På väg till Gönvälns slott med ett svidande mammasamvete


20130527-232142.jpg
Två dagar ska jag vara ifrån den här lilla parveln. Det är inte lång tid om man räknar till antal dagar jag har levt. Men det känns som tjugo år. Gustav och jag har bestämt att vi ska trappa ned på amningen på allvar. Det vore toppen om Matheo lärde sig att sova utan att leta efter bröstet. Nån gång måste man börja och jag är en svag själ hemma, så det blir perfekt nu när jag övernattar på Görnvälns för att ha kursen Snacka Snyggare.

Jag tycker det känns vidrigt att vara ifrån Matheo så länge, vidrigt. Men någonstans ska man väl börja. Usch. Det här trodde jag skulle vara svårt för barnet men i vårt fall är det svårast för mamman, jag vet att Matheo sover lika fint med sin pappa. Av 365 dagar så har jag sovit ifrån Matheo två gånger. Gustav har sovit borta ett tiotal gånger utan att ha mått dåligt. Vad är det för fel på mig och alla andra kvinnor antar jag. Visst drabbas vi av sämre samvete än männen? Varför är det så. Jag har fysiskt ont i magen när jag skriver detta, det kan inte vara sunt. Vad säger ni? Känner ni igen det och vad kan en göra?

Bloggvännerna har ordet

21 svar till “På väg till Gönvälns slott med ett svidande mammasamvete”


  1. Anjie skriver:

    Stor igenkänningsfaktor. Stor!
    Jag födde vår fina dotter för åtta månader sedan. Sista tiden har jag verkligen längtat efter egen-tid då jag varit sååå dåligt på att ta tid för mig själv, tid för mina vänner osv. Så vad händer. Jo jag får ett dygn, helt själv. Min sambo sa åt mig att hålla mig borta, rå om mig själv. I 4 timmar njöt jag, verkligen. Sen var det bara dåligt samvete resten. Varför sitter jag här och min dotter hemma? Fy vilken dålig mamma jag är som inte vill vara med henne osv..
    Blää för dåligt samvete, man vill ju bara kunna njuta av sin egen-tid!
    //morsan

  2. Usch va jag känner igen detdär!
    Jag tror aldrig det kommer kännas lättare? Man får nog bita ihop och tänka på just de, att det är du själv som far illa, inte barnet! 🙂

  3. Skype! Varje dag. Så gjorde jag när jag var borta från mina barn i en månad.

  4. Em skriver:

    Det kanske är för att man har haft barnet inuti sig och sedan fött det, det kanske skapar ett väldigt nära band som sedan är svårt att bryta. Det blir lättare ju oftare man gör det, och sedan känns det rätt skönt att få lite egen tid.

  5. Känner så väl igen mig, speciellt i det där att behöva avvänja om nätterna. Min 13-månaders nattammar flera gånger varje natt, mest för att tanka trygghet osv men jag känner att vi snart måste få henne att känna sig trygg utan tutte. Men det är tufft, speciellt när båda föräldrar jobbar och tröttheten hänger över en konstant. Men nu har hon en månad kvar av tuttande, sedan är det avvänjning som gäller då sambon har semester!

  6. Jag vill alltid ha mms på när adrian sover eller leker. I början när ja var borta kunde ja inte slappna av alls. Men nu njuter jag till max av min tid vad jag en är och gör (typ). Tror att övning ger färdighet, men att lugnande mms var en grym genväg.
    Läs bitterfittan om du inte redan gjort det. Den gav mig styrka att be mitt dåliga samvete dra nån annanstans :-).

  7. Elin skriver:

    Var borta på konferens i Milano i fem nätter när min son var ca10 månader. Å så skönt det var! Jättemysigt att komma hem igen, men jag hade varit hemma hela tiden fram tills dess och just börjat jobba igen. Så jag var rätt peppad på det. Mitt dåliga samvete beror i sådana här situationer på att den andra föräldern är ensam ansvarig för barnen, vilket kan vara rätt intensivt tycker jag.

  8. Emma skriver:

    Haha ja verkligen, kan ibland bara få ångest när jag är borta en kväll=)

  9. lisa skriver:

    Åhh. Det är ju härligt med egentid och skönt att få sova hela natten! Njuuut. 🙂 Jag är inte drabbad av dåligt samvete, men har inte lyckats komma iväg på nån ensamaktivitet, trots att bebben numera är över ett år!

