Drama queen gör livet surt ibland


20120828-225252.jpg
Jag har en liten drama queen i mig som kan skena iväg och göra livet lite surt ibland. Denna drama queen plockar ihop små pusselbitar här och var. Ett pusselbit var när jag läste om en kvinna som samlade ihop till en resa till sin dotter. Kvinnan, eller mamman kanske jag ska kalla henne, har bara några månader kvar att leva eftersom hon har livmoderhalscancer.

En annan pusselbit i det hela är min farfar som förmodligen inte kommer vara med oss så länge till. Jag mår nog sämre av det här än jag ger utlopp för. Farfar är ju inte bara min farfar, han är så mkt mer med tanke på att jag inte har kontakt med min pappa. Men jag behöver inte förklara varför det känns tungt för mig, det känns tungt helt enkelt. Och det här får mig att tänka på döden och att vi alla ska dö någon gång. Det känns som min lilla drama queen drar mig tillbaka till de jobbiga existensiella tankarna som jag hade i tonåren ”Vad är meningen med allt om vi ändå ska du och alla minnena som livet gett oss också dör?”. Jätte-trista tankar, men idag tänker jag så och det gör mig SÅ deppad. Ännu mer deppad över att jag vill ta död på fröken drama queen inom mig. Fast hon är himla bra när hon är på gott humör och dramatiserar åt det positiva hållet.

En annan pusselbit är att jag läser Patrik Sjöbergs bok och får veta hur han blev sexuellt utnyttjad som barn. Så drama queen får en pusselbit av hat mot pedofiler också.

Sen är en annan pusselbit att jag har haft mensvärk i två veckor utan mens förstås, jag helammar ju så… Äsch jag vet inte hur det fungerar, men konstigt är det. Drama queen målar upp ett scenario att jag skulle ha livmoderhalscancer som den där mamman. Och det stannar inte där, jag dramatiserar vidare och allt slutar med att jag ser hur jag tar farväl av Matheo, familjen och alla vänner. Allt det här sista sker i mitt huvud och det får mig att må så dåligt att till slut ligger och snyftar över något som inte har hänt. Drama queen…

Så idag ska jag göra två viktiga saker på morgonen. Jag ska träffa farfar och minsann få honom att le/skratta. Sen ska jag till gynekologen och få veta om något är vajsing med mig…

Hoppas att ni har en bättre start på dagen. Jag känner mig konstant gråtfärdig. Kanske skulle man gråta en skvätt på vägen till farfar?

Är det någon mer än jag som har en liten drama queen i sig och kan måla upp galna scenarior utan att de har hänt?

Bloggvännerna har ordet

42 svar till “Drama queen gör livet surt ibland”


  1. Teresia skriver:

    Ja, tycker gott du kan gråta en skvätt! Det är ju så skönt, lugnet som kommer efteråt känns så härligt. Tror det är bra att lufta lite 🙂 Ha en fin dag finaste Elaine!

  2. Hanna skriver:

    Åh, vad skönt att du skriver om det här! Vissa dagar är jag en sån dramaqueen – tänker exakt så som du beskriver och gråter över saker som inte har hänt. Jag vet inte om det är till någon tröst men du är inte ensam om detta.. 🙂 Jag tror att du kommer må bättre i slutet av dagen eller imorgon. Kram på dig!

  3. Anne Cathrine skriver:

    Uff, ingen god følelseå ha! Gråt det ut bare.. Det er likevel en liten trøst at vi er MANGE jenter som har det sånn; drar oss selv ned og tenker det verste. Det viktigste er da at vi innimellom klarer å se de positive små tingene i hverdagen også. Det er både ting som er enkelt og vanskelig som gjør selve livet til den fantastiske reisen det faktisk er!!! Ha en underbar dag:)

  4. Malin skriver:

    Jag känner igen mig i det där.
    Jag målar också upp scenarior. Det handlar mest om arbete. Dramaqueen ger mig tanken ”Kommer jag klara av arbetsuppgifterna?” För jag har misslyckats så många gånger innan. Jag vill också lyckas och få ett arbete som jag trivs med. Man blir väl starkare efter varje misslyckande. Plus att man får mer erfarenhet.

