Vila i frid pappa 2


Jag har hört många slitna, men för mig bra liknelser för att orka gå vidare från trasiga familjerelationer. Som att ”Stirra inte på skuggan som faller på den stängda dörren, vänd dig om och gå vidare mot ljuset från de öppna dörrarna i framtiden”. Kanske är det lättare för mig att vända mig om just för att jag inte stirrar så länge på stängda dörrar. Men pappas stängda dörr, den som aldrig skulle öppna sig för att säga ”han är en bra pappa” den var svår att lämna. Men att en annan sund fadersfigur klev in min barndom hjälpte mig enormt mycket att förstå att det finns fler öppna dörrar att finna. Som min bonuspappa Anders. 

Det här är Anders Hallenberg som barn. Pappa till mina bonussyskon Ulrika och Peter. Pappa till min halvbror Rickard. Men även den första sunda mansbilden jag fick bo med som barn. För att inte såra min riktiga pappa så kallade jag Anders för Pappa 2.

Jag minns när jag såg honom för första gången. Mitt första intryck av honom var faktiskt mammas leende. Jag var sex år och hade aldrig sett mamma le som hon gjorde bredvid den här mannen som såg ut att komma direkt från en inspelning av Dallas. Han hade på sig halvdimmade gulsvarta solglasögon inomhus, han hade en bred och glad mustasch och halvöppen skjorta med mycket mycket hår på bröstet som tittade ut som ett fotat svart fyrverkeri. Han var snäll, jättesnäll och rolig. Mamma berättade att han hade två barn som skulle komma på besök, att dom var tvillingar och hette Ulrika och Peter.

”Hej Ella!” sa han och tittade glatt på mig. Jag log länge och fånigt. Jag var glad och upprymd men samtidigt orolig för pappa. En oro som låg som en dov känsla under allt, men ovanpå det lyckades ändå bubblor av förväntan tränga sig igenom. Jag kunde inte sova den natten till dagen då de, mina nya syskon, skulle komma. Jag vaknade tidigt alldeles upprymd över att jag skulle få storasyskon. ”Ulrika och Peter” tänkte jag och kom på att det är ju som Tommy och Annika i Pippi Långstrump. ”Då måste jag vara Pippi” tänkte jag och klättrade upp för min våningssäng och la mig under täcket med fötterna på huvudkudden länge länge tills mitt tålamod tog slut och jag lekte med mitt dockskåp istället.

Jag kommer ihåg när de kom in genom dörren i vår lilla tvåa. De var nio år, jättestora. De sa ”hej” på ett språk jag aldrig hade hört förut. ”Vilket land kommer ni ifrån?” frågade jag och Anders skrattade högt så att ytterligare en skjortknapp höll på att spricka upp. Men Ulrika och Peter skrattade inte.

”Vi kommer inte från någonstans, vi är svenskar från Gävle” sa Ulrika lite surt. Jag gjorde väl inte ett jättebra första intryck men tyckte Gävle var de fulaste tillåtna ord på en stad jag någonsin hört. Inte för att jag kände till så många städer. Jag skrattade och försökte skoja.

”Gävle, blir man jävlar då” jag kände mig lite tokig som Pippi men också generad innerst inne som Elaine. Det blev tyst, till och med Anders dämpade sig.

”Elaine, så säger man inte. Förlåt.” sa mamma och tittade på Ullis och Peter.

Det kanske inte var en bra start men det blev en fin fortsättning. Jag var stolt över mina storasyskon, jättestolt över det som blev vår gemensamma lillebror Rickard som knöt ihop familjen så bra nåt år efter mamma och pappa 2 träffats.

Jag var så glad över min nya pappa att jag kallade honom för pappa 2, mest för att inte såra pappa 1. Jag skämdes för pappa 1 rostiga blå daihatsu som han alltid kallade ”liten och tuff som jag”. Jag kände mig inte tuff när vi klev in i den efter att ha handlat middag på Mc:donalds. Jag såg mig alltid omkring för om någon såg innan jag smet in i den. Pappa 2 körde en röd Toyota Celika. Jag kommer ihåg när han kom och hämtade mig från dagkollot med sin bil och alla barn sprang mot parkeringen och skrek ”woooooow” och ännu mer wow när han fällde upp billysena. Och så klev han ut ur den med sina solglasögon, breda glada mustasch och halvt öppna skjorta med ett hårfyrverkeri som tittade ut från bröstet. Han såg ut som en hollywoodstjärna, en blandning mellan skurken och filantropen. Kanske en framgångsrik skurk? Så sa han ”Ella, kommer du?” och alla barn tittade på mig avundsjukt och imponerat.

