Barn som knarkar utanför fritids


Jag cyklade lite vilse igår på väg hem från Södermalm, men tusan vad skönt det var att cykla. En helt ny värld när man swishar fram och musklerna molar lite. Tankarna rullar igång precis som hjulen. Jag är så tacksam för min finfina present som Gustav gav mig i 39-årspresent som vi kallar pärlan.

Hursom så möttes jag inte av den bästa synen på skolgården. Ett gäng kids från 6:an upp till 8:e klass satt och rökte på på skolgården utanför Matheos fritids. Jag kände hur hjärtat sjönk och hur små mina problem är med Matheo, de existerar ju inte när man jämför med killen som inte kommit i puberteten satt med en stor joint i hand. Klockan var bara lite över 17.00. Ska han hem till föräldrarna alldeles hög och äta middag, eller kommer han från förhållanden där middagen inte lagas åt barnen?

jag berättade för barnen att hasch kan väcka schizofreni hos den som har det ärftligt och det finns folk som blivit inlagda för livet för att det rökt på. Sen att det är superskadligt nu när deras hjärnor är under utveckling. Jag kände mig som den där 40-åriga tanten som de tyckte fattade nada och de garvade mest på ett sätt som jag själv kan relatera till från en senare ålder. Den som var mest hög, gick skamset därifrån, troligen med noja.

Jag bytte både ord och blickar med fritidsledaren som hann se scenariot och han sa att pojken skulle börja i sjuan och inte tillhörde skolan längre.

”Men jag vet vem det är”

”Du måste både orosanmäla och polisanmäla”

”Självklart, det är min plikt som vuxen. Jag tror kontaktuppgifterna finns kvar i våra register”

Jag blev både lättad och sorgsen över att Matheo kom ut i lukten av hasch och med pysslet han hade gjort för dagen. Så oskyldigt och ovetandes, men vi pratade om både och dessa cigaretter och varför barn/ungdomar/vuxna tar till det för att fly en verklighet som inte är så kul att vara i.

Jag kramade Matheo många gånger igår kväll och sa att om han mår dåligt så ska han prata med oss – inte ta till alkohol eller droger för att må bättre. Och kan han inte prata med oss så prata med en annan trygg vuxen.

”Jag lovar mamma, jag ska.” sa han och tittade förundrat på ungdomarna/barnen som lunkade iväg från skolgården, höga som hus.

Så sorgligt och en verklighet jag inte trodde skulle komma så nära mina barn än.

Har ni samma verklighet i era områden? Hur hanterar ni det och hur pratar ni med era barn för att de inte ska göra destruktiva val framöver?

/Elaine, ska börja hämta Matheo betydligt tidigare från skolan.

Bloggvännerna har ordet

21 svar till “Barn som knarkar utanför fritids”


  1. J skriver:

    Droger har blivit väldigt vanligt bland unga tyvärr☹️

    Våra 2 äldsta är 14&16. Ingen av dem har (hittills) testat varken droger, nikotin eller alkohol o båda pratar väldigt öppet med oss om precis allt- relationer, sex, rädslor, drömmar etc.

    Det är svårt, för du kan ägna hur mycket tid som helst till att uppfostra dina barn, men sen, plötsligt hamnar de i fel kretsar och då är det bara att hoppas att de minns vad vi har lärt dem o att de kommer ihåg att följa sin moraliska kompass.

    Jag tror det är viktigt att tänka på att många
    ungdomar kanske testar på saker, men de flesta barnen med en trygg grund att stå på, kommer tillbaka.

    ♥️

  2. Ankan skriver:

    Så stolt över att du är min vän! Tänk om alla hade agerat & reagerat, visat att man ser. Då tror jag mycket av allt det svåra hade minskat.

