Själslig växtvärk och en snurrande känslokompass


Elin kom över när vi hade lagt barnen och vi satt och terapisnackade på terassen. I brist på egna bilder så lånar jag Elins. Jag vill inte gärna ha mobilen när när vi har besök eller är med varandra.

Vi pratade om själslig växtvärk som oftast kommer när man blir äldre. När man inser att det man tyckte om från typ 23 till 33 inte längre faller en i smaken. Det är faktiskt ganska läskigt når man plötsligt inser att man inte gillar det gamla men också inte riktigt vet vad man gillar nu. ”Vem tusan är jag?” Känslokompassen snurrar och man är lite rädd.

Jag hade det så för många år sedan och insåg att jag aldrig mer ska ha tjejmiddagar igen bara för att tjugoåriga Elaine hade det.

Jag insåg att jag ville leva med Gustav resten av mitt liv men ville att vi skulle ha en annan relation då 27-åriga Elaine hade blivit 34 med en snurrande känslokompass. Den gav mig tillslut en riktning som jag kommunicerade och Gustav hakade på. Phu!

Jag gillar inte att dricka alkohol när barnen är med och har kommit fram till att vill man ha det hos oss så får man köpa med själv. Jag bjuder på annat gott som en fransk potatissallad. Jag berättar det utan att känna mig skyldig som jag gjorde förr. Vännerna tar det bra.

Det finns mycket som jag gillade förut som jag inte uppskattar längre. Det finns sätt som inte berörde mig förr som gör mig sårad idag. Jag har förändrats och i takt att jag inser det berättar jag också det för min omgivning. Gör det du med. Kompromissa inte din själ, din växtvärk din pusselbit. Kapa inte dig själv för att passa in i en relation oavsett om det är vänskap eller kärlek. Berätta vem du är och vad du behöver. Kanske passar ni ihop framåt, kanske inte. Allt är ok.

Det finns så mycket att säga detta att jag tänker att jag inte bloggar ut allt här. Men jag tänker bara att man inte ska vara rädd för själslig växtvärk. Det är läskigare att för alltid stanna i utvecklingen. Forever young kanske är en fin låt, men vem fan vill vara 23 i skallen resten av sitt liv?

Inte jag i alla fall. Det var väl därför jag fick panik av en tjejmiddag som var en resa tillbaka till 90-talet. Jag vill leva nu.

Bloggvännerna har ordet

9 svar till “Själslig växtvärk och en snurrande känslokompass”


  1. Sandra skriver:

    Du är ett geni på att sätta ord på känslor. När jag läste ditt inlägg nu så kände jag bara, exakt så känner jag med! Jag har tappat många vänner på vägen, varit ledsen över det och många gånger känt att det kanske är något fel på mig, är jag tråkig? Nej jag är bara inte 20 år längre, och vill fasen inte vara det heller.

  2. Maria skriver:

    Blev tillsammans med min man när vi var 16 år. Tre underbara pojkar, 27 år tillsammans.. Tyvärr har vi på något sätt tappat varandra på vägen. Kommunikationen, det är det jag önskar skulle fungera.. Jag vill prata känslor, drömmar.. Jag vill teama.. Tyvärr har vi separerat, och jag känner mig vilsen och har inte riktigt landat i allt. Det du beskriver, det är mitt i prick.

  3. Tilda skriver:

    Mycket igenkänning på detta! (36 år)
    Det är så givande att följa din blogg, för du tar upp så mycket bra saker 🙌

  4. Malin skriver:

    Känner verkligen igen mig. Tänker på mina två bästa vänner för några år sedan som numera ”bara” är bekanta, vi ses och hörs sällan. Vi som skulle bli gamla tillsammans och härja loss på nåt äldreboende. Men det som skilde oss åt i personligheter och värderingar, och som kanske under en period gjorde att vi kompletterade varandra, blev till slut det som drev oss isär. Det jag skrattade åt och hade överseende med när vi var som närmast blev till slut något som skavde i själen. Till slut gick det inte längre.
    Tack Elaine för att du har börjat blogga igen, du är en sån otrolig inspiration.

