Föräldraskapet är inte lätt


Jag har köpt alla böcker jag kan om lågaffektivt bemötande och ”barn som bråkar”. Jag längtar efter leverans. Jag ska telfonparkera och sluta dessa böcker av bara tusan. Vi är inne i en period där jag känner att jag fumlar i mörker. Jag vet inte vad jag ska göra, men skrika det gör jag i alla fall inte. Jag vill skriva om detta utan att hänga ut mina barns integritet. Ni får gärna hojta till om jag gör det, för det är verkligen inte min intention. Ni har gjort det förr och jag har varit så tacksam för det.

Häromdagen sa Matheo mig något som hade gett mig stryk som barn. Jag är ju barn till en annan generation. Jag hade aldrig vågat kalla mina föräldrar något eller säga det han sa till mig igår. Jag minns hur vi barn med invandrarbakgrund såg hur svenska barn fick kalla sina barn det ena och det andra utan några som helst konsekvenser. Jag ska vara ärlig, jag är rädd att mina barn ska bli så.

Överallt läser jag om att man inte får bestraffa barn, men ingenstans hittar jag vad man ska göra för att få slut på beteendet. Matheo vill ju inte heller bråka. Jag har faktiskt bokat tid hos en barnpsykolog för att få hjälp, men tills dess har det faktiskt varit skönt att fråga er hur man ska göra? Först tänkte vi ta bort tv-spel och lek med kompisar, men det senare kändes inte alls bra med tanke på att jag hade en tjejkväll på balkongen just för att jag mådde dåligt och ville må bättre. Jag kan ju inte ta bort det som får Matheo att må bra.

Efter ett breakdown hos Crille så samlade jag mig för att få lite råd. Han var så fin och frågade om jag ville veta hur han tänkte. Och det ville jag.

”Ta inte bort det som får Matheo att må bra som vänner och lek med kompisar. Men du kan ta bort saker som du vet är mindre bra för honom. Som för mycket tv-spel eller dålig mat. Sen får ni ju prata konsekvenserna av hans agerande”

Det kändes så bra just nu. Så vi tänkte om och åkte till Crille och Jossan igår. Matheo fick ta en lång promenad med en annan trygg vuxen – Crille – och prata om det som hänt för att sen leka med sina kompisar.

Jag har mycket att lära som mamma. Tack för att ni vågar vara sårbara och blotta halsen tillsammans med mig istället för att anklaga mig för att vara en dålig mamma. Det värmer så in i bomben. Tack!

Hur gör ni istället för att belöna eller bestraffa förresten? Här kom ett jättebra tips från en följare på insta.

Bloggvännerna har ordet

35 svar till “Föräldraskapet är inte lätt”


  1. Sofia skriver:

    Lågaffektivt bemötande fokuserar på samarbete i stället för straff och belöningstänk. Det finns många poddar och inspelade föreläsningar om lågaffektivt bemötande, du kan kolla in i väntan på dina böcker.

    • Helene skriver:

      Jag kan rekommendera ”Barn som bråkar- att hantera känslostarka barn i vardagen” samt ”Fem gånger mer kärlek” men dessa kanske redan är böcker som är på väg hem till er?

  2. Kath skriver:

    Bestraffning låter fel, men att ett dåligt beteende ger konsekvenser är ett mer adekvat utryck. Tycker jag, andra kan ha andra åsikter! Stämmer även på hur det är mellan vuxna. Dåligt beteende ger konsekvenser.

    Ett sätt skulle kunna vara: ”såhär gör man inte, jag förstår att det inte var meningen, men konsekvensen blir att du inte får spela tv-spel en av helgdagarna, vi kommer istället vara i trädgården och fixa på fm. Hela familjen tillsammans. På em får du om du vill leka med en kompis men ni får inte spela tv-spel.”

    Sen så kan ju ett beteende vara ett (dumt) utryck för att ett barn snappar upp nått och agerar ut. Tex mycket oro i vårt samhälle med Corona. I skolan kanske lärare som är hemma sjuka och det kan man bli ledsen för. I början osäkerhet bland skolpersonal i denna situation som barn känner av. Sen förändring att gå på sommarlov kan ju, precis som för vuxna, ta ett tag att vänja sig vid. Även oron vi vuxna känner för ekonomi och jobb kan barn läsa av. Ni har även haft dödsfall i familjen med sorg som tar tid och ordna praktiskt.

