Om jag hade vaknat upp som Dexter


20130430-091203.jpg
Då hade jag riktat in mig på våldtäktsmänniskor. Pedofiler i synnerhet. Hade det här varit mitt barn så hade jag inte polisanmält, jag hade vigt mitt liv åt att hitta fanskapet och dödat honom. Jag hade tagit mitt fängelsestraff och gått med rak rygg i fängelset. Matheo och Gustav skulle ha det bra ändå. När vi snackar saker som jag brinner för så är det mycket. Men det som får mitt hjärta att slå extra mycket så är det diskriminering och sexuellt utnyttjade människor. Jag har ingen empati för pedofiler. Jag förstår dem inte, det får psykologer göra. Jag tycker inte de är människor, inte djur heller – de är monster. Skulle jag springa in i en pedofil som förgrep sig på ett barn så skulle jag, utan att blinka, avliva fanskapet. Utan. Att. Blinka.
Vi har bråkat om det här ämnet förut kära bloggvänner och jag vet att många tycker jag är grym och andra känner som jag. Jag säger inte vad som är rätt eller fel, jag säger bara vad jag hade gjort. Vad hade ni gjort om det hade varit ert barn? Och vad brinner ni för?

20130430-072757.jpg
Bloggvännerna har ordet

63 svar till “Om jag hade vaknat upp som Dexter”


  1. Emma- demivegetarian som älskar historia och nakenbad skriver:

    Jag brinner inte för denna fråga,
    Precis som du skrev om genus.

    Tycker självklart det är vidrigt men jag ser det nog mer som att det är synd om personen som är så illa ute att hen gör nått sånt. Ingen vill väl göra nått sånt. Människan är ju sjuk. Diagnos eller inte.

    Saker jag brinner för mer än detta: djur som behandlas illa, genus.

  2. Emma- demivegetarian som älskar historia och nakenbad skriver:

    Sen tror jag M och G skulle tycka att det va dubbelt elende om du hamna i fängelse. Fatta hemskt att först bli våldtagen och sen förlora sin mamma. Sen tycker jag att det är ett lindrigt straff att hamna i fängelse. Om du riktigt vill att personen ska leva ska du ju låta hen leva med sitt samvete.

  3. Emma- demivegetarian som älskar historia och nakenbad skriver:

    Lindrigt straff att dö skulle det stå.

  4. Lisa skriver:

    Jag har tänkt på det här många gånger och jag skulle bli VANSINNIG om någon äcklig mans jävel skulle lägga så mycket som ett finger på något utav mina barn! Men att döda honom skulle vara att komma undan för lätt – skulle vilja tortera fanskapet och på alla möjliga sätt sprida hans bild och vad han gjort så att han fick leva med skammen för resten av sitt liv.

    Nej usch, jag vill ens tänka på det.

  5. Jeanna skriver:

    Det jobbiga är ju att man måste prata om det hemska som har hänt för att försöka förhindra att det sker igen. Det hjälper nog inte att bara fängsla personen som förgripit sig på ett barn, eftersom att mönstret förmodligen kommer upprepas när personen väl släpps ut igen. Om alla dessutom brännmärker denna person som pedofil när den väl ska leva sitt liv igen, vad kommer hen (ca 98% är män dock) göra då? Förväntningarna som sätts på en lever man till slut upp till tror jag, eftersom det är så gott som omöjligt att värja sig emot dem.

    Om det hade varit mitt (framtida) barn hade jag självklart tänkt ut ett dödsstraff, men det tror jag är den naturliga reaktionen som förälder.

  6. Jag skulle känna mig riktigt maktlös om någon gjorde så mot mitt barn. Jag skulle vara arg, ledsen och nog skrika rakt ut. Men samtidigt så tror jag att man behöver läka, förlåta handlingen på något sätt så det inte blir till ett stort hat. Försöka hantera det på något konstruktivt sätt. Kanske arbeta med just barn som är med om sexuella övergrepp. Det jag brinner för är ungdomar och familjer som har det tufft. Jag är Socionom så jag brinner för mycket kring allt möjligt med människor och kriser:) Kram

  7. Hazel skriver:

    Jag vet inte vad jag skulle gjort om det hade varit mitt barn. Jag vet dock hur det är att vara barnet, och ofta så är ju den pedofile en person man känner, har förtroende för och även andra, positiva upplevelser/minnen med, inte någon man ser som monster eller vill döda (men såklart inte någon man vill ha kvar i sitt liv heller). Så jag vet inte. Jag förstår dig, men själv känner jag inte något sånt brinnande hat iaf.

