Under hela min barndom, har jag aldrig satt min fot utanför vårt hus, förutom skolan som de körde mig till- dagens bloggstory


Jag fick det här hjärtskärande mejlet av en bloggvän igår och jag tänkte bara höra om det är någon som känner igen sig och vet vad hon kan göra?

Hej Elaine!

I fem år har jag burit på någonting som jag inte kan släppa, någonting som ingen alls vet om, som knäcker mig totalt emellan åt. Så jag vill bara få det sagt. Eftersom jag tycker så mycket om att läsa din blogg och på något sätt känns det tryggt att skriva till dig så gör jag det för jag har ingen annan att prata om det..

År 2008 insåg jag att jag har hela mitt liv fram till 2008 blivit manipulerad, trott saker som inte är hälsosamt, vilket jag ångest så hemskt mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.. Mina föräldrar kommer från kosovo, de är uppväxt med muslimtradition. Vilket de har fört vidare till sina barn (3 barn, två bröder och så jag). Från 1990 fram till 2008 har jag alltid tänkt att vår familj är väldigt ”Svensk” av oss, vi är inte så troende, vi håller bara de traditioner som finns för att det är en anledning till att hela familjen samlas. Men det jag inte visste då var att mina föräldrar manipulerade mig väldigt mycket. De har aldrig sagt till mig, ”du får inte gå ut och träffa vänner”, ”du skall inte göra detta osv.” De har aldrig sagt det rakt ut men de har visat mig att det är så det ska vara, att det inte är något konstigt med det. Sen att ha syskon som vakar över en dygnet runt, det var inget konstigt det heller. Det är ju så det fungerar…?

Så under hela min barndom, har jag aldrig satt min fot utanför vårt hus, förutom när jag skulle till skolan som de alltid körde mig till. Så jag såg inte så mycket av solen direkt. Umgås med vänner gjorde jag inte, för att varför skulle jag umgås med vänner när jag kunde sitta hemma och inte göra någonting? De gånger som jag var ute ur huset var när jag följde med min mamma och handla mat. Så under min barndom har jag aldrig haft några vänner, har aldrig umgås med vänner, aldrig fikat med någon kompis eller något sånt. Jag har helt enkelt varit instäng. För mig var detta helt självklart under den tiden och mina föräldrar eller syskon uppmana mig knappast till att kanske träffa kompisar utan de tyckte det var bra som det var.

När jag började gymnasiet, 2006, började allt festande men det var som sagt inget för mig, sånt gjorde inte jag. Men när 2008 kom började klasskompisarna ifrågesätta mitt tänk, varför jag aldrig följde med ens att fika eller varför jag aldrig följde med när de hade tjejkvällar. Vart enda gång sa jag ” varför det? Jag kan lika bra vara hemma” Inte för än det dök upp en kille … En kille som berörde mig på så annorlunda sätt, för honom existera bara jag och ingen annan. 2008 var första gången jag hade rört på en kille, första gången jag hade hållt en killes hand (förutom mina bröder) första gången jag ens pratade med en kille. Dessa känslor jag fick var ju intressanta så jag började att gå ut, träffa kompisar och även träffa denna killen. Det var då jag märkte hur mina föräldrar egentligen var, jag som alltid trott att jag får göra som jag vill plötsligt började de säga nej till att träffa kompisar. Jag fick inte gå ut efter skolan utan jag skulle komma direkt hem. Allt blev så konstigt och allt krockade, det blev en kultur krock i mitt huvud och mellan mig och min familj.

Men jag sket i det och fortsatte träffa kompisar och även denna killen. Blev stört förälskad, utan någon visste om det och började upptäcka den ”riktiga” värden. den som är normal för andra men inte för helt ny värld för mig .