    Så utan att veta mer än av det du beskriver skulle jag (!) inte dra för stora växlar för en sån här period! Mer tänka att mycket hänt i vårt samhälle nu under våren/sommaren och även för er personligen. Jag hoppas och tror ni kommer få en jättefin sommar!

    • Loppa skriver:

      Jag bara inflika att det finns en skillnad i konsekvens och straff som är större än orden. Straff är något en annan person godtyckligt ”hittar på”. Konsekvens är en följd som är mer normrelaterad. Ex du kommer för sent 3 h till jobbet. Konsekvens: 3h löneavdrag. Straff: någon hittar på att du inte får ta lunchrast veckan ut.
      Konsekvensen att inte få spela tv-spel är inte en konsekvens av dåliga ord. Det är ett straff. Konsekvensen av dåliga ord till en kompis tex är att den inte vill leka med en mer.
      Det är lite tråkigt när dessa begrepp förväxlas för då urvattnas de

      • Kath skriver:

        Förstår vad du menar och kan nog hålla med. Som du skriver så är att då inte få spela tv-spel en dag en bestraffning, och det anser jag är giltigt att kunna göra för ett barn.

        Men du svarar inte på vad konsekvensen är om ens barn säger dåliga ord till dig som förälder. En förälder som till barnet då säger, hej då jag vill inte leka mer med dig och sen går hemifrån, ja det är ju en bestraffning känslomässigt för barnet. Vad anser du konsekvensen skulle vara?

        Om bestraffning/konsekvenserna inte sker godtyckligt utan i samspel med att man pratar om situationerna som uppstått och förklarat varför man inte vill barnet ska säga så. Varför det är viktigt att vi pratar respektfullt till varandra och man visar att man blir ledsen. Då anser jag att det kan vara adekvat att man pratar om att konsekvensen/bestraffningen om ett beteende fortsätter är inställd tv-tid en dag.

        Men det exempel du tog upp med luncherna gäller ju vuxna. Och du svarar inte heller på

        • Loppa skriver:

          Nej, jag svarade inte på det och det var inte min intention med min kommentar heller. Jag ville bara belysa en skillnad i begreppen.
          Om mitt barn sagt fula ord till mig så hade svarat mitt barn i bestämt men inte argt ordalag att det inte är ok att säga så eftersom jag blir ledsen och besviken av att höra det. Hade barnet varit lugn men tex arg (inte haft ett ”utbrott” utan sur/arg) så hade jag förklarat att det är bättre att barnet säger att den är just arg och varför till mig isf att dra till med fula ord. Sedan hade vi pratat vidare utifrån det. Hade barnet haft ett utbrott så hade jag svarat att vi pratar vidare när du lugnat ner dig men just nu när du är så upprörd att du säger sådana ord vill jag inte prata om detta mer. Sedan återkommit. Om barnet fortsatt hade jag inte svarat på påhoppen eller de fula orden utan stått fast vi att vi återkommer när barnet lugnat sig. Då hade jag förklarar varför det aldrig är ok med sådana ord och hjälp barnet hitta alt. Men varit väldigt klar och tydlig i att det inte tolereras.
          Hade det skett på ex ett kalas hade jag tagit med barnet ut ur rummet till lugnat sig. Jag hade inte tillrättavisat ett argt barn inför hela släkten, då vill barnet behålla sitt ”anseende” och står på sig och konflikten eskalerar av onödiga skäl.
          Jag anser inte att det finns rätt och fel eller ett svar för alla situationer är olika men eftersom du ville att jag skulle utveckla hur jag själv agerar har jag gett något exempel på det nu.

      • wigwag skriver:

        3h löneavdrag för att man kommit försent 3h är väl ingen konsekvens. Det är ju nåt du bara hittat på för att du tycker det låter logiskt.

        • Loppa skriver:

          På min arbetsplats är det så. Det är inte något min chef hittat på för att straffa mig utan i vårt avtal hade den frånvaron klassats som frånvaro och tjänstledighet dragits på min lön. Alltså en direkt följd av mitt agerande, en naturlig konsekvens på min arbetsplats

          • wigwag skriver:

            Ok. Intressant. Men jag är säker på att de flesta kollektivavtal inte ger arbetsgivaren sådant utrymme. Det normala är i nämnd ordning muntlig eller skriftlig erinran. skriftlig varning och slutligen uppsägning. Jag skulle säga att ditt avtal med din arbetsgivare är en abnormitet som en vanlig svensk arbetstagare på inget sätt har anledning förvänta sig som konsekvens vid en anställning.

