Världens sämsta mamma


Hej från ett ödsligt café i Liljeholmen. Basketen gick svinbra för Matheo dock var det inte så mycket basket som vi önskade men Matheo var glad och det känns som en succé! Jag kan lämna mina 20-åriga basketerfarenheter åt sidan och andas ut. Utvecklingen går framåt, det är bättre nu än förr. Meeeeen så hade Matheo och jag värsta bråket på kvällen som vi förvisso har löst nu men jag känner mig som jordens värsta mamma.

Folk verkar bara prata med sina barn och säga saker som bygger självkänsla, självförtroende och en massa buddistiska mantran. Det känns fan som att det kommer rökelser och ljus när föräldrar pratar med sina barn. Det händer mycket sällan men jag skriker fan när jag är arg och jag vet att det är fel, men det är så det blir.

”DUUUUUUU ÄÄÄÄÄÄÄÄÄR SÅÅÅÅÅÅÅÅ BOOOOOOORTSKÄMD!”

Det skrek jag igår när min pre teenare hade attityd på saker jag hade bugat för när jag var liten men barn vet ju inget annat än den verklighet de lever i. Matheo hatar när jag säger så. Han drämde till mig i all sin ilska – något han aldrig gjort. Jag blev chockad och jag sprang därifrån och morrade tyst ”jävla unge” som han inte hörde – trodde jag. Men han skrek ”jävla mamma” och grät medan jag vände om i trappan, sprang upp skamsen, förtvivlad att han hört och sa förlåt ”jag trodde inte att du hörde” SOM att det skulle få honom att må bättre.

(Jag måste bara berätta hur läskigt det är att berätta detta för er, men kanske sänker vissa mammor ner sina axlar och inser att de inte är monster? Jag hoppas det.)

Jag skämdes för det jag sagt och var arg för att han varit fysisk på samma gång. Men jag fick tänka att han har en åttaåringa hjärna och min hjärna kanske inte är helt fulländad heller men jag är den vuxna här. Jag lyckades slå över till pedagogisk och förklarande och han lyssnade och var så ledsen över att han drämde till mig över armen. Sen kramades vi länge länge, nästan lite ärrade av det där bråket. Jag tror jag skrek så att fönstren skakade efter han hade drämt till mig. Jag blev så chockad, de är inte likt honom samtidigt som det händer massor i barns hjärnor nu. Jag tänkte både att jag måste kompensera med en massa terapitimmar när Matheo bli vuxen och bara invänta grannarnas orosanmälan på mig.

– Den förtjänar jag, tänkte jag. Man skriker fan inte på barn. Man pratar med dom.”

Men hur pratar man med dom när de gör en vansinnig? Jag vet barn vars föräldrar aldrig har skrikit på dem. Som mina kusiner Joel och Emil – de skämdes innan man sa till dem så man behövde aldrig säga till, bara krama och lugnt säga ”gör inte om det där”. Varför kan det inte vara samma sak med Matheo? Eller med mig, det är väl jag som är problemet här?

I ett svagt ögonblick funderade jag på att börja ta lugnande för att aldrig nå den där toppen av ilska då jag skriker. Men så tänkte jag om och inser att jag återigen måste ge mig själv förutsättningar för att vara en bra mamma.

Meditera

Träna

Äta bra – socker gör mig på riktigt på dåligt humör bara 30 min efter intag.

Mobilparkera

Socialisera lite mindre så jag hinner med jobb och inte är stressad över jobb när barnen kommer hem.

Matheo och jag är på en bra plats nu men fan. Jag vill inte skrika på honom igen. Skriker ni på era barn? Har jag ärrat honom för livet? Kommer han hata mig när han är vuxen?

Så går tankarna efter årets bråk med min älskade förstfödda❤️ Jag sa förlåt hela kvällen, morgonen och berättade hur mycket jag älskade honom.

”Det är ok mamma det var inte så farligt.”

”Jo det är farligt. Eller inte farligt, men verkligen inte bra att kalla dig det jag gjorde. Du är underbar, snäll, rolig, omtänksam, en bra storebror” och listan fortsatte och det var så läkande att se Matheo med ett stort leende på läpparna.

Folk berättar inte att de gormar på sina barn så man känner sig ju jävligt ensam och knäpp när man gör det. Jag vill inte normalisera gormande. Men jag vill berätta att jag känner mig som en hemsk mamma och undrar hur ni som skriker när ni är arga lärde er att sluta? Alla knep mottages tacksamt.❤️

Bloggvännerna har ordet

81 svar till “Världens sämsta mamma”


  1. Tina skriver:

    Jag har absolut höjt rösten till mina barn och känt precis som du. Försöker numera tillämpa lågaffektivtbemötande och det går ofta bra.

    • Martina skriver:

      Jag hade en period, well..ett par-tre år sådär när jag skrek mycket på mina barn. Jag var ensamstående och i efterhand förstår jag att det många gånger handlade om en kombination av att vara helt slut och känna sig maktlös. Men också att inte ha någon att bolla med riktigt, heller ingen annan vuxen som såg eller hörde. Det blev en ond spiral.
      Nu är jag omgift med en jättefin man. Att ha någon att prata med och luta sig emot har hjälpt mig.
      Jag tror det handlar om i grunden om att livet i övrigt behöver funka. Någon annan skrev om lågaffektivt bemötande. Det har också hjälpt mig JÄTTEMYCKET. Har barn med adhd och det lågaffektiva är en sådan nyckel. Känns som att jag går in lite i en roll och kan lägga mina egna känslor åt sidan, funkar såklart inte alltid men oftast 🙂

      • Erika skriver:

        Så här tänker jag: Vi är bara människor. Det känns aldrig bra att bråka med sitt barn men att tappa det som du beskriver lär också barnen att det finns gränser i umgänge med andra. Det är en erfarenhet av socialt samspel. Vi föräldrar har också känslor. Huvudsaken att man blir sams och Kan prata efteråt om vad som hände.

    • Anna Zander skriver:

      Jag brukar berätta om en morgon när jag inte var mitt bästa jag. Min dotter säger (efter lång tid av tragglande med morgonbestyr och mig på dåligt humör) om påklädning eller dylikt: ”jag orkar inte” varpå jag skriker: ”vem fan orkar, det är bara att bita ihop”. Blicken jag fick av dottern tolkade jag som ”nu har hon tappat det”. Hon klädde på sig eller vad det nu var som var kvar innan vi skulle gå men det var såklart inte rätt väg.

      Hon berättade också på förskolan att ”mamma skrek på mig” när vi kom dit. Hade också tänkt berätta men hon hann före. Det enda positiva i det här var att det blev något udda att berätta om och inte något vanligt förekommande.

  2. Maria skriver:

    Jag fick utbrott idag på min dotter som är 9 år. Hon skulle ta en skål med fil och musli och går ut i köket på landet och ropar vart finns skålar. Det vet du sa jag som precis tagit en paus i soffan. Och när hon inte gav sig så blev jag rolig och drog ner en skål och skrek men vi sa båda förlåt sen och kramades. Ibland tappar man det och det är Ok även om det inte känns så då. 💕

    • Maria skriver:

      Tokig skulle det stå 🥰inte rolig!

