”Alla barnens bästa” och föräldrarnas långa tår


20131126-092720.jpg

Jag bad en bön på väg till föris att det skulle gå bättre denna gång. Tyvärr blev det sämre. Matheo grät redan när han såg staketen till föris. Jag däremot kände mig rätt cool på nåt övernaturligt sätt. Jag såg ju hur glad han var igår när jag skulle hämta honom och det var innan han såg mig. Men nu var han ledsen såklart och jag stod och tjuvkikade bakom hörnet när jag gått för att se om gråten skulle avta. Det skulle vara så skönt att se ett leende på de där läpparna innan jag gick. Men inte det heller. Jag hann inte stanna så länge för en kurs hos en Advokatbyrå väntar. Känns menlöst på en dag som denna, men det här har jag på mig.

20131126-093240.jpg

På tal om barnens bästa och föräldrarnas långa tår i dessa diskussioner. Jag kan anta att ett sånt här inlägg genererar till en massa åsikter kring vad som är alla barns bästa. Jag vill bara säga att jag är tacksam för alla olika åsikter och framför allt för att så många vill Matheos bästa.❤️

20131126-094954.jpg

Men för att ha en något mer ödmjuk ton och kanske undvika en massa tår så kanske vi kan snacka i termer av ”Min erfarenhet är” istället. Varför? Jo för även om dina barn älskar att vara på föris så är dina barn inte mina barn. Och om dina barn blommar av att du är hemmaförälder så är det fortfarande inte mina barn. Det känns som att vi i diskussionen om barnens bästa klumpar ihop dem i en stor massa och glömmer bort att de är individer med olika behov. För när klumpar vi ihop oss själva med stora massan? För oss är det så självklart att vi är unika med egna behov och önskemål, men för barnen då är det annat – de är barn.

Jag kan inte dra några slutsatser än, men nej jag är inte övertygad om att förskola är Matheos bästa. Men efter att ha varit ifrån den en vecka så är jag inte heller förvånad att han tycker allt är konstigt just nu.

/Elaine, kliver in in genom advokatbyråns fashionabla dörrar med en snygg outfit men lite tungt mammahjärta.

Bloggvännerna har ordet

31 svar till “”Alla barnens bästa” och föräldrarnas långa tår”


  1. Fia skriver:

    Bra inlägg Elaine!

    Fråga! Är det ingen som har nån man/sambo som är hemma-man?

  2. Johanna skriver:

    Jag har 3 barn, 10,8 och 1 1/2 år och jag vill bara skicka lite styrka till dig, förhoppningsvis kommer det att gå över. Min största och min minsta har varit ledsna när jag lämnat dem men det har gått över efter ca 1 månad. Nu är min minsta glad när jag lämnar och han går in på föris med ett leende. Men han har varit ledsen och jag har funderat som du på att bli hemmafru eller bara jobba nätter eller andra konstiga kombinationer för att kunna vara hemma.

    Så jag vill att du ska veta att det förhoppningsvis finns ett ljus i tunneln för er, eller att ni hittar en lösning som funkar bra för er familj. Din blogg är grym!!
    Kram Johanna

  3. Erika skriver:

    Nej, alla barn är inte lika, men när de är så små har de väldigt liknande grundläggande behov av sömn, mat och trygghet. Sen kan de ha väldigt olika temperament, vara olika blyga, etc.
    Jag tycker du ska läsa på lite kring detta, kan tex rekommendera boken ”förskola för de allra minsta – på gott och ont”
    Barn ska inte bli så ledsna när man lämnar dem, då är de för små för att lämnas. Jag förfäras över hur omänskligt samhälle vi skapar när vi tycker det är ok att små barn lämnas gråtande dag efter dag, tills de resignerar…

    • Elaine skriver:

      Jag känner likadant. Blir det värre i morgon så kommer jag ta en ordentlig funderare.

      • Erika skriver:

        Du kommer aldrig ångra att du (eller din man) är hemma ytterligare ett år (eller mer!!) med ert barn.

        Men vis av erfarenhet kan ångesten över att ha missat så mycket tid under de gyllene småbarnstiden, att ha varit oförmögen att förstå vad som är viktigt i livet och göra rätt prioriteringar. Den ångesten kan äta upp en och jag önskar inte någon att uppleva den.