          • Loppa skriver:

            Svar till kommentar nedan: Det är möjligt att det är så, jag inte så insatt i olika avtal. Ingen på min arbetsplats har opponerat sig iaf. Men om jag använder exemplet någon mer gång ska jag tänka på att säga ”varning” isf ”löneavdrag” för att mitt exempel ska bli tydligare och lättare att ta till sig andemeningen av.

  3. Liv skriver:

    Känner exakt som du! Vet inte vad jag ska göra. Växte upp med en ensamstående mamma som inte skrek och jag var livrädd när jag tex. Hade tappat bort något, tagit sönder osv. För att jag visste att det absolut inte fanns pengar till något nytt. Det fanns inte utrymme för att saker inte skulle funka hemma. Allt gick som på räls. Tänker ibland att det är för mycket flexibilitet. Behöver inte vara på jobbet exakt klockan 8 kan komma senare vilket ger utrymme för att saker kan gå to the left. Vill inte ha rädslan men inte heller barn som uppför sig som ”andra barn” gjorde när man själv var liten.

  4. F skriver:

    Inte kommentar på din fråga om bestraffning och konsekvenser, men.. Igenkänning till 100% om erfarenheter från när jag var liten och etniskt svenska kompisar pratade med och om sina föräldrar på ett sätt som jag aldrig skulle göra. Inte för att jag inte vågade utan för att jag hela tiden hade med mig en så stark känsla av tacksamhet och uppskattning för allt de gjorde för mig trots våra omständigheter (invandrare, sämre ekonomi, inget nätverk i Sverige osv). Deras föräldraskap var inte perfekt på något sätt men jag visste att de alltid ville mitt bästa och att de kämpade för att få livet att gå ihop. Nu ser livet helt annorlunda ut för både de och mig, mycket tack vare deras hårda arbete, något jag har burit med mig i studier och arbetsliv. Mitt barn är bara 18 månader men jag tänker redan nu på hur vi kommer behöva handskas med liknande situationer i framtiden.

  5. Camilla skriver:

    Allra först, alla gör så gott en kan. Ibland rinner det över och det är mänskligt. Du kommer lära dig många bra saker i böckerna bl a att analysera ett beteende. Varför hamnar personen i affekt? Vad har hänt innan? Trötthet, hunger, rutin som bryts, förstår inte vad som förväntas av hen etc etc. Utifrån den vetskapen kan en göra förändringar som inte leder till utbrott. Ibland går det enkelt, ibland ett mödosamt arbete men det lönar sig.

  6. Mp skriver:

    Alla val man gör i livet ger oika konsekvenser. Jag bruka be min dotter sätta sig på sitt rum för att lugna ner sig när det blir bråk. Jag säger att hon har rätt att vara arg men inte rätt att säga vad som helst.
    Vid tider av mkt bråk har vi vänt på det Så det blivit belöningar när jobbiga situationer inte uppstått. Det är då inget straff när det inte fungerar men det blir belöning när det det fungerar.
    (Belöning ngt barnen tycker om ex myskväll. De väljer film, gå o båda eller till lekpark)

    Kan även liksom du skriver ta bort tvspel en tid med bl.a motivering att nu tycker jag ni suttit för mkt det har varit sura miner mm… då bryter vi och jag hjälper dem in i annan lek istället

    Hela livet är fullt av konsekvenser det är ju med en lärdom att få ansvar för är det man gör (konsekvens är inte lika med stryk, men samtal om vad som hände nu Hur blev det för den andra personen. Nu få du ta en paus kom ner när du lugnat ner dig och känner dig redo att prata)

    Viktigt att alltid bemöta varandra med respekt och lära barnen att de bemöta med respekt tycker jag ❤

    Vi har alla tider då vi känner oss misslyckade. Men att vi tänker så är väll ett frisktecken på att vi inte är det;) vi har med mindre bra dagar och det är ok.

  7. wigwag skriver:

    Det där med Crille tror jag var bra. Att M. får chans förklara och ursäkta sig lite inför en annan vuxen. Det är också en konsekvens. Viktigt det händer nåt så M. aldrig känner han kommer undan med dåligt beteende. Utan konsekvens. Mamma vet bäst. Lita på din magkänsla också. Den är viktigare och bättre än böcker.