  5. Maria skriver:

    Detta blogginlägg fick mina axlar att lätta. Jag har under flera år kämpat med att fler vill ägna sin tid med mig än vad jag vill vara med dom. Jag har brottats med dåligt samvete, känt mig petig och känslig. Jag har många gånger undrat varför ”allt” ska stämma för mig och varför jag inte kan se mellan fingrarna och vara en skön person som skiter i lite knepiga åsikter och taskig attityd. Varför jag inte kan lyssna på andras gnäll på gemensamma bekanta och fel på andras karlar. Varför jag nuförtiden inte säger ja till människor som bjuder in sig till mig. Numera omger jag mig med människor jag älskar och mina barn men drar runt på ett ständigt dåligt samvete över att jag inte har mina stora middagar och fester med massor av människor som vill vara min vän mer än vad jag vill vara deras.

  6. Linda skriver:

    Jag har aldrig förstått när människor i åldern 45+ utbrister ”jag känner mig inte en dag äldre en 25!” kanske syftar de på energin och inte på tankesättet? För vem fan vill vara 25 i tankesättet??? Hjärnan är ju inte ens klar då. Jag har svårt att relatera till det och kanske överdriver jag, men jag är 29 år och bara väntar på att bli äldre. För mig har åren mellan 20-30 varit som en andra pubertet (vedervärdigt) och jag hoppas att när jag fyller 45 känner mig som 45, att jag vågar landa i det att jag varken behöver se ut som eller bete mig som om jag är 20 år yngre. Det är bara pinsamt.

  7. Jejeje skriver:

    Under några års tid fick jag för mig att jag saknar att gå ut på klubb och försökte gå ut ett par gånger och varje gång blev jag så besviken och vände I princip I dörren, tanken/känslan på det roliga klubbandet från tidiga 20-årsåldern går inte längre att få till. Jag får fortfarande känslan av att jag skulle vilja gå och dansa på en bra klubb men påminner mig själv att det inte längre är så kul som jag tror och njuter av roliga gamla klubbminnen istället. Numera är mitt livs-meme: your’e still a Rockstar, I whisper to myself when I take my multivitamin and go to bed at 21:00.

  8. Linnea skriver:

    Gick på min sista tjejmiddag oktober 2019. Insåg då, som 33 åring man är, att det var sista gången jag går på tjejmiddag och det var sista gången jag ville umgås med dem tjejer som var där. Sagt och gjort, det kändes så skönt att vara ärlig mot sig själv.

  9. Katarina skriver:

    Jag var ute i skogen, vid en stuga som vår förening äger. Där badade min man och jag efter en andaktig skogspromenad där vi (eller mest jag) insöp alla dofter från skvattram, solvarma tallbarr och andra underbart doftande växter. Inne i stugan efter promenaden träffade vi på två unga män. De berättade att de bodde i Västerås och jag sade att det hade vi också gjort tidigare, för många år sedan. Då frågar plötsligt en av killarna: ”Vad tycker du är bäst? Att bo här i trakten eller att bo i Västerås?”
    Det var då jag insåg hur mycket jag hade förändrats. För femton år sedan ville jag bo i staden, besöka pubar, umgås på gymmet, eller gå på krogen och dansa på helgerna. Den Kattis finns det inte mycket kvar av. Jag kan plocka fram henne någon gång ibland, men mest för att få andra att må bra. Själv går jag mycket hellre i skogen och känner doften av skvattram. Det är mitt nya jag.
    Jag svarade killen: ”Det fanns en tid då Västerås var något jag skulle flytta tillbaka till när våra barn växte upp men idag skulle jag inte byta bort det mot det här”. Jag avslutade med: ”Allt har sin tid, det kommer du att förstå en dag”
    Och tänk! Det kändes så bra och så tryggt att säga de orden, även om inte killen förstod innebörden av dem. En dag kommer han att förstå. Min växtvärk har avtagit och min snurrande själsliga kompass har slutat snurra. ❤️

Lämna en kommentar