  5. Marie skriver:

    STOR STYREKRAM!!

  6. kim skriver:

    Åh gud, jag måste fråga alla kloka människor här en sak. När man helammar har man ingen mens va? Men sen när man inte helammar längre, utan bara lite och ger välling och mat också, ska mensen komma tillbaka då? Eller kan det ta lång tid? Blev lite skraj när jag läste detta, för jag helammar inte längre och jag har då ingen mens. När ska den komma tillbaka?

    • Sofia skriver:

      Jag fick mens 5 veckor efter förlossningen, och jag helammade! Det är ingen garanti för att inte ha ägglossning. Har en väninna som helammade i tre månader och fick sin mens efter ett år.
      Så allt är nog normalt 🙂

    • Theresia skriver:

      Den kanske inte kommer tillbaka förrän du slutat amma helt. Var glad för det du 🙂

  7. Caroline skriver:

    Jag är precis likadan! Och det är så frustrerande att inte kunna kontrollera känslorna, det är ju inte ens verklighet. Men jag tror det är en självbevarande grej det där, man måste liksom bearbeta alla känslor på något sätt, och det är ett. Skickar styrkekramar till dig idag, för det sista man behöver är nån som berättar för en hur ologiskt allting är. Kram! /C

  8. Kram kram kram till dig Elaine <3
    Jag har också dipps ibland, det är nog ganska mänskligt. Drar täcket över huvudet och känner inte för någonting, men så vet jag ju att det kommer kännas bättre redan nästa dag oftast. Jag tror det är så många som känner så hemska känslor ibland, men som aldrig ger utlopp för dem. Det är bra att du skriver om det! KRAM!

  9. sara skriver:

    Via din blogg har jag fått en bild av en fantastiskt positiv människa som fullkomligt lyser av kärlek och glädje. Att du någon gång ibland drabbas av negativa känslor känns sunt. Och dina känslor för din farfar behöver du aldrig förklara. Min kompis förlorade sin mormor förra året. Hennes mormor var hennes bästa vän, hennes stöttepelare i livet, hennes allt. Jag har aldrig träffat hennes mormor eller din farfar men dom har ändå påverkat mig till att vilja bli en så härlig mormor eller farmor jag bara kan. Jag är 30 år så det är en bit kvar. Men när det är dags vill jag göra mitt bästa. Kram

  10. Theres skriver:

    Jag brukar också föreställa mig sånna där jobbiga scenarion och gråta som en tok, men sen tänker jag att det har ju faktiskt inte hänt, inte än, och när/om det händer, ja, då har jag ju redan gått igenom det en gång. Och blir det inte lika hemskt som du föreställt dig, då är det ju en himla bonus! Så föreställ dig hur mycket du vill, det kanske hjälper sen.

    Kraaam

  11. Theresia skriver:

    Det är väldigt mycket så just nu i alla fall. Fast jag kanske inte överdramatiserar heller. Livet ÄR skitjobbigt… ammar hela tiden och sover nästan ingenting.

  12. Helena skriver:

    Själv startar jag bråk när jag blir lite dramaaktig… Mindre bra! Men som de ovanstående säger, det är så härligt att du är så äkta. Såklart hemskt att du känner som du gör nu, men det är livet. Vad vore livet utan sorg och glädje? Räcker väl med att vi bor i landet lagom, inte ska vi behöva vara lagom inuti också.

    Sen bara måste jag säga att om du någonsin känner för att vidareutbilda dig så bör filosofi stå högt upp på listan! Filosofi handlar om idéer, mycket om meningen med livet och såna ”olösliga” frågor men också om hur vi ska framföra idéer på bästa sätt. Argumentationsanalys tittar på värdet i själva argumentet istället för retoriken som är det du fokuserar på. Ett tal bör ju ur en idealisk synpunkt vara grymt ur båda perspektiven, både retoriskt och argumentationsmässigt. Även om ditt fokus även i framtiden kommer ligga på retoriken tror jag det vore kul om du också kunde de grundläggande idéerna kring argumenation…!

