”Vi kom aldrig hem.” – dagens bloggstory


Det var en sån där fin sommardag. Ganska kall, men vi var hela släkten i stugan för att fira, riktigt vad vet jag inte, men fira det gjorde vi. Dagen blev till kväll och när kvällen började bli natt så tittade jag och min kusin och tillika bästa vän på varandra och log. Nog ska vi väl fiska i natt, som vi brukar? Jo klart vi ska det sa jag. Vi sov några timmar. Klädde på oss och tog mopeden till vårt egna fiskeställe. Det nappade och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Det var en sån där perfekt stund som jag har lagrat i hjärtat. Det var inte den varmaste, eller mest myggfria, sommarnatten så vid fyra bestämde vi oss för att åka hem. Det är inte speciellt långt. Det tar max en kvart. Vi kom aldrig hem.

Det här visste jag inte då, när jag ett dygn senare vaknar upp på sjukhus, men en man har kört bil mycket full och kört på oss. Efter detta lämnar han oss där. På marken. Han kör bara där ifrån. Det finns ett hus på den vägen och turligt nog så är det där han kör på oss. Tanten, denna underbara tant, hör smällen och ringer ettetttvå. Hade hon inte ringt hade vi aldrig klarat oss, så allvarliga är våra skador. Jag hade krossat bäckenbenet och ena armen, brutit revben och punkterat lungan, hjärnskakning så att ena ögats nerver kom i kläm och gjorde mig delvis blind.

Nu har det gått tre och ett halvt år. Och jag lever fortfarande med skadorna. Det har blivit mycket bättre och jag kan leva så som jag vill de flesta dagar. Men det har tagit mig ett år på sjukhus, 15 operationer, 4 olika experimentella behandlingar och 20 miljoner tårar att komma hit.

Jag är fortfarande arg. Arg för att han fick ett års fängelse för det han gjorde. Han orsakade mig och min kusin sånna skador att vi var mycket nära att dö. Jag var fången i min kropp i ett år och lider fortfarande, delvis, av mina skador. Jag vet att man inte kan söka efter rättvisa i allt, men det här är ta mig tusan inte rättvist. Samtidigt så har jag haft tur.

För idag är jag så gott som bra. Vissa dagar gör det ont. Men jag har mitt drömjobb och trivs med livet, fantastiskt att jag lever och det tackar jag för. Men det har tagit 3.5 år att ta mig hit, både fysiskt och mentalt, och det har varit blod svett och tårar.

Flera fina blogghistorier och Elaine själv uppmanar er att leva i nuet och det gör så klart jag också men jag har också några andra uppmaningar.

Drick aldrig alkohol och kör bil, kör inte ens bil dagen efter att du har druckit alkohol.

Ge blod! Jag fick 70 påsar blod, det är helt galetmycket och det är 70 personer som har gett blod. Utan dessa 70 personer hade jag aldrig klarat mig.

Tacka! Tacka livet, tacka varandra, främlingar eller vänner spelar ingen roll. För vi behöver varandra.

Tack för tid och utrymme och en fantastisk bra blogg!

Alexandra

Har du en bloggstory, glad, ledsen, viktig, rolig, pinsam, you-name-it, men framför allt värd att berätta. Mejla mig till bloggstory@snackasnyggt.se

Bloggvännerna har ordet

13 svar till “”Vi kom aldrig hem.” – dagens bloggstory”


  1. Tack för den Alexandra!

    Jag är så ledsen för att jag inte kan ge blod. Testade mig när min mamma var sjuk i cancer och fick blod lite då och då. Men sjuksystern sa att jag hade så små ådror och svåra att hitta att jag kunde behöva de själv. Sen dess har jag nog fått ta fem blodprov. Så hon hade rätt.

    MEN det finns ljus i tunneln. Sjuksyster sa även att det kunde hända att jag kanske kan bli blodgivare efter jag fått barn. Så jag längtar inte bara efter barn utan jag längtar också efter att få ge blod!

  2. J skriver:

    Tack för att ni delar med er av era historier!

    Jag undrar en sak… Mitt Gudbarn döptes igår och jag har ett annat Gudbarn som jag inte längre har kontakt med. Distans och tid har gjort sitt. Jag tänker dock på det dagligen (och har så gjort varje dag!) med dåligt samvete. Enda lösningen är att ta kontakt, jag vet. Men hur?

    Hur ska jag be om förlåtelse för alla år jag missat? Hur ska jag be om en chans att finnas till igen? Jag vet ju inte heller när vi kan ses igen, då vi bor så långt bort. Mitt modersmål (som det gudbarnet talar) har jag också blivit sämre på, så jag har ganska svårt att uttrycka mig. Det går, men det är liksom inte svenska.

    Hur löser man det? Jag vill inte vara den svikande Gudmodern. Känner också att det sticker dem i ögonen nu när de ser att jag blivit gudmor igen på facebook, jag som inte ens klarar av att ta hand om den första…

    Vad hade ni gjort? Hur?