    Kram

  3. K skriver:

    Jag jobbar i den verkligheten, med helt fantastiska ungdomar som inte sällan har en annan världsbild än min egen som de kan beskriva eller lära mig mer om. Tyvärr upplever jag ofta att det är så att de som öppet hanterar nikotin eller droger i den åldern har det som sitt minsta problem. Att vara vuxen och ibland närmsta vuxen i den relationen är inte så lätt alla gånger eftersom de här barnens kontakt med vuxenvärlden till huvudsak består av fördömelsen, pekpinnar, påminnelser, ifrågasättanden, krav, ultimatum och hot. För att bygga relationer till dem inom skola är ibland den enda vägen att sluta tjata. För när vi till slut känner varandra, genom komplimanger, beröm, pepp och stöd så vet de att nikotin och andra preparat är fel väg och kanske har man då byggt något så starkt som inre motivation till att sluta.

    Jag säger inte att det är rätt att ”ignorera” vad de gör, jag är 100% för att socialtjänstanmäla, men tänker att det kan ge ett perspektiv på saken. När de sitter precis utanför skolan kan det lätt se ut som att ingen bryr sig men jag upplever att det ibland är precis tvärtom. Att vi bryr oss och oroar oss så vi går sönder och om de sitter där kan vi åtminstone se dem från ett fönster, vi vet var de är och de är ingen tryggaste möjliga miljön just för stunden. Kanske kan vi sedan smyga oss på dem långsamt och långsiktigt, med en hälsning, ett leende, något glatt och positivt för att låta dem ta all plats de förtjänar med alla fantastiska erfarenheter och klokskaper de också besitter ❤️

    • I skriver:

      Vad jag önskar att hade mött en vuxen som dig.

    • Annika skriver:

      ❤️ Dialog o skapa relation ack så viktigt men jag är förälder o med första barnet var jag ung o trodde jag skulle kunna ”straffa iordning” barnet. Det gick inte. Nu har jag en tonåring (15 års åldersskillnad mellan barnen), jag är äldre o jag har lärt mig o jobbar stenhårt på en inkännande relation o dialog o att inte fördöma. Herregud som jag vill vrida tillbaka klocka n o göra annorlunda för min förstfödda.

      • Annika skriver:

        Ps. Straffa som i utegångsförbud, indragen veckopeng alltså. Jeeeses det såg ju helt fel ut i text såg jag 😱

      • Eva skriver:

        Jag är med dig, just inkännande istället för dömande, så viktigt, ber för oss mammor och för våra barn<3<3<3<3

  4. Mette skriver:

    Hej!

    Som jag skrev tidigare så ja, detta förekommer i säkert alla områden? Men har bott i F i 15 år & märker en stor skillnad på gäng som hänger i centrum. Vilket du själv säkert sett själv. Vad gör man? Ska jag gå fram & avbryta när en ser hur det handlas med droger mitt på ljusa dagen? Polisen har ökad närvaro men vi bör vara fler nattvandrare som äter bullar & finns där för de barn i 12 års åldern som hänger ute kl 21 utan föräldrars närvaro. Känner mig bekymrad över min 7 & 10 åring, låter de knappt göra debuten att handla lördagsgodis själva då de förekommer gäng som skrämt & misshandlat andra 11-åringar där. ❤️

  5. Helena skriver:

    Jag tror inte att barn medvetet börjar röka, dricka alkohol eller prova på knark för att de känner att de mår dåligt. De provar på tror jag, helt enligt egen erfarenhet, av grupptryck och för att behålla visst kompisskap. Sen kan det visa sig att underliggande oro och ångest dämpas, man mår bättre och då är risken stor att fastna i missbruk!

    Jag brukar därför tjata till tonåringen, lika mycket som jag säger att ’jag älskar dig’ även ’att det finns inget så ont, så fel eller något sånt misstag som man inte direkt kan tala om för mamma!’
    Vad det än är, vad som än hänt, vi löser det tillsammans. ’Alltid, alltid prata med mamma’. Det vill säga, det klassiska receptet, kärlek och kommunikation. Jag hoppas på det iaf.

