Me and my baby


20140621-213846-77926345.jpg

Mitt mål för hösten är att få äta frukost och middag med Matheo varje dag. Det innebär restriktioner vad det gäller föreläsningarna. Jag kommer inte att kunna resa iväg förrän 09.00 och måste vara tillbaka senast 17.00. Gud vad jag längtar efter det livet. Så ska det verkligen bli för jag har tagit stryk psykiskt av att vara borta från min lilla plutt. Mer än jag själv förstod. Det känns helt onaturligt att vara borta så mycket som jag är och nu kommer det äntligen att få sig ett slut. Karriär i all ära, men jag har bara ett barn och han växer för var dag som går. Jag vill inte missa en endaste dag i hans liv. Det skulle vara min största ångest vid en skilsmässa med Gustav – seperationen från Mathos dagliga liv.

Ni som är separerade, kan inte ni berätta hur en sån tillvaro är. Är det ett trauma att vara ifrån barn ibland eller är det lyx att ha en hel vecka själv?

Bloggvännerna har ordet

56 svar till “Me and my baby”


  1. RM skriver:

    Hej Elaine!

    Jag läser med intresse om det du skriver om balans mellan famliv o jobb! Jag är advokat och egen företagare o numera gravid. Har bestämt mig för att familjen, vänner o livet får gå före. Det som mitt jobb kräver av mig är jag inte längre villig att ge. Fö tycker jag att du är så bra! Varit på 2 av dina föreläsningar o läst dina böcker! Lycka till med att hitta ”balansen”! Jag läser gärna mer om hur du ska nå den!

    • Känner så väl igen mig, bortsett från att jag är jurist och inte advokat. Var också egenföretagare, fick barn ett år efter att jag och min fd kollega startat företaget. Kämpade på tills jag kände att det inte längre var roligt. Upptäckte sidor hos min kollega som jag inte tyckte om. Sålde min halva till henne och började jobba statligt. Har inte ångrat mig en sekund (det var visserligen snart 3 månader sedan jag började jobba statligt). Visst är det inte lika många utmaningar i mitt nya jobb, men samtidigt en stor trygghet och jag känner nu att jag kan börja tänka på barn nr 2.

      Och framför allt, om 1,5 vecka har jag mitt livs första semester! 2 veckor där jag skulle kunna stänga av telefon och mail om jag ville. Jag behöver inte vara tillgänglig för mina klienter 24-7 längre! 🙂

  2. jenny skriver:

    Jag flyttade isär från sonens pappa när sonen var 9 mån. Sedan dess har vi haft olika former av umgängesvarianter beroende utifrån sonens ålder och behov. Idag är han 6 år och vi har honom varannan vecka sedan ca 1,5 år tillbaka.

    Helt ärligt så suger det riktigt jäkla mycket! Att vara ifrån och gå miste om halva hans liv är ju helt förjäkligt när man tänker på det. Varken barn eller vuxna kan vara gjorda för detta. Men alternativet att jag skulle bo med hans pappa eller att en av oss skulle ha honom på heltid känns helt uteslutet. SÅ vi tror att detta är bäst för oss alla utifrån de förutsättningar som finns.
    Något som känns nästan ännu värre än att man går miste om så mkt tid ihop är att jag inte påverkar det han får i form av värderingar osv från sin pappa. Jag har liksom ingen ”koll” på vilka regler eller sätt och se på livet han får med sig därifrån. Tyvärr är vår kontakt långt ifrån den bästa och vi har förändrats mkt sedan vi var tillsammans.

    Sen ska jag inte hymla med att det är rätt skönt att ha en vecka där jag kan göra mina grejer. Träna, sova på helgen, gå ut och att passa på att göra tråkiga saker som jag inte vill ta med sonen och göra (ex. storhandla, slänga skräp, rensa hemma osv).

    Det är nog olika hur mycket man saknar men jag måste säga att jag ändå vant mig vid att vara utan honom varannan vecka. Vissa dagar och stunder är jobbiga när jag verkligen börjar tänka på att han inte är hos mig, Men för det mesta rullar livet på rätt bra, det går ganska fort ändå.

    Det är inte optimalt och jag hoppas att jag och nuvarande sambon håller ihop när framtida barn kommer. MEN det är INTE så illa att jag skulle välja att stanna i ett dåligt förhållande.

    /Jenny

  3. Min dotter är nu 9 år och vi skilde oss när hon var lite över 1 år. Jag kommer aldrig vänja mig vid att vara ifrån henne och jag saknar henne varje morgon när jag vaknar och varje kväll när jag lägger mig. Det är inget jag önskar någon. Varken barnet eller föräldrarna.

    Sedan är det ju så att det ibland är väldigt praktiskt att ha varannan vecka men praktiskt är inte detsamma som bra.

  4. Penny skriver:

    Hej Elaine,
    Jag å min dotter flyttade ifrån gemensamma lägenheten där vi bodde med hennes pappa, när hon va 4 år. Här i England är det inte vanligt med varanann vecka utan det blir istället varannan helg. Min lediga helg är jag väldigt grateful för, då jag kan planera saker med vänner, ta en aw på fredag, gå på gym etc. Saker jag inte kan göra under veckorna. Jag och min dotter (nu 9) är båda väldigt envisa så en break på en helg gör oss båda gott 🙂 Under sommarlov har hennes pappa henne två veckor på raken och under den andra veckan känns det väldigt konstigt å tomt. Men jag säger som såhär: jag väljer det här livet med att dela å att vara lycklig, framför att vara tillsammans med nån man är olycklig med. Även om man barn har tillsammans. Kram

  5. Helena skriver:

    Det låter jättebra med gränser, men du tror inte att du går ut lite för hårt? Du kanske kan överväga att ge dig en, max två vid nödfall, dagar där du går ifrån den principen. Så får du båda världar. För jag tror vi alla behöver lite olika världar blandade, man mår inte bra av för mycket jobb men inte heller av enbart familjetid, man behöver lite input från världen runtom.