      • Maria skriver:

        Jag har tvillingar på 7 år. De håller på att driva mig till vansinne! Man bränner till ibland och säger saker man inte är nöjd men de vet att jag älskar dom 😊

      • Anna skriver:

        Hej! Tänker att det finns flera som blivit arga på barnen o skrikit. Hänt mig flera gånger och jag mår inte alls bra MEN som andra skrivit. Jag tror det handlar om hur man gör efter. Att be om förlåt och berätta vad som gjorde en arg och förklara och även att man/jag inte alls vill bli så arg. Och prata med barnen.

        Att visa känslor både ex glädje, när man är ledsen o arg tror inte jag är farligt. Bara man pratar med barnen. Likadant som att låta barnen få visa sina känslor och sedan prata med dem om det.

        Sedan kan jag också se mönster att när jag blir riktigt arg så har det med att jag är för trött och oftast är ensam just då med allt ansvar o då orkar jag inte. Så för att förebygga sänker jag ribban både med mat o hittar på enkla saker m barnen när tröttheten sätter in.

      • Lina skriver:

        Tack Elaine för att du skriver om detta! Jag tänker att så länge vi reflekterar över det som hänt, försöker utvecklas o göra bättre nästa gång, försonas o be om förlåt så är det ok att göra misstag. Det läskiga är om vi hamnar i dåliga vanor o skrika på våra barn utan att reflektera över det som hänt.,,
        Sen är det verkligen problematiskt för precis som du skriver har mina barn det också så hemskt bra o de är verkligen bortskämda på både kärlek, upplevelser, god mat o allt materiellt de behöver o mer därtill. Men de har heller inte upplevt nåt annat heller. Funderar ofta på hur man kan hjälpa sina barn o få andra perspektiv på livet o hur andra har det.

    • Jojo skriver:

      Jag var ett barn som man bara behövde säga till, vet inte om det alltid är bra det heller. Jag var så rädd för att göra fel och därför reagerade jag direkt om någon sa till mig….gissa hur det fungerat resten av livet.
      Mina egna barn kan få utbrott så rutorna skakar och jag skriker tillbaka….. Klart jag blir ledsen när vi blir arga på varandra, men jag vet iaf att de vågar säga vad de tycker till mig som förälder och inte bara gör som jag vill för att de är rädda.

  3. Isa skriver:

    Min erfarenhet är att allt handlar om hur en hanterar skrikandet efteråt. Att skrika tror jag händer de flesta föräldrar någon gång. Min egen erfarenhet är att man kan hantera det, bara en förstår varför.
    Min pappa var ofta den som skulle ”säga ifrån på skarpen” hemma under min uppväxt. Mamma var otroligt konflikträdd och sa bara ifrån och stängde diskussionen där. Fick aldrig någonsin höra varför hennes reaktion eller åsikt/tillsägelse var som den var. Min pappa skrek ofta utan att berätta vad det var jag/min syster gjort fel. Vissa skrik minns jag fortfarande och kan må dåligt över. Men det beror på att jag aldrig förstod vad jag hade gjort. Det blev bara att pappa var arg och skrek.

    Inget direkt tips på hur en ska sluta. Men om det sker igen, fortsätt berätta varför det blev som det blev. Man vill förstå vad som hände och varför reaktionen blev så stark. ❤️

    • Maria skriver:

      Jag skriker varje dag i princip. Får alltid dåligt samvete senare. Jag är väldigt trött. Har ingen ork. Så mitt humör eskalerar fort. Det är jobbigt. Vill också kunna stänga av skriket och lära mig att samla mig innan utbrottet sker så jag kan vara lugn och samlad.

      • Hanna skriver:

        Fast jag tänker att det är viktigt att visa barn att alla typer av känslor är ok. Sedan kanske det inte är så lyckat att häva ur sig öknamn eller sårande ord men då får man ju en chans att visa att även vuxna kan göra fel och be om ursäkt. Jag tror inte på att bara prata yoga-språk med och bygga sitt barn. Resultatet blir ett egocentrisk barn med uppblåst självbild som inte fungerar i verkligheten. Klasskompisar och framtida kollegor kommer ju att bete sig på alla möjliga vis -då måste man ju vara rustad att hantera det.

        • Amalia skriver:

          Jag skriker när de inte lyssnat 220 ggr på att jag sätter gränser, herregud hade det varit en kompis till mig hade jag klippt kontakten direkt. Helvete va höga krav vi har på oss som föräldrar, det måste vara okej att fucka ur, säga och göra fel osv, vi är bara människor. Blir något fel får man rätta till det i efterhand. Jag brukar prata med min 8åring om att jag tycker att det är svårt att vara förälder och hon säger ”jag vet att du tycker det, men det går bra”. Ja, det gör det. Jag, precis som ni, gör det bästa vi kan under de förutsättningar vi har. Det är så mycket hat i hur vi ser ut och vilka vi ska vara och hur vi gör. CHILL. Vi är grymma föräldrar.

    • Linda skriver:

      Hej,
      Jag känner igen mig så i ditt inlägg Elaine. Jag har självklart också skrikit och blivit vansinnigt arg på mina barn vid tillfällen. Men fått så otroligt dåligt samvete efteråt och har också pratat med barnen och bett om ursäkt. De gånger jag blivit väldigt arg nu när de är äldre (tonåringar) har just varit när jag märkt att de beter sig bortskämt, då brinner det för mig. Det sätter igång något hos mig, jag hade inte i närheten den ekonomiska förutsättning som mina barn har vuxit upp med och när de inte förstår hur bra de har det så blir jag arg. Fel av mig jag vet, men man är inte mer än människa ibland!

      De vet att de är högt älskade, de viktigaste vi har och som tur är bråkar vi väldigt sällan❤️

  4. Sabina skriver:

    Hur kan du ha NOLL kommentarer på detta?! Fy fan vad taskigt att läsa och inte säga nåt! JAG skäller iaf på mina barn. För ett par veckor sen väste jag ”jävla ungar” åt dem efter att de burit sig gräsligt åt i en affär och sen toppade det med att springa rakt ut på parkeringen och nästan bli påkörda. Jag både grät och ville döda dem så smått. Min stora skrek ”jävelmamma” tillbaka. Jag spände fast den lilla och gick över till min sida av bilen. När jag öppnade dörren ropade han ”Förlåt mamma!” och jag sa att det är jag som ska be om ursäkt. ”Nej mamma, du var ingen jävelmamma men vi var faktiskt jävla ungar idag” och då blev jag ju helt knäckt och förklarade att det inte är ok att gå och handla med trötta och hungriga barn när man är trött och hungrig själv också – de vuxna är de som ska ha koll på sånt. ”Äh, vi älskar varandra, man gör dumma grejer ibland, det måste man få göra!”
    Det är DÄR det pedagogiska behövs. I hanteringen efteråt, kortslutning måste man få ibland. Men de där kortslutningarna är det ju aldrig nån som bloggar om trots att jag som lärare ser att de förekommer OFTA.
    TACK för att du så modigt delar med dig! Det är många som läser här som suckar tacksamt men som inte vågar erkänna att de också gapar ibland…

    • Anna Zander skriver:

      Jag läste nyligen något relaterat till att handla med hungriga barn. Det var typ att om en situation uppkommer så kan en inte överlämna till barnen att lösa det. Vi föräldrar/de vuxna måste komma med lösningen. Så som du skriver så är det inte barnens fel om de beter sig illa om de inte har chans till annat. Men även vi vuxna kan göra fel ibland. Fint att du vände så fort och insåg det.