  6. Anna skriver:

    Hej, undrar om du kan hjälpa mig. Jag vill så gärna beställa ett ”lilla hjärtat” armband men har varken Facebook eller instagram. Vet du hur jag kan komma i kontakt med vänföreningen? Eller Melinda via tex mail? Med vänlig hälsning, Anna.

  7. Helene skriver:

    Har en 8 och 10 åring hemma (pojkar). Jag tror på att prata, prata och prata om hur det är att växa upp. Vad som kommer möta dem och vilka situationer de kommer hamna i. En situation uppkom förra sommaren, där min då 9 åring följde med grannpojkarna (äldsta 13 år och han som ”drar” mest) tog ner ett gäng till en närliggande hamn. Där rullade de ett papper som de tände på och sög in. Detta berättade min son för mig och det var bara att lyssna och lyssna och inte bli arg eller chockad. Jag pratade sen lugnt om mina egna erfarenheter. Sen kom frågan från min son: kommer jag att dö nu?. Så skönt att han fick ur sig sin rädsla!

    Då passade jag på att prata om andra situationer som han säkerligen kommer hamna (med alkohol, ciggaretter , mm) i och hur han kan agera, för att vara beredd.

    Jag kommer även att nattvandra så han vet att jag är ute. Och jag vet att han kommer tycka jag är pinsam men innerst inne kommer han gilla det.

    Har fått höra från andra föräldrar att de märker att jag pratar mycket med honom, på ett positivt sätt.

    Alla är olika så man får hitta ett sätt som funkar för just sitt barn.

  8. Eva skriver:

    Hej, min son är 26 år och kämpar mot missbruk, amfetamin mycket. Vet inte hur jag ska hjälpa honom, han har haft två LVM inom 1½ år och har varit jag tror 14 gånger på missbruksavdelning inom 2½ år. Det började med att dricka och testa cannabis när han var kanske 13 och sedan blev missbruket värre och när hans bäste vän, Simon, begick självmord för ungefär 3½ år sedan och Emmanuels mormor och kisse gått vidare så blev missbruket även bensodiazepiner, kokain och mycket alkohol och nu mest amfetamin. Skriver här för att be er att DIREKT försöka se allvaret om ert barn/era barn dricker alkohol bara. VIKTIGT att på något sätt lyckas hitta personer som lyckas kommunicera om att missbruk är skit – och inte alls bara det lugna i stunden, jag ber Jesus Guds Son om Hjälp och letar fortfarande<3<3<3<3

    • Kat skriver:

      All respekt till dig som bryr dig även om andras barn.
      Om alla vi vuxna ser barnen och säger till så kanske vi kan påverka någons liv lite grann. Och påverkar vi ett liv till det bättre ( helst allas såklart) så är det värt allt.
      Alla barn behöver bli sedda. Du såg. Tack!

  9. Alexandra skriver:

    Hej Elaine!
    Visst kan de vara fruktansvärt att se ungdomar hamna illa i så ung ålder. En gång möttes jag tydligt berusad kille med vänner utanför min port. De började i en dispyt om att dom ville få en cigg och jag nekade såklart dom det. Under dispytens gång ser jag deras vän ligga på en parkbänk, han kräks och börjar bli okontaktbar under dispyten. Jag skällde då ut hans vänner som bara stod och skrattade åt honom, eller ja tillrättavisade dom om vänskap och att deras vän behöver åka till sjukhus. Jag rusar fram till pojken hans mobil ringer, de är pojkens mamma. Jag valde att svara i telefonen och prata med mamman om vad som händer medans min väninna larmade och tog hand om pojken.

    Det var väldigt turbulent situation, på någon minut var mamman med hennes sambo på plats samt ambulans. När dom lastat pojken kom även hans pappa och trodde tyvärr vi hade givit alkoholen. Vi uppgav vad vi vittnat även till honom.