  6. Emelie skriver:

    Jag tror att det är ganska ovanligt att få äta både frukost o middag tillsammans. Själv jobbar jag antingen 7-4 el 2-22 så för mig låter det som rena rama lyxen med 9-5 varje dag. Men om du har råd och möjlighet att unna dig o familjen det, så ska ni verkligen göra det. Det handlar ju ofta om det. Vad har jag för praktiska och ekonomiska möjligheter? Lycka till! Kram!

    • Lina skriver:

      nja, vi klarar det. Men det beror kanske på vad man jobbar med. Vi äter frukost med barnen, sedan sticker jag direkt till jobbet och mannen lämnar barnen. Jag hämtar dem och sedan lagar vi middag tillsammans och äter ihop alla fyra.
      Vi jobbar båda heltid men har kontorsjobb mån-fre.

  7. Elle skriver:

    Jag gillar din idé. Jag skulle gärna gå på föreläsning som börjar 10:30 eller 11:00 och sen lunchmingel ( lunch ingår i priset ) och sen fortsätter man efter en timma.

  8. MrsHjorth skriver:

    Bästa du nånsin skrivit. Vet själv hur hårt det är, men barnen är ju inte små så länge och plötsligt är det för sent!

  9. Therese skriver:

    Tycker det låter toppen. Detta jag skriver nu är inget illa menat från min sida, bara en känsla jag fått den senaste tiden. Du har ju stort behov av att umgås med vänner och hitta på saker. Absolut inget fel med det, det gör jag också. Men du verkar så rastlös på något sätt. Du är ju inte så förtjust i att sitta hemma och fredags-lördags mysa. Men om man verkligen älskar sin partner så är det väl något man vill göra som oftast. Det optimala hade kanske varit vänner/träning och jobb ena veckan och Matheo andra veckan. Förstår om det skulle kännas grymt att inte få träffa honom på en vecka, men många, många har det ju så. Att leva i en relation kanske inte är något för dig. Det är ibland bra att vara olika men du och Gustav känns lite väl olika. Om jag hade levt i en relation med någon som ständigt var rastlös och skulle träffa vänner hade jag nog blivit otroligt stressad och tänka att jag duger inte. Såklart att man ska träffa vänner och göra annat. Jag hade dött annars. Men tänk om Gustav tröttnar. Ni har inte varit gifta så länge, men längre fram kanske det blir tröttsamt för honom. Bara mina tankar.

    • Emelie skriver:

      Förstår att du inte menar ngt illa, men rycker ändå att detta var en ganska konstig kommentar. För det första: Ingen mamma vill vara ifrån sitt barn på halvtid om man inte absolut måste. Näst efter att ngt hemskt händer med barnet är det trolivis det värsta de flesta föräldrar kan tänka sig… att inte finnas där för sitt barn så ofta det bara går. För det andra: tror att det är otroligt svårt att avgöra hur folk har det i sitt äktenskap genom en blogg. Men jag har absolut inte tolkat det som att E och G är på branten till skilsmässa! Eller att G uppfattar E’s sociala behov som ngt problem.
      Elaine detta säger jag rakt till dig: Har dock också upplevt dig som rastlös, ängslig och ledsen sista tiden. Tycker (som jag skrev ovan) att det är bra att du tittar över ditt liv och gör de förändringar du behöver. Det är så lätt att sitta o gnälla över sin situation, men få vågar (el har möjlighet) att göra ngt åt det. Jag hoppas att det kommer att hjälpa dig.

      • Elaine skriver:

        Emelie du tolkar helt rätt. Ledsen, rastlös och ängslig den senaste tiden. Boven? Karriären? Det är inte kul med så mycket karriär om man får betala med tid m familj och vänner. Jag ska verkligen ta mig modet och göra något åt det. Jag avskyr gnäll och älskar handling. Tack för fin feedback❤️

    • S skriver:

      Håller med… Känns som du inte prioritetar Gustav alls längre… Vad händer?!

      • Sara skriver:

        En annan tanke är att vi kanske inte har en aning om deras privatliv och vad som prioriteras och inte…. Men det är som sagt bara en tanke.
        Fint inlägg Elaine!

        • Elaine skriver:

          Helt rätt tanke! 🙂 jag är personlig, men aldrig privat. Men jag förstår att det är lätt att bilda sig uppfattningar på det lilla. 🙂 helt ok.

          • Lillasyster-Elin (to the sisterhood) skriver:

            Åh, jag visste inte vilken kommentar jag skulle ”svara” på. Jag fick ett alldeles plötsligt infall (ungefär som en snabb inflikning i någons berättelse vid matbordet)…

            Och min lilla inflikning, de tankar som dök upp i huvudet av det som jag läst här, är att jag tycker att det är så vackert med par som håller ihop! Jag förstår givetvis att man kan välja att gå åt olika håll… Och att det inte alltid blir som man tänkt sig. Men likväl, så tycker jag att det är vansinnigt vackert med två personer som tar sig igenom up’s and down’s (särskilt down’s) och flätas samman mer och mer för varje erfarenhet och mer och mer för varje år. Det är så FINT att se.