 ”Är han DIN pappa!” utbrast de.

Ja, sa jag. Han är min pappa.” och jag utelämnade 2 då. Det var ett litet svek mot pappa 1, men en stor stolthet och glädje i bröstet som jag tillät få vara kvar.

Jag litade på pappa 2 så pass mycket att jag frågade om han hade några porrfilmer jag kunde få kolla på, sånna som min såkallade pappa visat mig sedan två års ålder.

”Men Ella” sa han på ett sätt som jag varken hade väntat mig eller kändes bra någonstans. Jag skämdes utan att förstå varför. Han var ju en pappa så då måste ju han ha porrfilmer. Så gick min logik. Han lyckades lirka fram sanningen ur mig och från den dagen fick Pappa 1 ögonen på sig från socialtjänsten. Jag slutade kalla pappa 2 för pappa efter det. Jag hatade honom en tid och sa bara Anders.

Men jag slutade aldrig älska honom för att vi har ett riktigt band han och jag, inte ett band gjort av gener eller blod, utan av ren kärlek. Han dömde inte mitt hat utan var lika tillgiven och hämtade mig på dagkollo, hjälpte mig med matten och lät mig gå på knattedisco i smyg när mamma jobbade natt på södersjukhuset. Han gjorde små liberala hjältedåd i smyg som stod i kontrast till mammas ibland lite för stränga och katolska uppfostran. Han är den enda jag har haft som varit i närheten av det en pappa ska vara. En fin kontrast och komplement till mamma, en ängel i jämförelse till ondskan själv – min pappa. 

För två veckor sedan drabbades Anders av Corona. Med all sjukdomshistorik han haft så är jag säker på att alla vi anhöriga visste att det inte skulle gå vägen. 

När jag fick beskedet om att han åkt in på sjukhus skrev jag till honom:

”Pappa 2 kallade jag dig då, men du blev pappa 1. Är du inlagd på sjukhus? Kan jag göra något för dig? Kram Ella”.

Två dagar senare fick min lillebror Rickard – som mamma och Anders fick – och min bonusbror Peter ta farväl från pappa 1. De fick stå vid hans sida i 20 minuter iklädda skyddsdräkter och munskydd. Han var vaken och ledsen. Efter utbyte av ord om hur mycket vi barn älskar honom så stod Peter och Rickard tysta vid hans säng och grät. Efter en stund sa pappa

”Ja, då säger vi så”

Och de var de sista de sa och så lämnade de. Att hans livsuppehållande skulle tas bort och att han skulle få dö själv med främlingar som av smittoskäl inte kunde hålla hans hand. Det kändes omänskligt. Men så är det för så många, det är dock ingen tröst utan ökar bara vidden på tragedin. Jag kan trösta mig med att han fick syrgas och lugnande, något som inte tillhandahålls på äldreboenden utan många kvävs ihjäl. Men jag orkar inte gå in på den debatten, jag har precis klivit in i sorgen av min älskade bonuspappa.

Om du inte har fått kärlek i din familj så stirra inte på de stängda dörrarna. Gå mot ljuset av de öppna dörrarna i framtiden. Där finns familjen som står upp för dig i vått och torrt, de som lyssnar och tror på dig. De som skiter i anseende och sätter barnen först. Människor du knyter an till automatiskt av det enkla, fina och starka skälet att bandet är kärlek.

Tack älskade Anders för att du kom in i mitt liv och god natt du Pappa 1, jag älskar dig och kommer för alltid att sakna dig.

Kram Ella, som tar helg och tar tag i sorgen på samma gång.

Bloggvännerna har ordet

31 svar till “Vila i frid pappa 2”


  1. Daniela skriver:

    Beklagar din enorma sorg❤🕊

    • Eva skriver:

      Tack för att du ville berätta! Sorg är otroligt svårt om man inte får vara med. Jag missade min brors död då han dog på en tjänsteresa. Det tog 2 år innan jag fattade att han inte skulle komma hem.
      Stora varma kram av tröst!

    • Sara skriver:

      Läste och grät. Väldigt fint ❤ Jag fick veta att min pappa troligtvis inte lever länge till och jag vet inte vad jag ska göra. Allting är ett hål av ångest…

  2. Hanna skriver:

    Vilken otroligt vacker beskrivning av din pappa 1. Beklagar förlusten <3

  3. Steff skriver:

    Så fint skrivet 🌸Beklagar sorgen❤️😥

  4. Frida skriver:

    Det du skriver går rakt in i hjärtat! Tårarna bara rinner. Så modigt och starkt av dig att ta tag i din sorg. Vilken kärlek, så villkorslös. Varma kramar till dig i er sorg.