        Om du inte litar på din magkänsla finns otroligt mycket att läsa som stödjer att vara hemma länge m barnen – utvecklingspsykologi, anknytningsteori, mm.

        Senaste skriverierna om ungdomars ökande psykiska ohälsa sammanfaller dessutom bra m den första generation som till 90% vuxit upp på förskola från 1,5 års åker, i stora barngrupper, långa dagar…

        Fram för att fler downshiftar när barnen är små!!

      • Anna skriver:

        Min erfarenhet 🙂 är att barn är starkare än vad man tror. Lite gråt vid lämning är väl inget problem om barnet snart mår bra igen? Är det inte det vi ska lära våra barn. Lämnar vi, kommer vi tillbaka. Känns det tufft en stund, så blir det snart bättre. Å

        • Erika skriver:

          Nej, det är inte detta vi ska lära våra bar. Och gråt vid lämning kan till och med vara skadligt. Vi ska lära våra barn att vi alltid finns där, så att de, när de är trygga och redo, kan avlägsna sig från oss. Inte tvärt om. Snälla, läs på lite om detta innan ni rapar upp dessa floskler/lögner kring små barn och deras behov.

          • Anna skriver:

            Ok vi vänder på det. Det är det jag lärt mitt barn, och tänka sig, han mår prima. Det här är detaljer. Ge barnen kärlek, se till att också själv må bra, så löser sig resten. Vi ska inte varken övertänka el överläsa.

    • vill du låna denna bok Elaine, så säg till. Vill du även dryfta de frågorna så har du en förskolekritisk person här! *pekar på mig själv

      • Erika skriver:

        LD – du var en av de personer som fick mig att komma till insikt kring förskolan. Tack!! Lite synd att du inte skriver så mycket om detta viktiga ämne på din blogg längre dock.
        KRAM!

  4. Emelie med C skriver:

    Min lille kille är 16mån nu och han började föris i september så han har hunnit vara där ett tag. Jag var skeptisk mot att lämna honom så tidigt men vi har haft turen att kunna ordna det så att vi är mestadels hemma med honom så att han kunnat vara där bara ett par tre timmar per dag tre dagar i veckan. När vi började lämna honom var han lite ledsen ibland precis när vi gick och det gör ont. Men det jag har tyckt känts viktigast att titta på ur anknytningssynpunkt är hur han varit när vi hämtat honom och hur han betett sig hemma. Att han inte verkat bli rädd att vi ska försvinna utan varit trygg i att vi är där och att han inte behöver hålla koll på oss. Glad när vi hämtar men inte ovanligt klängig. Hade jag märkt något sånt hade jag försökt lösa det så att vi kunnat vänta med förskola men det har gått jättebra. Nu hinner jag ibland inte få av honom kläderna innan han ska rusa in :). Andra dagar, som idag, har han inte alls varit på humör, precis som vi vuxna.
    Vad jag vill säga med detta är att det är ni som känner Matheo och märker hur han påverkas i vardagen, inte fröknarna och inte någon annan heller. Hoppas att det löser sig för er hur ni än gör. Kram

