Depp mamazilla


IMG_5838.JPG

Det tuffaste med träningen just nu? Det är att inte göra några som helst mätbara framsteg och försöka få en att fatta att kunna göra samma sak i nio månader är riktigt bra framsteg. Jag vet det intellektuellt, men känslomässigt så suger det. Man tränar ju i uppförsbacke när man är gravid och speciellt med det vattenpåslag min kropp har gjort. 10 kilo är inte att leka med när man ska göra det jag gjorde förut. Jag kan fortfarande göra 2 chins, målet 3 kan jag ju glömma. I alla fall som gravid.

IMG_5830.JPG

Det var en deppig dag på gymmet igår. Jag kände lite att nu skiter jag i allt och tjockar på mig rejält bara för att. Men det är ju taskigt mot kroppen och Maggan. Den mentala träningen är tuffast just nu, men jag gör den. Och när jag har tränat klart så känner jag mig mer lättad än vad jag brukade känna mig förut – stark. Men det är ok. Jag säger att det är ok men jag känner mer att det är bajs.

Jahopp. Då rycker vi upp oss då. I morgon får jag se Maggan och då kommer allt kännas mycket bättre.

/Elaine, är förundrad över hur lite grå vardag och solbrist kan sänka en så mkt.

Bloggvännerna har ordet

22 svar till “Depp mamazilla”


  1. Emilia skriver:

    Den viktigaste faktorn för att vi ska känna motivation är att vi upplever progress. Så brist på progress gör oss således omotiverade. Deppigt men så är det. Hoppas att du kan hitta något annat mätbart att uppleva progress av i träningen eller bara bita ihop…

  2. Åh, vad jag förstår deppet!
    Jag var i mitt livs form när jag blev gravid, var nyss hemkommen från en träningsresa i Kroatien (och superpeppad på en träningssommar) när jag blev befruktad. Kunde träna som vanligt fram till vecka 6, sen började jag spy och blev helt knäckt av det, orkade var på jobbet men efter det låg jag bara hemma och spydde och grät. I vecka 22 var illamående och spyor helt borta, men då började kroppen göra ont i stället. (Jag var anmäld till mitt första terränglopp och hade sett mycket fram emot det, men den helgen hoppade jag på kryckor eftersom foglossningen gjorde så att högra benet slutade fungera helt… Sen kom sammandragningarna, jag kan gå 200 meter i rask takt – sen är det 100 % pansarmage som kräver att jag står stilla.) Som tur är har jag hundar, så det blir i alla fall promenader.
    Men ändå.
    Jag ser så mycket oändligt mycket fram emot att få tillbaks min kropp. Går in i vecka 35 i morgon. Nedräkningen har börjat!

  3. preggo skriver:

    Hjäääälp…. Är i v 24 (ok imorgon men v 24!) och mår skiiiiiit. Blev oväntat av med jobbet i november då företaget lades ner. PLÅGAS av huvudvärk varje dag sen v 12 ungefär som bara blir värre. Gjort massa röntgen/undersökningar och inget farligt utan slutsatsen är migrän och utlösts av hormoner. Sista veckorna (speciellt dagarna) är min foglissning så jääävulsk.. Har tex dammsugit idag och städat lite. Låg i soffan och grinade en skvätt efteråt av smärta. Mitt feta problem är att ingen läkare tycks vilja sjukskriva mig pga arbetssökande. Men jag kan inte ens åka och handla pga smärta!? Det är självklart att jag inte vill bli sjukskriven och må såhär, men nu gör jag det. Kan inte vara ”aktivt arbetssökande” med mitt mående och det skapar skitstor stress även psykiskt av allt detta.. Ska till bm på måndag igen men finns det några tips/någon som varit i liknande sits? Minsta lilla pepp mottages tacksamt ❤

    • Sofia skriver:

      Mitt bästa tips är att byta läkare, testa en ny. Överdriv när du är där (för troligtvis är det sanningen du säger när du upplever att du överdriver, jag vet att jag i alla fall själv har en tendens att hålla tillbaka lite när jag berättar annars). Har du gått till läkare på MvC? Jag fick väldigt bra hjälp med sjukskrivning, var nog hemma sammanlagt 4,5 månad av min graviditet.

    • preggo skriver:

      Har inte varit till läkare på mvc än, ska kolla upp den möjligheten på måndag! Jo jag försöker ju att pina mig igenom det mesta och tänka det är fler som är gravid och mår dåligt men klarar det.. Dumt tänkt men envisheten är som den är. Hur tog fk det? Rädd att bli nekad ersättning för jag ”bara” är gravid…

    • Sofis skriver:

      Fördelen med läkarna på MVC är att de vet vad de ska skriva om de anser att en sjukskrivning är på sin plats. Hade inga problem med FK första perioden och i andra bad de läkaren om kompletterande uppgifter på intyget så jag fick vänta på pengarna. Men i slutändan fick jag hela ersättningen! Om man ”bara” är gravid så skulle man ju inte själv vilja vara sjukskriven, det är ju inget önskvärt tillstånd direkt… Håller tummarna för att du får den hjälp du behöver!

  4. Du kanske ska byta fokus under graviditeten? Alltså fundera lite annorlunda kring vilket syfte träningen har? Fokus behöver inte vara att du ska känna dig stark – utan just det du säger att upprätthålla din styrka. Hur många pass kör du? Kanske minska på passen? Några tankar bara för att träningen inte ska tråka ut dig eller bli ett jobbigt moment/en jobbig känsla… Eller kan du sätta upp något annat mål – ett mål om att träna 3 pass i veckan, istället för att klara 3 pullups – och så kan du känna dig som ”yes jag fixade det!”
    Jag vet inte, men fundera på det… 🙂

    Kram <3

    • Elle skriver:

      Bra inlägg!
      och kanske variera, köra mera powerwalks eller andra grejer, inte bara gym. Kanske gå och simma osv. Bara för att motivera dig och längta till gymmet.