            Jag tror just, att en lycklig relation är kanske inte nödvändigtvis ”det ultimata komplementet”, utan mer en förening mellan två personer som har lätt för att älska och lätt för att förlåta… <3 Och det är väl det som är så vackert och som man blir så varm av att se. Par som ömsesidigt, förlåter varandra tid efter tid och går vidare, älskar av hjärtat och förenas lite ytterligare…

            Den dagen jag lever ihop med en karl, vill jag ha det så!
            KRAM på er alla, kära storasystrar. Det är så bra att kunna kika in här ibland.. :] (Jag kunde inte skriva min webbplats av någon anledning, men den är i varje fall nilsonelin.blogspot.com om ni vill få en liten bild av vem jag är.)

      • Elaine skriver:

        Hoppla. Ok, intressant känsla. Jag förstår att man kan få en massa av bloggen och det är faktiskt mitt ”fel”. Men en vänlig påminnelse om att ni bara får ett fragment av mitt liv.❤️

    • Elaine skriver:

      Hallå där vännen! Jag föddes rastlös och Gustav visste att han gifte sig med en ratlös och social pingla. Problemet det senaste året är att jag har haft för mycket jobb för att få leva ut min rastlöshet. För många måsten och för lite vilja i mitt liv. Men det ska det bli ändring på till hösten. Måste kanske tom avboka en del jobb. För mkt jobb har kort och gott gjort mig olycklig. Kram

      • Heja Emma! skriver:

        Intressant hur vissa av bloggvännerna har tolkat det du skrivit, kanske beror på hur man växt upp eller vilken situation man befinner sig i. Jag har inte alls tolkat det som de har gjort, att du och Gustav skulle ha det dåligt bara för att du vill kunna umgås med dina vänner.

        Mina föräldrar har alltid kunnat åka iväg på weekends med vänner, eller åka iväg ensam med någon av oss barn utan att det för den sakens skull ska ha legat till grund för ett dåligt äktenskap. Tvärtom. De har varit gifta i snart 26 år och har nog det lyckligaste äktenskapet jag sett hittills, fortfarande kära i varandra och är varandras bästa vänner. Tror det är lika viktigt att kunna vara ifrån varandra som att vara med varandra.

    • Helena skriver:

      Har också fått känslan av att deras förhållande är lite i obalans på sistone, MEN det är en riktigt lång väg ifrån det till skilsmässa! Skilsmässa är sista utvägen när man har barn ihop, när ens samliv får en att må dåligt. Här verkar det som att Elaine mest tagit på sig för mycket på en gång. Att hon inte hinner med och att det går ut över alla delar av hennes liv, både hennes sociala bita med vänner och förhållandet med Gustav. Verkar är å andra sidan ordet, Elaine är ju som hon säger själv inte helt privat på bloggen.

      Men av det hon visar så ter det som mig som ett förhållande som behöver få lite mer tid. Inte som något som skapar en ohälsosam livssituation. Må så vara att de i framtiden inte får sina olikheter att fungera längre, men det är ju en risk man tar. Vem vet att det kommer hålla för alltid liksom?! Ja, den som kedjar fast någon bokstavligen talat typ… Resten av oss får nog hålla oss till att så länge det är bra är det bra, framtiden går förhoppningsvis i samma tecken <3.

      (Med det sagt, jag förstår din känsla. Och det är modigt att du vågade uttrycka den för vi gör det för lite känns det som om känsliga saker, men samtidigt tror jag att du kanske projicerade lite…. SKilda förälrar? Nyligen skiljt dig? Vänner som skiljer i någon masspsykos?).

  10. Ville bara säga att jag tror du tänker klokt och att jag önskar fler föräldrar tänkte som dig. Kvalitetstid kan aldrig ersätta kvantitetstid med våra barn. Det är värt lite uppoffringar för mera tid tillsammans. Kram och lycka till med den nya planeringen i höst!

  11. Therese skriver:

    Jag har en son som fyller 3 år nu i juli och hans pappa & jag separerade i januari. Charlie (min son) är borta från mig max 3 dagar åt gången och är här mest. Ibland är det skönt att få vara själv och andas. Men oftast är det en sorglig känsla att lämna. Jag är så glad över att jag och mitt ex har en riktigt bra relation, vi delar allt och ses nästan dagligen med Charlie.
    Igår var en tung dag att lämna. Kom hem och såg leksakerna & började lipa. Nu skulle han vara hos pappa till på tisdag men jag har nu varit där och haft en filmkväll med Charlie. Fick sitta med honom i min famn tills han somnade. Ren lycka ♡

  12. Anna skriver:

    Hej,

    Jag är separerad, vi har en 3,5åring tillsammans. Jag har 9dagar, mitt ex 5.

    Det är skönt först kvällen och sovmorgonen. Sen är det som att inget är fullt lyckligt. Det är alltid något som saknas. Men, man lär sig att leva med det.

    Kram

  13. mollan skriver:

    Innan jag fick barn var jag en riiiiktig workoholic. Alltså galet. Jag pluggade heltid på universitetet, jobbade ca 75% på kvällar och hela helgerna. Jag trodde seriöst att jag skulle dö av tristess som mammaledig. Men allt blev helt annorlunda. Kände att jag blev som en lejoninna – ursprunglig, skalade bort allt överflöd och bara tillät mej inse vad MITT (vårt) liv verkligen handlar om.
    Tid. Med barnen, med varandra. jag läste på en av mina andra favoritbloggar (vilda barn) att det inte finns något som heter kvalitetstid när det kommer till familj och relationer. Kvantitet är det som räknas. Massa tid. Och vi har skalat ner och bort allt överflödigt och materiellt som inte ger oss någonting annat än tillfällig tillfredsställelse. Investerat i TID närvaro engagemang och kärlek. Barnen går inte på förskola, vi har låååånga semestrar/ledigheter ihop (hemma oftast, rätt låginkomsttagare) och… är lyckliga. Jag hade inte klarat att vara ifrån mina barn varannan vecka, inte de heller. Barnen är som vallhundar, vill alltid ha hela familjen samlad. I sandlådan skogen vid bordet.

    http://Www.sweet365.wordpress.com

    • Magda skriver:

      Vad fint skrivet, och vilken fin inställning du har till barn och familjeliv! Jag gillar också Vilda Barn mycket, har själv en son på två som inte går på förskola, innan jag blev mamma trodde jag att mitt liv skulle se annorlunda ut men idag kan jag med facit i hand också instämma i att det är kvantitetstiden som räknas, alla dessa underbara fina vardagar. Att få äta frukost ihop i lugn och ro, att ta en lång promenad tillammans osv.
      Att få vara, och älska. Så viktigt, varje dag.