  8. Lisa skriver:

    Min tös är 16 nu. När jag ser bakåt vad som funkar bäst (för tyvärr famlar man ju o provar massa olika strategier förhållningssätt konsekvenser…) så är det helt klart uppmuntra och ge positivt när hon gjorde rätt! Och typ strunta i när hon inte gjorde det (utom när det var riktigt tok, då måste man ju gränsa, helst funkade lågaffektivt men ibland faktiskt också med en ärlig rak reaktion, att bli arg eller ledsen eller stönga av myskvällen och säga ”nu blev jag ledsen, nu vill jag inte se film…”)
    Men framför allt tokmycket samtal där man visar på alla kloka beslut, alla bra försök att hantera sin ilska eller be om hjälp istället för vråla osv och! Fokus efter en stor konflikt kan faktiskt vara ”vad fint att du bad om ursäkt det kändes bra” Jag tycker det är viktigt att prata och reda ut, men ibland tror jag också det kan bli för mycket. Ofta vet man ju när man gjort fel… och mår bra av att få höra att man gjorde rätt i sitt sätt att försöka reparera.
    Vet inte om jag uttrycker mig lite för rörigt men tycker ämnet är både supersvåra och viktigt. Håll i, ni övar och finner sätt tillsammans!

    • Angela skriver:

      Inte rörigt alls. Tack för ditt fina svar. Min dotter är nu 11 och att läsa detta råd från dig kommer hjälpa mig mycket kommande år!!

  9. E skriver:

    Har en kille som fyller 8 snart. Mycket attityd, fula ord/namn, slåss, skriker etc.
    Vi har testat dessa 4 saker i några dagar och tycker det har blivit lite bättre här hemma.
    1. Jag lägger varje kväll – var alltid bråd/tjags/skrik från sonens sida när pappa lägger
    2. Förbi ser de mesta svordomamra och attityden alt X det var onödigt. Inga doksuioner etc om det inte är riktigt grovt.
    3. Han och jag hittar på helys många, små saker varje dag hemma, helst på mitt initiativ.
    4. Om han går upp i affekt och får vara i sitt rum för att lugna ner sig. Fråga hur han känner det istället för att förklara/skälla igen på vad han gjorde för fel.

    Kanske kan något av detta hjälpa er också.
    Vi få kämpa på tillsamman.
    //mamma som också skriker

  10. fanny s skriver:

    När mina barn beter sig illa eller säger något fult så får de gå till sitt rum. I vår familj är det en markering för att visa att man inte kan bete sig så mot andra, då får man lämna det sociala sammanhanget (oftast t.ex middagsbordet) tills man är redo att bete sig respektfullt igen. Efter en stund går någon vuxen in och så pratar vi lugnt om det som hänt och hur man kan göra annorlunda. Jag tycker inte att det alltid är fel att ge konsekvenser till barnen. Någonstans vill vi i vår familj kunna dra en linje när ett beteende urartar. Jag upplever att mina barn behöver gränser och ramar för att må bra, särskilt min ena son som är ganska fyrkantig av sig. Däremot hatar jag mår jag själv är i affekt och börjar dela ut straff åt höger och vänster bara för att jag är arg och irriterad. Den sortens bestraffning brukar sällan vara bra för någon.

  11. Alva skriver:

    Min dotter har adhd och ett explosivt beteende och faller inte inom normen. Jag har fått gå kurser i lågaffektivt bemötande. De talade om för mig att det handlar om att man själv ska gå ner i affekt vilket händer när hon slog eller spottade på mig. Jag blev både ledsen och vansinnig. I hennes fall sa de åt mig att ignorera hennes beteende och inte ge det uppmärksamhet. Då skulle det försvinna. Vet dock inte hur man gör med typiska barn när de säger något olämpligt. Där jag har jobbat så förklarar pedagoger att andra blir ledsna om man säger vissa olämpliga saker i de fall barn skulle ha gjort det. Sedan gör ju barn som vi gör och inte som vi säger så i grunden tror jag detta är ett resultat av en normalisering av hemska ord dvs att vissa barns föräldrar brukar dem i sin vardag och att de snappar upp det därifrån och lär sina vänner i skolan. Bara en tanke dock. Det är otroligt svårt och vara förälder.