  5. Carina K Sager skriver:

    Jag blir sååå trött på att ni (inte bara du) kallar era sju-åttaåringar för tweenie och preteens (det är MÅNGA år kvar) det är ju bara ett bråk?! Det händer! Kryp inte på knäna och be om ursäkt! En gång räcker. Alla kan bli förbannade och tanklösa både barn och föräldrar. Men jag tror inte att man vinner på att krypa och förminska sig för sina barn, vi är ju förebilder så därför är det ju viktigt att man ber om ursäkt och förklarar varför det blev som det blev men inte mer än så. Jag tror att barnen kan bli lite osäkra om vi överanalyserar💕Själv var jag 16 år när jag fick min son (1974) och jag visste inte så mycket utan gick mest på instinktivt och det fungerade bra. Jag tror man är den bästa mamman för sitt/sina barn💕

    • Veronica skriver:

      Fast nu finns det ju en fas i alla barns liv som kallas förpubertet och som just utspelar sig när barnen är i denna ålder…. Därav att man i vissa lägen benämner barnen med ex tweenies eller mini teenies.

  6. Johanna skriver:

    Jag tror att det är mer sunt att visa känslor inför sina barn, än att inte göra det. Men sen är det ju aldrig bra att skrika, även om jag är övertygad att de flesta föräldrar ”tappar det” ibland. Det viktiga då är väl att en kan be om ursäkt och förklara att en blev arg, men att det inte ursäktar skrikandet. Jag har vänner och bekanta som knappt säger till sina barn, allt är duttidutt och pjosk, det tror jag gör barnen sämre utrustade för livet faktiskt. Tycker det låter som att ni hanterade ert gräl bra efteråt! <3

  7. Eva skriver:

    Att skälla nån gång på sina ungar är inget om man reder ut det. Det kom jag fram till efter att fått en granne som gormade flera gånger om dagen på sina. Skönt tyckte jag då jag kom ifrån en miljö då man inte vågade fisa på fel ställe förrän då var det socanmälan. Kram

  8. Johanna skriver:

    Åh jag förstår precis hur du känner dig och har gjort exakt samma sak. Nästan skönt att du som retoriker (som borde ha bästa argumenten vid bråk) också kan tappa det helt. Jag tror det viktigaste är det du gjorde efteråt, att ni sade förlåt och pratade om det. Så har jag också gjort och skammen blir inte mindre men tänker det är ett klokare alternativ än att bråka på det viset och sen aldrig tala om saken. Jag funderar ofta på om inte min inre ilska kommer från saker i barndomen jag aldrig fått skrika av mig. Eller hade jag skällt på mina barn ändå bara av ren utmattning när
    det är för mycket? Jag är säker på att du är världens bästa mamma och jag försöker verkligen vara det jag också. Tack för att du delade med dig. Väldigt modigt❤️❤️❤️

    • Frida skriver:

      Jag har en son som är född till att argumentera emot. Allt. Alltid.
      Han har dessutom mitt humör (hetsigt och högljutt).
      I våra konflikter försöker vi hela tiden överrösta varann tills enkronan ramlar ner hos mig att ”just fan, det är jag som ska föreställa vuxen”. Jag har skrikit på min son så många gånger att jag inte kan räkna. Det är ångest. Men även mycket känslor, omtanke och massa kärlek. Hade jag inte brytt mig eller velat ge min son de bästa förutsättningarna hade jag inte uttryckt oro, besvikelse eller ilska när han tappar tråden rejält. Att visa känslor är självklart inte samma sak som att vara högljudd men vi båda är det. Vi bråkar högljutt men vi ber alltid om förlåtelse, kramas och pratar ut ordentligt… Det känns pyton i stunden men det ska det väl göra. Det viktiga är att vara medveten om sina brister, att aktivt arbeta för att förbättra sig, kunna stå för sina brister och kunna be om förlåtelse. Ingen är perfekt, vara få barn att tro det och försöka leva upp till perfektion? ❤

  9. Karolina skriver:

    Jag har tappat det flera gånger, skrikit, format, stormar iväg och slagit i dörrar. Yepp hand upp på alla dom. Jättemoget, men ibland rinner det över. Och det måste också vara okej.
    Jag växte upp i ett hem där ingen någonsin skrek och det gav andra ärr. Tex blev jag upp i nästan vuxen ålder rädd så fort någon höjde rösten. Fick ångest så fort jag visade ilska själv.
    Alla är mänskliga och att tappa det och skrika är också mänskligt. Att muttra elakheter är också mänskligt. Och barn måste se det med och förstå att det är okej att tappa det ibland. Orken tar slut. Och det är okej.
    ❤️

    • Rose-Marie skriver:

      Känner igen mig helt i det du skriver, under min uppväxt var det sällan arga föräldrar så jag har haft det sjukt svårt att hantera konflikter och arga personer. Skäms så ini norden när jag tappat det och höjt rösten åt mina barn men ibland orkar man ju inte. Speciellt när den äldsta inte fattar att nej betyder nej, han lyssnar inte förrän man blir arg 🙄
      Tror som du att det är bättre att våga visa känslor, alla känslor, även de som inte ör så bekväma.

  10. Alva skriver:

    Min dotter då 6 spottade på mig i vredesmod. Då skrek jag på henne och direkt jag gjorde det visste jag att jag skulle må dåligt över det sen vilket jag också gjorde. Bad om ursäkt till henne sa att det ej är ok och spotta ej heller ok av mamma och skrika. Nu försöker jag med lågaffektivt bemötande alternativt gå in i ett annat rum och andas/ lyssna på musik tills man lugnat ner sig.

  11. Helena skriver:

    Vi är kommenderade till att jobba hemifrån både jag och mannen just nu. Båda sitter i möten många timmar om dagen. Samtidigt är våra barn förkylda och får därför inte vara på förskolan.
    Så där sitter vi och försöker jobba med en 3 åring och en 5 åring som är kraftigt understimulerade och mest bråkar eller tjoar och tjimmar bredvid oss när vi jobbar.
    Det blir ett och annat skrikande här nästan varje dag. Jag tänker att det är inte helt fel att våra barn får se att vi inte är ofelbara. Det viktiga är hur vi går vidare dvs ber om ursäkt, förklarar varför det blev som det blev och att vi gör vårt bästa.
    /mamman som känner sig som fågeln i Kalle Ankas jul just nu.