  14. J skriver:

    …tänk då på hur ditt barn mår av att vara borta så mycket från dig… Såg ett program på TV om orangutanger för någon vecka sedan, de upprepades hela programmet hur orangutang-ungar stannar med sin mamma till de är i tio års åldern och hur livsavgörande detta är. Reflekterade över hur de flesta i Sverige idag sparkar ut sina barn 40 timmar i veckan eller mer från att de är ca 1,5 år. Det är så onaturligt och rent av skadligt. Tänk på det inför höstens val när sossarna vill ta borta alla små livlinor som funnits för oss som vill prioritera våra barn när de är små – vårdnadsbidraget. Det är så oändligt sorgligt att se små två-åringar tulta omkring i stora grupper, storögt tittande sig omkring. Alla verkar tycka de är sååå söta där de går i sina neon-västar i stan men jag vill bara gråta. De ska vara med sin mamma eller pappa, allt annat är bara helt fel.

    Du gör helt rätt som tänker om. Jag hade också karriär, som managementkonsult på stora firmor, galet hög lön och långa dagar. Hade en Kris, Startade eget och jobbar numer Max 40%. Resten av tiden är jag hemma med barnen. ….och jag orkar inte ens gå in på hur många som tycker det är märkligt att jag inte väljer att ”gå och träna och shoppa och ha kvar barnen på dagis”… (Jag vägrar kalla det förskola – små barn behöver inte skola!! Det är ett propagandaknep från staten)
    80% av småbarnsföräldrarna skulle kunna prioritera annorlunda, men det verkar helt omöjligt för människor här att tänka själva. Underbart att du gör det Elaine!

    • Jag är mamma på heltid just nu och är tacksam över att jag hade den möjligheten. Men mitt barn 2 år går på dagis ca fem timmar om dagen – för han blir asjobbig annrsa pga understimulerad, och jag njuter till 100% av de frihetstimmarna.

      Och jag tror inte det är så lätt att jämföra ett barn med en orangutang eller att anta att ett barn mår dåligt eller att de ger men för livet att vara utan en förälder (tror detta utifrån egen erfarenhet). Tror man kan skapa kärlek och trygga band på tusen olika sätt och jag tror att man även med bästa intentionerna kan skapa problem för sina barn även fast man är hemma.

      Jag tycker Sverige är fantastiskt med så många möjligheter att välja. Den lägsta mammapenningen i SVerige är minimumlön i många andra länder för ett heltidsarbete. Bara det säger en hel del om lyxen – och nej matvaror eller hyror etc är inte lägre priser än i Sverige

      Men sen kan inte alla sitta och hänga i en sandlåda för att skapa så mkt kvantitetstid osv för många föräldrar skulle bli galna av tristess och vad för sorts band skapar de inom familjen?

      Jag är jätteglad att du kom ur din kris och hittade en lösning som passade er perfekt. Men jag tror att barn inom trygga förhållande har svårast med själva separationen, sen lever de för mycket i nuet och har för mycket nyfikenhet på livet för att gå runt och må dåligt.

      Om föräldrarna däremot mår dåligt av dåligt samvete – eller inte kommer överens eller något annat så är det mkt mer skadligt än dagis i ”tidig” ålder kombinerat med middagar och härliga helger tillsammans.

      PLUS lite trauman gör oss bara starkare som människor, det går inte att ge sina barn allt. Helt omöjligt. Och gör man det tror jag VERKLIGEn att det är skadligt. Lite smärta är inte farligt bara oskönt, det är ju till stor del genom smärta som man lär sig viktiga saker om sig själv och det liv man vill leva.

      Människor är inte så svarta eller vita på insidan som du får det att låta i din kommentar.

      • J skriver:

        Nej, människor är inte så svarta eller vita – men Små barn har stor och rel lika behov av en trygg anknytning. Och som samhället ser ut idag tillgodoser vi inte det. Man kan hävda sig blå attvi har valfrihet i Sverige men vad kan vi välja på? Staten subventionerar gruppbaserad omsorg (skadligt för små barn by the way) med ca 14,000kr/mån. Det är det enda alternativ som erbjuds. Lång föräldraledighet? Jämfört m vad? Inget annat land i världen lämnar i så hög utsträckning bort sina barn när de är så små som här. Med psykisk ohälsa som skenar bland unga som följd. Tycker man att Sverige har valfrihet i barnomsorg tycker man nog att Nord Korea har fria val…
        http://www.mynewsdesk.com/se/haro/blog_posts/grottmammor-26718?utm_source=channel&utm_medium&utm_campaign=facebook&utm_content&fb_source=timeline&ref=profile#_=_

        • Här där jag bor lämnas barn på dagis redan vid 6 månaders ålder, då får de mestadels sitta i en liten ”säng” hela dagarna eftersom det många gånger är 2-3 personal på 30 barn och de inte tänker bära runt på den som inte kan gå själv. Många familjer har föräldrar med dubbla arbeten och mor och farföräldrarna får ställa upp.
          Och ja självklart finns det många problem i hemmen här med anknytning och droger osv men det finns det ju överallt. Men jag har aldrig varit på en plats där majoriteten av människorna är så välkomnande glada sociala och redo att fira livet.

