Lucia som fick vara troll-Lucia


Det här är jag nyss fyllda sju år gammal! Jag visste inte om att det var något speciellt med mig, men jag visste att det fann speciella tanter som kunde kura ihop sig konstigt, ta i mitt hår och förtjust säga ”Det känns som bomull!”. Jag gillade inte det där tanterna. På dagis (som det hette på 80-talet) så var jag fredad från sånt, för barn ser inte färg, hår, skillnader som hot förrän vuxna lär dom att göra det.

Mitt hår innan diverse permanenter skadade håret.

När jag började i skolan så var det fler som tog på mitt hår. Jag älskar min mammas generations svarta, de gjorde vad de kunde med de verktyg de hade fått. Men av någon anledning la de på ton av illaluktande fettklumpar i mitt och många afrosvenska barns hår för att vi skulle smälta in som de vita barnen med rakt hår. Jag fick lära mig att den drottninglika kronan av afro jag har naturligt var ”ovårdat”, ”ser ut som slavarna”, ”måste kammas”. Jag vet inte hur många välmenande svarta händer som försökt trycka ner håret som av genetiska skäl vill ta plats, sträcka sig mot solen och vara fritt. Jag förstod inte varför förrän jag började i skolan och hörde n-ordet för första gången. Jag förstod inte förrän utlottningen till klassens Lucia var och alla flickors namn – i rättvisans namn – skulle vara med. Fler barn i klassen frågade om Elaine verkligen kan vara med för ”hon har ju stort krulligt hår”. Jag satt där med en klump i magen och mitt stora afro. Jag önskade att jag kunde släta ut det. Jag gjorde att de barn med svart rakt hår kunde andas ut för de var ju mer lik Lucia än jag. Phu!

Min fröken hade inte verktyg för att hantera situationen, hon gjorde så gott hon förmådde. Hon drog min en lapp och på det stod det ”Elaine”. Hela klassen tittade i chock på mig, en klass som jag än idag älskar, men som inte hade verktyg att hantera situationen. På något sätt sa någon ”då kan vi ha ett troll-lucia!”. Jag visste inte om det var bra eller dåligt men när hela klassen jublade så blev jag också glad. Barnen kom fram och kramade mig och sa ”hur ska jag få lika lockigt hår som du Elaine” och jag blinkade bort glädjetårar och sa så malligt jag förmådde ”det blir jättesvårt”. Så blev det ett Troll-Lucia det året jag blev Luciatroll nummer 1 och alla vi barn var glada. Jag var normen för en kort lycklig stund.

Jag minns glädjen i mitt barnbröst, men som vuxen griper sorgen tag i samma bröst och undrar varför inte en endaste vuxen grep in och sa ”Det här är inget jävla Troll-Lucia, det är Lucia och Elaine är Lucia.” Det var därför jag lät trycka upp t-shirten ”Jag är Lucia” för några år sedan, i protest mot hatet som denna älskade pojke fick.❤️ Alla afrosvenskar tog det hatet personligt. Det gjorde ont och väckte trauman.

När George Floyd blev mördad av en vit polis i USA så är det många vita svenskar som tittar med avsky på landet i väst. Men vi är många afrosvenskar som önskar att ni skulle se vardagsrasismen vi utstår i Sverige för att vi har afro och/eller mörkare hud än du. Vi vill att du ser den utan att säga ”men våra poliser dödar i alla fall i svarta”. Kasta inte konfetti på vardagsrasismen i Sverige genom att använda mord som förskönare av det som är trauman för oss andra – hat.

Det finns skäl till att svarta föräldrar rakpermanentar sönder sina barns hår istället för att låta afrot ta den royala plats det förtjänar.

Det finns skäl till att folk inte ler spontant mot svarta främmande män utan istället byter säte i tunnelbanan, går över till andra sidan gatan och ser misstänktsamt på dem. Skälet är inte den ”hotfulla” svarta mannen, utan skälet är den rasistiska vita människa.