    • Tina skriver:

      Vabba?

      • Jennifer skriver:

        Självklart kan man det vissa dagar. Men inte i tre månader. Mitt jobb är det tex ingen som gör om jag inte gör det, så för allas skull är det bättre att försöka göra både och. Men det hade varit toppen att ha ett jobb jag hatade, vara permitterad eller veta att nån annan sopar upp efter mig och bara vara ledig i tre månader också. Resten av året och för både statens och min ekonomi är ju det inte toppen dock.

      • Helena skriver:

        Enstaka dagar visst.
        Nu i Coronatider hade det isf varit 4 dagar i veckan sedan starten av mars så det funkar varken ekonomiskt eller pga jobbet så båda har jobb som inte tas över av ngn annan

      • A. skriver:

        Hands up! Tre barns mamma, arbetar heltid, och ja ibland blir allt för mycket. Mina barn är väldigt rörliga, högljudda och tappar jag någonsin bort dom vet jag iallafall att jag alltid att höra vart dom är (skämtåsido)men jag tror att alla föräldrar tappar det ibland och säger saker och skriker på sina barn, vi är precis som dom bara människor som gör rätt och fel. Och jag kan säga att med 3 barn (8år ,6, 5år & 3 år) som nästan alltid skriker i munnen på varandra och slåss titt som tätt så är inte alltid jag en höjdar mamma som kan vara pedagogisk. Väldigt sällan helt ärligt, ännu värre när man är trött eller hungrig, huvudsaken är att man förklarar, ber om ursäkt och pratar med dom när allt har blivit lugnt igen.

    • Li skriver:

      Mina barn är stora nu och jag har precis som du blivit riktigt arg på dem när de var yngre. Barnen och jag pratar ibland om sånt som jag än idag har dåligt samvete för. Tror att det är bra. Och jättebra att säga förlåt och förklara varför. Man skäller oftast när man är trött. Man ska inte ge andra råd men jag måste bara få säga, ta tillvara tiden när barnen är små. Som jag saknar den tiden❤

      Och det där med basketträningen, vilken vettig tränare om han inte körde basket hela tiden. Har varit med om hemska saker i andra idrotter, för att tränaren vill ha proffs av alla i laget och börjar hårdträning vid 7 års ålder. Då om nån gång behövs kanske psykolog i vuxen ålder. 😉

    • Jennifer skriver:

      Gud, som jag känner igen mig. En 2,5-åring här och hon har fått gå 14 dagar sen första veckan i mars, med alla de dagar de skickat hem henne ”snorig” efter en timme. Sover kasst, ligger efter med jobbet och har dåligt samvete för att jag inte lekt med henne tillräckligt (började jobba 3 inatt för att hinna med henne lite innan min mötesstorm började, men tre timmar sömn + höggravid gör inte humöret/tålamodet bättre…). Försöker ändå lugna ner mig och inte gråta för mycket över att jag tappar det, utan förklara sen att det var dumt, hitta på nåt och kramas. Hon kan ju också bli arg så det är ju ok om man pratar efteråt tänker jag.

      • F skriver:

        Kära Jennifer,
        Så kan du ju inte ha det, gå upp klockan 3 för att jobba. Har du någon partner som kan avlasta? Kan du prata med din chef? Några vänner eller familj som lan hjälpa? Var rädd om dig själv innan du går in i väggen ❤

    • Jacky skriver:

      Vabba? Jag jobbar också hemifrån. När barnen varit sjuka har jag vabbat. Förutom någon timme här och där då jag vetat att de ändå sover middag eller liknande. Blir ju onekligen krig med två uttråkade barn om föräldrar ska jobba samtidigt som de är hemma sjuka…

      Tillägger att jag är långt ifrån perfekt och absolut höjt rösten X antal ggr. Har en 2 åring och en 5 åring. Jag ber alltid om förlåtelse och förklarar. Alltid. Men samvetet kan ju äta upp en ibland ändå.

  12. Jenny skriver:

    Tack för att du delar med dig. Bråk hör liksom till, och det blir skadligt först om man inte reparerar efteråt. Så länge man sätter ord på vad som hände och säger förlåt, så brukar det ordna sig. Men jag kan verkligen relatera till din känsla! Kram!

  13. Shukri skriver:

    Jag tycker att det kan vara nyttigt för barnen att se att ens förälder också kan göra fel, och att de sedan kan be om ursäkt för det. Det farliga med att vara den perfekta föräldern är att barn kan känna att deras upplevelser inte är legitima för mamma/pappa kan aldrig göra fel, och de blir okritiska till sin omgivning och klandrar sig själva. Det är nog nyttigt att veta att ibland tappar folk det och det är ok och om man gör det så ber man om ursäkt.

    Förstår dock din oro, väldigt naturligt att känna så. ❤️❤️

  14. Frida skriver:

    Tycker att du verkar vara en jättefin mamma! Men förstår vad du menar, har konstant dåligt samvete över tjat, gnat och ibland höjd röst och gap. Har en 5-åring som är helt fantastisk på så många sätt och också otroligt intensiv, bestämd och envis. Bra egenskaper det också men skapar väldigt många konflikter på samma gång. I hennes ögon är det nog jag som bråkar då jag inte låter henne styra och ställa över allt. Som andra också skrivit så tror även jag att det är hur man pratar efter en konflikt som är viktigt, att man förklarar varför man reagerar som man gör och att man kan be om ursäkt. Jag är också helt allergisk mot när det kommer slag eller blir hårdhänt, försöker lära henne att man ska använda sina ord även när man blir arg. Men även skrik och gap får användas framför att slå på någon om det hjälper att avreagera sig.

  15. Kattmamman skriver:

    Tack! Nu känner jag mig mer mänsklig!

