Om flyttade gränser och klängighet


20130412-220847.jpg
Igår missade vi planet hem från Göteborg. Idag var vi riktigt nära att missa planet till Göteborg. Nu har vi i alla fall landat och Matheo spenderade hela flygresan med att flirta med en bloggvän och hennes chef som satt precis bakom oss. Det var till och med två bloggvänner på samma plan. Himlans kul, desto roligare att ni kom fram och hälsade! Jag kände mig så klängig när en av er ville ta kort med mig. För mig blir det liksom automatiskt att jag lägger en arm om er bloggvänner, jag gillar ju er. Men jag är längre än de flesta som kommer fram så jag tycker det ser ut som jag fullkomligt klänger över er. Jag försökte stå rak och cool bredvid henne, men så åkte armen upp ändå. Kändes som en tafflig tonårsdejt på bio. Haha! Det är ju så olika det där med vad man tycker är ok. Lady Dahmer till exempel, världens mysigaste tjej men också superblyg. Jag tror säkert jag skrämde vettet ur henne när jag hoppade ur bilen och kramade om henne när jag upptäckte att hon var på samma plåtning som jag. så jag får be om ursäkt i förskott till er bloggvänner som kommer och hälsar. Jag kommer inte skrämma i väg er med divaliteter, men är ni rädda för en kram eller så, så ja. Men jag tycker jag har hejdat mig rätt bra.

En HELT annan sak.
20130412-214840.jpg20130412-214850.jpg

Sen Gustav och jag fick Matheo så tycker jag att mina gränser för när man kan lämna sin respektive har förflyttats. Att skilja mig med Gustav skulle trots allt innebära att uppleva hälften så mycket av Matheos liv. Så är det i min hjärna, för Gustav hade inte nöjt sig med varannan helg som min pappa gjorde (fattar fö hur man klarar av att vara ifrån sitt barn så länge, men min pappa var aldrig lämplig så vartannat år hade varit bättre) nej det hade blivit 50/50 rakt av. Jag som har föraktat uttryck som ”Hålla ihop familjen” har börjat förstå det uttrycket. Skulle jag sluta vara kär eller Gustav otrogen så vettetusan om jag skulle lämna honom bara sådär. I alla fall inte om det rörde sig om en kyss… usch vad hemskt att tänka på. Men skulle han däremot uppvisa aggressiva tendenser så skulle jag lämna honom på stört. Jag skäms nästan att skriva det här, men gränserna har förflyttats eftersom det är en till person med i bilden. Saker och ting är inte så enkelt längre, det är mer komplicerat. Vart går era gränser? Även ni som inte har barn, det är intressant att höra.
20130412-201057.jpg

Gustav och jag satt och pratade om det här på flyget, eller rättare sagt jag pratade. Gustav blir tokig på mina hypotesdiskussioner. Det kan gå så långt att jag vill diskutera om vad han skulle göra om det kom en man med kniv mot mig i stan, och svarar han ”fel” så kan jag ha gått in så djupt i hypotesen att jag blir sur på riktigt. Stackars Gustav! 🙂 ❤

Bloggvännerna har ordet

24 svar till “Om flyttade gränser och klängighet”


  1. Isabel skriver:

    Hej goa Elaine, det var inte på något sätt jobbigt när du ”klängde” på mig idag – tvärt om! 😉 Var väldigt roligt att få prata lite med dig, tycker du är en stor förebild (vet inte om jag hann säga det?). Hoppas ni får en bra helg i Göteborg! Kram från bloggvännen som höll på att missa samma plan

  2. Caroline skriver:

    Jag håller helt med dig Elaine! Ibland tänker jag att jag skulle kunna förlåta min sambo för typ allt, bara jag får umgås med min lilla son 100%. Som det känns nu skulle jag aldrig klara av att vara ifrån mitt barn en längre stund. Jag skulle inte palla det. Jag har kompisar som inte har barn, och när jag nämnt detta för dom så rynkar de lite på näsan och kan inte alls förstå. Så det är skönt att se att man inte är ensam om dessa tankar 😉

  3. Ruffie-Lina skriver:

    Jag som var en av de första (?) bloggisvännerna att hälsa på och krama om dig tyckte det var lika mysigt att kramas, som att man träffar en vän liksom! 🙂
    Och jag måste bara säga att DET ÄR SÅNA HÄR INLÄGG SOM GÖR DIN BLOGG FULLT AV SUBSTANS, och inte massa annat ytligt skit! Ok, lite ytligt skit är roligt, men mest substans och intressanta klokheter!
    Jag kan inte svara på din fråga än, men förhoppningsvis om nåt år då jag fått min första knodd. Vi kör på nästa månad! 😀

  4. HB skriver:

    Håper ikke det er noe galt mellom deg og Gustav?