    Hans vänner kom förbi dagen efter, bad om ursäkt och lovade att aldrig någonsin skratta åt en vän som är påverkad. Dom berättade även att pojken är kvar på sjukhus med allvarlig alkohol förgiftning men tack vare att vi larma i tid överlevde pojken och kunde återvända hem efter tre dagar på sjukhus.

    Det jag försöker säga och tipsa om är att alltid larma, hellre en gång för mycket än för lite, i ditt fall kunde du kontaktat polisen även om de känns problematiskt med barn runt om, så kommer du aldrig ångra dig. Din son skulle då dessutom lärt sig att man alltid ska agera och inte förlita sig på att andra gör det.

    Tycker du ändå hantera situationen toppen och som du är inne på är det viktigt att se att inte alla barn mår bra och har det bra. Heja dig!

  10. Anna skriver:

    Sa du ingenting till ungdomen/ungdomarna som satt och rökte? När
    Jag var 11 flyttade jag ut på gatan. Det var tryggare där än hemma där våldet hotade mitt liv. Jag knarkade aldrig. Men var mager och såg nere deppig ut osv. Snattade mat ibland från butiker för att överleva och åt mängder i skolmatsalen och proppade fickorna fulla med knäckebröd. Det som har varit svårast att läka ifrån är alla vuxnas blickar som inte sa något utan bara tittade på mig med tystnad. Alla de som såg men som valde att titta bort. Snälla säg något till dess ungdomar när du ser dem. Bekräfta att du ser dem. De som faktiskt såg mig under denna period kommer jag ihåg med värme. De har gjort det lättare att läka från den perioden i mitt liv.

    • Angelica skriver:

      Jag går sönder när jag läser din kommentar Anna, så fruktansvärt att du har behövt gå igenom något sådant och känt dig så ensam. Värdefullt att höra dina tankar. Vill ge dig en stor kram.

  11. CarinK skriver:

    Du gjorde sååå rätt!!

    Att gå fram och prata med barnen/ungdomarna är att visa ” jag ser dig och jag bryr mig om”!

    Oavsett om det ändrar något direkt eller inte, så fanns det en vuxen människa som engagerade sig. Hos många som hamnat snett finns de minnesbilderna….människor som brytt sig om. Till slut kan ett sådant minne vara avgörande, även om det ligger långt tillbaka i tiden.

    Hoppas att den personal du talade med följde upp med en orosanmälan och kanske även ditt samtal om ungarna samlas där igen.

  12. E skriver:

    Narconon. Medicinfri behandling. Känner flera som blivit fria från droger där.

  13. Skolkurator skriver:

    Du vet väl att även du kan både göra en socanmälan och en polisanmälan. Jag förstår att du inte har kontaktuppgifterna på barnen, men om du uppger att en fritidspersonal (namn på denne) såg vad som hände och känner igen barnen så kommer soc/polis kontakta hen.
    Min erfarenhet är att det krävs många anmälningar till socialtjänsten innan det händer något och att ju fler ”källor” som finns desho bättre!

    • Anna skriver:

      Jag är helt enig med ”Skolkurator” – vi professionella har anmälningsplikt och ska alltid anmäla vid misstanke om att barn far illa. Jag anser dock att man som privatperson alltid BÖR kontakta socialtjänsten och polis när man kommer i kontakt med barn där det finns misstanke om att de far illa/brott har begåtts, även om det görs från professionella. Som sagt var: Ju mer oro som lämnas in desto större möjlighet att ungdomen och dennes familj får möjlighet till rätt stöd.

      ”It takes a village to raise a child”

  14. R skriver:

    Det låter ändå som du bor i ett priviligerat område! Jag har arbetat i västerort och där är det tyvärr uppgivet, öppen narkotikahandel bland 10-15 åringar och en dyster framtid. Barnen ser sina föräldrar arbetslösa och utanförskapet är enormt. Det handlar om socialklass tyvärr.

Lämna en kommentar