          I Holland är det 3 månaders mammaledighet sen är det mor och farföräldrar som får rycka in. Eller så blir man hemmafru, eller alternativt deltidsjobba.

          och så vidare

          kanske inte är förskolan som är problemet bakom den psykiska ohälsan? Tror det är den dåliga maten, de höga förväntningarna på livet kombinerat med massa rädslor som blockerar driv, oförlösta trauman eftersom vi är konflikträdda ”ska klara oss själva” och inte lätta på trycket. Eftersom vi ska bo själva, vara själva, stänga in våra känslor, timmar spenderade på forum där man kan älta sina problem med likasinnande utan någon som helst vägledning ut från problemen

          osv

        • nathalie skriver:

          Men USCH! Vart har du fått den informationen ifrån?? Tom förra året hade polska mammor (jag bor i Polen) bara sex månaders föräldraledighet (jag skriver ”mammor” eftersom pappor hade typ noll chans att få mer än typ en veckas ledighet) – sen fick deras SEXMÅNADERS gå på något som heter żłobek – det är dagis för spädisar från 6 mån till 3 år. Efter det går man på dagis (przedszkole = förskola)
          Så näe, skippa sk!tsnacket är du snäll. I USA finns inte ens statlig föräldraledighet! (t.ex.)

          Det finns FÅ föräldrar runt om i världen som har så himla mycket social tur (!) som svenska föräldrar..!!!

          • J skriver:

            I många andra länder är skatterna lägre då familjer har en rimlig möjlighet att under några år klara sig på en lön.
            Ja, andra länder börjar ta efter Sverige – båda föräldrarna ska jobba och barnen in på institution. Det är dock relativa nya fenomen i andra länder. I Sverige har 90% (eller mer) vuxit upp på förskola de senaste 20 åren – med psykisk ohälsa hos unga som följd.
            Ett års föräldraledighet att blivit till att barn ska in på förskola då. Läs på lite om utvecklingspsykologi, anknytning etc. Denna ålder är verkligen inte optimal att lämna bort sina barn. Ändå gör den absoluta majoriteten så hör. Och säkert snart i många andra länder. Men det betyder inte (som många verkar tro!) att förskola för små barn är något positivt. Se mitt svar nedan för den forskning som gjorts på detta, dock ej i Sverige…

          • Josefine skriver:

            Men va?
            Har du belägg för att 90% av barnen vuxit upp (vad innebär det, har nio av tio sv. barn bott på förskolan?) och att det är detta som orsakat ökning av psykisk ohälsa?
            Eller är det bara din teori?

        • A skriver:

          Fast vad menar du? Det står väl var och en fritt att vara hemma hur länge som helst med sina barn? Det handlar ju om prioriteringar med pengar. Vi kan ju alltid ta bort den subventionerade förskolan/dagmamman och skicka Sveriges kvinnor tillbaka till en tid då kvinnan var hemma och tog hand om barnen. För du vet väl att det är för att det INTE finns subventionerad barnomsorg i många europeisk länder som kvinnor är hemma? Det kostar lika mycket som en heltidslön att ha sitt barn på förskola och då väljer många (kvinnor) att vara hemma istället.
          Blir galen över att folk säger att det inte finns något alternativ till barnomsorgen, men skaffa det själv då! Ingen tvingar dig att varken jobba, skaffa barn eller leva i en ekonomiskt jämställd
          situation. Var hemma hur länge du vill, dock kommer inte staten (skattebetalarna) betala för det. Likaväl som det står en fritt att välja att jobba t ex deltid för att hinna odla sina fritidsintressen, får väl du prioritera att umgås med dina barn. Sluta upp med förväntningen att staten skall curla (betala) för just dina livsprioriteringar.

    • Josefine skriver:

      Nja, aktuell forskning säger faktiskt att förskola inte är farligt eller skadligt. Inte heller så är det endast föräldrarna som gäller för ”allt annat är fel”. Barn har förmåga att knyta an till flera vuxna – såsom förskolepersonal, morföräldrar, grannar mm redan från ung ålder.
      Du skriver ”Reflekterade över hur de flesta i Sverige idag sparkar ut sina barn 40 timmar i veckan eller mer från att de är ca 1,5 år. Det är så onaturligt och rent av skadligt.” – har du belägg för att det är skadligt, för det kan inte jag hitta någonstans? Många föräldrar kan välja, men lika många kan inte välja. Sluta skuldbelägg! Ensamstående föräldrar med jobb de pendlar till och som kanske redan har flera barn de ska ha mat på bordet till. Det är en lyx att kunna ”skala ner”.
      Det som faktiskt kan diskuteras är dels barnomsorgens kvalité – gruppstorlek, anpassning för små barn och pedagogernas möjlighet att finnas för respektive barn. Sedan så är det enligt forskningen frågan om barnomsorg på helger och nätter som också måste diskuteras, för nätterna är en extra viktig tid att barnen har de människor de är tryggast med nära.
      Roligt att du har hittat en lösning som fungerar för dig och din familj (jag undrar, om barnen har en till förälder, om denne också arbetar 40%?).