  5. LyckoLina skriver:

    Hej Elaine. Min dotter är fem nu och har aldrig velat vara på förskolan. Förutom de första tre månaderna som gick hur bra som helst, så har hon varje morgon frågat ”ska jag till dagis idag?” det första hon gjort när hon vaknat för att sedan bli ledsen och säga ”jag viiiill inte gå till daaagis!”. På lördagarna har hon jublat över att vara ledig. Jag är ensam med henne 100% och har ingen möjlighet att vara hemmaförälder. Så vad gör man? Byter förskola till att börja med, då jag först tänkte att det var den speciella pedagogiken som inte passade henne. Det blev lite bättre men fortfarande samma ovilja att gå dit. På grund av olyckliga omständigheter som vi inte kunde råda över har vi blivit tvungna att byta förskola igen nu sista året. Den här gången tog jag inskolningen i egna händer och körde faktiskt över personalen i deras önskemål om kort inskolning (en enda dag!) och snabba lämningar (in och spring). Jag lyssnade på min tjej och vi pratade mycket om den nya situationen. Det går nu riktigt bra för henne och hon trivs. Men hon vill inte gå till dagis ändå. Häromdagen frågade hon ”Varför måste barn alltid vara på dagis?” och jag svarade att det är för att mammorna och papporna måste jobba. ”Varför måste de jobba?” frågade hon då och svarade snabbt sig själv ”Jag vet, det är för att annars får man inga pengar och då kan man inte köpa mat och kläder och så kan man inte bo i sitt hus.” Sen suckade hon lite uppgivet och fortsatte ”Jag önskar att man inte behövde jobba så att barnen inte behövde vara på dagis då kunde man vara hemma och vara tillsammans jämt och göra sånt som man själv vill.” Och det slog mig att det ju är, eller kan vara, något som de allra flesta vill, egentligen. Att få råda över sin egen tid. Vi kämpar oss till semestrar och långledigheter, oftast jobbar vi ju för att få möjlighet att ta ledigt. Och hennes femåriga inställning till detta är kort och gott ”Jag vill inte.” Som vuxen är man ju socialiserad till att acceptera faktum, medan barn reagerar instinktivt. Jag önskar verkligen att jag kunnat ha henne hemma längre, att jag kunnat ta fler lediga dagar med henne eller vara hemmaförälder på heltid. Hon skulle ha älskat det. Jag hade också önskat att det fanns möjlighet till dagmamma i vår kommun, vilket kanske hade passat oss bättre, det lite mindre formatet. Men nu, med facit i hand, så tycker jag ändå att det har blivit väldigt bra. Hon har fått många kompisar och är väl rustad inför skolstarten, har vant sig vid, hur trist det faktumet än är, att vara borta från hemmet under ganska långa stunder, och har fått insikt i hur relationer mellan barn och andra vuxna fungerar. Det har varit fruktansvärt jobbigt att lämna henne på en plats hon uttryckligen inte velat vara på, men det har ändå i slutänden blivit bra, kanske tillochmed positivt. Det var min, eller vår, erfarenhet av förskolan, och jag har ju som sagt inte haft något annat val direkt. Hoppas du hittar rätt form för Matheo till slut, och med all den kärlek och styrka han får hemifrån kommer han känna tillit och trygghet i era val i slutänden, det är jag säker på! Lycka till, kram (P.S ursäkta uppsatsen)

    • Vilken klok liten tjej du har <3 Det är ju tyvärr så för oss vuxna, att verkligheten kommer och ställer krav… Jag tycker du har försökt göra det bästa du kan i din situation!
      Håller också med om att dagmamma faktiskt är en mycket bättre lösning för många barn, speciellt de som ännu är små (under tre år). Men jag har förstått att kommunala dagmammor är en utrotningshotad art.

      Det finns ju dock alternativ till förskola! Tex. privat dagmamma, där man går ihop några familjer och anställer en person som tar hand om barnen i deras eget hem, det tycker jag låter toppen!

      Vår tjej är 2½ nu och började hos dagmamma när hon var 1 år 2 mån. För tidigt tycker jag. Det har gått förvånansvärt bra, men ändå har vi perioder när hon gråter, klagar på ont i magen och inte vill gå dit. Vi försöker i möjligaste mån vara flexibla – jag lämnar henne senare, låter henne vara hemma ibland, mormor hämtar tidigt, farmor sköter henne en dag…men vi måste ju jobba, så är det bara. Jag märker också att det är svårare när hon har fått vara hemma flera dagar, tex. vid sjukdom eller om vi varit lediga en långhelg.

      Dessutom är vi alltid lediga onsdagar och det BEHÖVER hon, de få veckor hon måste vara i dagvård hela veckan så är hon så otroligt trött, gnällig och mammig. Så det är också ett tips från mig, skippa förskola en dag mitt i veckan för lite återhämtning, det går tex. genom att båda föräldrarna går ner i arbetstid lite och tar en ledig dag varannan vecka. Eller så ber man någon ledig släkting att ställa upp.