    Alltså, du vet. Nyfrälst och vill att andra ska få uppleva samma lycka =). Så bara ett tips! Praktisk filosofi går på halvtid och kvällar på SU också, och själva filosoferandet kan man ju utföra under promenader etc. Come join my new sect!

  13. Missne skriver:

    Vem som helst kan bli överväldigad, det krävs minsann ingen drama queen för det! Vem vet vad hormonerna ställer till med, plus din farfar, plus tillbaka till jobb efter mammaledig, plus träningsmål, plus… Ja, du fattar! En svacka är en svacka, dom går över även om det är svinjobbigt mitt i. Känn dig aldrig skyldig för att du mår dåligt, du är ingen drama queen för att du inte är på topp, och det tror jag du skulle säga till vem som helst annars som kallade sig själv drama queen med såna här omständigheter!

    Som Sara skriver, via bloggen kommer du fram som världens starkaste och mest positiva människa, att du ens orkar sätta mål när du mår såhär? Det finns ingenting som kan hålla dig permanent nere, och det finns ingen vettig människa i världen som skulle tycka sämre om dig för att du är i en jobbig period.

    Du är en superinspiration, varje dag, inte bara dina ’bra’ dagar! Go go Elaine! <3

  14. Therese skriver:

    Ja, det är mycket man kan oroa sig för och vara ledsen över, trots att allting är mer eller mindre ok i livet.
    Mina föräldrar var 38 när dom fick mig (jag är enda barnet), jag fyller 25 nu och ser hur de blir äldre och äldre. Min mamma har diverse krämpor och sjukdomar, sånt man inte ska ha när man ”bara” är 63. Jag bryter ihop när jag ser filmer om barn som förlorar sina föräldrar, tankarna åker iväg till begravningar, hur ska pappa klara sig utan henne osv.osv?
    Sen har jag börjat tycka att det är otäckt att åka bil, oroar mig när folk ska ut och åka och säger hela tiden ”kör försiktigt” och sitter sen och kollar efter olycksrubriker på nyhetssidor.

    Det är sjukt frustrerande att ha tankarna och jobbigt att inte veta vad man ska göra åt det. Men det är ju kärlek. Och det har lett till att jag försöker spendera mer tid med mina föräldrar, något som gör både mig och dem lyckligare. Försöker tänka att jag inte tar något för givet, men måste det innebära att man går runt och oroar sig för att förlora sina närmaste?

  15. Ninni skriver:

    Ta en dag i taget och försök ta det så lugnt du kan! Dina hormoner hoppar åt alla håll i flera månader till och detta påverkar dig både fysisk och psykiskt. Kram!

  16. Victoria skriver:

    Kramar till dig! En trevlig stund med din farfar kan nog pigga upp. Och va bra att du gör en koll hos gyn. Du ska se att allt är bra. Och då kommer du må så mycket bättre när du tagit tag i det. Man mår alltid bra av att ta tag i sina hjärnspöken!

  17. Johanna skriver:

    Jag känner igen mig massor. Idag är jag urledsen över min pappa som är sjuk o utsikterna är inte goda alls. Han är bara 65 o allt känns bara så tragiskt.. Sen är jag dramaqueen över mitt besök på vårdcentralen på fredag, jag drog ut på att boka tiden bara för jag föreställde mig det värsta..men varför tror man alltid det värsta?!

    Aja, jag får fulgråta hur mycket jag vill idag..iaf fram till jag ska på AW 😎 Måste ju va bra att släppa ut det, eller? O finns det nån som alltid är glad? Jag vet en del människor som är ganska jämna i humöret, jag är nog lite mer berg o dalbana..men utan dalar, inga toppar..eller?