Efter 1,5 år blev jag dumpad av killen och nu efter 4 år sen vi gjort slut, då han nu har hittat en ny tjej börjar jag inse att det är faktiskt slut och jag börjar även reflektera över min barndom.. Just nu är jag så besviken på mina föräldrar som ALDRIG uppmanade mig att försöka hitta vänner och försöka var social. Allt detta håller jag på att lära mig nu, försöker hitta vänner, försöker vara aktiv, försöker vara social. Men när jag kommer hem är allt så himla jobbigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det känns verkligen som att jag börjar om på nytt, alltså från barns åldern då man börjar lära känna människor. Jag har aldrig haft vänner, jag har aldrig umgåtts med vänner. Allt det där är så nytt för mig att jag nästan får panik över det..

Snälla svara på detta mejlet med att allt kommer bli bra, du behöver inte ens läsa storyn. Jag behöver bara någon som säger att allt kommer lösa sig..

Allt kommer lösa sig, för det måste det. Jag hoppas att någon insatt i sådana här fall läser och kan hjälpa dig. Stor stor kram!

Bloggvännerna har ordet

28 svar till “Under hela min barndom, har jag aldrig satt min fot utanför vårt hus, förutom skolan som de körde mig till- dagens bloggstory”


  1. Elin skriver:

    Hej!n
    Du är inte ensam om att ha levt som du har gjort och ha blivit behandlad av din familj som du blivit. Det du beskriver är att du har varit utsatt för kontroll och bevakning, på ett sätt som är ett övertramp på dina rättigheter. Det kan också vara en S.ka hedersrelaterade kontroll. Jag funderar på om hur din relation är med din familj? Vågar du prata med dom om det här? Är du rädd? Oavsett om du är det eller inte så kan det vara skönt att prata med någon om det och få stöd av om du vill ta upp det med din familj. I de flesta städer finns det tjejjourer och kvinnojourer som du kan vända dig till. Du kan vara anonym, ringa eller gå dit. Telefonnumren kan du söka på Google eller titta i väntrum hos skolsköterskan, vårdcentraler, bibliotek och liknande. Känner du förtroende för skolsköterskan eller skolkuratorn kan du också prata med dem. Tänk på att om du inte är myndig så kan det vara så att de behöver kontakta dina föräldrar. Du kan också bända dig till socialtjänsten där du bor. Där kan du få råd och stöd, och i vissa fall till och med få hjälp att flytta hemifrån om man inte kan bo hemma. De kanske också kan hjälpa dig att prata med din familj. Socialtjänsten kan du också Googla eller ringa kommunväxeln och fråga dig fram. Då får du troligen prata med en socialsekreterare som kan mer om våldsutsatthet. För det är en slags våldshandling som du blivit/är utsatt för.
    Kom ihåg; du är inte ensam, det finns hjälp att få och det kan lösa sig!! Kram Elin

  2. Amanda skriver:

    Kära vän, det finns alla möjligheter till att allt ska bli bra. Du kommer att få jobba med dina upplevelser och känslor, skulle tro att professionell hjälp vore det bästa. Men det finns inget som säger att du inte kan få ett rikt socialt liv och må psykiskt bra. Kramar

  3. Elin skriver:

    Hej igen!
    Jag kom på att jag skrev mycket ovan utifrån hur du kan hantera din situation med din familj. När det gäller att knyta kontakter och få igång ett socialt liv så kan också tjej- och kvinnojourer vara bra. Det finns grupper där man träffas och pratar och de kan hjälpa dig vidare till andra sammanhang och aktiviteter också. Du behöver inte vara orolig eller känna skam, det finns många i din situation som behöver ”börja från början”. Våga berätta om hur det är så att de kan hjälpa. Kanske finns det någon annan släkting som gått igenom liknande som dig som du kan vända dig till också?
    Kram igen

  4. J skriver:

    Sötaste du!! Nu vet jag inte hur gammal du är idag, vad du har för relation till din familj och hur starkt bunden du känner att du är till dem. Inte heller om de har låtit dig få ta steget ur din ”bubbla” och respekterat dig för det eller om det fortfarande är något du kämpar för vareviga dag. Jag har sett omkring mig och vet hur svårt det är att bryta sig loss i en kultur där man mer anses vara någons ägodel än en egen faktiskt fungerande individ. Men som ovanstående läsare skrev finns det hjälp att få men det är inte därför jag skriver för jag sitter inte speciellt väl inne på den informationen.