      • J skriver:

        Men det finns ingen forskning gjord i Sverige på vilken effekt dagens förskola har på barn. Märkligt ellerhur? Den forskning du hänvisar till får du gärna hänvisa till, och jag är beredd att slå vad om att den helt enkelt inte existerar. Det har helt enkelt blivit ett mantra som upprepats tillräckligt många gångar. Det är så propaganda fungerar… Det som finns är 30 år gammal forskning och den är inte relevant i dag. Det finns dock utländska studier, NICHD-studien som är den största studien, gjord på över 1 300 barn, visar mycket riktigt att förskolebarn har ett litet försprång när de börjar skolan, men … det är helt utraderat när barnen är 12 år. Kvar finns då problem med att förskolebarnen är mer utagerande och det är direkt kopplat till vistelsetiden i förskolan. Fler timmar i veckan i förskola ger fler beteendeproblem. Googla på NICHD effekts on early child care.

        Dessutom påstås det (häpnandsväckande nog!) att barn som går i förskola klarar sig bättre i skolan – samtidigt som allt fler barn gått i förskola, så har svenska elevers kunskaper i OECD-Pisa undersökningen sjunkit stadigt vid varje mätning, sedan mätningarna startade år 2000.

        Barn kan inte heller, som någon påstod, knyta an till en massa personer, speciellt spm dessa inom förskolan inte är konstanta.

        Och att ställa barns behov mot jämställdhet är så cyniskt att jag inte ens tänker kommentera det. (Det var ev inte i din kommentar, men någon ovan)

        • Ewa skriver:

          Josefin, tycker inte alls J skuldbelägger. Istället vågar hon ta en diskussion om en viktig fråga.

          Idag främjas nattdagis, längre dagar för barn på förskola osv. Vänd på debatten. Hur ska föräldrar ha råd att vara hemma längre med sina barn? Kan samma summa som staten subventionera till barnomsorg istället gå till föräldrar som väljer att vara hemma med sitt barn? Trygga barn och fler arbetstillfällen?

          Du skriver att alla föräldrar inte kan välja? Du har redan valt ett föräldraskap och nu har du plötsligt ingen makt i dina händer. Det låter oansvarigt.

          Tycker det är dags vi börjar ta upp det faktum att få barn inte är något man är berättigad. Det är en gåva som följer med ett livslångt ansvar.

        • Josefine skriver:

          Oj, tre repliker, bäst att ta en i taget för att ha lite koll 🙂

          J – Nej jag tycker inte att det är märkligt att inga studier har gjorts. Förskola är ett relativt nytt fenomen och för kunna mäta effekter så krävs studier på lång sikt. Själv har jag tagit del av Anknytning i förskolan av Anders Broberg m.fl (den forskning jag hänvisar till, rekommenderas!), Jag säger alltså inte att det finns forskning som visar att förskola är bra utan jag säger att det finns inte studier som säger att det är skadligt. Jag läser studien du länkar till på denna sida http://www.apa.org/about/gr/issues/nih/exhibit-questions.aspx och vet inte om den sammanfattar den på ett bra sätt, men där står det – precis som jag skriver – att man måste prata om kvalitén på barnomsorgen. ”Bra” omsorg – tryggare ungar. Och för barn under tre år är det viktigast att det finns omsorgspersoner som kan vara både deras säkra hamn och trygga bas.
          Och jo, om du läser Anknytning i förskolan så ser du att barn visst visar de anknytningsbeteende de fått med sig hemifrån till olika pedagoger. Men jag håller HELT med om att det är viktigt att det är konstanta personer som finns där. På mitt barns förskola så är det konstant personal vilket jag är jättetacksam för. Vet att det inte är så på allas förskolor.
          Den viktigaste predikatorn för om barn blir trygga ungar är vilken sorts kvalité de fått på anknytningen till sin förälder (eller omsorgsperson). Och här vill jag uttrycka vikten av föräldrautbildning till alla föräldrar för att kunna vara de bästa föräldrar de kan vara.

          Och då undrar jag varför det är cyniskt att ställa föräldraskap kontra jämställdhet? Jag vet att alla inte har förutsättningar för att vara hemma 50/50 men i många fall krävs det, om det är två föräldrar, att den ena jobbar mycket mer så att den andre kan vara hemma. Barn har väl behov av båda sina föräldrar, eller?

          • Josefine skriver:

            Ewa – vill poängtera att det var jag som lyfte frågan om att nattlig barnomsorg bör diskuteras då forskning ifrågasätter detta utifrån barnets bästa. Det som forskningen säger att barn som kommer från trygga hem klarar av förskolan bra. De barn som kommer från otrygga hem får massa hjälp och stöd när barnomsorgen fungerar bra – i bästa fall kan det kompensera för brister hemma. Därför tycker jag att det är viktigt att diskutera hur vi kan ha en barnomsorg med mindre barngrupper, konstant personal (höja lönerna?) och där de fokuserar mer på barns behov av trygghet snarare än pedagogik (iaf de första åren). Min poäng är alltså att barn automatiskt inte blir trygga för att de är hemma med sina föräldrar länge. Trygga barn kommer av trygga vuxna. I första hand ska vi hjälpa föräldrar som är i behov av stöd att vara föräldrar. Och fokusera på barnomsorgens kvalité!

            Visst är föräldraskap en gåva, men det är inte alla som kan förutse vad ett föräldraskap innebär. Utöver utmaningar i föräldralivet så kan andra kriser inträffa. Att vara förälder är SVÅRT för många av oss – för att inte säga de flesta. Inte alltid, men ibland. Och man älskar sin lilla unge men pappan lämnar en och där står du med hyra som ska betalas och mat som ska stå på bordet. Jag säger bara att det inte är så lätt att ”vara hemma” och inte heller alltid att det är det bästa. Kanske får en barn tidigt så att föräldern vill fortsätta plugga? Då tycker jag verkligen att det är att ta ansvar att låta sitt barn gå i förskolan så att en själv kan göra bra saker i förlängningen.