  12. Sofia skriver:

    Den bok som har hjälpt mig mest är Explosiva barn av Ross W Greene. Den ger insikt om vad det är som gör att barnet beter sig på ett visst sätt, hur jag som förälder kan välja att agera (eller inte agera) och även verktyg för att arbeta med konkreta situationer. Men den största behållning för mig var nog att det är inte bara mitt barn som behöver hjälp med att ändra sitt beteende utan jag behöver också ända mitt synsätt på varför barnet beter sig på ett visst sätt 😊.

  13. Linda skriver:

    Hade en situation med mitt ena barn där hen själv efteråt sa att hen förtjänade ett straff. Jag valde då att fråga hen själv vilket straff som skulle vara lämpligt. Efter en lång stunds funderande föreslog hen att hen skulle få gå och lägga sig tidigare några kvällar.
    Poängen med att sätta sitt eget straff var att hen då måste fundera själv över vad som är rimligt.

    Vi hade ett långt samtal och för mig var det tydligt att hen förstod att hen gjort fel och att hen skämdes. Det är för mig det viktiga.
    Samtalet tog dessutom hela kvällen vilket gav den naturliga konsekvensen att hen inte kunde göra det som hem i vanliga fall ser framemot på kvällen.

  14. Malin skriver:

    Söndag förmiddag, varmt och soligt ute men jag ligger i sängen med fördragna gardiner och gråter efter ännu en bedrövlig insats som mamma. Min man har tagit med sig femåringen och tonåringen ut för att bada så att jag ska få vara ifred. Jag googlar ”jag är bara en arg och trött mamma” och får upp ett blogginlägg med rubriken ”Du kan vara en mindre arg förälder”. Läser och gråter ännu mer. Så mycket kloka ord på det och samma ställe. Bloggen heter ”Vardag och förundran” och är skriven av Ingrid Gavelin. https://ingegerdgavelin.wordpress.com/ Hon har även skrivit några böcker och jag har beställt hem ”Att möta sitt barn och sig själv – En bok om föräldraskap” och passade även på att köpa ”Mindfulness för föräldrar” son jag varit sugen på länge. Stor kram till dig Elaine, tack för att du delar med dig.

    • Malin skriver:

      Ingegärd Gavelin skulle det vara, damn you autocorrect 😉

    • M skriver:

      Hej.
      Du kanske redan läst ”fem gånger mer kärlek”? I den tas bla problemlösning upp, vilket kanske kan vara bra att göra, då gör ni tillsammans, M får vara med och tycka, tänka. Kolla om din kommun erbjuder komet

  15. Charlotte skriver:

    Barn testar gränser. Det är helt normalt. Ibland kan det räcka med att de är övertrötta eller hungriga eller vad som… ibland vill de ha uppmärksamhet. Särskilt tror jag det är vanligt i flerbarnsfamiljer. 🙂

    Jag tror på att prata med barnen. Ge dom kärlek. Lägg fokus på det som är bra och uppmuntra det! Lägg mindre fokus på det dåliga. Ibland kan man behöva ta snacket när stormen lagt sig. De är inte mottagliga för informationen där och då. Bättre vänta på ett bra tillfälle. Är det ett äldre barn och det dåliga beteendet fortsätter så kan man ge en konsekvens som står i relation till det som hänt, men jag tror inte på ren bestraffning. Skrika kan alla göra när man tappar tålamodet ibland.

    Det är stormigt i perioder med barn. Utveckligsperioder. Det är ett sundhetstecken och visar att barnet känner sig tryggt i familjen att de vågar testa gränser. Det är min syn på det i alla fall & var inte hård mot dig själv som förälder. Ingen är perfekt.

  16. M skriver:

    Recensera gärna böckerna när du läst de. Vilka var bra, vilka kan man hoppa att läsa? Kanske är det två liknande böcker så det räcker med att läsa en av dom.
    Jag har läst många böcker om barn och vill gärna ha fler tips. Mest gillar jag ”med känsla för barns självkänsla” och ”ditt kompetenta barn”.