  10. Sandra-22 år och mamma till Lea 6 år och lillebror i magen skriver:

    Usch vad jag känner igen mig! Har alltid varit så sen Lea föddes och nu är hon 6 år och jag är tyvärr likadan. Har inte hittat något botemedel än 😉

  11. Maria skriver:

    Och jag som har dåligt samvete för att jag INTE har dåligt samvete när jag är iväg… Min son är 16 månader, sen en tid tillbaka sover han en dag/vecka hos sin farmor och farfar då min sambo och jag jobbar dagen efter. Det är sån lyx att få en kväll själva. Men jag får istället dåligt samvete för att jag faktiskt njuter utav det… Så hur det än är så verkar det som att man är bra på att dra på sig det dåliga samvetet….

  12. Theresia skriver:

    Det är väl inte konstigt i alla fall. Rent evolutionärt är det lätt att förstå att mammor behöver vara nära sina barn för att de ska överleva och har så behövt vara i den största delen av vår historia. Det är så vi fungerar och det är så vi utvecklats och det har fört något gott med sig. Men det är också bra att vi kan tänka logiskt och se att ibland är andra saker bättre i vår moderna kontext, men vi kan förstå varför vi känner som vi gör.

  13. Hilda skriver:

    Min son är 8 månader och jag har ännu inte varit borta någon natt alls. Jag har varit ifrån max ett par timmar. Däremot har jag varit iväg flera ggr till mina föräldrar och då varit borta flera nätter från maken. Han klarar det, så då måste ju jag också göra det? Vi ska testa nu på lördag då lillen ska få sova hos farföräldrarna 🙂 Sonen har sovit hela nätter sedan han var 4 månader och ingen amning längre. Ska bli skönt att få egentid med min man och få sova ut på morgonen! Vi får se hur det blir med samvetet 😉

  14. Nu har jag inte varit inne här och kommenterat på ett tag igen, inte ok! Jag kan ju inte riktigt relatera till moderskärlek än, men jag måste kommentera på din andra inlägg om att blogga om sin man. Haha. Kul det där. Skulle man vara orolig för att andra kvinnor skulle sno sin man skulle man ju inte våga släppa ut han på stan. Lite vanlig avundsjuka är väl helt normalt men att förvänta sig att kvinnor ska haffa honom verkar ju lite jobbigt. Jag hade ju distansförhållande i nästan 2 år, så jag vande mig väl vid tanken att han var långt borta och att jag behövde lita på honom

    Hur som helst, jag skriver så mycket om Tyler i min blogg och ibland känner jag att jag skryter om honom alldeles för mkt haha (skrev ett inlägg idag igenom om vår story;). Jag skulle inte orka tro att mina bloggläsare ska försöka sno honom. Haha!

    Kram på dig från Kanada

    Hanna Watson

  15. Petra skriver:

    När min son var liten (från bebis till ett par år) kunde jag tycka att det var lite skönt att få ”komma bort” ibland. Samvetet gnagde men det är ju intensivt med ett litet barn och man får så mycket mer energi och blir en gladare mamma när man får en paus från vardagen.

    Nu är sonen 6 år och känslorna har förändrats när vi är ifrån varandra: det är inte längre det dåliga samvetet som gnager, det är ren och skär saknad! Jag saknar honom så det värker i kroppen så fort vi är ifrån varandra! Tror det har att göra med att han har blivit så stor sen han började förskoleklass, det ska lekas med kompisar och såhär på sommaren är de ju alltid ute och cyklar. Man spenderar helt enkelt mindre tid tillsammans nu än när han var liten och hade mamma och pappa som bästisar.

    Vad jag ville komma fram till? Njut av det dåliga samvetet! I min värld gör iaf saknaden mer ont nu än vad samvetet gjorde förr!

  16. Mia skriver:

    Jo men så är det. Fast jag tycker du ska skita i det dåliga samvetet. Det är ju egentligen inte samvete det handlar om utan att du lider för att du inte får sova hos din älskade bebis. Han mår toppen men du saknar honom, det är ju det det bottnar i tycker jag. Så att lägga på ytterligare en aspekt som samvete gör det ju outhärdligt, så hoppa över det, behåll känslan av att sakna honom och lägg till det positiva dvs att han ska lära sig sluta amma.