Det här är ett stort problem i Sverige och att se George Floyd väcker trauman i oss afrosvenskar som ni vita svenskar behöver se. Statistik från Brå visar att afrofobiska hatbrott är de vanligast förekommande hatbrotten och att afrosvenskar är särskilt utsatta för våldsamma hatbrott

När jag ser George Floyd ser jag min morfar, mina morbröder, min bror, min mamma. Jag pratar med mina svarta systrar som är livrädda för att släppa ut sina svarta söner i samhället för hatet de blir utsatta för dagligen. Vita människor förstår inte ”white privilige” och de som inte tror sig vara rasister är det och dödar svarta indirekt i USA som denna vita kvinna hotade en svart man med.

”Men va fan de blir i alla fall inte dödade som i USA”

Nej, men de blir hatade som i USA OCH i Sverige. Lyssna. Barn blir hatade för att de är svarta. Det blir hatade i Sverige. Så jag tycker det är dags för svenskar kliver ner från piedestalen och ser vardagsrasimen svarta har varje dag. Vardagsrasimen du bidrar till. Du kan motverka den varje dag!

Så nästa gång du ser en svart främling ge ett leende. Förvänta dig inte ett leende tillbaka för personen kommer tro att du går på något på grund av att folk aldrig ler utan ser misstänksamt på svarta svenskar. Utmana dig själv att inte byta till andra sidan gatan när du ser en svart man komma gåendes på samma sida för svart betyder inte kriminell – det betyder mörk hy och lite bättre solskydd. Sitt kvar på samma plats i kollektivtrafiken när en svart man sätter sig i närheten, byt inte plats. Ta hand om rasistiska kommentarer vid släktträffen och middagsbordet, ursäkta det inte med kultur eller ålder. Gör du det så motar du rasisten i dig och runtomkring dig. Och du lär dig själv och andra sakta att:

Svart är inte en egenskap det är en hudfärg.

Den dagen en svart man kan gå en hel dag utan att få hatiska blickar och kan känna sig trygg. Den dagen en sjuårig tjej kan gå till skolan med ett stort afro, mörk hy och känna sig trygg. Den dagen hon inte behöver pressa ner håret eller misshandla det med diverse giftiga permanenter. Den dagen har vi kommit långt i Sverige. Den dagen är långt borta och du behöver dra den närmare oss genom att se vardagsrasismen i Sverige för svarta svenskar.

Elaine 7år, Lucia år 1988 Bredängsskolan.

/Elaine Eksvärd, Lucia.

Bloggvännerna har ordet

16 svar till “Lucia som fick vara troll-Lucia”


  1. Charlotte skriver:

    Nu är det jag som inte kan andas!!
    Det du skriver får mitt hjärta att brista- mina lungor att dras inåt. Jag mår illa av människors elakheter. Av allt hat vi har i världen.
    Jag är vit- jag är priviligerad. Jag var den där ”blonda” lucian, men jag känner med dig av hela mitt hjärta! Kanske för jag bär med mig ett annat trauma.
    Mitt barn har autism. Inte en dag går utan att jag får en klump i magen av alla elaka kommentarer….
    Believe me! Du är min syster!!
    Jag står också på DIN sida!
    Kramar!❤️

  2. Noomi skriver:

    När du skriver om luciafirande och att du fick vara normen för en liten stund högg det lite i hjärtat på mig. Som jag längtade efter känslan att vara normal när jag var liten.. Eller att bara passa in. Jag var en av 3 svarta i en skola på ca 300 barn från åk 0-3. Det första minnet jag har av att lägga märke till min hudfärg var när alla tjejer fick glittrig ögonskugga av läraren förutom jag, ”det kommer inte synas på din hud”. Jag kommer ihåg hur en förälder till en klasskompis hade med sig dennes lillasyster och när föräldern fick syn på mig satte hon sig på huk, riktade det lilla barnets uppmärksamhet mot mig och sa ”har du sett hur mörk hon är?”. Det fanns inget ont i rösten, men hennes sätt att agera hade jag tidigare bara sett längs pingvinernas inhägnad i Slottskogen.
    Jag bytte skola till en där nästan alla var invandrare. Där passade jag in till utseendet, men var för svensk i mitt sätt att vara. Haha.
    Långt senare i gymnasiet var jag återigen den enda svarta i skolan. När vi hade problem med rasism pratade jag med rektorn och han sa att om jag, JAG, var besvärad skulle han ta det med lärarna.