    Tack för ett jättebra inlägg, kram kram.

  18. Christina skriver:

    jag är precis likadan.. jag kan bli deppig för att jag föreställer mig att min pojkvän skulle vara otrogen eller att jag skulle få cancer och be honom lämna mig och fortsätta leva.. jag fattar inte varför, jag är helknäpp ibland. Men som du säger, när man är på bra humör, då är man verkligen på bra humör! hoppas du mår bättre snart <3

  19. Linnea skriver:

    Du är inte en drama queen, du är människa – och kvinna. Ibland känns det såhär att vara människa. 🙂 *kram*

  20. Jessica skriver:

    Du är normal!! Tror vi alla åtminstone vi kvinnor är sådana för vi är känslomänniskor. Man får acceptera att livet är som de är och topparna och dalarna är där naturligt. Man får njuta och skratta mycket när de känns bra och är de dåligt får man gråta och tröstas. Livet är långt ifrån enkelt men allt de fina gör de ju värt de.. Vårt livsöde kan vi inte rå på så mycket folk i vår närhet går bort blir sjuka vi blir sårade etc men de är lika för alla och alla ska vi ju dö även om de suger. Men men cest la vie.. Och tänk på de positiva du verkar ha en underbar man vid din sida som älskar dig en fin frisk son du verkar vara en underbar och vacker och snäll människa sen har du vänner och allt så tänk inte så försök inte tänka för mycket negativt gråt ut och sen skriv upp allt de positiva alla blessings i ditt liv!!!

  21. Johanna skriver:

    Åh vad jag känner igen mig! Och jag känner en lättnad över att du tar upp detta så jag tacksamt kan inse att jag inte är ensam där ute med att vara den ”dramaqueen” som du beskriver. Alla fina kommentarer ovan gör mig varm i hjärtat, alla fina bloggvänner som stöttar dig! Jag vill ge dig all värme och styrka gällande din farfar, jag kan bara förstå hur jobbigt det måste vara för dig. Det ända du kan göra är att tillbringa så mycket tid med din farfar som möjligt. Kram Elaine.

  22. Karin skriver:

    Många får tillbaka son mens trots att de alltid helammat utan några längre mellanrum varken dag lr natt. Vissa så snart som inom 1 mån efter förlossning.

  23. Elin skriver:

    Gravid?

  24. Sandra skriver:

    Hej!

    Känner så igen mig, men jag brukar kalla det för paranoja eller hypokondri. Det hänger ihop med ångest har jag fått lära mig i mitt fall. Jag kan måla upp bilder av hur min pojkvän dumpar mig (fastän han aldrig har gjort något någonsin som skulle antyda att han vill detta, tvärtom) och enda sättet för mig att ta mig ur detta är att gå ut och träffa folk och återknyta till verkliga livet. Det är lätt att tappa fotfästet i sin egen lilla bubbla, men ute bland folk blir man medveten om hur ens tankar kanske inte helt överensstämmer med verkligheten.

    Hoppas det blir bättre av dina åtgärder!

    Kramar

  25. Anna skriver:

    Döden har jag tyvärr börjat tänka allt mer på sedan jag fick barn. Tidigare var livet inte så skört, so what om det tar slut, det var kul så länge det varade, tänkte jag då. Men nu, är det min värsta mardröm att jag skall dö och lämna min dotter själv kvar. Själv är hon ju inte, det finns ju andra runt henne än mig, men den tanken är verkligen hemsk för mig. Min dotter betyder allt för mig, mycket mer än mitt eget liv. Jag drömmer mardrömmar om detta och sorgligt nog känns det som det överskuggar mitt liv och gör att jag går miste om glädjen.