          • Magda skriver:

            Hm, fast om jag som mamma faktiskt vill vara ’hemma’ med mitt barn längre än väntat, för att värna om mitt barns välbefinnande och för att främja en så trygg start som möjligt, varför är det ojämställt? Är det ojämställt om båda känner sig nöjda i sina respektive situationer även om det är traditionella könsroller så att säga? Visst behöver barnen båda sina föräldrar men det måste inte nödvändigtvis innebära att barnen träffar sin pappa lite. Varför kallas det kvinnofälla så fort en mamma är hemma med sina barn och när pappan är hemma rullas röda mattan ut?

        • Josefine skriver:

          J – förresten, har du länk på att följande påstående har samband? Eller är det din teori? ”Dessutom påstås det (häpnandsväckande nog!) att barn som går i förskola klarar sig bättre i skolan – samtidigt som allt fler barn gått i förskola, så har svenska elevers kunskaper i OECD-Pisa undersökningen sjunkit stadigt vid varje mätning, sedan mätningarna startade år 2000.”

          • Ewa skriver:

            Jag tycker vi främst ska diskutera föräldraskap, mer föräldrautbildningar, bättre trygghet genom mödravården och inte bara samtala om hur fort du är berättigad att sätta barnet på dagis efter det är fött och huruvida kommunen ska lägga sig i den tid du har dem där eller inte osv

            Det känns som vi börjar i fel ände. Det blir knappast fler trygga föräldrar av dagisdebatten. Snarare tror jag att föräldrar idag för ofta lägger över för mycket ansvar på lekis och skola.

            Främja, som tidigare kommentarer var inne på, vårdbidraget så fler föräldrar tar möjlighet att vara hemma längre med sina barn.

      • Magda skriver:

        Jag delar inte alls den bilden du ger.. De flesta föräldrar jag mött säger till mig att den främsta anledningen till att de lämnar bort sina ettåringar på förskola är för att de inte kan ’stimulera’ dem eller för att de ’klättrar på väggarna hemma’. Det är alltså föräldrarnas tristess som projiceras på barnen och som i sin tur kallas att barnen behöver stimulans. Jag är övertygad om att många kan omprioritera sina liv om de bara vill, inte alla, absolut inte, men många. Man måste inte ha bil, villa och köpa senaste mobilen, för att ta några exempel, om man inte vill.

        • Magda skriver:

          Mitt svar var riktat till Josefine, missade att skriva det.

        • Josefine skriver:

          Om det är din bild av det så ska jag inte sätta emot det. Jag jobbar själv med föräldrautbildningar och med människor som tycker att vara förälder är SVÅRT. O så kanske en inte vet hur en ska göra för att en inte fått med sig det från sina föräldrar?
          Där du läser in tristess så kan jag tolka in oförmåga att tillgodose sitt barns behov. Det är kanske svårare än en tänkt att vara förälder? Kanske behöver de stöd i sitt föräldraskap? (Sånt finns att få, jag jobbar med det!). Och så kanske de saknar arbetslivet. Då vore det väl i den bästa av världar att de får en bra barnomsorg och någon att prata om sitt föräldraskap med.
          Nej alla kan verkligen inte välja och de flesta jag känner (obs, min privata bild) är att de flesta går ner i tid under småbarnsåren.

          • Magda skriver:

            Ja, mycket handlar nog om att vi fått en dagisnorm i sverige. Föräldrar lite inte på sin egen förmåga att fostra sina barn. Det är omöjligt att inte påverkas av det. Att vara förälder är svårt, men det roligaste jag någonsin fått uppleva.

          • S skriver:

            Oj va många slänger sig med forskningsreferenser och dylikt. Vad säger forskning egentligen? ”Barn ska sova på mage” ny forskning ”barn måste sova på rygg” ”barn får autism av mässlingsspruta” ny forskning ”mässlingsspruta kan inte ge autism”….etc. Man ska hålla sig väldigt restriktiv till forskning! Kommer alltid nytt och kan tolkas till olika fördelar i debatter…

            Och att barn tar ska av att gå på förskola, va är det för dumheter, vet en massa exempel på vuxna idag som inte gick på förskola som barn och som har diverse problem i samhället och dålig kontakt med föräldrarna idag…va beror det på? Jo, alla är olika?! Hur ser hemmaförhållandena ut? Skilda föräldrar, många syskon, alkolism, misshandel osv.

            Finns många nackdelar med förskolan men samma sak gäller ifall barnen endast är hemma eller? Vad är det som säger att det är så kärleksfullt och tryggt? Lite perspektiv och en förståelse för att alla barn kommer med personligheter redan från födseln och så även olika förutsättningar för alla klara sig i världen.

            Och att vara hemma och inte jobba, betala mindre skatt så man kan klara sig på en lön i ngr år… Den svenska välfärden bygger på att människor jobbar…om ditt barn föds för tidigt så vill du självklart ha neonatalvård? Om du drabbas av cancer, vill du självklart ha tillgång till den bästa cancervården? Vad finansierar detta? Jo jobb-skatt alla kan inte flytta ut på landet och sluta jobba och odla morötter.

            Så, att barn går på förskolan skapar inte bara olyckliga barn och dåliga föräldrar som ”inte orkar med” sina barn – det är livet! Vi måste jobba för att samhället ska gå runt och vi måste födda barn för att samhället ska fortsätta finnas. Alltså är förskolan en ganska bra uppfinning!

  15. E skriver:

    Denna vecka har jag valt att vara hemma utan familjen, de är med min man hos hans föräldrar, och jag är kvar i stan och jobbar. Men en (knapp) vecka per år är nog mer lagom än 26 veckor per år.
    Det är viktigt att tänka jämställt med dessa bitar, tycker jag! Och att våga forma den vardag man vill ha.