  5. Emma skriver:

    Personligen tycker jag inte att sexuell trohet är speciellt viktigt. Min partner får gärna ligga, hångla eller kyssa andra så länge det sköts diskret offentligt. Samma gäller för mig. Sinsemellan kan man sedan prata om de sexuella erfarenheterna som sker utanför förhållandet. Jag pratar om polyamori utan snarare ett öppet förhållande. Det som är viktigt för mig är känslomässig trohet och att vara första prioritet.

    Våld eller aggressivitet är aldrig okey. Jag skulle då alltid ha en liten del av mig som var rädd för min partner. Det skulle aldrig någonsin gå då, jag vill ha trygghet.

  6. Mimi skriver:

    Jag mår typ illa av tanken på min kille med nån annan, även ex. Jag har blivit extremt svartsjuk de senaste åren.. Jag kan förstå hur du tänker med delad vårdnad och att benägenheten att förlåta är större med barn. Men alltså. Just nu, som jag är i början på ”nåt eventuellt förhållande”,så kan jag inte ens tänka tanken på att nåt sånt skulle ske och att jag sedan skulle kunna leva med det. Usch, ryser i hela kroppen på tanken bara!

  7. Therese skriver:

    Va kul att höra att du också håller konversationer om galna grejer som aldrig hänt, eller aldrig kanske kommer hända. Trodde jag vad ensam. Trodde jag också var ensam om att hålla konversationer, fastän bara jag får en syl i vädret. :p har hänt någon gång att ett samtal brutits på telefon, fastän jag inte märkt det förän någon minut eller så, utan fortsatt prata. Haha!

    Flyger till Sverige på söndag, har med mig två av dina böcker som mamma köpt och skickat över till mig i Skottland. Nu ska jag bli bäst på att behärska retorik!

    Tack för en sann genuin blogg Elaine! Kram!

  8. Emma- demivegetarian som älskar historia och nakenbad skriver:

    Jag vet att en inte ska lägga fokus enbart på utseendet om en ska bara pk men wow vilken snygg bild på dig. Håret och skjortsen.

    Hmm jag tror att det är så lätt att säga ”så här skulle jag reagera”. Men varje situation är unik och jag tror ingen säkert vet hur hen reagerar relaterat till att det är så mycket som vägs in.

    Därför har jag svårt att svara. Jag vill svara att jag skulle lämna min pojkvän sen fem år tillbaka om han ens börja tänka på en annan tjej på ”det” sättet. Men det är mest för att jag nog skulle vara ständigt osäker och tyngd av den vetskapen.

    Gah mår dåligt av tanken.

  9. Helena skriver:

    Det är så lätt att säga att man ska lämna vid minsta otrohet eller svek, men så är ju inte verkligheten… Jag tycker nog ändå att om man kan förstå vad som hände och känner att man kan eller kommer inom en snar framtid lita på sin partner igen så är nog förlåta vägen att gå. Man investerar mycket i varann och att slänga bort allt det för något som kanske varade i någon minut utan att ens fundera över alternativet är ju galet! Och investeringen blir såklart exponentiellt större med barn i bilden.

    Handlar det om upprepat beteende som får en att må dåligt på något sätt bör man ju däremot lämna direkt, och ännu fortare om man har barn. För sånt märker ju dom, om man mår dåligt… Bättre att de får bra egentid med var förälder för sig isåfall.

  10. Frida H skriver:

    Jag håller med föregående talare, om detta med polyamori. Jag sätter hellre känslomässig trohet över fysisk. På något sätt ser jag inte kroppslig kontakt som så stöttande som spirituell.
    Jag lämnade mitt barns pappa när vårt barn var 1 år.
    Han hade åtskilda relationer med tjejer på internet och där fanns ingen fysisk kontakt. Det jag mest störde mig var meningar som ”när jag blir singel…” Mer än de sexuella avspeglingarna han gjorde. Vadå när han blir singel?!
    Sedan var han en otroligt frånvarande pappa. Han lekte aldrig med sin son, var ute med barnvagnen 1 gång och ogillade kräk och bajsblöjor.
    Men allt började så mycket tidigare än så.. Jag kan skriva en hel uppsats om det och ja, jag hängde kvar från slutet av graviditeten till då jag lämnade honom. Så såklart kämpar man lite längre med ett barn med i bilden samtidigt ställdes allt mer på så kant. Hans ovanor blev mer störande på något sätt. Att han inte diskade innan störde mig inte men när jag fick kånka med allt vad det hette med föräldraskap OCH diska vareviga dag då blev diskningen liksom ett större problem än innan..
    Jag lämnade honom under citatet från Sex and the city: ”I love you, but I love me more..” Jag var tvungen att klippa bort den sjuka delen, det var han.

