Att sluta krysta fram vilande relationer


Har du någonsin känt att du står och försöker underhålla en vänskapsrelation som går lika smidigt som att blåsa en glöd till brasa i den iskalla vintern? Man säger att man vill ses, men får inte frågan tillbaka.

Jag känner igen känslan.

Förr så blev jag bitter över sådana tendenser men nuförtiden så är jag lite smartare och tänker på det dom sa i Sex in the city.

Älskar detta avsnitt och tusan vad det har hjälpt mig från arv vända och vrida på det jag trodde var kryptiska sms från snubbar till att bara inse att:

Han är inte intresserad av mig!

Samma sak kan det vara med familjer och bekanta man bjuder över som svarar lite svalt och efter kanske två påminnelser. Jag har plötsligt insett att ”Elaine, dom vill ju inte leka med er!” och det gör mig varken ledsen eller besviken bara förbluffad över att jag inte insåg det innan.

Istället för att fråga gång på gång och inte bli frågad tillbaka så är det ju bättre att inse när familjer är sådär intresserade. Då kan jag helt enkelt lägga krut, tid och kärlek på de som vill leka. Jag har många sånna familjer som vill leka ju❤️. Sen vill jag inte heller alltid leka med alla som vill ses och det är ju bra om de inser vart de ligger på prioriteringslistan istället för att bli besvikna på mig. Vi får inte ta allt så personligt heller. Ibland är det bara en sån tid i livet.

Denna tid i livet så kommer jag inte kunna lägga nån större tid på sociala tillställningar. Jag gör ett sista ryck denna vecka och sen så är det jobb för mina kollegor och framtiden i dessa osäkra men spännande tider. Det är inte för att jag inte vill leka, utan för att jag är i en fas i livet då jag inte kan. Det är bra om det inte tas personligt eller kommer besvikelse från andra då.

Är du sån som blir besviken och kanske frågar lite för många gånger utan att bli frågad tillbaka?

Kanske ska man bara inse att alla vill inte leka med en och det är HELT ok, för du vill inte leka med alla heller. Men så småningom hittar vi som vill leka med varandra, varandra.

Uppdatering: bara Så inte nån av mina vänner/kompisar tror det, det handlar inte om någon jag umgås med utan folk jag försökt att umgås med som stelt och trevligt tackar nej utan att jag fattat ”dom vill ju inte leka”. Puss!

Bloggvännerna har ordet

9 svar till “Att sluta krysta fram vilande relationer”


  1. V skriver:

    Finns faktiskt de som bara inte är bra på att bjuda tillbaka, av olika anledningar, men som ändå vill fortsätta vara kompisar och uppskattar att bli bjudna. Jag har istället accepterat att inte räkna gångerna jag bjuder i jämförelse med kompisens utan går istället efter min lust och är spontan, livet blir lite enklare då 😊

    • Elaine skriver:

      Bytte faktiskt ut ”bjuda tillbaka” till ”fråga tillbaka”, för bjuda låter så kapitalistiskt. Jag menar mer att vilja snarare är att bjuda. ”Vill du ses” när man frågat det tre gånger på raken och inser att personen inte frågar tillbaka. Sen är det skitsamma om man ses hos mig eller dig. Det är mer viljan jag ville komma åt här. Jag bjuder gärna 10 gånger på raken bara du vill ses också😊

  2. Sofie skriver:

    Nej.. men det som gör mig ledsen är när människor tvärt slutar höra av sig och uppenbarligen inte vill hålla kontakten längre, utan att de förklarar varför. Särskilt när vi brukade vara nära vänner tidigare. Tråkigt att en bara ger upp utan att ens försöka lösa haken eller ”problemet”. Ge mig en chans att be om ursäkt först liksom, om det är så att jag gjort något dumt.

    • Anna skriver:

      Det hände mig! Umgicks massor med en kompis under vår första föräldraledighet och början av den andra. Helt plötsligt slog det mig att kompisen sedan några månader knappt hörde av sig längre och antingen inte svarade på mina sms eller väntade med att svara tills tillfället passerat. Insåg senare att hon hade träffat en ny kompis som hon verkligen klickade med och umgicks med frekvent. Vår relation tog ett rejält kliv tillbaka men vi är fortfarande vänner. Jag klandrar henne inte, tänker att det är sånt som händer och att vänskap aldrig ska vara en plikt. Däremot prioriterar jag inte vår relation på samma sätt som jag gjorde tidigare.