  6. Sara skriver:

    Läst kommentarerna här och under ditt andra förskoleinlägg.

    En del kommentarer blir lite svartvita, som om alternativet till att inte ha på förskola är att vara hemmaförälder i flera år. Det finns ju andra sätt att lösa det på.

    Vara hemma tills han är två kanske? Eller 2,5? Eller barnflicka? Dagmamma?

    Om ni väljer en annan lösning en tid framåt tycker jag också att du ska ställa högre krav på inskolningen. Snabbinskolningen är VANSINNIG. Blir galen på att ettåringar förväntas kunna vara utan sin primära anknytningsperson efter bara tre dagar. Det är inte rimligt.

    En gammal hederlig tvåveckorsinskolning är inte dåligt för barnet. Möjligen lite sämre för förskolans verksamhet, men i ett större sammanhang måste ju det vara underordnat. Barnets bästa måste gå först.

    • Lina skriver:

      Helt rätt tycker jag!

      Att börja på dagis är ett stort steg för ett litet barn och några få intensiva dagar är inte en bra metod. Nytt sammanhang, rutiner, främmande miljö och nya människor. Det är en enorm förändring!

  7. Tove H skriver:

    Gör det som du känner är bäst för Matheo, Gustav och dig. Det känns som att alla ska gå och tycka om förskolan men jag som själv arbetar där funderar själv på att sätta vår lilla hos dagmamma. Kanske ska jag då byta yrke om jag inte tror på det, eller brinner för det. Men än så länge brinner jag för barnen och deras bästa, alltid nåt 😉

  8. Stina skriver:

    Läs kommentarerna här, bolla frågan med vänner och familj men i slutändan; gör exakt det som du och Gustav tycker känns rätt!
    Ni känner er lilla kille bäst och vet vad han mår bäst utav. Lita på magkänslan, den brukar ha rätt!=)

    Kram!

  9. hb skriver:

    Du har nok en følsom, introvert gutt. Det er klart det er mammaen sin han aller helst vil være med. Men vi lever i en verden hvor vi må jobbe, og heldigvis har vi barnehagene som tar seg av ungene våre på en fantastisk måte. Matheo trenger bare litt mer tid, men det kommer til å ordne seg:)

  10. Ida- snart tre barn inom 3 år skriver:

    Min förstfödda, född december 2010, blev inskolad när hon var 13 mån. Det tog lång tid att skola in och såhär i efterhand var hon inte mogen. Nu älskar hon att få komma dit och leka, pyssla, sjunga osv. Mitt andra barn, född september 2012, är jag fortfarande hemma med. Tanken är att han ska börja februari 2014. Ja, mina barn kommer gå 15/h i veckan på föris trots att jag kommer vara hemma med en nyfödd from april. Jag våndas fram och tillbaka, många tyckare och förståsigpåare som kommenterar. Funkar inte inskolningen med mellanbarnet får han vara hemma till hösten då jag börjar plugga. Vad är rätt och vad är fel? Jag gör det jag känner är rätt för min familj och mina barn, det finns ingen mall som passar alla.

    Många kramar till dig Elaine!
    Du är en stor inspirationskälla ❤

  11. Madeleine skriver:

    Jag funderar på hur du och andra tänker kring det här med barnens integritet på internet. Nu har du ju valt att inte visa din sons ansikte och fler bloggare gör likadant. Däremot beskriver du dins sons känslor och förehavanden. Personligen tycker jag att det är mer integritetskränkande än att visa en bild utan att skriva något personligt om hens liv. Nu kanske jag trampar på en öm tå och det är inte min mening. Jag vill bara höra alla kloka kommententarer som brukar finnas på denna sida.

  12. Hope skriver:

    Jag hoppas att allt löser sig för er.
    Kram

  13. Maria skriver:

    Önskar att ni hittar nån lösning på problemet. Själv går runt förvirrad fortfarande efter haft mitt barn på förskola i över 2 år. Inser att de lösningar som jag tror skulle vara bäst för honom inte finns. Kompisar, förskolepersonal men mamma eller pappa hela tiden i närheten. Typ att det funnits barnomsorg på jobbet. Som jag tror det var förr. När barnen fick klara sig mer ensamma med andra barn men föräldrarna fanns alltid i närheten!