    • Helen skriver:

      Väldigt intressant men jobbigt ämne – och framför allt såå svårt att komma till rätta med i praktiken, är min erfarenhet. Även om barnet blivit ångerfull och sagt förlåt har det i vårt fall ändå hänt igen, igen och återigen att han vräkt ur sig fula ord och uttryck och kallat mig saker. Och nya förlåt och tomma löften om ”aldrig mer”…. Jag använder aldrig sådana ord till någon och menar att jag därför kan förvänta mig att slippa höra det från mitt barn. – Som numera räknas till vuxen, men som fortfarande håller på likadant. Han är annars väldigt empatisk och har alltid varit – mot andra. Mina känslor är han däremot inte ett dugg rädd om. Förmodligen har det delvis med trygghet att göra: Mamma finns alltid kvar, är ändå alltid uppoffrande? Exvis har jag i princip lagt hela min fritid på att stötta i skolarbetet under alla år. Vilket tyvärr även inbegripit en hel del s k ”tjat” men framför allt en massa tid o arbete. Även då i motvind.
      Men även om det handlar om att ”han gör det mot mig bara för att han vågar”, eller för att jag finns nära, blir jag inte mindre ledsen för det. Över orden, men och så över att han till synes oprovocerat går in för att göra mig ledsen fastän han uppenbarligen kan välja att låta bli (jämför uppförande mot alla andra inkl pappan, dvs min sambo). Dessutom kritiserar mitt barn mig för att jag blir ledsen av hans angrepp. Jag har uppenbarligen inte hittat någon bra metod för att få bukt med detta på alla dessa år. Allt har varit uddlöst, utom bara för stunden. Jag är noga med att ösa kärlek över honom men att också visa gränserna (och känslorna! ) och har provat metoder som ”ska” funka men icke i vårt fall… Jag får även höra att jag är älskad mellan varven men känner mig mestadels maktlös och ledsen.

  17. Fundera vidare skriver:

    Barn får utbrott för att de inte vet vad de ska göra av känslorna. De behöver veta vad exakt som är fel. Livet är ingen lek, bättre att föräldrar tuktar barn än livet självt när barnen blir stora. Vi har för många barn i förvirrade vuxna kroppar i samhället. Hjälp barnen genom att ryta ifrån ibland. Annars får de ändå smaka på det senare i någon annan form. De man älskar tuktar man så de inte går ifrån Vägen. Be real.

  18. Jessica skriver:

    Tack för ett modigt inlägg! Jag är mamma till tre pojkar på 12, 8 och 4 år, och mellanpojken har bla ADHD med svårigheter med tex rastlöshet och känsloreglering. När vår äldsta son var bäbis så läste vi ”ditt kompetenta barn” med Jesper Juul. Sen har jag, på riktigt, inte behövt famla så mkt efter mitt föräldraskap. Jag känner mig helt trygg med hur jag vill vara som förälder och vad jag tror funkar bäst i längden för barnen. Jag tror således inte på belöning och bestraffning. Jag tror på att visa enormt mkt kärlek, att förvänta sig att barnet vill det bästa, att försöka förstå vad som händer när barnet blir argt/ledset – och försöka stanna där och bekräfta känslan. Jag tror samtidigt på att ställa krav och alltid förvänta mig ett schysst bemötande och trevligt språk. Jag skulle aldrig låta ett dåligt språkbruk passera, utan skulle direkt markera. Inte genom att bestraffa utan bara tydliggöra att vi INTE pratar så i vår familj. På samma sätt skulle jag alltid utgår från att syskonen är schyssta med varandra. Vårt trick för det har också varit att inte gå in och lösa små konflikter utan låta dem lösa det själva – det är faktiskt smidigare att inte retas då. Jag uppmärksammar också att de är helt fantastiska och väldigt fina syskon – självuppfyllande profetia. 🙂 Det funkar för oss, och även om jag också ”tappar det” som förälder och få tappar tålamodet ibland osv, så har vi ändå en linje att gå på och där vi känner oss trygga. Ta hand om varandra! Trebarnsmamma/funkismamma

    • Johanna skriver:

      Hej Jessica. Vad skönt att läsa din kommentar. Tack för den! Precis som du läste jag Jesper Juul, och Petra Kranz Lindgren och hittade mig själv i min föräldraroll. Skriver under på allt du skriver ovan, då jag känner igen det till 100% i min familj. Rekommenderar alla att läsa Juul och Kranz Lindgren.

