En jobbig påse av fina minnen


Jag frågade mamma om hon hade bilder från vår person som gick bort för två veckor sedan. Hon tog ett djupt andetag och sa ”Sen nån gång kan jag lämna påsen vid er dörr”. Häromdagen fick jag ett sms från henne och en påse full av minnen väntade på mig.

När jag ser påsen inser jag också varför jag gör fotoalbum varje år, hehe. Men jäklar vilket steg det är att gå fram och titta på bilderna. Jag la sorgen på paus och tröstade andra familjemedlemmar, sök in in deadlinen, fick med största sannolikhet Corona och nu när jag börjar bli frisk så… Ja nu är sorgen nära.

Är ni också så att ni lägger sorgen på hyllan för att ni inte orkar ta den just nu? Är ni också så ibland? Det är för mycket som det är med Corona i världen. Alla konsekvenser som kommer därtill. Jag tänker att jag kan inte vara ensam om detta. Att förlora en nära anhörig och samtidigt jonglera jobbmöjligheter, egna hälsan, barns välmående och mycket mer. Jag har det bra jämförelsevis med majoriteten. Jag tänker de som förlora sina närmsta människor och förlorar jobb samtidigt och hamnar både i en sorg och ekonomisk otrygghet. Jag tänker mycket sånt nu.

Jag distraherade mig med bok, debattartiklar, bli sjuk själv och ja.. nu är det inte mycket kvar att distrahera mig med.

Jag ska berätta allt sen, måste bara ta steget att dyka in i den där påsen och vara beredd på sorgen som kommer över en sen.

Ha en fin kväll alla och så roligt att så många gamla och nya är tillbaka här. Kram på er!

Bloggvännerna har ordet

6 svar till “En jobbig påse av fina minnen”


  1. Sofia skriver:

    Stor varm kram till dig 💕

  2. Anne skriver:

    Åhhh va härligt att bloggen är tillbaka! Inser nu hur mycket jag saknat dina kloka och mellan varven fullkomligt briljanta (och ibland lite väl träffande) inlägg! Älskart!

  3. Jessica skriver:

    Ja jag distraherar verkligen bort sorgen… Vi var på hab igår, jag och min man, och då sa min man att våren varit extra jobbig. Jag tänkte direkt att ja, vår avlastning i farmor och farfar är borta pga Corona. Men nej, då säger han: ”Ja, i december gick Jessicas farmor bort (fina farmor ❤️) och för några veckor sedan gick min morfar bort i Corona”. Och jag bara gapade. Ja jösses. Just det. Vi har förlorat två viktiga äldre i vårt liv och vi bara springer på i ekorrhjulet som det innebär att vara npf-förälder utan avlastning. Förstod då att sorgen efter farmor och Olofs morfar faktiskt inte fått så stort utrymme alls…

  4. Johanna38 skriver:

    Jag har väntat på den här dagen. Äntligen är du tillbaka.

    Men vilken jobbig påse och vad tråkigt att höra att du förlorat någon närstående, beklagar det 😕🌈.

    Var rädd om dig 💚

  5. Alva skriver:

    Jag lider med alla som förlorar närstående 🙁 själv har jag ångest nästan varje dag för och förlora mina föräldrar. Pappa är i riskgrupp 70 plus med högt blodtryck hjärtinfarkt och stroke. Jag handlade åt dem innan men nu har min mamma fått nog av Corona och vill handla själv och de vet om riskerna men ja jag kan inte tvinga dem… innan Corona kom de varje dag och avlastade och lekte med min dotter med autism och hon kopplar att de inte kommer pga Corona men tror inte hon förstår fullt ut. Tomheten efter dem är enorm här. Skulle något hända mina föräldrar vet jag ärligt talat inte vad jag tar mig till. Jag hatar den här jävla Corona skiten så otroligt less på den och den här situationen. Ursäkta mitt språk.

  6. Maria skriver:

    Ja jag känner igen.. min syster gick bort på en elakartad hjärntumör, det hela gick väldigt fort. Men jag forsatte att jobba som frisör efter en sjukskrivning på 2 veckor och familj med två barn det fanns inte utrymme att ta hand om känslorna. Grät mellan kunderna och gick ut med ett leende igen. Fast det kanske var en försvarsmekanism. Men när jag inte sörjde klart så kom smällen några år senare och då var jag hemma i 1 år för att ta hand om mina känslor. Så ett tips till alla ta hand om känslorna när de kommer, tryck inte bort dem för de kommer tillbaka med större kraft. Beklagar din förlust ❤

Lämna en kommentar