    Du skriver att svart är en hudfärg och inte en egenskap. Så sant. Och jag inser nu att jag inte gjort skillnad på det. Så blir det väl efter en livstid av att ursäkta att man sticker ut, förklara varför jag ser ut som jag gör, anpassa mig för att inte vara där jag gör människor obekväma osv osv osv.
    Tack för inlägget, och beklagar novellen. Frustrationen is real idag.

  3. Fatima skriver:

    Gråter , gråter, gråter. Den här veckan har varit ett gråtkal-as. Barn som har cancer, barn som har adopterats men lämnas bort för de ha autism. Människor som dödas av poliser. Min bror som är 42 är sjuk i Corona. Orkar inte med denna värld ibland. Får ångest när jag tänker på att mina barn ska växa upp i dennna grymma värld.

  4. Rebecca skriver:

    Så hemskt att det ska vara så här ! Du va såå fin som Lucia ❤️ Fröken kan inte ha tänkt innan hon kom på ”troll lucia ” … fattar inte varifrån den här vardagsrasismen kommer ifrån .. har funderat länge på det .. det är som en osynlig rök som verkar finnas överallt ..

  5. Åsa skriver:

    Tack <3
    Dina ord berör.

    • Katarina skriver:

      Tack för att du finns Elaine, tack för att du höjer röster som måste höras. Det är fruktansvärt men tyvärr finns den där, den där smygrasismen. Vi hoppas på en bättre framtid <3

  6. Josefine skriver:

    Åh, din text berör❤

  7. Eva skriver:

    Blir berörd av det du skriver.
    Bestämde mig en gång att le åt folk jag mötte. Den första var en svart kille och han vände direkt och började gå efter mig. Insåg att det nog missuppfattats så jag slutade men ska nog börja le igen.
    Gick på ballet som liten och första uppvisningen sa mormor att jag såg ut som en trollunge bland de andra prinsessorna. Jag slutade och skaffade långt hår så fort jag fick.
    Kram.

  8. Kasia skriver:

    Det du beskriver har hela tiden ekat i mitt huvud då min dotter är till hälften polsk och till hälften senegalesisk. Hon brukar säga mamma jag är guldfärgad, pappa är svart och du är hmmm rosa, hahaha. Ja det stämmer hjärtat. Vad hon önskar att hon hade rakt hår, men hon älskar sin hudfärg. Än så länge har vi varit förskonade från allt jag med hugg i hjärtat har tänk på. Har själv traumatiska minnen från när jag som rosa föddes i Sverige av polska immigranter, på sjuttiotalet medförde det ett oerhört utanförskap i en förort med endast svensk medelklass. Folk skyrde mina föräldrar som pesten, jag fick ofta höra att polacker var tjuvar och horor och polackdjävel var något jag fick ta emot när de svenska barnen tyckte det passade. Jag skämdes för mitt irsprung och bestämde mig tidigt för att vara svensk, slutade prata polska när jag var 7 år, började gå själv till lekis, 6 år gammal. Förbjöd mina föräldrar att komma till skolan och på andra aktiviteter. Så känner inte min dotter, ännu. Hon fyller 7 år om några månader och är än så länge stolt över sin rosa mamma och sin svarta pappa. Jag vet att hon kommer möta N ordet, hon har redan fårt höra av den äldre generationen, främlingar på stan, som öppet frågat över hennes huvud varifrån jag adopterat henne??!!! Jag svarar alltid lugnt att min dotter kommer från min mage, Då blir de tysta. Så otänkbart och tabu fortfarande att en rosa kvinna har haft sex med en svart man. Jag minns när vi var gifta och hur jobbigt det var att gå omkring på stan, framförallt alla vita mäns blickar på oss och hennes pappa som kokade av ilska. Vi är långt ifrån fria från vardagsrasism. Den finns där i en annan skepnad och uppriktigt sagt så är jag orolig för vad hon kommer att få möta. Det är som att jag går igenom mitt trauma med utanförskap genom henne. Då hon förstår att hon ser annorlunda ut, men hon har en klasskamrat som har lika fin guldfärgad hud och lika vackert lockigt hår. Afrot är fantastiskt och hade det inte förvandlats till en dreadklump inom en timme så hade det varit aktuellt att ha håret utsläppt, men det gör föööör ont att reda ut, så flätor är tyvärr standard här, men inte permanent eller platttång. Finns bättre hårvård nu, ekologisk balsam, uppskö av oljor, men klart bökigt att sköta afrohår som är så fantastiskt, så magiskt och mystifierat. För det krävs ta mig fan styrka och magi för att kunna växa sådär uppåt mot gravitationens lag. Jag märker hur mallig hon kan vara över sitt hår, och då blir jag helt varm i det innersta av mitt hjärta ❤️

