Inget ont i brödsmulor, eller?


Ibland låter vi Evelyn få äta från soffan och då är det svårt att motivera varför hennes lillebror inte skulle få. Så båda får det ibland. Med Evelyns syndrom kan hon vara väldigt picky med mat. Skulle hon vilja äta i ett träd med säkerhetslina så skulle vi ordna det. Men idag när jag skulle sätta mig i soffan så var den täckt av brödsmulor.

Jag kände hur de klibbade mot mina händer och fick först en impuls att ryta till åt Gustav att sluta låta barnen äta bröd i soffan. Men jag hejdade mig och förstod snabbt varför hjärtat slog så hårt och vart sorgen och ilskan kom ifrån. Jag förstod att den inte hade med brödsmulor att göra, inte Gustav, inte barnen, utan pappa..

Det var alltid brödsmulor i sängen han såg till att jag sov i tillsammans med honom. Brödsmulor i sängen där jag som barn blev utsatt för sexuella övergrepp. Jag tänker inte ta ut de dåliga känslorna över brödsmulor i soffan, men jag förstod i alla fall vart de kom ifrån och kunde hejda mig, titta på känslorna, förstå och förklara dem.

Jag berättade för Gustav att hur knasigt att brödsmulor i soffan kunde väcka så jobbiga känslor. Jag behövde bara gå ut en liten stund för att skaka av mig känslorna. Den där blicken han gav mig av total förståelse och sorg på samma gång. Att han kan vara kvar där andra helst vill blunda.

När jag kom tillbaka stod Gustav och dammsög soffan. Smulorna åkte upp en efter en i den där dammsugaren och med dem mina jobbig känslor. Jag såg på och blev förvånad över min lättnad och glädje.

Jag älskar Gustav❤️

Bloggvännerna har ordet

10 svar till “Inget ont i brödsmulor, eller?”


  1. Liz skriver:

    Blir alldeles tårögd hur fint din man älskar dig och visar det genom den handlingen! Så jäkla vackert på ngt vis. ❤

  2. Sabina skriver:

    Jag visste inte om mina brödsmulor innan jag besökte det kvarter där min pappa bodde när vi var små. (Min pappa misshandlade oss psykiskt från 10-årsåldern tills vi var runt 15 och vägrade träffa honom mer.) Att se radhuset och tvättstugan som vi fick gå till på nåder (att lämna huset för en promenad=att inte vilja umgås med honom=indoktrinering från vår mamma för att förstöra för honom – så vi fick inte gå ut om vi inte ville att han skulle ge sig på oss, bara till tvättstugan) gav mig andnöd och jag bröt ihop fullständigt i bilen, skakade i hela kroppen och fick inte luft. Jag hade bara tänkt åka förbi och se hur det såg ut, jag var helt oförberedd på känslostormen.
    Tack gode gud för de som dammsuger! ❤

  3. Eva skriver:

    Jag blir alldeles varm inombords. Vilken make du har! Dom finns visst. Kram

  4. Emelie skriver:

    Nu gråter jag. Så fruktansvärt och så fint på samma gång.

  5. Hanna skriver:

    Jag kan få samma känslor kring jordnötter, lukten triggar tillbaka barndomsminnen om fylla och ensamhet. Jag blir typ arg och irriterad alla känslor man hade som liten när föräldrarna var fulla (mina söp tills de däckade) och pappa pissfull glöpsk trycker jordnötter men kan knappt prata.. och det låg jordnötter över hela mattan. Min man får aldrig en puss när han ätit jordnötter. Tål inte lukten.

  6. Emma skriver:

    Vad fint att du kunde stanna upp och känna efter varför smulorna skapade de känslorna som de gjorde. Jag är uppväxt med en mamma som också blev sexuellt utnyttjad av sin pappa och jag minns hur svårt det var som barn att förstå varför mamma reagerade och agerade som hon gjorde på, vad jag tyckte var, småsaker. Idag förstår jag bättre och kan konstatera att min mamma är den starkaste mamman och kvinnan jag vet. Hon är idag 70 år och hon har ibland kvar det lilla rädda barnet inom sig, Men trots allt hon har gått igenom har hon lyckats ge mig en trygghet i mig själv, detta trots att ingen någonsin gav det till henne när hon var liten. Både jag och mamma har läst din bok och jag vet att hon ibland trillat in på din blogg och hon pratar alltid så varmt om dig. Jag tror att hon känner någon typ av upprättelse på nåt sätt, en upprättelse som hon aldrig fick från sina föräldrar eller familj. Jag vet egentligen inte var jag ville komma med den här kommentaren men det jag tror jag vill få fram är att jag och min mamma gillar dig!

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Spelar ingen roll vart du vill komma för din kommentar gick rakt in. Storgråter och hoppas att mina barn i framtiden kommer kunna se det du ser idag och förlåta mig när jag reagerat starkt över det som för dom varit märkliga saker. Blev lättad hoppfull och väldigt känslosam av din kommentar. Tårarna bara sprutar, sköna tårar! Tack och krama din mamma så länge du kan och orkar från mig ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  7. Maddo skriver:

    Detta inlägg fick mig att fundera på vad som händer i mig när jag ibland ”brinner av”. Främst hemma.

    Jag tänker att reagerar på känslan av att stå som ensam i en relation. ”Så små saker”, som att min fästman är tyst när jag är i en diskussion med barnen om viktiga (för mig) saker får mig att känna att han kommer gå och göra tvärtom, bara för att jävlas eller är på väg att lämna mig.

    Jag VET att han inte lämnar mig eller skiter i mig, EGENTLIGEN. Men så är min erfarenhet inte samma som vetskapen. Erfarenheten är att mamma krigade och pappa sket i det och gick (ofta på ren princip) rakt emot/tyst därifrån. Att pappa fortfarande vägrar se min mamma, lämnade syrliga kommentarer till mig på Facebook (jag tog bort honom) och är tyst/vägrar prata under minst ett år om jag tycker ”fel” (annorlunda), det ger kortslutning hos mig.

    Många gånger när jag läser hos dig funderar jag över om jag blev utsatt som barn. Det finns två utredningar men de lades ner. Jag var liten men minns att vi inte bodde hemma, vad jag i efterhand förstått var LVU med mamma och bror. Och hur ska jag förlika mig med att jag troligen aldrig kommer få veta?

    Förlåt för att jag tömmer tankarna här 🙈

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Det här är väl en jättebra plats för att tömma tankarna <3 Stor kram och hoppas att du får lite mer förståelse för din barndom, dig själv och hur du kan förhålla dig till allt. <3

Lämna en kommentar