  14. Anette skriver:

    Hej Elaine! Jag är lite äldre men läser din blogg med stort intresse. Jag har fyra vuxna barn som det har varit lite olika med vad det gäller dagis och föris. Den första som är 30 år nu började faktiskt inte på dagis alls utan gick direkt in i sexårs. Den andra skolades in vid ca 3 års ålder, trean vid ca ett år och barn nummer fyra var hos dagmamma de första åren och sedan dagis. Allt beroende på hur situationen såg ut med studier och jobb styrde detta. I efterhand kan jag tänka tillbaks och tycka att jag nog styrdes av annat också. Att barn skulle vara på dagis punkt slut. Alla andra gjorde ju så. Min inställning idag 50+ är att barn under tre år mår bäst av att vara hos föräldrarna. De har inte möjligheten att förstå att föräldern kommer tillbaks innan tre år. Ville bara dela med mig lite av min erfarenhet som mamma till nu fyra vuxna och välfungerande barn som alla har gått på dagis någon period i sitt liv 🙂

  15. Magda skriver:

    har inte läst alla kommentarer nu så jag uppeperar kanske vad någon annan skrivit.

    Jag tror inte barn är så olika vad gäller de grundläggande behoven. Ja, de skiljer sig åt när det handlar om temperament, personlighet, impulsivitet osv. Men jag skulle nog vilja påstå (utifrån vad jag läst och själv sett) att små barn (under tre år) HAR det bäst hemma hos sina föräldrar, inte på förskola. En ettåring kanske inte alltid reagerar med gråt när den blir lämnad, men betyder det att förskolan är bra för barn? En del barn förstår kanske inte ens att de blir lämnade, om de är riktigt små vill säga. Och en del barn tycker såklart det är kul att vara där, därmed inte sagt att alla barn far illa av att vara på förskolan. Sen blir debatten ändå så enorm polariserad (bra eller dåligt, osv), och det finns troligtvis många barn som hamnar där emellan. Jag tänker samtidigt (kanske lite motsägelsefullt) att det är viktigt att låta barn få vara ledsna när de känner sig ledsna (många vill ju trösta bort det ledsna med att säga ”det ordnar sig”, ”mamma kommer snart” osv).

  16. mollan skriver:

    Fina Elaine.
    Du vet redan vad som är bäst för er. Ditt hjärta vet. Följ det!

    Läs anknytningsteorier osv… vildabarn har en världsfin blogg om små barn, där kan en fastna i evigheter med att kika i arkiven.. en kollega till mej sa en gång så fint (är förskollärare själv men har mina barn hemma) att ett barn som slutar gråta har inte nödvändigtvis slutat vara ledset – det har gett upp. Värt att tänka på!!

    För övrigt finns det massa alternariv till sociala sammanhang äcen utan föris!! Finns MASSA hemmaföräldrar i sthlm ex, kolla in hemmaföräldrars nätverk på fejsan eller på webben! Massa barn och vuxna att hitta på skoj med! Vi bor i gbg men har veckorna fullbokade av roliga lekträffar, museum, parkhäng… det är ljuvlogt att prioritera bort materialistiska saker och njuta av det enda som är viktigt: varandra!

    Det blir bra Elaine. Du måste bara våga lita på att du redan har svaret.

  17. Lillevi skriver:

    vad jag själv erfar genom min utbildning (läser till förskolelärare) så är föräldrarnas attityd till förskolan en mycket avgörande del i hur inskolningen går. – Jag hade min äldsta hemma till 2 år och 2 års ålder, sen fick hon börja på höstterminen 2011 för att min yngsta skulle bli garanterad plats på samma ställe när det var dags för henne i Januari 2012. – Min man fick ta inskolningen av den äldsta – för jag mådde dåligt, hade dåligt samvete att jag lämnade bort mitt barn fastän jag var hemma med lillasyster.
    Nu hade jag tur och hon älskade sin förskola, vi har inte haft gråt en enda gång vid lämning av henne! Inte ens när jag gått därifrån med lillasyster – hon var med andra ord redo för att vara ifrån mig.