  8. Nu har jag inga barn, men om vi ponerar att min brorson skulle utsättas för sexuella övergrepp så skulle jag givetvis bli upprörd. Jag skulle bli helt förstörd och gråta och skrika och säkerligen även vilja döda gärningsmannen. Men som anhörig hade jag varit otroligt jävig och haft en känslomässig anknytning som inte får bestämma gärningsmannens öde.

    Det finns en anledning till att anhöriga inte bestämmer straffen för förbrytare. Om jag i framtiden blir anhörig till ett brottsoffer så kommer jag säkerligen kasta ut alla mina ädla principer och teoretiska resonemang till fördel för raseri och totalt känslostyrning, men i sak tror jag på rättssystemet så som det är idag.

  9. Deniz skriver:

    Hej Elaine!

    Jag vill berätta det som har hänt mig…
    Jag var 11 år då min mammas morbror som var runt 72 årsåldern tog på mina bröst och jag blev helt stum vad gör man, han bara drog upp min tröja sådär. Jag blev jätterädd då jag skulle sova över hos honom. På morgonen när jag sover känner jag hur han gnider sig på mig bakifrån i sängen och jag blir så rädd att jag hoppar upp från sängen och att jag måste gå och jag går hem. Han pratade hela tiden med mig om sex och jag fattade inte varför men nu vet jag han var en pedofil och jag kommer aldrig att förlåta det som hänt.
    Under min skoltid brukade vissa lärare stöta på mig och då var jag 13-15 och varje gång det hände kände jag mig så äcklig. Killarna på skolan lät mig inte heller vara i fred 🙁
    När jag var 18 år blev jag våldtagen av en kille jag hade börjat dejta och sedan hände det igen av en annan kille när jag var 19 år.
    Hela mitt liv har jag fått stå ut med mycket och har inte skrivit allt här.
    Idag äter jag antideppresiva mediciner och har borderline samt tvångsmassig personlighet.
    Går på DBT-terapi i grupp och det hjälper till mycket.
    Det ända bra som har hänt i mitt liv är att jag träffade min man för 13 år sedan och han är det bästa som har hänt mig.
    Idag är jag 36 år men kommer alltid att bära med mig min stora ryggsäck.
    Jag håller med om allt du skriver i det här inlägget och jag skulle vilja jobba med sånt här men klarar inte av det tyvärr.
    Stor KRAM
    Njut på semestern med lille plutt och din fina make.

  10. Jag förstår din ilska och det är helt okej att vara arg, men det hjälper inte ett dugg, snarare tvärtom. Att avhumanisera människor, tex genom att kalla dem monster, är vad som ligger bakom all form av diskriminering och hat i världen, oavsett om det är pedofiler eller homosexuella man tycker är avskum som man gärna ”går rakryggad in i fängelset” för när man dödat dem.

    Det blir en himla jobbig värld om alla ska leka Dexter, för sen vill nån skada dig för hen resonerar att ”mördare är inte människor, inte ens djur – de är monster” utan att ha förståelse för vad som fick dig att begå den hemska handlingen att döda en annan människa. Och sen kanske Matheo vill döda den som dödat hans mamma och hämnden mot Matheo leder till hans död osv osv tills hela världen är ett enda stort slagfält fullt av hat.

    Alternativet är medkänsla. Det är inte lätt, men det är vår enda chans. Ett sätt att ta tillbaka sin medkänsla är att tänka på att pedofiler också har en mamma, det är en annan kvinnas son du dödar utan att blinka, en son som en gång varit en liten pojke som Matheo. Vad hände med den pojken som fick honom att växa upp till den han blev? Och vad hände med lilla Elaine som fick henne att växa upp till en kvinna som skriver blogginlägg om människor hon samvetslöst vill döda? Vi är alla oskyldiga barn från början, sen händer saker som formar oss till dem vi blir.

    I Sydafrika pågår just nu fruktansvärda våldsbrott och en ren och skär våldtäktsepidemi mot kvinnor av alla åldrar, från barn till äldre, friska, sjuka, utvecklingsstörda och tom döda (läs här om du orkar http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kvinnor-i-sydafrika-tvingas-leva-som-jagade-djur). Det är riktigt jävla fruktansvärt, men beror inte på att Sydafrikanska män är ”monster” i högre utsträckning än någon annanstans i världen utan snarare på att desperation och hjälplöshet dödar medmänskligheten och förvandlar människor till känslokalla våldsverkare. Precis som den desperation och hjälplöshet du skulle känna om någon gav sig på Matheo skulle förvandla dig till en känslokall våldsverkare trots att du egentligen är världens varmaste och goaste.