  11. mamamika skriver:

    Åh, för mig är det typ värre med tanken på att min man skulle kyssa och dejta någon annan. Skriva kärleksfulla sms osv. Hellre att han bara ligger. Men när det blir sådär känslomässigt – då skulle jag förmodligen knäckas.

  12. Inkognito skriver:

    Jag kan helt ärligt inte svara säkert. Såg att någon annan skrev att det är så lätt att säga att jag skulle göra si och så men sedan står man där och då är det inte lika självklart längre. Jag hoppas i alla fall verkligen att jag skulle lämna direkt vid minsta tendens av våld.

    Otrohet, fysisk eller känslomässig(typ kärleksfulla sms eller mail), skulle jag kunna förlåta ifall killen visade verklig ånger och kunde säga/visa att saker skulle bli annorlunda. Tror man måste kunna vara helt ärlig och säga att vi har haft det lite sämre pga det här men nu när vi har ändrat det kommer det inte ske igen. Jag tror jag skulle ha svårare att förlåta något ”som bara blev”. Vad säger då att det inte skulle hända igen? Tror det är viktigt att personen vågar säga att det här hände för att jag inte kände att jag fick tillräckligt med bekräftelse utan att skylla på den andra. Eller det jag menar är att det måste finnas en orsak som man kan förändra för att det inte ska hända igen.

    Kan tillägga att jag just nu är singel och har inga barn så mycket möjligt att min syn ändras 🙂

  13. Johan skriver:

    Jag håller med om att man skjuter på sina gränser nu när man är gift och har barn. Innan barn hade jag gjort slut omgående vid otrohet, nu inte alls lika säkert, det beror helt på omständigheterna.

    Vad är sen otrohet, flera här tar upp sex vs. känslomässigt, själv upptäckte jag att min fru tagit av sig trosorna medans hon sov i natt och jag frågade vem hade du sex med i drömmen? 5st killar svarade hon och vi skrattade tillsammans och bestämde att vi bara måste ligga lite när sonen i em ska på kalas.
    Lite senare kom hon och viskade; ”jag bara måste få ta dig i munnen” så tack sexdröm säger jag medans jag tror många skulle bli förbannade och sårade i motsvarande situation.

  14. Maria skriver:

    Jag förstår dina tankar om att flytta gränserna. Skulle jag kunna lämna snedsteget bakom mig, vilket jag starkt tvivlar på att jag skulle lyckas med, så absolut. Blir däremot relationen kärlekslös och fylld med konflikter skulle jag välja att gå för att barnen skull. Mitt/ vårt ansvar är att ge dem trygghet och leva som vi vill lära, min filosofi. Visa dem att jag respekterar mig själv och värdera välmående. Relationer med andra kan vara knepiga och tuffa i perioder men det ska framförallt vara positivt.

    Kram!

  15. Johanna skriver:

    Den där känslan att man inte vill bryta känner jag igen, och nu har vi inte ens barn, än 😉 aggressiv va mitt ex så då skulle jag lämna direkt om min nuvarande skulle helt plötsligt bli likadan, vilket jag har svårt att tro.. De tog lång tid innan jag kunde lämna mitt ex, många timmar bråk, skrik och tårar, men nästan direkt efter träffade jag på min nuvarande, som att han stod runt hörnet och väntade, den mest underbara, snällaste och bästa människan jag träffat på! Honom släpper jag inte i första taget! Tack för en underbar blogg, jag läser ofta men kommenterar aldrig! Ska bli ändring på det!!! Du är en förebild!

  16. Linde skriver:

    Alltså jag brukar inte kommentera sånt här för jag tycker att bloggare får nog med kommentarer om sitt utseende iaf (såväl positiva som negativa)… Men WOW fy SATAN vad snygg du är!

  17. Anna skriver:

    För mig var det plötsligt lättare att bryta upp ett dåligt förhållande med bebis på G. Ville inte att hen skulle få uppleva det. Älsklingungen är dryga 2 nu och övertygad om att hon har det så mycket bättre nu, än hon hade haft det om jag och hennes pappa fortfarande kämpade på med vår relation.