  26. Linda skriver:

    För mig är det vardag att drömma varje dag. På gott och ont. När jag är glad och dagdrömmer om positiva saker kan jag fira i förskott i mina drömmar och uppnå allt! Men precis som dig har jag baksidan med att jag drömmer om katastrofhändelser i livet. Jag tror faktiskt att det är sunt på lång sikt. Vi förbereder oss ändå för saker som kan hända och får utlopp för känslor som ligger inom oss. De behöver få komma ut ibland och då är drömmar/fantasier ett bra sätt. Bara vi dagdrömmer om de positiva sakerna mest så är det nog lugnt. Så fortsätt vara drama queen ibland, det är en del av dig!

  27. karin skriver:

    Åhhh! Min Queen poppade upp så sent som i natt. Har en son på 15 månader o är gravid med nr 2 – alla hormoner gör att DQ skuttar in o tar över mitt psyke mer ofta nu, än annars.

    I natt hälsade hon på när jag skulle gå på toa (för 11e gången) och jag började föreställa mig scenarion när Otto blir lite äldre (säg om ett år eller så) och kanske känner sig otrygg. Du vet, sover över hos någon och de inte hör om han vaknar och är ledsen för att han har en mardröm mitt i natten – just känslan av att han käner sig övergiven och är vettskrämd och att jag finns inte där får att trösta honom. Jag fick bita mig så hårt i läppen för att inte börja störtböla. Men jag kunde inte somna om efter det! Helt galet. Det är nästan som en form av skrämselhypokontri…

    Kramar! Du ger bra energi.

  28. Annika skriver:

    Japp. I tankarna kan jag iscensätta och regissera farväl och min egen begravning.

  29. HB skriver:

    Jeg tror man kan få mens-smerter mens man ammer fordi livmora trekker seg sammen..

  30. Sofie skriver:

    Vad skönt att läsa att jag inte är ensam! Min värsta vana är att jag går och skrämmer upp mig själv hela tiden. Jag läste också bloggen om dotterns resa (taxilandet) och satt och grät på jobbet och trodde att jag också skulle bli/vara sjuk. Dagar efter såg jag slutet på en serie där stjärnan dör av en hjärntumör och den natten drömde jag såna mardrömmar 🙁
    Som tur är har jag världens bästa pojkvän och sambo som hjälper mig att ”komma ner på jorden” och inse att inget farligt kommer hända. För det är nog det jag är rädd för, att något ska hända mig och mina kära.

  31. Ida skriver:

    Jag brukar också bli så där. Precis som du beskriver det, och det slutar också ofta med att jag fäller några tårar. Så du är inte ensam om det.. 🙂

  32. Karolina skriver:

    Jag vet inte om jag säger rätt ord för att trösta… Men jag hade en lärare en gång som sa att ”När en försvinner så kommer det en annan till” – Det tycker jag är så fint. Familjen förnyas och när de äldre har levt klart så kommer det nya. Matheo har kommit till dig för att ta din farfars plats på sikt. Om man tänker efter så brukar det se ut så. När min farmor dog så fick min kusin sitt första barn.

    Jag har en farmors bror som dog förra veckan. Jag vårdade honom på slutet (vi hade aldrig träffats tidigare men jag jobbar i hemtjänsten och helt plötsligt flyttade han till mitt distrikt) och blev så berörd av all kärlek han fick av familjen och samtidigt av att se hur ”färdig” han var. Han var nöjd och talade kärleksfullt som gamla minnen. Han var lite rädd för att dö, men han hade sin fru och sina barn där som stöttade honom. Jag ska gå på hans begravning om en vecka, på onsdag, och samtidigt som att jag blir väldigt ledsen av att tala om det så känns det skönt. Han var färdig och han lämnade plats till de barnbarnsbarn som fötts under våren. Naturens gång..

  33. Liz skriver:

    Jag kan verkligen bli en dramaqueen i avseendet att jag kan måla upp vissa situationer som inte ens hänt och bli riktigt ledsen för det.. Jag märkte att jag började göra så efter att min barndomsvän blev mördad. Ena dagen var allt ok och nästa dag var allt kaos. Efter det trodde jag att massa hemska saker skulle hända mina nära och kära, därav målade jag upp scenarion som ej ännu skett som jag var rädd för skulle hända. Jag tycker att det hänger kvar, trots att min vän dog 2006.. Ibland blir jag dramaqueen, men på något vis tycker jag att det är ok. Tror det är mitt sätt att ”cope”..