  3. Johanna skriver:

    Vilken igenkänning! Vingar umgåtts med en familj flera gånger i månaden i flera år. Dom har två barn och när vi fick vårt tredje slutade dom i princip att höra av sig. Jag har bjudit hem dem till oss flera gånger och inte brytt mig om att dom inte bjudit tillbaka, vi är ju nära vänner. Helt plötsligt insåg jag en dag, att dom inte frågat oss en enda gång på ett år.
    Herregud, vilken insikt. Min väldigt nära vän (eller som jag trodde var min och min familjs vän) vill inte hänga med oss. Kände mig så dumpad! Precis som det var back in the days när en snubbe inte hörde av sig. Kände mig så needy.
    Sen insikten sedan ett par månader sedan så har jag slutat höra av mig och dom hör inte heller av sig. Så då är det ju bara att fatta och fokusera på andra vänner…

  4. Millan skriver:

    Åh jag har så många relations-trauman, senast nu i vuxen ålder. Umgicks intensivt med två andra familjer när vi fick våra första barn, vi blev ganska tighta och firande högtider, födelsedagar och semestrar ihop. Sedan minskade kontakten successivt, vi fortsatte kontakta och bjuda in, tills jag fattade att de andra familjerna hängde med varann precis som förut, men utan oss. Det gjorde så ont! Som jag grubblat och ältat vad som gick snett (har försökt fråga men inte fått något direkt svar), har till och med tagit upp det i terapi. Varför de bara kunde släppa vår relation medan jag på dagar och nätter på att sörja den. Försöker tänka att det inte handlade om mig eller min familj, men oj vad det kan gnaga i mig än, 2,5 år senare.

  5. Veronika skriver:

    Vad bra att du tar upp detta ämne Elaine, då helt plötsligt förstår man att man inte är ensam. Min familj har ett stort umgänge, men få riktigt nära vänner. Vänner där man kommer i första hand, blir frågade först och alltid är de som är med. Senaste halvåret har jag känslan av att vi är de som kommer med ”på flanken”. I de flesta fall är det föräldrarna till våra barns kompisar som väljer de familjer med vilka deras pojkar leker oftast med. De låter helt enkelt barnen bestämma vilka de ska umgås med. Curling varning enligt mig. Lägg till att jag själv alltid var andrahands kompis som liten och givetvis kommer känslan av utanförskap direkt och man är 10 år igen. Jobbar hela tiden med detta och försöker tänka att jag själv ska välja de relationer och vänner som verkligen är äkta och varma men ack vad svårt det är när man redan har blivit sårad så många gånger.

    • Sara skriver:

      Känner precis samma sak! Var alltid andras tredje val, skulle så gärna vilja vara nån väns första val eller bara känslan av att ha en bästa vän relation som är ömsesidig då jag känt med några Under mitt liv att detta är min bästa vän och sen märker man att hon inte tycker jag tillför hennes liv speciellt mkt mer än nån att prata med eller dricka kaffe ihop med i brist på andra.

  6. Sara skriver:

    Så mkt igenkänning på det där med att såna man trodde var vänner slutar fråga tillbaka och tillslut slutar svara på meddelanden eller samtal. Minns speciellt en som jag jobbade med ihop några år och när hon gick på föräldraledighet fortsatte vi att hålla kontakten och ses med jämna mellanrum, då var vi båda två lika aktiva på att fråga. Hon fick sen två barn till väldigt tätt efter den första och för var barn dom kom fick jag mindre och mindre respons på mina frågor om att ses eller om jag bara skickade ett” Hur är läget med er och barnen?” Sms. Jag har full förståelse för att det är jobbigt att packa in tre barn i bilen och ta sej nånstans så jag föreslog ofta att jag kunde komma till dom om det underlättade. När jag för kanske 8ggn står här hemma å väntar på att dom ska komma och fika som vi bestämt eller om vi skulle ses på stan och hon inte dyker upp eller hör av sej om att hon inte kan/vill längre trots att vi dagen före bestämt att ses 🤷‍♀️ Då insåg jag att hon vill verkligen inte ha nån kontakt med mej längre av nån anledning jag aldrig kommer att få veta. Men det gör mej fortfarande nu flera år senare ledsen när jag tänker på det. Har varit med om liknande saker flera ggr men då är det mera som en kommenterat tidigare i inlägget att det är flera familjer som umgås och plötsligt inser man att dom andra träffas mkt oftare utan att vi blivit inbjudna

Lämna en kommentar