    Däremot så kan jag säga att du inte är ensam med att ”vakna upp” när man kommer upp i gymnasiet och börjar närma sig vuxenlivet och inser att saker och ting inom familjen inte är som man trodde att det var. Precis som du beskriver så har jag alltid känt att jag haft en stark familj där man brytt sig om varandra och stöttat varandra men när jag kom upp i den åldern insåg jag också att jag varit instängd en hel del, typ hela tiden faktiskt utan att egentligen aldrig ifrågasätta det.

    Ibland när jag berättat för vänner i vuxen ålder så kan de inte förstå att jag inte revolterat emot det men jag har inte vetat om något annat liv. För precis som du beskriver så var det bara skola och hem som gällde, vad skulle man med allt annat till när det bara var slöseri med tid? Det var det jag fick höra, skolan var viktigast, punkt slut. När jag väl kom till insikt att den inte var det var det ett jäkla liv med föräldrarna men efter mycket om och men släppte de taget. Med facit i efterhand kanske för fort för där stod jag helt plötsligt på egna ben och skulle förstå hur det sociala spelet fungerade. Jag gick på en grymt stor nit i mitt allra första förhållande med en kille som jag än idag kan förbanna mig själv för men i slutänden valde jag ändå själv att gå!

    Du kan säkert känna att allting är jättejobbigt nu men bara du har tålamod och ger det tid så kommer det lösa sig även för dig och du kommer finna vänner som är guld värda. Det du BÖR ha i åtanke är att bara för att människor kan verka snälla så betyder det INTE att de ÄR DET!! Bara för att de verkar bry sig så betyder det inte att de gör det heller! Det är snarare så att de flesta har en baktanke med varje liten grej så det gäller verkligen att vara kritisk och sålla i början så du slipper känna dig utnyttjad och totalt bortkommen. Iom att jag inte hade några preferenser när jag väl började umgås så gick jag på det alla tycker låter som bra egenskaper hos människor. Men bara för att det SER bra ut utåt sett behöver det inte betyda att det är det! Så ta det lugnt och ge det tid så ska nog du finna vänner som kan finnas där för dig också när du behöver det! Lycka till kära du! Kram /J

  5. wigwag skriver:

    Om jag räknat rätt bör du idag vara 23-24 år. Och hela livet framför dig. Jag hoppas verkligen att du snart ska få tillförsikt inför framtiden och känna dig fri som fågeln att utvecklas och bli den du vill vara. Som ett rop ur mörkret har du vänt dig till fina, varma Elaine. Bara det säger en del om ditt omdöme och din sociala kompetens. Jag tror du fixar det här.

  6. Maja skriver:

    inget är förstört. det är nu det börjar. du har alla chanser i världen att bli det du vill bli och göra det du vill göra.
    ta hjälp av någon professionell som kan lyssna på dina tankar och hjälpa dig att forma ett nytt liv, börja med att gå till husläkarmottagningen och få en remiss till en kurator eller psykolog så blir det inte så dyrt.
    har du någon vän du kan anförtro dig åt idag? berätta hur du känner och att du behöver stöd. ta in så mycket som möjligt från folk utanför din familj. stäng inte inne dina tankar. våga anförtro dig, det kommer bli enklare och du kommer bli starkare genom att dela din ”hemlighet” med andra som kan se vad du behöver för stöd och peppa dig till att orka göra det som är bäst för dig.

    kom ihåg att det inte är du som är fel eller annorlunda. du har ingen skuld i att det har blivit såhär, och du har alla chanser i hela världen att få det livet du drömmer om. det här ”uppvaknandet” och de här tankarna du har nu är steg ett i processen att forma det livet du vill ha, första steget mot att bli lycklig.