    • ebba skriver:

      Beklagar sorgen!
      Måste bara säga att på äldreboenden får de morfin som påverkar andningen. Därför dör de snabbare!

  5. Annr skriver:

    Så fint skrivet ❣️. Beklagar sorgen. Stor kram

  6. Kirsi skriver:

    Så innerligt sorgset och samtidigt fint. Jag beklagar din och dina syskons förlust och tänder ett ljus för din pappa.

  7. Charlotte skriver:

    Usch! Så jobbigt att läsa och samtidigt så fint! Så många som har nära och kära som rycks ifrån dem nu. Kan inte ta in det hemska i det. Då går man ju under. Beklagar din sorg och så fint att du delar med dig av din historia och erfarenhet.

  8. Åsa skriver:

    ❤️❤️❤️

  9. Matilda skriver:

    Aj ❤️ Beklagar djupt sorgen Elaine. Ditt inlägg och din sorg berörde mig. Vill säga så mycket om vad jag just fick läsa men hittar inte orden, kan bara skicka en varm kram och berätta att du och din familj finns i mina tankar.

  10. Anki skriver:

    Så sorgligt och så fint på samma gång ❤❤❤ Beklagar sorgen och skickar en stor kram till dig och familjen 🤗

  11. Sarah skriver:

    Jag beklagar verkligen sorgen, ni hade tur båda två som fick njuta av varandra under tiden ni fick tillsammans. Tills ni ses igen 💖

  12. Frida skriver:

    Jag beklagar ❤️

  13. Eva-Lena Hellmark skriver:

    Beklagar sorgen!!! Biologiska band gör ingen pappa, det är de känslomässiga och kärleksfulla band som skapas som gör en pappa 💕🙏🏻

  14. Jennifer skriver:

    Beklagar verkligen ❤️

  15. Linda skriver:

    Åh ❤️ Vilken tur han kom in i ditt liv ❤️ beklagar sorgen!!

  16. Annelie skriver:

    Åh detta bet rakt in i hjärtat
    Förstår att du måste velat ta farväl
    Hoppas att Han visste vad du betydde för honom
    Jäkla Corona
    Tänker på dig
    Massa kram fr Alingsås

  17. Therese skriver:

    Beklagar din sorg och tack för allt du delar. Stor kram!

  18. Johanna skriver:

    Beklagar förlusten och tack för att vi fick ta del av denna berörande historia. Så smärtsamt. Kram

  19. Anna skriver:

    Åh vila i frid fina pappa 2. Jag började gråta när jag läste detta.
    All kärlek till familjen.

  20. Jenny skriver:

    Så sorgligt men så fin berättelse om den som blev din pappa. Beklagar sorgen. ❤️

  21. Ida skriver:

    Sorgen blir så stor när det funnits mycket kärlek. Jag beklagar din förlust, det är en fin människa du beskriver ❤️

  22. Erica skriver:

    Tack för att du delade med dig av din fina relation med pappa Anders. Det gör mig så glad att du fick ha en kärleksfull pappa i ditt liv också. Kram i sorgen

  23. Evelina skriver:

    Beklagar sorgen Elaine 🙏🏽 varje gång jag läser något du skriver är det som att du tar med mig på en resa, denna gång var det en resa i kärlekens tecken. Vila i frid Anders, tack för att du spred ljus i Elaines och hennes familjs liv. ❤

  24. wigwag skriver:

    Wow! Kolla tuppkanmen! Och rutig flanell också. Min generations grabbar. Ja det gällde se cool ut på ett avslappnat sätt. Kontroll framför allt. Din älskade pappa 2, Anders, kunde ha varit en av mina polare den tiden det begav sig. Hälsningar från den glada humoristiska generationens grabbar med hjärtat och empatin på rätta stället.

  25. Angelica skriver:

    Beklagar verkligen sorgen!
    Jag och min syster har precis som du en pappa2 som blev pappa1. Kärleken är en otroligt stark kraft å betyder mer än blod. Tack för att du delar med dig, skrattade och grät på samma gång. Stora kramar

  26. Mia skriver:

    Beklagar verkligen sorgen. Så mycket tragedier denna pandemi medför. Däremot blir jag alldeles tung i hjärtat av ditt uttryck om äldreomsorgen. Arbetar själv där och kan säga att mediebilden inte är särskilt nyanserad. De äldre som dör i Corona gör det ofta innan de når andningsbesvär. Sjukdomen börjar ofta med en fas 1 som är influensaliknande med feber, huvudvärk ofta diarré hos äldre. Redan där somnar våra sköta äldre in. Denna bild delas av många av mina kollegor, för att inte säga alla. Tänk på vad ni sprider!

Lämna en kommentar