    Medmänsklighet är vår enda chans. Ta vara på Jesusambitionerna!
    Stor kram och massa kärlek

    • Lina - psykologstudent i USA skriver:

      Du skriver sa kloka inlagg!

    • Lisa skriver:

      1. När det kommer till ens barn så tror jag inte att någon förälder skulle sitta och tänka på medkänsla och medmänsklighet i ett sådant läge. Tror man måste ha barn själv för att fatta känslorna som sätts igång. Tigrinna gånger tusen typ.

      2. Visst, vi formas efter vad vi har varit med om men vi är vuxna människor och får ta ansvar för våra känslor och söka hjälp hur svårt det än kan vara. Så jäkla barnsligt att skylla på saker som hände när man var liten och sina handlingar på det. Ta ansvar, bryt mönster och var inte ett offer.

      PS. Vem tycker seriöst år 2013 att homosexuella är monster och avskum? Konstigt skrivet.

      • sak skriver:

        Det är lätt att bli extremt upprörd vid tanken på pedofiler och möjliggheten att på något sätt ursäkta deras handligar, men det gör sällan nån nytta att reagera instinktivt.

        ”1. När det kommer till ens barn så tror jag inte att någon förälder skulle sitta och tänka på medkänsla och medmänsklighet i ett sådant läge. Tror man måste ha barn själv för att fatta känslorna som sätts igång. Tigrinna gånger tusen typ.”

        Det går ju inte att ursäkta mord med att en som förälder inte kan tänka på medmänsklighet och medkänsla om ens barn råkar illa ut. Vilka lagar skulle en då få bryta som förälder och av vilka anledningar? Får en misshandla sitt barns mobbare? Får en mordhota sitt barns lärare om barnet får underkänt? Jag förstår att Elaine känner ett slags moralisk rätt i en fråga där hon skulle begå ett lagligt fel men det blir ju väldigt problematiskt om föräldrar skulle känna detsamma i exemplen jag gav m fl.

        ”2. Visst, vi formas efter vad vi har varit med om men vi är vuxna människor och får ta ansvar för våra känslor och söka hjälp hur svårt det än kan vara. Så jäkla barnsligt att skylla på saker som hände när man var liten och sina handlingar på det. Ta ansvar, bryt mönster och var inte ett offer. ”

        Tyvärr så fungerar ju det här argumentet även alldeles utmärkt på föräldrar vars barn råkar illa ut, inte sant? De är vuxna människor, det skulle vara barnsligt att skylla på saker som hänt för att bryta mot lagen och en kan förvänta sig att de ska ta ansvar och inte vara offer. Det känns en smula orättvist att anse att någon ska komma över om de själva utsatts för övergrepp, medan andra inte ska avkrävas samma ansvar för att komma över att deras barn har blivit utsatta. Har en alltså större rätt att må dåligt över sina barns lidande än sitt eget?

    • Katja skriver:

      Åh, vad glad och tacksam jag blev av den här kommentaren! Du sätter fingret på nåt väldigt, väldigt viktigt och jag tror att det gör stor nytta när den här typen av reflektioner uttrycks på ett så bra, tydligt och ödmjukt sätt! Tack!

    • Sofie skriver:

      Fantastiskt skrivet Linnéa!
      Din text hjälpte till att ta tankarna ett steg längre på ett väldigt fint sätt.
      <3

    • Hurra för Linnea. Bra skrivet.

    • Ida - mamma, sambo och spelnörd! skriver:

      Oj vilken svår fråga det här är! Jag tycker att Linnea skrev väldigt bra, och jag är absolut inte för dödsstraff. Samtidigt blir man så illa berörd när det gäller människor som ger sig på barn. Jag tittar på min son som leker på golvet och inser att jag förmodligen skulle bli så fruktansvärt förstörd och död på insidan att jag inte skulle klara av att göra någonting. Stackars människor som förlorar sina barn. 🙁

  11. Anna skriver:

    Jag hade gjort precis som du.