    och ha aldrig dåligt samvete gentemot din familj. sätter de sig emot får du visa vad du vill med ditt liv. det är DITT liv, ingen annans. att du väljer att gå din egen väg betyder inte att du älskar dem mindre, det betyder bara att du väljer att leva som du vill, en rättighet som ALLA människor har.
    kan de inte acceptera hur du vill leva kanske du måste vara drastisk och bryta med dem ett tag, forma det livet du vill ha, för att sedan testa att återuppta kontakten med dem. gör det för din egen skull.
    oavsett vad de säger och vad de tror på så har de i det här fallet så jävla fel, håll fast vid det och var stark nog att gå din egen väg, det är på det sättet du kan bli lycklig.

    och var inte rädd för att prata med någon på riktigt. det mesta blir tusen gånger enklare att bära och hantera om man delar det med någon!

    massa styrka & mod till dig!

  7. Hope skriver:

    Kära du, ring Somaya kvinno – och tjejjour, dom kommer att hjälpa dig.
    Kramar!

  8. Jag blir så ledsen och arg när jag läser vad du blivit utsatt för. Det kommer att bli bra när du söker stöd hos någon som lyssnar till dig. Du är otroligt modig som tar upp detta! Det kommer att hjälpa andra. Jag tror att du i framtiden kommer att hjälpa andra flickor/kvinnor som gått igenom det du går igenom. MEN först måste du läka dig själv. Det är oerhört viktigt.

    Du är inte ensam. Vi här på bloggen kommer att stötta dig. Finns så många fina människor här. Jag vill att solen skall lysa på och värma ditt ansikte. Kram från Michael

  9. Lorraine skriver:

    Hej
    Jag är också Muslim. Jag har dock inte gått igenom det du beskriver, men tyvärr är det inte första gången jag läser denna typen av beskrivning.

    Det kommer bli bättre.
    Du kommer hitta fina vänner och din familj kommer inse att vara en god muslim är inte synonym med att var ensam och utan vänner.
    Det finns många olika sätt att träffa kompisar på tycker du t.ex om att läsa böcker? gå med i en bokklubb. Gillar du matlagning, gå med i en sådan klubb.

    Som flera andra har redan har sagt så finns det hjälp att få. Man kan lätt komma i kontakt med stödjourer och liknande som kan hjälpa till att hantera ångesten och paniken som du börjat känna.

    Återigen, det kommer bli bättre.
    Kram.

  10. Yasmin skriver:

    Blir ledsen när man läser om sånt här:-(

  11. Coddling alldelers för mycket.

    Mitt råd att att om du vill bli självständig så bli det. Den enda som kan ändra ditt liv är du själv. Om dina föräldrar är våldsamma och hotar dig så gå till polisen. Hade jag haft sådana som dina föräldrar hade jag nog skärt bort dem från mitt liv och vill dom har en dotter så får det vara på mina villkor. Men det är jag och jag gör precis som jag vill och jag bryr mig inte om kulturella normer som jag inte tycker passar mig.

  12. Olivia skriver:

    Hej vännen!
    Jag är halv grek (min pappa är grek) och jag flyttade till Sverige när jag var 18 (snart 4 år sedan). Jag känner absolut igen mig. Jag växte upp med en mycket MYCKET kontrollerande far som ALLTID ville ha full koll på mig och min mamma. Min mamma är än idag nästan rädd för min pappa, anpassar sig alltid efter vad hon tror att han kommer att tycka, tänka eller säga (dvs skrika). Jag har också fått höra i efterhand att han har slagit min syster. I dagsläget har jag nästan igen som helst kontakt med min pappa. Enbart enstaka gånger då det händer att han är med mamma när jag ska träffa henne händer det att vi säger hej och pratar lite. Min mamma höll på att bli likadan och är delvis det men har accepterat att jag är min egen person nu de senaste månaderna.
    På grund av denna kontroll och denna 100% hjärntvättning som utfördes på mig av både min mamma och min pappa är jag idag halv som människa. Jag har en del men saknar väldigt mycket. Jag har en underbar sambo som är helt fantastisk och två kompisar (en mycket god vän och en bara lös kompis). Jag studerar på universitetet till socionom. Det är i princip allt jag har. Men jag vet att någon gång kommer det att bli bra. DET KOMMER ATT FIXA SIG. JAG KOMMER ATT MÅ BRA IGEN.
    Så håll huvudet högt. Det kommer att bli bra. <3