    Min femåring gjorde mig arg idag! Hon vägrade lyssna och jag skällde och stampade hårt i golvet och gormade tillslut när jag tappade det! Min sambo bröt in och tog över och tröstade barnet som blivit ledsen! Jag lämnade rummet i 30 sekunder och kom sen tillbaka till barnet som sa ”man får inte göra så mot sitt barn”, jag höll med och bad om ursäkt! Hon ville vara kvar i pappas famn och inte komma till mig. Men efter en stund ville hon ändå vara med mig istället för pappa och nu sover hon bredvid mig…

  16. Sandra skriver:

    Jag har skrikit till mina barn flera gånger.. Mår precis som alla andra skit efteråt men vi pratar, säger förlåt. Jag och min sambo har gått en cps kurs där man får prata om att bemöta explosiva barn, mycket handlar om lågaffektivt bemötande, men det är fasen svårt! Blir tokig när 7 åring, sparkar, skriker och slåss, att då behålla lugnet är inte jättelätt- ibland lyckas jag och ibland inte. 💕

  17. Natalie skriver:

    Åh Elaine! Jag är heeelt övertygad om att detta händer de flesta föräldrar. Iaf de föräldrarna i min bekantskapskrets 😂 Här hemma hos oss är det min man som oftast är den som tappar humöret när vår snart 4-åring trotsar och provocerar. Alltid honom också eftersom det är där det tar fyr, haha. Vi är alla olika människor. Som reagerar olika på olika saker, som blir olika arga och är olika i sättet vi säger förlåt. Det är så livet ser ut! Och dina barn får lära sig att även du är mänsklig ❤

  18. Marre skriver:

    Jag skriker (tyvärr) rätt ofta på mina ungar. Inget jag är stolt över och är inte den mamma jag vill eller trodde jag skulle vara, av många anledningar. Tack och lov är de härliga, glada, kärleksfulla barn som också ofta får höra att de älskade och omtyckta av både oss föräldrar, mor- och farföräldrar och vänner. Jag hoppas att det väger över. Men självklart försöker jag bättra mig. Min utmattning gör det svårt ibland för mig att orka vara pedagogisk jämt.

  19. Anna skriver:

    Å så många gånger som jag känt mig som världens sämsta mamma! Hoppas bara att jag visar mera kärlek än ilska och att de vet att jag älskar dem mer än allt annat ❤️❤️❤️❤️

  20. Pernilla skriver:

    Jag har två småkillar, en som fyller 3 den här veckan, och en som fyller 2 i augusti. Jag skriker på dem emellanåt, framför allt när den äldre slår/puttar den yngre, och vi redan har sagt åt honom. Jag är också den där föräldern som tvingar våra barn att klappa snällt/kramas/hämta favoritleksak när de har varit dumma mot varandra, eller oss. Och så pratar vi om att en inte ska slåsd/puttas, och så är det bra. I en halvtimme med otur, tills nästa dag med tur. Och så börjar vi om igen… Skrik, ja, men mer prat. Så jämnar det ut sig i längden

  21. wigwag skriver:

    Fast alltså… Matheo hade attityd mot nåt som du tycker han borde blivit glad för…. Och du blev därför arg och börja skrika ”Jävla bortskämda unge”. Ungefär. Nej det var ju inte så bra gjort förstås. Visst kan man tappa det, som många skriver här, men få av den anledning som du uppger. Små barn, preteenare, bör helst inte kunna provocera sina mammor till den grad att de börjar svära och skrika högt åt barnet, bara genom att vara dryg, bortskämd eller otacksam. Nu strösslar jag salt i såren här men du har ju fått så mycket värmande ”igenkänning” att jag bara var tvungen. Ta till dig det där med lågaffektivt bemötande som många skriver om. Det faller sig väl inte naturligt för dig utan du får nog träna in beteendet på nåt sätt. Annars lär det bli jobbigt med tonårs-Matheo. Hur som helst. Lycka till!

  22. Rebecka skriver:

    Hej! Tack för en ärlig och tankegivande text. Jag är själv ganska arg av mig men försöker behärska mig framför barnen eftersom jag inte vill bli som min egna extremt arga och obehärskade pappa.
    Jag försöker att identifiera det som provocerar mig mest (för mig personligen är det elakt/hånfullt tonfall och okänslighet) och försöker avbryta diskussionen i tid när det inte går att komma länge även om saker blir ouppklarade ( för att sedan om det behövs återgå till ämnet vid ett annat tillfälle när energierna i rummet lugnat ned sig) . ”Argenergin” måste också få komma ut, jag försöker gå en snabb promenad innan jag flippar ut eller gå och slå på min mans sandsäck. I min familj har vi också ett bestämt rum/utrymme att använda när någon i familjen vill vara ifred och är arg/ledsen och behöver samla sig (används nog mest av mig om sanningen skall fram..). Sedan går det inte alltid ändå, men då tror jag att det du gjorde var helt rätt- prata igenom det efteråt när känslorna lugnat sig och att kunna säga förlåt- och att förklara varför det blev som det blev..

  23. Maria skriver:

    Jag tror att alla föräldrar ibland skriker på sina barn och att det precis som många andra skriver är viktigt hur man hanterar det efter man har skrikit. Ilska är ju en känsla som också måste få existera. Däremot tror jag att om man skriker ofta på sina barn att man behöver titta på varför man gör det. När mina barn var 3 och 6 år kändes det som att det ända jag gjorde var skrek och tjatade. Jag och min man gick då en ABC- kurs vilket var jättebra för oss. Fokus på kursen var att hitta andra sett att hantera konflikter och att förebygga skrik. Det blev mycket bättre efter det, inte för att barnen hade ändrat sig utan för att vi hade en annan inställning. Men det händer så klart fortfarande att jag skriker, mest när jag är hungrig, men ibland blir man så djävla arg och då får man be om ursäkt.

  24. Nora skriver:

    Välkommen till skrikklubben. Alla föräldrar skriker till sina barn, mer eller mindre. Jag har en 8-årig son som periodvis beter sig väldigt egocentriskt och får fruktansvärda utbrott. Idag i bilen blev han oerhört arg och betedde sig illa. Att i alla lägen jobba med lågaffektivt bemötande tror jag inte någon klarar av. Jag kokade av ilska och skrek tillbaka. Det rinner över tillslut! Efteråt pratar vi alltid och han (och jag) känner ofta ånger och ber om ursäkt. Vi jobbar med hans utbrott tillsammans med honom. Det är nyckeln som många redan skrivit! Det traumatiska är inte skrikandet, det skadliga är att inte visa känslor och att visa sig mänsklig och att inte prata om det som hänt. Det sätter spår!

  25. Sara skriver:

    Började nästan gråta av detta, vad jag behövde läsa detta inlägg nu! Tappar tålamodet allt för ofta med 2-åringen, och ångesten efteråt är öronbedövande, hur mycket jag än säger förlåt, förklarar och kramas.. man läser överallt tycker jag om hur viktigt det är att bemöta barn på deras nivå, pedagogiskt osv. Det ger mig så höga krav på mig själv, krav som jag inte kan uppnå och som jag sen mår skit över. I nästan alla fall jag tappar humöret är det ju pga att jag är trött/stressad/arg på nån annan. Förstår dig så himla väl, men låter som att du ändå löste det på ett bra sätt i efterhand!

  26. Anette skriver:

    Vi har alla dagar då tålamodet och energin inte finns.
    Själv hittar jag aldrig rätt ord när jag blir arg. Jag brukar skrika ”jag fixar inte detta” och gå där ifrån. Jag måste bryta för att andas och lugna ner mig. Det är det enda som funkar för mig. Sen kan jag gå tillbaka och prata om hur jag känner och förklara vad som gick fel.
    Om jag blir arg runt vuxna slutar det oftast med att jag börjat gråta istället för jag kan inte få ut några ord när jag är arg.