  12. Hanna skriver:

    Min biologiska pappa är ett sådant monster. Jag är emot dödsstraff då jag anser att de kommer aldelles för lindrigt undan. Att vara medveten om att han har förlorat sina två barn, att han får leva med dessa skuldkänslor (som jag vet att han har då monstret i honom endast framkallades av alkohol) gör det hela mycket lättare. Jag är lättad över att mina barn aldrig kommer få ha kontakt med honom och det ger mig ro i själen att Han mår dåligt. Dessa idioter skall sitta bakom lås och bom. Isolerade 28 dagar i månaden och de resterande 2 dagarna ska han släppas ut bland de andra. Vi vet alla hur pedofiler blir behandlade i fängelset. De ska få bli våldtagna, slagna, spruckna, skurna och allt som hör till. Men de ska alltid få klara sig med näppe.
    Nu låter jag som världens ondaste människa, men dessa kryp är ingenting värda i mina ögon.

  13. Tess- präststudent & kaffefantast skriver:

    En jättekomplex fråga för det handlar om känslor och känslor är inte så rationella.
    Jag önskar och hoppas att jag hade sett till att han blev dömd. Fick ett hårt straff i någon bunker någonstans. Jag försöker verkligen leva efter devisen att det är inte min sak att döma och eftersom jag tror på Gud så är det hans sak. Det skitsvårt ibland men jag försöker. Inte för att det ska göra mig till en bättre människa utan för att jag tror att det hat som finns inom en om man begår sådana handlingar äter upp en. Det skulle förstöra mig som person mer än vad hans handlingar mot mitt barn skulle göra.
    Men givetvis skulle jag hata. Intensivt och mycket. Ett tag. Jag är ju människa. Men jag hoppas att jag stridit för att han skulle få ett så strängt straff som möjligt rent juridiskt och sen är det inte upp till mig.

  14. Evelina skriver:

    På tal om straff skulle jag gärna se att de höjdes i Sverige. Tycker det är på tok för korta och ”lindriga” fängelsestraff på många brott idag. Å andra sidan verkar ju fängelser i stort inte ha så god rehabiliterande förmåga på människor som begått brott, utan snarare tvärtom möjliggöra utvecklingen åt fel håll… Blir till ett svårt dilemma!

    Jag känner själv starkt för unga tjejer, och framför allt i avseende på våldtäkter och sex som självskadebeteende. Finns så mycket att göra på området. Allt ifrån inställningen till vad en ”riktig” våldtäkt är, till hur ett offer ska bete sej osv osv..
    Rekommenderar de 2 SVT dokumentärerna ”Ingen riktig våldtäkt”, varav denna är en, för er som oxå brinner för dessa frågor:
    http://www.svtplay.se/video/345696/ingen-riktig-valdtakt?tab=episodes&sida=2

    Tillsammans kan vi ju göra skillnad, även om det börjar i det lilla. Vi kanske skulle ta och försöka uppmuntra varann till att göra ”små” (eller stora för den delen) skillnader i vardagen, istället för att fokusera på det sämsta tänkbara egenskaper hos människor. Eller lägga över fokus på allt bra som sker i vår värld idag, alla små positiva handlingar som representeras av människor som väljer bort det onda 🙂
    Ha en fin kväll allihop,
    Kram

  15. Spontant är min känsla att göra precis som du Elaine, skulle någon skada eller sexuellt våldföra sej på mina barn (usch jag tycker att det tom är svårt att skriva den meningen, det är verkligen min värsta skräck) så skulle jag vilja avliva den jäveln på stört. Samtidigt är det ju inte en lösning på något och det skulle inte heller göra det hemska ogjort… Barn som far illa är helt klart något som berör/upprör och engagerar mej – ännu mer sen jag blev förälder själv. Något som förmodligen gäller de flesta som har barn?

  16. Jag är terapeuten som tycker som dig Elaine. Det finns monster i den här världen, som helt saknar empati och är bortom allt hopp. Hur gärna vi än försöker intellektualisera och förstå, kommer det inte att förändra dem. Det är skillnad på ideal och verklighet. Idealet är kärlek och medkänsla, men tyvärr rymmer den här världen mer än så. Vi får inte blunda för att ren ondska finns.

    • Lina - psykologstudent i USA skriver:

      Las Linneas kommentar ovan! Jag tycker hon sa det sa bra, det gor oss inget gott att hata, bara ont… Man behover inte forsoka forsta eller intellektualisera – sarskilt om det hande en sjalv – men just hatet gor ju ingen gott, inte heller offret…

      • Största problemet med att stämpla människor som onda är att vi därmed helt förlorar möjligheten att förebygga eller förändra något. Då får nöja oss med att straffa dom som redan begått vidriga handlingar, men då är det ju för sent.