  13. MN skriver:

    Hej,
    Riktigt tråkigt att läsa vad du har varit med om. Själv är jag uppväxt med muslimska föräldrar är dock själv inte troende. Jag har alltid fått göra det jag velat göra. Det är synd med föräldrar som försöker kontrollera sina barn på grund av deras religion. Det kommer absolut att ordna sig för dig. Du är ung och kommer att träffa massor med nya vänner.

  14. Sara skriver:

    Hej insändare, det du beskriver är väldigt vanligt förekommande i familjer som antingen är rädda för samhällets påverkan och att du förlorar dina rötter eller så kan det handla om förtryck. Som du beskriver det verkar det gälla det första alternativet då min uppfattning av förtryck är att vara uppriktig med hur saker och ting ska vara och utan påföljande diskussion. Jag tror dina föräldrar varit rädda att förlora dig eller dina syskon då de troligen på grund av sämre omständigheter i Kosovo blivit tvungna att flytta till ett annat land. Jag tror det medföljer en rädsla som ofta förekommer när folk befinner sig i främmande omständigheter. Jag tycker du ska vara tydlig med att du inte håller med om vissa saker och ting men samtidigt respektera deras annorlunda åsikter. Det är viktigt att ni kan resonera över saker och ting och komma överens, ni tillhör en och samma familj och jag tror nog ni alla i slutändan ändå älskar varandra. Det bör vara er viktigaste prioritering. Jag tror inte deras strikta uppfostran har med islam att göra, enligt mina kunskaper finns det inga såna restriktioner som hindrar från att ha vänner eller vistas i sociala sammanhang utomhus. Det är mindre sannolikt att det är hedersrelaterat då du nämner att dina syskon fått samma uppfostran. Försök att prata ut om saker och ting utan att hetta upp stämningen och lyft fram de viktiga faktorerna som sammanbinder er. Jag hoppas allt löser sig, det gör det till slut. Behåll lugnet och resonera väl, till slut kommer dina föräldrar nog komma underfund med att du tillhör en annan generation och med det följer en annan livsstil. Kram på dig

    • Elin skriver:

      Jag håller inte riktigt med dig. Med tanke på situationen beskrivs, att inte ha fått sett solen, att bevakas dygnet runt av sina bröder, att hon känner sig manipulerad och att det har gett henne så mycket ångest, så tycker jag att det låter som förtryck. Det vet ju bara tjejen som skrev. Självklart kan det finnas mycket kärlek och självklart kan det finnas många faktorer som påverkar situationen. Jag tror det kan vara till stor hjälp att vända sig till någon utanför den närmsta familjen för råd och stöd, för att det kan vara svårt att definiera för sig själv vad man vill och känner om man är ”ensam” om att känna så i sin familj.

    • Elin skriver:

      Jag håller inte riktigt med dig. När en situation beskrivs som att en person knappt fått se solen, blivit bevakad dygnet runt av sina bröder, känner sig manipulerad och har mycket ångest på grund av det så låter det som förtryck. Detta kan självklart bara tjejen veta själv. Kärlek kan det finnas mycket av samtidigt, och just därför tror jag att det kan vara bra att vända sig till någon utanför den närmsta familjen för stöd, för hjälp att sortera sina känslor och hur man vill hantera situationen.