  27. Neo skriver:

    Hej, jag har också skrikit åt mina barn. Mer än en gång tyvärr.

    Det enda jag kan tillägga här är att jag alltid poängterar efteråt att även om jag blev arg så betyder det inte att du är dålig. Jag älskar dig inte mindre för att det blev så här. Och sen förklarar jag vad som låg bakom att jag blev arg. Och sällan är det en enskild händelse utan det råkar bli så att barnen utlöser droppen som gör att bägaren rinner över.
    Perfekta föräldrar finns inte. Tur är väl det, hur jobbigt skulle det vara att leva upp till som barn. 😘

  28. Maria skriver:

    Inget konstigt att du tappar humöret och höjer rösten till din son. I det här fallet är mer orden du sa förvånande. Jag trodde du var kommunikationsexpert.

    • Therese skriver:

      Vilken låg kommentar. Man är väl inte sin yrkesroll med barnen. Tråkigt kommentar från en vuxen (?) människa. Med vänlig hälsning, sjuksköterska på jobbet men inte med barnen

      • Maria skriver:

        Självklart är man inte i sin yrkesroll när man är med sina barn. Men reflektionen efteråt var ju enbart på tonläget och inte på ordvalet. Jag tror i det här fallet att orden sårar mer än tonen. ALLA föräldrar gör fel men man måste ta på sig ansvaret för felet för att minimera skuldkänsla hos barnet. Ackumulerad skuldkänsla ger sig uttryck i tidiga tonåren. När föräldrar beter sig illa mot sina barn kommer de inte tycka mindre om föräldrarna, de kommer tycka mindre om sig själva.

  29. Maja skriver:

    Jag skriker och tappar det på mina barn med jämna mellanrum, jag har inte lärt mig sluta heller. Ibland får jag jättedåligt samvete, och det är sunt! Då kan man göra något åt det. Och ibland accepterar jag det bara, okej nu blev det såhär hur kan vi göra det bästa av detta? Vi är bara människor vi mammor. Däremot ber jag alltid om ursäkt, pratar med barnet om att det jag inte gjorde var okej. Sen tycker jag det är okej att bli arg, vi är inga robotar, ibland gör barnen jättedumma saker. Det är okej att visa sina barn att man kan bli arg och osams och sen kan bli sams. Nästan alla barn med två arbetande föräldrar är bortskämda idag, och det är vi som gör det, så när vi blir arga för detta tror jag vi egentligen är arga på oss själva. Vi kan inte förvänta oss att barnen ska agera utifrån våra erfarenheter, de agerar efter sina egna.
    Du är modig som berättar!

  30. Therese skriver:

    Skönt att höra att man inte är ensam!! Skriker rätt ofta på mina barn tyvärr. Försöker alltid vara noga att prata med dem efterråt om varför osv och be om ursäkt om jag sakt något olämpligt, vilket tyvärr händer ibland.
    Önskar att jag var perfekt men jag är bara människa som ibland är trött & stressad & då är man inte alltid så prdagogisk. Försöker bättra mig såklart & ibland funkar det ibland inte… viktigt dock att man pratar efteråt tycker jag så de förstår varför man blivit arg!
    Med vänlig hälsning, bara en vsnlig operfekt mamma

  31. A skriver:

    Blir nästan tårögd av allas kommentarer. Jag har varit en skrikmorsa. Är det nu också men inte lika ofta. Jag får dåligt samvete när jag hotar. Ex borstar du inte tänderna får inte din kompisar kommer idag. Vill liksom kunna lösa det utan hot. Sen blir jag arg på dottern och säger varför ska jag behöva hota dig för du ska lyssna. Men det är ju inte hennes fel. Usch. Ingen bra morgon.

  32. Anna skriver:

    Jag skriker säger förlåt skriker igen dagen efter, kommer mitt barn inte lita på mig ?

  33. Anna skriver:

    Jag skriker och gormar rätt mycket här hemma. Dottern är likadan, maken och sonen har en lite lugnare läggning. Efter 15 år som förälder har jag slutat att ha dåligt samvete. Efter att ha växt upp i en dysfunktionell familj där jag alltid tvingats anpassa mig tänker jag att vi ska få vara fria att vara dom vi är hemma. Det gäller även mig. Så vi är lite explosiva i humöret med gott samvete nu. Både jag och dottern ber givetvis om ursäkt och förklarar oss efteråt. Jag har frågat ungarna (15 och 13 år) om de tycker sig ha farit illa av mitt humör men de bara säger: -släpp det där mamma. Jag tror att riktiga känslor är mindre farliga än återhållsamhet och att knyta handen i fickan. Jag är en bra mamma. Fantastisk när jag är som bäst, haltande ibland, men klart godkänd. Jag tycker inte att vi ska vara så rädda för känslor. För det är ju bara det det är!

  34. Theresa skriver:

    Jag vill självklart berätta att jag hör till budistmammorna. Men nä. Jag tappar det ibland. Vet du vad det fina med det är? Att jag visar att jag är mänsklig. Jag kan göra fel, jag får säga förlåt, vi får ha bra snack om vad som hände egentligen, varför vi reagerade osv. Hur blir det för ett barn som aldrig behövt reflektera över sina handlingar eller andras handlingar? Självklart finns det en gräns för när det är för mycket. Men som sagt det måste också finnas utrymme för föräldrar att inte vara perfekta jämt.

  35. Roger skriver:

    Nu kommenterar jag ditt inlägg på instagram angående den mörka mannen på tåget som satt ensam! Man kan få allt till rasism om man vill. Jag har varit tränare i en kampsport i västerort och alla elever är 2a generations invandrare, och rasismen mellan invandrare är mycket värre och ett större problem än den du så populistiskt skriver om och det vet du Elaine. När du skrev om det på twitter så fick du Viktor banke på dig direkt! Så länge vi inte vågar prata öppet om rasism utan bara antyder att svenskar är problemet så kommer vi aldrig att komma någonstans. Ha det fint i värmen.

  36. Sara skriver:

    Mår skit de gånger jag skriker på mina barn men tycker samtidigt det är viktigt att visa att det är okej att både känna och visa känslor och att både barn och vuxna kan bli arga och visa hur man gör sen (ber om ursäkt och pratar ut) så att vi lär barnen hur de ska göra när de själva skriker dumma saker till någon. Tänker också att det är skillnad på att skrika den störstandwlen av tiden tillsammans eller att ryta till någon gång då och då när man blir arg/ledsen/besviken.