    Lillasyster däremot, som fick plats redan i november när hon var knappt 1 år fyllda, gick 3 timmar/2 dagar i veckan i november och halva december (för att få behålla platsen så fick jag gå in och jobba 2,5 timme/2 dagar i veckan) – hon skrek de timmarna och jag mådde piss, för jag ville inte lämna bort henne. Sen i januari efter ”jullov” i 3 veckor och vi körde igång med förskola ”på riktigt” för att jag skulle börja plugga så gick hennes skrikande över och hon blev en glad och lycklig tjej på föris.

    – Det enda som ändrades (tror jag) var min attityd – i Januari så var det en nödvändighet att lämna henne, jag gladde mig åt lämna ifrån mig (låter kanske konstigt!) och ägna mig åt skolarbete 5 timmar om dagen. Då var JAG redo att lämna över ”ansvaret” till förskola…

    min egna, högst personliga teori är att 1. antingen måste barnen vara redo för förskolan eller 2. så måste föräldrarna vara redo att göra det. Om föräldrarna är redo känner barnet (tror jag) att ”det är okej, mamma/pappa litar på de här så då kan jag göra det med”

    – därför är jag själv noga med att lämna till vikarien om de finns någon där den dagen, så att barnen ser ”mamma tycker det är okej att den här personen tar hand om mig” –

  18. Angelica skriver:

    Jag har en liten teori här, du påpekar flera gånger att DU tycker det är jobbigt att lämna Matheo på förskolan, du beskriver att du har en oro som ligger där ofta? Jag tror mycket på psykologin här, Matheo känner av dina känslor, oro osv, mycket väl. Och om du som är hans mamma inte tycker det känns 100% säkert eller bra att lämna honom på förskolan, så tror jag inte heller att Matheo kommer känna sig helt säker och bekväm med att bli lämnad där. Barn känner av mer än vad man tror. Det är som sagt bara en teori jag har, du vet ju bäst!

  19. Ingrid skriver:

    Detta är verkligen intressant! Vi bryr oss nog alla om att behandla barnen på bästa sätt. Vad är bäst för barnen? Jag ska själv plugga till förskollärare och enligt den forskning jag läst är förskolan väldigt bra på många sätt; barn får vara med i en grupp med jämnåriga, de får lättare att lära sig m.m. Men det är helt klart intressant att prata, och forska, vidare om. Vad kan barn fara illa av, och hur kan man undvika det, osv.
    Ps, jättebra blogg! 🙂

  20. Therése skriver:

    Hej Elaine!
    Jag har inga barn själv men jag en idé om hur jag personligen skulle försöka hantera en situation där mitt barn var väldigt ledsen vid dagislämning. Min tanke är att det är viktigt att bekräfta känslan som det ledsna barnet har och inte direkt försöka avleda barnet. Att man visar att det är okej att vara ledsen.

    ”Är du ledsen för att du vill vara med mig/oss istället?” // ”Saknar du mig/oss när du är på dagis?”
    ”Jag förstår det!”
    ”Jag vill helst vara med dig med!” // ”Jag/vi saknar dig också när jag/vi jobbar”
    ”Men jag/vi måste gå till jobbet” …osv

    Och så kan man kanske fråga barnet om hen vill ha en bild på (sig själv tillsammans med) föräldern/föräldrarna som hen kan titta på när saknaden på dagis kommer. Och så kan föräldern berätta att hen har samma bild med sig på jobbet och tittar på den när hen saknar barnet.

    Petra Krantz Lindgren har en underbar blogg om föräldraskap. Detta inlägg handlar i och för sig om ett äldre barn, men jag tycker det är en fin text. http://petrakrantzlindgren.se/2011/09/26/alskade-barn-grat-inte/

    Hoppas allt löser sig på bästa sätt för dig och din familj!

  21. Marina skriver:

    Då jag var liten så storgrinade jag jämt när mamma lämnade mig på förskolan. Men det gick alltid över så fort jag kom på andra tankar, sen hade jag jätteroligt mest hela dagen. Grinade också ibland om jag var sjuk och inte fick vara på förskolan 🙂

Lämna en kommentar