  15. Hanna - Tjejen som valde att satsa på fordonsindustrin istället för att bli läkare. skriver:

    Hej vännen!
    Jag börjar med att säga att allt kommer bli bättre än du kan föreställa dig bara du följer din vilja att bli lycklig.
    Jag hade inte riktigt samma uppväxt som dig men jag hade en oerhört press hemifrån under hela min uppväxt. För min frihet skulle jag prestera, jag skulle komma hem med MVG:en. För att ha roligt så skulle jag förtjäna det i form av bra betyg, det tänket printade mina föräldrar i mig. Om jag kom hem med ett VG kunde jag i månader bli utan pengar och möjlighet att få göra sånt jag tyckte var roligt. När mina 12 år i skolan var över och jag kom hem med mina topp-betyg insåg jag hur olycklig jag var. Jag tog ett sabbatsår som förvandlades till helvetesår då mina föräldrar pressade mig att börja på läkarlinjen men innerst inne visste jag att det inte var något för mig. Efter många men och om släppte jag bomben, jag talade om att det var mitt liv och att läkarlinjen inte var ett alternativ. Det blev tre månader av psykisktortyr, då bestämde jag mig för att ställa mig på egna ben och skapa en distans med mina föräldrar. Jag sökte in till en utbildning som tilltalade mig, jag flyttade till en annan stad, jag satte upp mina egna mål i livet och den viktigaste punkten var att JAG SKULLE VARA LYCKLIG.
    Jag hann hoppa av min utbildning, resa med nya vänner tills jag fick hemlängtan och påbörja en ny utbildning innan mina föräldrar accepterade mina val i livet.
    Jag insåg ganska snabbt att jag inte kunde kompensera för det roliga jag missade i gymnasiet, det var även då jag tänkte att det var en tid jag inte kunde göra något åt. Jag bestämde mig för att leva livet fullt ut. Jag har verkligen levt livet utan hämningar. Allt jag har önskat att göra har jag kämpat för att få gjort. När jag fyllde 20 år (2007) gjorde jag en ”to go”-list på 15 platser runt om i världen jag ville besöka innan jag blev 30 år, jag lyckades pricka av alla platser och ett par andra ställen när jag var 25 redan. Det är i skrivande stund jag inser hur mycket jag underskattade min egen vilja och driv.

    Det var inte förrän jag tog ut min första examen förra året och fick ett jobb inom fordonsindustrin som de uttryckte sig som stolta föräldrar istället för att psykiskt tortera mig. Då jag själv var lycklig och var nöjd med det jag åstadkommit så spelade det inte någon stor roll, men visst är det skönt när man själv vet att man valde rätt.

    Jag vill bara understryka att jag aldrig på något sätt skadat mina föräldrar eller betet mig dåligt. Jag bestämde mig för att välja en väg i livet som de ogillade, utan att ens höja rösten eller bråka lämnade jag deras hem och fixade att jag kunde stå på egna ben. En sak är ett faktum, är du ekonomiskt befriad kan du lättare även ta egna beslut och stå för dom. Jag har sen jag flyttade hemifrån 2007 haft väldigt bra kontakt med mina föräldrar, uttryckt mina känslor öppet samtidigt som jag förklarat för de att det är jag själv som bestämmer och inte dom. Av egna erfarenheter kan jag säga att dessa diskussioner är lättare att ta när man sitter i ett eget hem, med fickorna fyllda av pengar man själv jobbat ihop för då har man även makten över sitt liv.

    Och till dig Elaine vill jag bara säga att när jag läst dina inlägg om hur din mamma har stått bakom dig i allt du gjort så vet jag att om jag någonsin skulle få barn så kommer jag se till att vara den mamman.

    Kram på er!

  16. Maja skriver:

    Nkosazana du måste skämta?! Herregud. Fattar du vad du säger eller? Psykisk tortyr pga ett betyg, menar du att det låter vettigt eller? Du kan inte vara på riktigt.

    Hanna: JÄKLAR vad du inspirerar. Sjukt bra jobbat!