  16. J skriver:

    Förstår hur du känner, verkligen. Jag har ett jobb som innebär att jag antingen missar frulle eller middag med min plutt… Inte så mkt jag kan göra åt det (statligt anställd med stämpelklocka…) men det innebär att mkt annat prioriteras bort för att jag ska få så mkt tid som möjligt med min familj. Tror att många har det såhär och vl får nog helt enkelt ge varndra systerlga dunkar i ryggen och en klapp på kinden för att fortsätta peppa att vi gör så gott vi bara någonsin kan! Kram

  17. wigwag skriver:

    Förra gången det var på tapeten så handla det ju om hur lessen Matheo blev vid lämning på dagis och du övervägde bli hemmafru på heltid. Det var panik-känsla-karaktär över det inlägget har jag för mig och det har väl också blivit bättre på den fronten? Men nu verkar det vara nåt annat, djupare grundat, som legat och skavt en längre tid, som du tänkt mycket på, som gör dig olycklig, och som du nu bestämt dig för måste ändras på. Jag tror generellt det finns större chans livsförändringsbeslut blir rätt om de grundas på en djupare känsla, ett personligt behov, som långsamt vuxit fram och vars signaler, varningssignaler, ökat i styrka med allt tätare intervall. Hoppas det blir och känns bättre för dig vilken förändring du än gör. Matheo, din guldklimp, kommer såklart först.

  18. Mia skriver:

    Kul! Grattis till dig som fått så kloka insikter. Jag tänker oxå att du har varit så länge i branschen nu och skapat dig ett namn så du kan sannolikt ställa lite krav på dina ”kunder”. Blev mamma för snart två år sen och jag vill inte missa en sekund av hans tid. Känns som att om man blinkar så har det hänt något nytt typ. Förstår oxå att jag är väldigt priviligerad som har möjlighet att spendera så mkt tid med honom men det är ett aktivt val vi gjort och då prioriterat bort andra saker. Men han är liten en så kort stund och om några år kommer mamma vara sååå tråkig och ointressant ändå så då kan jag göra allt det andra. Var sak har sin tid

  19. […] gårkvällen/natten. Inser såklart att det säkerligen är tack vare min kommentar på idolen Elaine Eksvärds blogg angående att omprioritera sitt liv så att en själv mår […]

  20. KarJac skriver:

    Jag har två söner på 11 och 8 år och det är nu snart 2 år sedan jag och deras pappa separerade. Det var en väldigt vänskaplig separation och vi som föräldrar ställer alltid upp för varandra oavsett och detta har självfallet gjort hela separationen lättare för oss alla. Eftersom jag märker att barnen mår bra i allt detta har det (antar jag) varit relativt enkelt att bara se dem varannan vecka, mest för att jag och barnens pappa bor nära och jag ser dem vid affären, på skolar och andra ställen i närheten även när det inte är mina veckor. De kan springa hem till mig för ett ”hej” och en kram. Vi pratar även i telefon varje kväll och säger godnatt. Men jo, det är ibland så jävla jobbigt och gör så ont så en inte vet vart en ska ta vägen. Det är ingen dans på rosor att inte ha sin barn fulltid å andra sidan kompenserar jag det med att jobba mindre de veckor jag har barnen (har generös flex) och är närvarande på ett annat sätt. Det blir liksom aldrig vardag att ha barnen, aldrig trist.
    Sedan är mina barn såpass stora att de oftast är ute med kompisarna. Jag som förälder har ett annat ansvar nu än när de var mindre. Jag är glad att separationen inte hände när de gick på förskolan till exempel. Men, min kontenta med detta är att jag tror att så länge föräldrarna är flexibla och kan hålla allt på en vänskaplig nivå så blir allt lättare.

  21. S skriver:

    Elaine, jag blir glad när jag läser detta. Har länge reflekterat kring dina kommentarer om hur du lider när du lämnar Matheo, hur förskolan inte blir bra, osv och hur du ”måste jobba”. Missförstå mig rätt, alla måste dra in pengar men jag har snarare reflekterat kring hur du som framgånsrik egenföretagare om någon har väl möjlighet att styra tiden? Ni tittar på superdyra villor, köper lägenheter i Spanien, bilar osv – men ser inte att ni hade kunnat vara hemma mer.

    Heja, oavsett hur ni gör!

  22. 1994 var jag 23 år och nyseparerad med en 3-åring som bodde varannan vecka. Klart trauma inledningsvis. Jag satt hemma och glodde i lägenheten mina barnfria veckor tills jag kom på att jag kanske kunde sysselsätta mig. Så då gjorde jag det och sen var det rätt okej.

  23. Frida skriver:

    Jag och min man valde att lämna Stockholm för en mindre stad när vår dotter var 1,5 år. På detta sätt fick vi kortare arbetsdagar utan pendlingstid och en enklare vardag. Å andra sidan har vi fått ge avkall på karriärmöjligheterna, tex hade vi båda kunnat få högre löner i Stockholm. Vårt beslut låg och grodde väldigt länge och det var inte lätt att ta. Vi saknar såklart våra vänner, men lägger hellre tid i bilen på helgen för att hälsa på dem än att sitta varje dag fram och tillbaka till jobbet. Det här passar oss och jag är glad att vi vågade ta steget. För det är bara jag som har möjlighet att förändra mitt liv i den riktning som jag vill att det ska gå. Men det kräver styrka, speciellt eftersom människor runt omkring gärna vill tycka och tänka om hur jag lever mitt liv. Prioritera enligt dina livsregler Elaine!

Lämna en kommentar