    (Det är konstigt, alltid när jag har ”stora” frågor så vill jag fråga dig Elaine eller dina bloggvänner. Och jo Elaine, min dopdikt som jag skrev var baserad på det din mamma sagt att du kommer att bli något stort, men att du själv får definera det. Hälsa gärna din mamma det, att hennes fina budskap blev huvudbudskapet men klätt i andra ord i en dopdikt!) 🙂

    • Helena skriver:

      Åh, vilken svår situation. Men jag tror enda sätter är att vara lite utlämnande ärlig, ungefär som du är nu. Förklara så gott du kan och var tydlig med att du nu vill ändra på det. Kanske inte en för lång förklaring om vad som hände exakt, utan bara lite att en massa saker hände (flytt, språket och sånt kanske?) och att du inte riktigt vet exakt när det förändrades men att du vill att det ska vara annorlunda än det är nu. De kan ju inte gärna kontakta dig med en begäran om umgänge, så bara gör det! Och om de tackar nej och inte vill så får det stå för dem. Du har gjort ditt bästa i dagens situation… Kanske reagerar de bara instinktivt och revirmässigt isåfall, och behöver lite tid för att ta tillbaka dig i sitt barns liv. Men se till att göra det typ nu, så att det blir av! PEPP!

  3. Johanna | Nyförlovad hemmamystjej med författardrömmar skriver:

    Stor kram till dig bloggvän för din styrka att dela med dig av det som hänt. Jag tror du kan inspirera och hjälpa många människor med din berättelse och vilja att fortsätta leva efter en sådan traumatisk händelse.

  4. Ida - mammaledig med lille O skriver:

    Tack för att du delar med dig av din berättelse! Blir så arg när jag läser sånt här. Att vissa inte har mer vett i skallen än att sätta sig bakom ratten när de har druckit!!! Precis som att jag blir arg när folk tar det så lättvindigt med trafiken utan att ha någon som helst respekt för den, som de som nästan skryter med att ha fått fortkörningsböter och totalvägrar att hålla hastighetsgränserna för att de tror att de är så otroligt bra på att köra bil så att det inte gäller dem.

  5. Fyfan vad arg jag blir. Och less. Det är så fruktansvärt hemskt att det ska behöva hända.

    Tack till Alexandra för det otroligt sorgliga men så viktiga inlägget!

  6. Delia- en kämpe. skriver:

    Den sjunde januari skulle jag ha gett blod för första gången efter att ha blivit blodgivare. Magen innan drabbades min pappa av två massiva hjärtinfarkter o ett hjärtstopp på 35 minuter, o hamnade på intensiven i drygt två veckor. Han kämpade o kämpade, min fina pappa. En vecka efter flytten till hjärtavdelningen, gick han bort, med mig o hans sambo hållandes honom i handen. Fina pappa.. Han 56 år, o jag 23 år.. Himla orättvist, känns det..

    Elaine, o bloggvännerna, tack för att ni ger mig lite styrka i min svåra period nu. Ska boka tid på blodcentralen när jag finner styrkan.

    Kram, delia

  7. Tack fina Alexandra för att du delar med dig. Blir så ledsen och arg över att folk är så dumma (och själviska!) att de ens överväger att sätta sig i en bil och köra när de har druckit. Otroligt starkt av dig att hitta din väg vidare! Jag pluggar själv till coach just nu och har precis börjat läsa den helt fantastiska boken ”Awaken the Giant Within” av Anthony Robbins. Behöver du hjälp och stöd så finns det många tips där som kan hjälpa. Kram och styrka till dig!

  8. Tack Alexandra, för att du delar med dig av din historia! Sitter här tårögd och så glad för att du och din kusin överlevde. Kommer att vara tacksam för livet när jag lägger mig ikväll. Många kramar!

  9. Jan Lahti skriver:

    Rörande berättelse! Verkligen obehagligt att än en gång läsa hur alkoholen kan ställa till det.

  10. Tack så mycket för utrymmet Elaine! Och tack för era fina kommentarer! Det värmer verkligen att så många vill eller försökt ge blod. På ett sätt ger man ju till sig själv. Jag har lärt mig att till varje normal förlossning går det åt två påsar blod (som man tinar och har ifall att antar jag) Vet inte om det stämmer helt men tycker det är ännu en orsak att ge blod. Att vi faktiskt behöver det ibland allihopa.

    Stort tack, kram!

  11. Salle - som sig själv skriver:

    Tack Alexandra! Tack alla ni andra som delar med er av era berättelser! Och TACK Elaine för att du låter dessa berättelser få plats i din blogg!! Gång på gång påminns jag om vad som är viktigt och betydelsefullt. Skickade just iväg en ansökan om att bli blodgivare…

  12. Marie-Louise -Fångar dagen! skriver:

    För några år sedan tog jag, min sprut-fobi till trots, mod till mig i flera dagar och tvingade mig till blodbussen där jag satt svettandes med hjärtklappning. Så fick jag inte ens ge blod på grund av en sjukdomsutredning jag var mitt uppe i!!

    Ska överkomma min sprut-fobi och och försöka igen!! Kan det rädda någon kan jag bita ihop ett litet nålstick, för mig kommer det ju inte att döda!

Lämna en kommentar