  9. Jenny skriver:

    Alltså waaoow så fin liten Elaine med sitt afro! ❤️
    Så hemskt att det är så här i Sverige och världen. Och pinsamt nog så tänker jag men gud, är det så här i Sverige trots att jag lever med en svart man som på många sätt blir behandlad annorlunda pga sitt ursprung.
    Han får ett sämre bemötande många gånger när han är i kontakt med exempelvis vården (gissar att detta också är pga att han bryter lite så de behandlar honom som han är trög), många glor särskilt när vi är ute ihop eftersom jag är vit och han svart och mycket annat.
    Av delvis den här anledningen hoppas vi kunna flyttat utomlands i framtiden för han är så trött på att bli behandlad som en second class citizen som han säger och jag förstår honom. Det är väl problem överallt men utifrån hans erfarenheter ser det också som en bonus att barnen inte sticker ut lika mycket om man flyttar till södra Europa för då slipper de sticka ut (hur sorgligt att man ens tänker så).
    Det har hänt att vuxna människor har tagit sig friheten att känna på vår sons afrohår när de går förbi vilket liksom chockar mig när jag skriver trots att jag var med för det är så sjukt.
    Jag tror att många är väldigt ignoranta om vad som pågår så även man själv till viss del för det är ju helt sjukt. När min man berättar för svenska vänner och klagar på sånna här saker märker jag att de nog mest tycker att han klagar. De säger det inte men de tar det nog med en nypa salt.