    • Håller med Maja, hur sjutton tänkte du här Nkosazana?? Visst jag kan tycka att många föräldrar är på tok för slappa med sina barn (vilket är lätt för mig att säga som själv inte har några) och jag tror att det resulterar i bristande betyg i skolan, men så som Hannas föräldrar gjort är inte okej. Det är sinnessjukt. Många barn här i Beijing (och Kina överlag skulle jag tro) har ENORM press på sig här. De börjar skolan tidigt, innan klockan åtta, och slutar inte förrän klockan fem. Sen när de kommer hem har de läxor varje dag, plus att de ofta har många extra aktiviteter så som dans och musik. Pressen på dem att lyckas är enorm. Vad är det för barndom egentligen?

      • Ska inte uttala mig om vad hon menar med psykisk terror. Men min mamma drog sig inte för att använda pappas bälte eller sin sko om jag eller mina bröder inte gjorde bra ifrån sig. Min bror har fortfarande ärr på sig rygg efter att han hade skolkat en vecka han gjorde det aldrig igen.

        Jag inte haft ont av det och vi älskar vår mamma fortfarande, jag fick stipendium av att vara på topp. Inte för att man ska slå sina barn vilket jag aldrig skulle göra men regler och krav är bra för barn och ungdomar. Kolla studierna I USA vilka grupper som gör sig bäst och vad dom gör med barnen.

        Tro mig jag har vikarierat som lärare och disciplin hade verkligen inte skadat och det ska börja hemma. Jag hade aldrig vågat prata till mina lärare som ungdomarna här gör.

        Ser förresten inget fel med aktiviteter och coaching, mina äldsta tvillingar har piano 3 gånger i veckan, började i januari. Dom är två och ett halvt år gamla och vissa säger det är för ungt men det är vad det är.

        • Hope skriver:

          Skulle vara intressant att höra din åsikt om varför du inte vill slå dina barn när du nu tycker att du själv inte hade ont av det och vad du skulle göra om dom inte lyssnade på dig.
          Var det din mammas ”uppfostringsmetod” som gjorde att du hade så bra betyg i skolan eller hade det gått bra för dig ändå?
          Nyfiken!

          • Därför det finns mycket bättre sätt än att slå även fast jag inte tog illa av det, men det är normalt därifrån jag kommer ifrån.

            Och du skulle nog inte kunna förstå varför disciplin och ha en mamma som brydde sig vad jag gjorde var viktig för mig.

        • Hope skriver:

          Jag kom till Sverige när jag var bebis och mina adoptivföräldrar ( speciellt min mamma ) var mycket strikta i sin uppfostran mot mig och mina tre äldre bröder och dom ägnade sig också åt fysisk bestraffning för det var så dom var uppfostrade.
          Och det är normalt i dom kretsarna mina föräldrar kommer ifrån.

          • Maja skriver:

            jag har svårt att se hur den här diskussionen som du nkosazana tar upp ens skulle höra hemma under det här inlägget, när en ung tjej uppenbarligen har det väldigt svårt och vill bryta sig loss från sin destruktiva uppväxt och misshandlande (psykiskt vad vi vet) föräldrar. ganska opassande då, att börja förespråka misshandel som en helt okej och inte skadlig uppfostringsmetod.

            du skriver att din bror fortfarande HAR ÄRR från misshandeln din mamma utsatte er för men att det inte var något negativt. var någonstans glappar det egentligen här?

            ”disciplin” som du kallar det eller snarare ”respekt” som jag skulle välja att kalla det kan uppnås med långt bättre mer effektiva och kärleksfulla uppfostringsmetoder.

            barn blir trygga av kärlek och vänlig men bestämd gränsdragning.
            misshandel, psykisk som fysisk, skapar bara rädsla och otrygghet. i hundra procent av fallen. alltid.

  17. Hope skriver:

    Maja, vad bra att du röt till!
    Jag är arg på mig själv för att jag hoppade in i den här disskussionen utan att tänka på vem och vad det egentligen handlade om.
    Ber alla bloggvänner om ursäkt men specilellt du fina bloggvän som skrev till Elaine, det var starkt och modigt gjort!
    Ta hand om dig!
    Kram.

Lämna en kommentar