  17. Elinen skriver:

    För mig blev det JÄTTEstor skillnad när jag slutade amma. Dels för att man inte behöver vara orolig för att det ska blir ledsna miner när det inte erbjuds tutte till mat men det var något mer också. Jag inser att det är väldigt olika för olika människor men jag upplevde att jag blev (i brist på bättre ord) lite dum i huvudet när jag ammade. Att jag fortfarande satt ihop med mina barn (har gällt båda gångerna) och inte klarade av att vara ifrån dem. När jag slutade amma var det mycket lättare. Sen blir det också lättare och lättare ju större de blir tycker jag (min stora är 2,5 år). När de blir stora nog att kunna förstå att mamma åker iväg en stund men sen kommer hon hem och kramar mig igen.

    Att man saknar sitt barn när man är ifrån hen är nog ofrånkomligt men kan lindras med mms/rapporter hemifrån. Att få veta vad som händer även om man inte är med (tycker jag).

    Att man får dålig samvete försöker jag bota med logiskt tänkande. Ditt barn har en fantastisk pappa. Tänk vad bra det är för deras relation att få lite egentid tillsammans. Du är inte en dålig mamma för att du är ifrån ditt barn en stund (oavsett om du tar en fika med en kompis eller jobbar ett par dagar). Jämför om det var barnets pappa som var borta samma tid av samma anledning, skulle folk döma ut honom som en dålig pappa? Om inte varför skulle det då göra dig till en dålig mamma? Det är helt orimligt att det ställs så olika krav på mammor och pappor. Sen hetsar jag upp mig och blir arg istället och då glömmer jag bort att jag hade dåligt samvete nyss. ;P

  18. Jag undrar lite över varifrån det där dåliga samvetet kommer. Omvärldens krav på mammor kanske? Jag förstår att det är tungt att vara borta från sin bebis, som Theresia skrev är det lätt att förstå att mammor tycker det är svårt att vara borta från sina barn, för utan sina mammor skulle de inte överleva. Så för mig är det en rent fysisk saknad på något vis. Men det dåliga samvetet är ju sedan något annat. Jag har ännu inte varit ifrån min dotter någon längre tid (hon är bara fem månader) så jag vet inte om jag kanske kommer få dåligt samvete.

    Men jag tror absolut att kvinnor får sämre samvete av att vara borta från sina barn än män. Och det tror jag har att göra med samhällets krav på en god mor respektive en god far. Kvinnor som är borta från sina barn blir bemötta med misstänksamhet och jag tänker lite på familjelivsmammor som skuldbelägger andra genom att raljera om hur man aldrig borde ha skaffat barn ifall man ändå inte vill vara med dem. Och dessa krav finns oftast bara på mamman.

  19. Maria skriver:

    Nä, det där måste man försöka slå ifrån sig! Är det verkligen samvetet som värker i bröstet, eller är det bara ren och skär saknad?

    Matheo har det ju jättebra utan sin mamma, han är ju med sin pappa. Precis som Matheo har det jättebra utan sin pappa, när han är med sin mamma.

    Man måste försöka lägga det blödiga åt sidan och inse att barnet har det ju jättebra – det är JAG som deppar för att jag helt enkelt saknar mitt barn. Att vara iväg så som du är nu, är ju något du indirekt gör för Matheo. Du ägnar dig åt ditt jobb, din karriär – som ger dig och din familj möjligheten att leva ett gott liv. Huvudsaken är att man är en närvarande mamma när man är på plats. När man väl är iväg, så är det bättre att försöka samla energi, från nya intryck, ostörd sömn osv och passa på att ”njuta” så gått det går. Skippa det dåliga samvetet!

    Tack för en jättebra blogg!

  20. J skriver:

    Jag känner igen den enorma saknaden man känner!
    Så känns det varje gång jag är ifrån min lillfis. Men dåligt samvete har jag inte. Vägrar! Det mår varken hon eller jag bra av! Njut
    njut njut av nätter av obruten sömn. Snart är du hemma igen 😉

  21. Maria skriver:

    Jag har faktiskt aldrig haft dåligt samvete när jag varit borta, och framförallt inte om pappan är hemma. Vår son är 3 år nu och första gången vi hade barnvakt en kväll var han 6 veckor. När han var 3 månader sov han borta en natt och det senaste året har jag och min kille varit borta 4-5 dagar vid några tillfällen. Mina känslor skiljer sig dock åt beroende på orsaken till frånvaron. Är det jobbrelaterat tycker jag att det är mycket tristare att vara borta, det känns liksom inte värt att slösa med tiden pga en så trivial sak som jobb. Men om det är för att jag/vi gör nåt roligt med våra kompisar eller åker bort tillsammans så har jag oftast inte en tanke på sonen. Jag vet ju att han har det bra med far- eller morföräldrarna. Lyckan att komma hem igen är dock oöverträffbar!

Lämna en kommentar