        Vill vi undvika att handlingarna begås måste vi istället ta reda på vad som driver människor till dem så vi kan förebygga dem. Jag tror verkligen inte på ondska som en självständig kraft, däremot verkar vi generellt överskatta mänsklighetens godhet. Det är så enkelt att se världen i svartvit som ond/god och att stämpla människor för deras handlingar, men det krävs inte mycket för att helt normala människor ska känna sig så trängda och desperata att de börjar begå riktigt barbariska handlingar. Läs gärna om Philip Zimbardo som gjort det mycket kända ”Stanford prison experiment” som fick honom att skriva boken ”The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Philip_Zimbardo)

        Ett blogginlägg om vad man kan göra för att förstå och förebygga sexbrott tror jag skulle göra mer nytta för världen än ett om viljan att döda.

        Elaine, får jag önska ett inlägg med rubriken ”Om jag vaknade upp som Jesus” för att balansera upp? 😉

  17. K. skriver:

    Min mamma har alltid sagt att enda anledningen att hon inte dödade honom var att hon skulle hamnat i fängelse och så skulle jag inte haft någon.
    Men jag brinner också för den här frågan, mycket mer än djur, miljö och genus. Finns det ngt jag vill göra så är det att vara ”storasyster” åt andra som blivit utsatta. Definitivt ett mål!

  18. Åh jag när en hemlig längtan efter att bli just en sådan. En seriemördare/vigilante som brutalt avlivar människor som begår fruktansvärda våldsbrott. Tänk om man var galen nog.

  19. Hope skriver:

    Två flickor som jag var bekant med när jag var liten blev våldtagna flera gånger av sin pappa när deras mamma jobbade natt. En morgon när hon kom hem lite tidigare så hittade hon sin man med ett av deras barn, hennes första tanke var att hon skulle döda honom men istället ringde hon polisen och sina föräldrar.
    Jag har själv ingen aning om vad jag skulle göra om det var mitt barn, jag har heller ingen aning om vad jag skulle göra om mitt barn våldtog eller mördade någon annan människa , fruktansvärt svåra frågor.
    Flickorna är ju vuxna idag men jag funderar väldigt ofta på hur dom mår.

  20. Cissi - dansande vagabond singel som njuter av solens varma strålar skriver:

    Har aldrig haft förståelse för pedofiler och känner väl allmänt att nackskott används förvånande sällan. Jag är inte säker på att jag hade klarat av att se hur lindrigt h@n kom undan om jag var mamma till ett drabbat barn.

    Men jag har nyligen ”upptäckt” en ny kategori med avskum: de som raggar modeller utanför anorexiakliniker, så vidrigt. Speciellt som de flesta är minderåriga och tvångsintagna. Blodet kokar och rusar när jag tänker på det.

  21. Detta inlägg lockade definitivt fram det ”mörka” i dina läsare Elaine;) Du som alltid verkar ha så goa och kärleksfulla läsare. Idag visade de en annan sida. Mkt otrevliga detaljer på vad man ska göra med dessa monster.

    Jag förstår att man känner så. Jag känner mig också helt hopplös och arg när man läser om dessa saker. Men jag tror ändå Linneas kommentar här ovan stämmer. Kanske kan man inte känna förståelse, men att försöka förstå vad som har gjort människor till vad den är, hjälper lite.

    Hanna

  22. Jag har svårt att resonera ”dom kommer för lindrigt undan om dom dör”. Skulle nått jävla äckel vara på mina barn skulle jag döda dom för jag och mina barn skulle må bättre om fanskapet inte fanns på denna jord.

    Några år i fängelse(?) skulle vara ett milt straff i utbyte mot att ett monster inte längre kan skada några barn.

  23. Karin skriver:

    Underbart! Heja Elaine!

  24. Caroline skriver:

    Bra inlägg, underbart att du vågar säga vad du tycker!! 🙂

    Pedofiler är onda människor. Ska de anses som ”sjuka”, borde de själva sökt hjälp INNAN brottet. Det är alltså medvetet de förgriper sig på barn. Sen använder de sin sjukdom som förmildrande omständighet när de sitter i rättegång. Så lägligt.

    Tycker man ska hållas ansvarig och straffas för sin handling oavsett psykisk ursäkt!

    Jag tycker bara man förskönar onda människor med diffusa diagnoser. På samma sätt man använder uttrycket ”Liiite speciell”. Finare ord för att en person är helt enkelt knepig.