  10. Kasia skriver:

    Det du beskriver har hela tiden ekat i mitt huvud då min dotter är till hälften polsk och till hälften senegalesisk. Hon brukar säga mamma jag är guldfärgad, pappa är svart och du är hmmm grisrosa, hahaha. Ja det stämmer hjärtat alla människor föds med olika nyanser av olika färger. Vad hon önskar att hon hade rakt hår, men hon älskar sin hudfärg. Än så länge har vi varit förskonade från allt jag med hugg i hjärtat har tänk på. Har själv traumatiska minnen från när jag som rosa föddes i Sverige av polska immigranter, på sjuttiotalet medförde det ett oerhört utanförskap i en förort med endast svensk medelklass. Folk skyrde mina föräldrar som pesten, jag fick ofta höra att polacker var tjuvar och horor och polackdjävel var något jag fick ta emot när de svenska barnen tyckte det passade. Jag skämdes för mitt ursprung och bestämde mig tidigt för att vara svensk, slutade prata polska när jag var 7 år, började gå själv till lekis, 6 år gammal. Förbjöd mina föräldrar att komma till skolan och på andra aktiviteter. Så känner inte min dotter, ännu. Hon fyller 7 år om några månader och är än så länge stolt över sin rosa mamma och sin svarta pappa. Jag vet att hon kommer möta N ordet, hon har redan fått höra av den äldre generationen, främlingar på stan, som öppet frågat över hennes huvud varifrån jag adopterat henne??!!! Jag svarar alltid lugnt att min dotter kommer från min mage, Då blir de tysta och går därifrån och det gulliga barnet de trodde jag förbarmat mig översim i deras fantasi kom från sydamerika var inte så gulligt längre, bara en totalt otänkbar och tabubelagd produkt av en rosa kvinna som har haft sex med en svart man. Jag minns när vi var gifta och hur jobbigt det var att gå omkring på stan, framförallt alla vita mäns blickar på oss och hennes pappa som kokade av ilska. Vi är långt ifrån fria från vardagsrasism någonstans i världen. Den finns där i en annan skepnad och uppriktigt sagt så är jag orolig för vad hon kommer att få möta. Det är som att jag går igenom mitt barndomstrauma med utanförskap genom henne, då hon förstår att hon ser annorlunda ut och barnen har redan fällt kommentarer, av välmening, som ”om någon kommer och säger något dumt till dig för att du är brun då ska jag försvara dig”, då ser jag hur hon krymper till att vara sin hudfärg. Vad jag önskar att dessa välmenande kommentarer inte existerade. Men hon har en klasskamrat som har lika fin guldfärgad hud och lika vackert lockigt hår som hon. Afrot är fantastiskt och hade det inte förvandlats till en dreadklump inom en timme så hade det varit aktuellt att ha håret utsläppt, hon älskar sin afro, men det gör föööör ont att reda ut, så flätor är tyvärr standard här, men inte permanent eller platttång. Finns bättre hårvård nu, ekologisk balsam, uppsjö av oljor, men klart bökigt att sköta afrohår som är så fantastiskt, så magiskt och mystifierat. För det krävs ta mig fan styrka och magi för att kunna växa sådär uppåt mot gravitationens lag. Det största problemet för min dotter är att hon vill att håret ska bli långt och jag ser inte det på kartan, men någon gång tar jag hennes blöta hår och lägger upp på stora spolar och låter självtorka, för längdens skull. Jag märker även hur mallig hon kan vara över sin utsläppta afro, och då blir jag helt varm i det innersta av mitt hjärta ❤️ Tänk att hårkan vara så otroligt viktigt.

    • Kasia skriver:

      Sorry ser att min kommentar blev sparad nu – det uppstod något knas så nu finns en dubblett med lite mer text som redigerat med, försökte ta bort men vet inte hur🤦🏻‍♀️

  11. Sthlm skriver:

    Väl rutet! Är själv svart med mixade barn och försöker tänka på att markera även ”mindre” kommentarer som är menade som komplimanger/gulligt. T.o.m. min man kunde tidigt försöka säga ”trollunge” när håret är utsläppet och lockigt. Inte ok!

  12. Hilda skriver:

    En som jag umgicks mycket med förra året var en svart snubbe (det låter redan som om jag försöker göra den där White People-grejen och ba jag har haft en svart kompis så de så!!) men han var iallafall snäll som fan, och en dag så satt han ner (han gick nästan alltid runt och var glad) och såg ganska ledsen ut, så jag frågade vad som hänt och då hade någon fuckinh polisanmält honom för att han hade ”kollat konstigt” på några barn i området? (Vår skola ligger nära en grundskola m skolgård) Asså det var det sjukaste jag varit med om, det var en eye opener för svensk vardagsrasism.

  13. Lina skriver:

    Jag är den där jobbiga jäkeln som säger ifrån när jag hör nåt smygrasistiskt krypa fram. Jag är den som ser alla å ler när jag möter en annan människa oavsett hudfärg.. Jag är vit men jag är också Mamma till ett barn vars Pappa är svart..
    Så bannemig om jag inte ska slåss med näbbar å klor för alla människors lika värde! Å det här jag gjort hela mitt liv..Jag har nämligen vuxit upp med föräldrar som aldrig gjort skillnad på människor..Fick en så fin kommentar från en väns pojkvän som är invandrare Han så Lina du är verkligen inte som andra svenskar du gör verkligen inte skillnad på folk..Nä det kan du tacka mina fina Föräldrar för sa jag. Å jag har en skyldighet som vit att slåss för alla de som inte vågar eller kan själva ❤

Lämna en kommentar