  18. Helena skriver:

    Verkar finnas fyra dimensioner att ta hänsyn till längs två olika frågor typ. Både känslomässig vs fysisk otrohet (där folk kanske tycker lite olika här bland kommentarerna) och hur man som person mår i förhållandet (dåligt/bra, och där tycks ju alla vara rörande överens om vad man bör göra). Det är så stora normförändringar på gång i världen pga utvecklingen som sker, tex att för mindre än hundra år sen var det ok att attackera ett lands befolkning för att man tyckte olika om något medan krig i det moderna europa inte ens är ett alternativ. Är väl naturligt att även hur vi ser på förhållanden också rubbas lite… Att stanna kvar trots otrohet är kanske inte något nytt, men att man ska lämna en relation som man mår dåligt av har väl aldrig varit normen förrns nu! Vi lever i en otroligt spännande tid ändå ;).

  19. Charlotta skriver:

    Känslomässig otrohet är absolut värre än ”bara ett ligg”. Så känner jag, men jag har heller inte ett uns svartsjuka i mig (ganska skönt). Och jag håller med dig Elaine, visst skulle jag vara beredd till ganska stora uppoffringar nu bara för att hålla ihop familjen! Prioriteringarna ändras absolut. Men jag tycker också det är något positivt i att kämpa och inte bara ge upp vid första motgång, lycka är inte bara personlig utan även alla runtomkring ska ju må bra och då får man kompromissa lite.

  20. […] Jag läste era kommentarer om gränser för när man lämnar sin respektive. Vi är väldigt olika o…. Det är ju en tråd av olika resonemang. Jag vet kvinnor med barn som är kvar i destruktiva förhållanden för ”barnens skull”. Tyvärr får barnen en konstig bild av vad som är ok i relationerna. Jag vet vuxna idag som har vuxit upp med föräldrar som har hållit ihop utan att de sett sina föräldrar kramas, pussas eller ens tittat på varandra nån längre stund. Dessa vuxna som inte ens reflekterar över sina föräldrars relation utan sett det som normalt har själva gått in i relationer med relativt låga förväntningar. Jag hör dem gardera sin respektive efter statusmått istället för efter hur pass kära de är. Så det är inte hjärtat som bestämmer utan hjärnan. En kombination torde vara det bästa. Så förstås, en till kroppsdel också för det är ju kul att tända på sin partner. […]

  21. Eva skriver:

    Hej! Detta är hot topic för mig i skrivande stund då jag separerat från min man sedan åtta år och vi har en treåring tillsammans. Vi har varit separerade i två veckor och vi har bestämt oss för att börja dejta med varandra igen.
    Problemet är att han visat aggressiva tendenser, och då menar jag tendenser. Han har inte slagit mig eller vår son eller liknande, man vårt problem är att han är deprimerad och har en kort stubin, så han blir arg (ARG) och fort.
    Jag har därför krävt att han måste behandlas för sin depression på eget håll eftersom det inte är bra för familjen att ha honom hemma. Däremot ser mitt hjärta detta som tillfälligt- jag vill inte fylla i skilsmässopapper, jag vill inte att vårt barn kommer bli skilsmässorbarn. Jag älskar min man och agerar i detta just för kärleken för honom och det vi har tillsammans. Jag hade nog sagt förut att jag skulle lämna vid minsta tecken på agressivitet- men inte ens det kan jag hålla fullt ut just nu. Familjen ÄR viktig, och jag ser det såhär: ska vi människor försöka leva tillsammans och gå igenom ett liv tillsammans, kan vi inte förvänta oss att det kommer gå utan turbulens, frågan är bara vad en själv och den man lever med har för förmåga och vilja att förändra, ”göra om göra rätt” inom ramen av förhållandet. Och för att lägga in en till krydda så har jag, med hans godkännande, haft en annan sexpartner. Det blev dock för komplicerat att ha en annan sexpartner i en separation så jag har fått klippa banden till honom. Detta, sätta hårt mot hårt, är det tuffaste jag gått igenom, och det svåra har varit att hålla förnuftet på rätt stig när det är så många saker som talar i en relation (kärlek, hat, sorg, kåthet, gemensamma drömmar, barn, omgivning mm). Nu hoppas jag äktenskapsrådgivning kommer kunna hjälpa oss, och faktum är att jag faktiskt tror det. Jag blir så glad, för trots allt tror jag på oss och vår kärlek och förmåga att klara av även detta. Men ingen kvinna ska någonsin acceptera något som skadar henne med motiveringen att det är för familjens bästa, för den stunden det skadar en partner så skadar det tyvärr hela familjen. En sista kläm: jag tycker vi borde prata mer om att stanna kvar än att lämna. Jag är ett levande exempel på att vara med om att folk höjer på ögonbrynen och undrar varför jag ”inte bara lämnar”. Jag är övertygad om att jag skulle blir mer bitter och försvagad om jag inte kämpade utan bara lämnade! //Eva

Lämna en kommentar