äldsta son heter också Matheo och jag har så svårt för att hitta något lika fint namn till lillebror som snart blir en månad. Har du några förslag? 😀

  6. Emma skriver:

    Åh, vad jag känner igen mig. Jag är i vecka 34 och har en son på 18 månader. Jag orkar knappt bära honom längre och pappa får rycka in mest hela tiden. Det har resulterat i en enorm ”pappighet” så pass att jag knappt kan natta min son längre. Det är bara pappa som gäller. Det känns så klart ledsamt, men också bra på något sätt. Som en mjukstart inför vad som komma skall med en lillasyster. Och på natten är det fortfarande ”mamma” han ropar efter.

Lämna en kommentar