  19. Elin skriver:

    Hej, vi tog spelstopp under två veckor, vilket för en 10-åring är lååång tid! Första två dagarna lite försök att få tillbaka spelet, sen inte en enda kommentar om det resten av tiden. Resultatet? En kille som tidigare sprungit från matbordet, inte velat vara med i sociala sammanhang eller snabbt tröttnat på lekar blev nu krämig, pratig (pratar så in i!!!) och vill vara med överallt och många fula ord har minskat: D

    Så jag väljer att se det som vägledning och tydlighet i livskunskap, istället för förbud och att jag gör livet svårt för barnen (har tre grabbar, en med autism och en med cp). Livet har och kommer ju ge dem konsekvenser oavsett, hela livet i alla lägen, beroende på val vi gör, det får vi ju alla gilla läget i.
    Vi har pratat och lyft effekterna av spelstoppet mycket, och barnens insikter om sitt agerande blir då tydligt för dem. Bra för oss alla. Men visst tvivlar man om mycket i det lilla heeela tiden.
    Kram.

  20. Rebecca skriver:

    Jag jobbar och utbildar inom LAB och vill säga att det är stor skillnad på straff och konsekvens. Det ligger oss nära att vilja ta till dessa medel för att visa barnen att de gjort fel. Saken är bara den att det enda de lär sig av att bli fråntagna något de gillar är just att det är det som händer om de gör något de inte får. Syftet med detta medel är bra, men inte tillvägagångssättet. Prata med barnet om vad som hände, i detta fallet hur du kände och hjälp honom sedan med råd om vad han kan säga eller göra i liknande situation nästa gång. Beroende på ålder och förmågor får man göra detta på lite olika sätt men det skapar en mer tydlighet för barnet kring vad exakt det var hen gjorde som inte var rätt, hur det fick nån annan att må och hur man kan göra istället. Barn testar ju sig fram med de medel de har och det är föräldrar likt dig och mig som vill våra barn väl som hjälper dem att hitta fler medel och verktyg på sin väg. Det verkar som att fler av dina läsare borde skaffa sig kunskap inom det lågaffektiva så gör oss alla en liten tjänst och dela med dig av tankar kring det du läser under tiden. Straff- och belöning tillhör det förgångna. Idag vet vi bättre även om gammelhjärnan gärna drar oss till det tänker fortfarande. Finns psykologiska förklaringar till det såklart.

  21. Sofia skriver:

    Jag känner så igen mig ibland när jag läser om det du beskriver. Jag försöker också plöja böcker och leta i blindo efter svar och bra tips på hur jag ska få slut på svordomar och taskiga svar från min son. Jag vill tipsa om en bok som heter fem gånger mer kärlek. Tack för du delar med dig.

  22. Fanny skriver:

    Jag tänkte ge ett litet tips utifrån ett barnaperspektiv. Lite såsom du brukar göra med dina erfarenheter. (Du är så bra!)

    Vad du än gör som förälder så kommer du att bli anklagad för det där som du inte gjorde eller som du gjorde helt fel, trots att du trodde att det var det absolut bästa utifrån vad du visste då. Fel kommer det bli, så se till att dessa fel är grundade i kärlek. Var där för dina barn oavsett vad, med dina känslostormar eller din logik. För så länge du finns där för dina barn, så har du gjort allt du kan. De kommer att uppleva barndomen helt olika och klaga på olika & ibland samma saker. Det hjälper om du är öppen för diskussion i framtiden. Men barn ser. Barn vet. Så länge du finns där med alla dina goda & dåliga egenskaper så kommer de att veta att det går att lita på dig. Vad de än gjorde så fanns du där, arg eller glad. Men du fanns där.

    Troligen kommer barnen att klaga på mer triviala saker om de haft en riktigt bra uppväxt hemma, men har de haft det tufft tidigt i livet så blir det lättare att känna tacksamhet över de bra delarna. Så tänk att ju mer klagomål du får, desto mer har du troligen gjort rätt. Innerst inne vet de att du älskar dem, och därför vågar de klaga.
    Om de aldrig säger emot dig, då bör du vara mer orolig. Så njut av att de fel du gör troligen inte ens är de som du tror att du gör, för du gör det bästa du kan. Det vet dina barn, och det kommer de bära med sig resten av livet.

    Den förälder som fått utstå den värsta delen av mig, det är hon som gjort MASSOR med misstag men aldrig lämnat mig. Jag har i alla fall lärt mig vem jag vill vara som förälder.

    Lycka till!!

Lämna en kommentar