  34. Elin skriver:

    Jag är exakt likadan och vet precis hur jobbigt det är! Skönt att veta att man inte är ensam i alla fall! Tack för all kärlek Elaine 🙂

  35. JS skriver:

    Hej! Jag är verkligen ledsen för din skull för att du kommer förlora en väldigt kär person.

    I våras förlorade jag min älskade pappa och jag och mina syskon har pratat och bearbetat detta mycket tillsammans och något som har hjälpt mig och som jag tycker på ett fint sätt hedrar min pappa (med tanke på att du skrev: Vad är meningen med allt om vi ändå ska du och alla minnena som livet gett oss också dör?). Vi försöker ta fram pappas alla fina sidor i oss och allt fint som han har visat och lärt oss. Dels så lever han vidare via oss på det sättet och vi ger hans liv fortsatt mening genom att vi gör saker (som pappa skulle gjort eller som han har uppfostrat oss att göra) som kanske gör världen lite lite bättre genom honom.
    Min syster läste i Olof Palmes bok där det stod att hans liv kom i skymundan av hans död. Vi försöker (och tycker faktiskt) att pappas död kommer i skymundan av hans fantastiska liv. Allt han gjort, upplevt, bidragit med ALLT! och det är det som finns kvar.
    Och ja, han saknas så ofantligt. Det går inte att beskriva hur det känns och ingen som inte varit med om något liknande kan förstå…..men på ett sätt så finns han ändå med (mer än jag någonsin vågat tro) för att vi väljer att ta med honom. Vi pratar om honom som att han finns med oss (på något plan) och vi känner ju pappa så vi vet ju vad han skulle tycka, tänka, skratta åt mm och allt det finns kvar i våra minnen och alla andras minnen med honom, om honom.
    Vi väljer att låta honom leva vidare genom oss.

    Ja, lite luddigt kanske.

    Stor kram till dig och tack för att du inspirerar till bra och fina saker!

  36. elin skriver:

    jag förstår precis vad du menar. jag är en känslomänniska och en väldig drama queen. men jag ser det bara som en bra sak, det ger mig en enorm styrka, empati och (när jag är glad) extremt lyckorus!
    men självklart har man sina dagar. ofta när jag känner att det är påväg brukar jag ta en kväll helt för mig själv. sätta på den sorgligaste filmen jag känner till (moulin rouge, my sisters keeper osv), stänga av telefonen och bara gråta konstant i två timmar. känner jag att det inte gett ordentlig effekt lyssnar jag på ledsam musik och tittar på bilder på mitt ex och går sen och lägger mig. låter hemskt, men efter det har jag fått min dos av ledsamhet och det brukar ta ett tag innan jag behöver en till sån kväll igen.
    kram på dig!

  37. Evelina skriver:

    Jag är precis likadan! Jag är uppe bland molnen och överlyckligt tacksam över min fina familj, vänner och även de minsta saker. Andra sekunden kan jag vara arg och gråta över hur orättvist livet kan vara, när en nära släkting går bort, när människor behandlar varandra illa, hur liten man är och hur mycket man vill ändra. Försöker dock att se positivt på allting i livet. Och det är nog så att drama queens förhoppningsvis ger sina nära och kära mycket energi och livsglädje! Även om vi får våra djupa dalar så är topparna det som bryter igenom! Det tror och hoppas jag på 🙂 Du är en inspiration för mig, och ger mig hopp. Kram!

  38. […] hade jag ju en drama queen dag, i alla fall på morgonen. Så blev det en himla fin tråd av er bloggvänner som också har en liten drama queen i er. Vissa av er blir arga, andra gråter och andra som bloggvännen Elin låter sin drama queen få […]

Lämna en kommentar