  37. Martina Karlsson skriver:

    Jag kan va ett riktigt Mammamonster. Mina söner sönamonster… Vi har lärt oss att morgonhumöret inte är att leka med 😂
    Rätt stora ungar nu och de blev rediga pojkar utan några men efter mina raseriutbrott.
    Å nä skäms inte. Ibland blir man bara så redigt förbannad… Men efteråt är de precis som vanligt igen.
    Tar skada gör dom om dom aldrig lär sig hantera känslor, bli arga, ryta ifrån.
    Dalt leder inte till nåt bra… Tror inga barn som aldrig får se en arg mamma kommer klara sig bättre än mina.
    Har två mycket kloka empatiska fina pojkar på 24 och 17 år. Som båda kan bli förbannade, men reder upp problemen direkt och är sen glada trevliga. Vill Inte ha det på något annat sätt. Å jäklar vad folk ljuger om de inte betett sig som monster nån gång. Eller så beklagar jag…. Kan inte va hälsosamt

  38. Johanna skriver:

    Tack! Tack för att du skriver det jag själv känner. Tack för att du får en att inte känna sig som den enda som skriker när man är arg. När jag är arg skriker jag, svär och slår i dörrar. Jag visar känslor väldigt starkt. Är jag ledsen gråter jag extremt mycket men är också extremt glad när jag är det. Jag har en son på sju månader och är livrädd att jag ska säga något elakt åt honom när han blir äldre..

  39. Cassandra guzman davidsson skriver:

    Fina helt underbara du. Vilka vore vi som föräldrar / förebilder till våra barn om vi inte visade att vi, precis som majoriteten av människorna på jorden visade äkta, sårbara, impulsiva känslor?
    Vad vore vi för föräldrar och förebilder om vi förespråkar robot temperament. En falsk vision. Vi ska såklart inte gapa och skrika på våra barn som vana. Såklart ska vi anstränga oss, vara pedagogiska, lågaffektivt och lyhörda. Men. Vi gör fel som föräldrar med. Vilket jag är säker på händer för att alla barn nog mår väl av att se att vi vuxna också gör fel, de är inte ensamma. Små barn lär sig av att göra fel. Dom gör fel jämt. Tänk vad jobbigt för dom att vi, deras förebilder aldrig gör fel.

    Jag tycker det är bra att man har som mål att inte skrika på sina barn. Men det blir fel när en ska bli så rädd och ångestfylld av det så tankarna spårar ut.

    Ditt barn kommer inte behöva några terapitimmar för att du skrikit och sagt jävlar unge. Du blev arg, förbannad och visade det. Du sa inte att du ångrade att du födde ditt barn. Du sa inte att barnet skulle gå och dö. Du är en bra och fantastisk mamma och person. Även när du skriker 💕

  40. Ida skriver:

    Du är inte ensam.
    Jag har en dotter som (bara!) är snart 3 år och jag har skrikit åt henne, ibland eller oftast då hon skrikit på mig. Det är kanske de mest opedagogiska man kan göra att skrika tillbaka till ett litet barn som skriker men ibland funkar ingenting. Man känner sig så maktlös. Och efteråt har jag Världshistoriens största ångest. Hon är en smart liten tjej och pratar otroligt bra för sin ålder så ibland kan jag glömma bort hur liten hon faktiskt är. Jag tror dock att det är bra att barn får se att mammor också kan visa alla typer av känslor. Arg, ledsen och glad. Men ibland går all energi ur en och man glömmer allt som är logiskt. Som att inte skrika men det är det som kommer fram. De som aldrig höjer rösten eller skriker på sina barn nån gång vill jag träffa. Men jag vet inte om de gör de till bättre föräldrar. Så länge man kan förklara varför det blev som det blev och säga förlåt och försonas tror jag i långa loppet att barnen vet att vi älskar dem oavsett.

    Styrkekram till dig Elaine som vågar skriva öppet om detta. Nu stoppar vi all mom-Shaming en gång för alla!!

  41. Ingela skriver:

    Den förälder som inte är perfekt formar de finaste människorna, perfekt ger odrägliga människor. Hälsning från leg psykolog

  42. E skriver:

    Jag har gjort likadant och många andra. Det handlar nog mkt om hur man agerar efter ett bråk och utbrott.

  43. Livetmedjuni skriver:

    Jag tror även det är viktigt att vissa för barnen att även mammor och pappor kan få nog och inte alltid ha känslorna under kontroll (nu pratar jag om ”normala” känslor inte att det är okej att örfila ungarna någon gång då och då) och då FRAMFÖRALLT visa vikten av att inse det och säga förlåt och prata om varför det hände! Det är ju pedagogiskt om nåt att vissa att alla kan göra fel men i slutändan om man gör rätt för sig så kan det va okej ändå

  44. Jessan skriver:

    Ja, jösses vad jag har skrikit och varit irriterad på mina barn mellan varven. Här har det smällts i dörrar och stampats hårt i golvet, från både mig och mina telingar, nu tonåringar. Ibland rinner det över lite, ingen orkar vara pedagogisk jämt. Men… Mina barn vet att deras mamma är mänsklig, de vet att man inte alltid orkar, eller måste orka. De vet att det ligger kärlek bakom varje bråk. Vi har de bästa diskussionerna man kan tänka sig, vi har högt i tak och vi kan säga förlåt.

    Good enough!

  45. Stressad skriver:

    Jag lever med man och två barn, var ett gemensamt. Just nu är livet inte lätt och humöret är inte alltid där det ska vara, av många och samtidigt ingen anledning alls. Vi är väldigt känslouttryckande allihop, vilket inte alltid hjälper vid 4 och 7års trotsare. Vi pratar öppet med barnen om känslor både jag och min man, om hur viktigt det är att kunna äga sina känslor, dock att det är väldigt viktigt att kunna prata om just varför man känner som man gör just där och då. Klart att det brister för oss alla fyra då och då. Jag har inte alltid haft lätt med känslor genom livet och därför jag försöker ge mina barn lärdomen jag inte haft. Mår dåligt, som tidigare skrivit, varje gång som allt brister men där och då är det som att det är det ända som kommer fram.
    För mig har det viktigaste varit att ha stöd och förståelsen om att jag INTE är världens sämsta mamma för att jag tappar humöret, utan att det handlar om allt annat runt omkring ♥️

  46. Ensamstående skriver:

    Det här med skrikande går i perioder hemma hos oss. Jag är ensam med min femåring som är som en spegel av mig. Är hon inne i en trotsig period så kan jag tydligt se att den föregåtts av en period när jag varit trött och irriterad, tyvärr. Ibland orkar jag vända utvecklingen, ibland ”åker jag bara med” och hamnar på en barnsligt låg nivå. För mig handlar det om brist på ork och tid. Jag får inte ihop tillvaron alla gånger som ensam på heltid utan någon som helst avlastning och dessutom med en fysisk sjukdom som inte är alltför allvarlig men gör mig väldigt stresskänslig. När vi några gånger om året besöker släkten och jag äntligen får ”dela föräldraskapet”med någon annan blir jag en helt annan mamma, harmonisk och lättsam. Det är en sorg för mig. Önskar att min dotter inte skulle drabbas av att jag är själv. Men, ofta har vi det också alldeles fantastiskt, det kunde varit värre. 🙂

  47. Cecilia skriver:

    Jag har problem med trauma hos mitt inre barn, 8-åriga Cecilia. Det jag hade behövt då var en vuxen som såg, hörde kramade och älskade mig. Oavsett vad som än hänt, vare sig mamma hade skrikit på mig eller annat, så hade jag bara behövt det där. Det är allt. Du är en fantastisk mamma och människa ❤️

  48. Sönderstressad skriver:

    Tack, tack, tack! 🙏🏻 Var precis vad jag behövde läsa just nu. Skönt att inte vara ensam om att tappa det…skäms så oerhört ändå men lättad över att de flesta gör samma fel ibland.