  25. Fiapia skriver:

    Jag såg debatt en gång om huruvida man ska berätta om pedofiler flyttar in ett område. Jag hade gärna vetat det då de flesta pedofiler får återfall och går på barn om och om igen. Ok att de har nån typ av sjukdom, men jag vill inte ha den i närheten av mina barn. Jag skiter i fall det är synd om dom å i fall de blir förföljda. I denna frågan använder jag inte hjärnan – bara hjärtat. Jag skulle plåga sönder den som gör nåt sånt mot mina barn och jag skulle hån-le under tiden.

    Hälsningar från en annars lugn och harmonisk person.

  26. Ulrika skriver:

    Jag är mamma först. Min prioritering är att skydda mina ongar. Inte att döda dem som begår övergrepp mot dem. Även efter ett övergrepp behöver ongar sina föräldrar.
    Känner en pojke som blev utsatt för en rikskänd pedofil – men som fortfarande, 10 år senare, inte kan prata om övergreppen när hans far är närvarande. Varför? För att pappa ser rött, svart och håller på att koka över. Så sonen lägger locket på för att skydda pappa. Det är så barn gör.

    Jag blev själv usatt för övergrepp som barn – hade min mamma dödat ”min” pedofil så hade världen gått under för mig. Jag är glad att hon inte gjorde det – även om hennes respons (att blunda) inte gjorde någon nytta för mig så gjorde den inte så stor skada som ett mord hade gjort.

    Få saker är svart/vita eller speciellt enkla.

  27. Jerker Nilsson skriver:

    Inte för att jag inte förstått dig, det gör jag.

    MEN dina barn hade varit i EXTREMT stort behov av sina föräldrars närvaro i mycket högre grad än tidigare om de varit med om något så traumatiskt som en våldtäkt.

    De hade bara mått ännu sämre av att få uppleva ännu ett trauma, att en av deras föräldrar hade hamnat i fängelse och inte kunnat vara konstant närvarande i deras liv som den trygghet de behöver även utan att ha varit med om övergrepp.

    Och inte tror jag att du är så dålig förälder att du velat orsaka dem ett större trauma än det de redan upplevt?

  28. Kliar och sticks skriver:

    Jag håller inte med dig, Linnea – psykologisk coach. Att man ser dem som monster utan värde, innebär inte att man inte kan förebygga. Det innebär inte att man inte kan se vad som leder fram till att det händer. Det handlar om att man tycker att när det hänt, så finns det inga förmildrande omständigheter.

  29. M skriver:

    Tre förstörda generationer får mig att svara likadant – jag skulle hugga ihjäl fanskapet. En släkting förgrep sig på både en av mina föräldrar, förälders syskon och troligen någon mer. Än så länge har det skapat ringar på vattnet i tre generationer – även om hen inte (?) våldtog sin parter har givetvis även denne fått men för livet. Och vi i den yngre generationen har ännu inte fått barn, så det går ännu inte att säga hur nästa kommer att må. Effekten mattas av, men psykiska problem, depression, ångest, ligger i släkten så att säga.

  30. J skriver:

    Jag, som blev utnyttjad så många år i min barndom kommer ändå aldrig förstå människors blodslust.

    Jag tycker till och med att det är riktigt vidrigt. Mannen som nästan misshandlade ihjäl min mor tycker jag inte heller förtjänar att dö. Det är så himla enkelt att förklara alla avskum, dra fram en pistol och låtsats som ingenting. Problemet är att man aldrig kan röra sig framåt.

    Pedofiler förtjänar inte död, och det tycker jag inte mördare eller någon annan gör heller. Jag lägger min energi på empati för offret, inte på ilska på förövaren. Det tror jag barn behöver också; känslan av att mamma/pappa lägger ner all tid, energi och empati i hela världen på en själv, att de inte slösar kritisk tid med att begå våldsdåd.

    Jag tror på rehabilitering/terapi/förändring/förebyggande för i princip alla brottslingar, istället för hämnd. Jag är hellre Stoltenberg med hans tanke kring enighet och stöd efter Utöya, än Bush med sin aggression, svartmålning och hatiska retorik efter 9/11. Det är långt ifrån lätt, och det kan låta sjukt idealistiskt och naivt, men jag tror stenhårt på det.

  31. […] moraliska dilemma att läsa Elaines inlägg om hennes känslor gällande pedofiler men jag fastnade så mycket för det här som kom som en kommentar hos […]

  32. Raubtier skriver:

    Patetiskt att detta hat fortfarande existerar i Sverige år 2013. Det enda som saknas är att Elaine springer ute på kvällarna och bränner bilar.

Lämna en kommentar