  5. Jessika skriver:

    Jag tror att jag är en vecka efter dig (v.18) och gjorde mina två första träningspass på ett drygt ett halvår under den här veckan. Haha det är som ett skämt ju! Gick på lugna pass men hade inte en styrka i kroppen. Trots det är jag sjukt nöjd, att jag tagit mig till träning och kommit dit och svettats och tagit i. Och bara tanken på att du tagit dig igenom de här fyra månaderna och tränar flera dagar i veckan sen länge är grymt imponerande! Mitt mål är att mina magmuskler ska hinna framträda på samma sätt som dina gör nu. Tänk på det, att du plötsligt blev min målbild!

  6. D. DeMarkey skriver:

    Förstår helt din känsla men om du släpper allt så kommer du verkligen att ångra dig sen.. men förstår känslan. 🙁

  7. Klara skriver:

    <3 just nu får du nog helt enkelt försöka se det som en vinst i sig och vara stolt bara över att du går till gymmet. Varje träningstillfälle en vinst över deppigheten

  8. Anna skriver:

    Förstår så väl, har känt precis detsamma under min graviditet! Men såhär i v.36 tror jag ändå fortsatt träning har gjort stor skillnad för kroppen och själen, så hang in there!

  9. Anna skriver:

    Tycker du ska testa nåt nytt! Skit i cross fit upplägget, göra nåt nytt med styrketräningen. Kan ju vara så att du är på nån slags platå just nu, och graviditeten underlättar knappast. Ändra övningarna, ändra vikterna, ändra antal reps.
    Eller byt träningsform helt. Simning, yoga, spinning osv… All träning är bra träning, men man ska ju ha kul under tiden också!:)

  10. esterii skriver:

    Pipp till dig .Kram Jag försöker peppa mig själv till träning,. kram

  11. Clara skriver:

    Elaine!
    Vad jag är glad över att du äntligen blev gravid, själv väntar jag fortfarande på det där plusset.. <3
    Jag följde din blogg supermycket då när du började prata om att ni inte blev gravida och alla knep ni provade er på, men har missat de senaste månaderna nu och undrar såklart hur ni lyckades tillslut! Blev du gravid på naturlig väg eller ni fick be om hjälp och göra utredning och allt vad det innebär? Stor kram!

  12. Elin skriver:

    Haha, åh vad jag känner igen mig. Var i min livs form när jag blev gravid för två år sen. När jag kände att träningen va tråkig för att jag bara blev svagare och i osmidigare avskydde jag när folk försökte peppa å sa ”men du kommer ju få nått så fint, det är det lätt värt”. Klart som fan jag vet det! Träningen va ändå en mental pina ibland. Värst va när jag vaggade fram höggravid under sommaren å en sjukt snygg och vältränad tjej i små små shorts och sport bh åkte förbi på inlines. Jag va så avundsjuk att jag tyckte illa om henne

  13. Du kommer att vara tillbaka in no time efter graviditeten, det lovar jag. Att hålla igång som du gör genom hela graviditeten är toppen men försök att släppa prestationsångesten (även om det är svårt). Tänk att du ska underhålla kroppen, inte bli starkare/uthålligare. Det kan du satsa på sen! Och kroppen har ett muskelminne så du kommer enklare att kunna komma tillbaka till där du var – I promise! Kram från en annan tvåbarnsmorsa som älskar träning

  14. Emelie med C skriver:

    När jag blev gravid första gången hade jag valet att byta träningsform eller sluta träna helt. Jag tränade kickboxning, vilket såklart inte är optimalt när man är gravid, samt klättring, vilket funkade ett tag tills magen blev för stor. Jag bestämde mig för att om jag nu ändå inte fick göra det jag ville skulle jag passa på att sadla om helt och testa något som jag aldrig någonsin hade gjort annars, istället för att deppa ihop. Det blev yoga för min del och oj vad glad jag är för det. Trodde aldrig det skulle vara min grej men jag hade fel. Nu vill jag inte vara utan.
    Vad jag vill säga är att när man är förhindrad att prestera som man är van kan det vara väldigt skönt att bara tänka om och göra något man har noll förväntningar på istället. En liten mininystart 🙂

  15. Malin skriver:

    Har du nåt tips om bra mammaträningskläder? Jag vill inte ha supertighta och hittar bara det

  16. Sarita skriver:

    Men Elaine! 2 chins med 10kg plus är ju helt otroligt! Tänk hur många du kommer kunna göra när de 10 kg är borta. Long term goals!

    Och gravid vatten gympa som vissa säger är ju också grymt. Jag träffade massa trevliga mammor där.

  17. Sådär kände jag i våras om gymmet fastän jag inte var gravid. Synd att du förknippar ”bara” 2 chins med +10kg vikt, blir ju lite fel fokus. Du kan inte testa en aktivitet som ger mer av det sociala medan du rör dig så du har trevligt utan att tänka så mycket på resultat och mål? Jag gick vattengympa för gravida förra gången och det var hur underbart och mysigt som helst. Bättre att passa på och pröva nåt nytt än att vara totalt less på träningen när du väl ska köra igång efter bebis har kmt, det är ju då du kmr kunna prestera och köra på uppåt igen! Tanken slog mig och jag är lite nyfiken, kommer du vara hemma med den här lilla längre eller blir det ungefär samma upplägg som förra gången? Hur tänker du kring amningen denna gången? Har det ändrats nåt? Tycker alltid det är roligt att höra hur tankarna går 🙂

Lämna en kommentar