  49. Maddo skriver:

    Kvällskonversation för ett tag sedan med åttaåringen:

    – Mamma, när du blir arg. Då skriker du.
    – Ja…. (hur förklarar man liksom? Många tankar flög i huvudet)
    – Det är skönt, då vet man att du är arg.

    Det kanske inte är så farligt? Givetvis är prata att föredra men ibland räcker inte orden. Jag är inte stolt när jag skriker men hur lär vi barnen att det är okej att känna, okej att göra fel?

    Såg nåt inlägg på Facebook där man skulle ställa frågor till sina barn. En fråga var:

    Vad säger alltid mamma till dig?
    Åttaåringens svar: ”Jag älskar dig men inte allt du gör.”
    Jag försöker säga (skrika) det till dem när jag blir skrik-arg.

    Det gäller att hitta en bra lösning i det egna hemmet tänker jag?

  50. fanny s skriver:

    Så gott det går så försöker jag såklart att inte skrika – men är jag trött, sliten och skör så brister det för mig lätt. Jag har dock inte dåligt samvete för det. Jag vet att lågaffektivt bemötande är viktigt. Men jag tror också att det är helt OK att barnen får se att en förälder har ett känsloliv, har gränser m.m. Det är ett av många sätt att lära sig andra människors integritet. Jag önskar att jag var en sån person som var lugn och pedagogisk jämt, men jag går tyvärr lätt i affekt när jag är utmattad och det gör min äldsta dotter med…Det viktiga efter ett sånt skrikbråk är hur man hanterar det efteråt tycker jag. Och det gör du såååå bra ❤

  51. Arga mamman skriver:

    Jag blev tokigt vansinnig på min 13-åriga dotter efter ett års testande av gränser, ifrågasättande av allt och till slut lackade jag när hon började diskutera Den äckliga middagen jag tänkt. Allt på sms såklart, för då kan man vara liiiite mer kaxig i tonen. Så jag ringde upp i frustrationen och skrek rakt ut i telefonen ”MEN FÖR HEEEEEEELVETEEEEE AAAAAAAAAAAAAAAHHH!!!!!” Sen slängde jag på luren. Tror hela hennes klass hörde, japp hon var i skolan vid tillfället.
    Hon åt iaf den äckliga middagen som serverades på
    lvällen.

  52. Daniela skriver:

    Jag skriker lite för ofta på min barn och säger saker jag ångrar i samma stund som jag sagt det. Jobbar hårt med att sluta med detta och försöker att inte brusa upp när speciellt mina 4 åring gör saker som gör mig galen. Hon är just nu i en fas där hon hör vad jag säger men struntar totalt i det och gör precis tvärtom. Dålig sömn och värmen som är just nu är en bidragande faktor till att jag tappar det. Men viktigast för mig är att vi pratar efteråt, jag ber om förlåtelse och säger att även mammor och andra vuxna gör fel och säger dumma saker i bland, och att jag alltid älskar henne oavasett om jag är arg eller inte. Sen kramas vi länge ❤️

  53. IDEN skriver:

    Hej Elaine,
    Vet du va? Du fick mig precis att landa i min egen strategi som förälder. Bråk är ju ändå en rätt bra grej. I familjen får man ju testa gränser och beteenden i en trygg miljö, för att lära sig vad som är rätt och fel. Man kanske ska vända på det och se bråk som en lektion i konflikthantering och konsten att säga förlåt? Att lära sig att det finns gränser för hur mycket en annan människa tål innan det brister? Kanske till och med lära sig att sluta innan man har nåt den gränsen? Ett omåttligt lugn ger inte den möjligheten. Och lets face it, våra barn kommer uppleva bråk, skrik och konflikter i sitt liv på förskolan, skolan, arbetsplatsen och framtida relationer. Och sånt behöver man ju också lära sig att hantera. Och hellre i en trygg och kärleksfull miljö där man är älskad även fast man gör fel, än att denna lärdom ska ske någon annanstans, där förutsättningarna kanske inte är lika bra. För hur man än vänder och vrider på det så är det ju något ett barn måste lära sig. Oavsett. Min son är bara 2,5 år så konflikterna är fortfarande rätt små. Har funderat mycket på hur jag ska hantera situationer och konflikter och har nog tänkt att en lugn och förklarande approach är det bästa. Alltid. Men har nog precis omvärderat det! Såklart man som förälder behöver vara den vuxna och inte låta sig provoceras. Men ingår det ändå inte i föräldrarrollen att lära barnet att ibland hettar det till, brister och man säger saker som man inte menar och efteråt kan man prata om det och be om ursäkt. Och kanske har man lärt känna varandra ännu lite bättte genom den erfarenheten och testat kärleken. Och inser att den håller för detta bråk. Och MYCKET mer.

  54. Barnpsykologen skriver:

    Lite lästips från barnpsykologen! Ni är många somkämpar, en del av er föräldrar kommer till mig. Ni är inte ensamma! Viktigast är nog att mankan lära sig att lugna/reglera sig själv så inte empatin för barnets behov bakom det problematiska beteendet blockas! Lätt hänt i en konflikt!

    Lågaffektivt bemötande (t ex boken Barn som bråkar av Bo Hejlskov Elvén), som nämnts, är bra men en bok jag verkligen också vill slå ett slag för är ”Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster. Är samma budskap som för er som gått ABC-kursen (Alla Barn i Centrum) som tillhandahålls i vissa kommuner. Bra kurs för alla som kämpar! Behöver inte finnas något särskilt problem för att gå kursen!

    I september kommer en bok som heter Hela havet stormar av psykologkollegorna Tova Winbladh och Ida Flink, den tror jag på. Trotsboken av Malin Alfvén har sina poänger.

    I övrigt tycker jag dessa två texter sammanfattar vad vi vet om föräldra-barn-konflikter på ett bra sätt!

    https://www.1177.se/Gotland/barn–gravid/att-vara-foralder/foraldraskap-och-relationen-med-barnet/nar-barn-far-utbrott/?r=24

    https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/foralder/sa-starker-du-relationen-till-dina-barn/

    Lycka till alla kämpande fantastiska föräldrar! Och kom ihåg att nutidens föräldrar har sååå mycket mer kunskap än vad vi hade förr i tiden. Det gör det hela mer komplext, men på gruppnivå bra tror jag, för det växande släktet!

  55. Karin skriver:

    På tal om mantran… Mitt mantra till mina barn är ”mamma älskar er fast hon skriker” 😅

Lämna en kommentar