Genvägar till att lära känna mig själv


Jag tycker att jag liknar min mamma mer och mer. Jag, en social varelse – trodde jag. Hon med, trodde hon. Alltså vi gillar ju folk, jag älskar människor men inte massor på samma gång såvida det inte är fest och dans. Jag gillar att connecta med färre ordentligt, fler än tre tycker jag är lite mycket. Mamma är lite min genväg till att lära känna mig för efter 38år i hennes fotspår så inser jag att jag lika gärna kan fråga vad hon mår bra av för att slippa upptäcka det för sent.

Lite välbehövlig ensamtid i vår trapp

Jag ringde mamma idag och hon gav mig en genväg utan att veta om det.

Jag: Mamma hur har du det, känner du dig ensam? Träffar du folk?

Mamma: Jag mår bara bra, du vet jag trivs bra själv!

Jag utbrister: Jag med! Gud vad lustigt, vi som varit så sociala hela tiden! Visst är det skönt att få vara lite själv.

Mamma ler: Jätteskönt!

Att sitta själv ute på tomten är det bästa jag vet numera

Jag tror att skälet till att jag umgåtts med allt och alla en tid förr har varit för att jag inte orkat vara själv med alla trasiga delar som fanns i mig. Delar jag inte orkade deala med. Jag känner mig hel nu på ett själsligt plan. Inte fullärd eller visare än någonsin, bara hel känslomässigt. De trasiga delarna i mig håller inte på längre och då är mitt egna sällskap rätt skönt. Det bästa som finns till och med.

Trivs ni bra i era egna sällskap eller undviker ni det på grund av trasigheter eller hänger ni med folk bara för att det är skoj – inte distraktion eller så.

/Elaine, är orolig att den sista bästa-sällskap-meningen fick henne att låta en smula självupptagen.

Bloggvännerna har ordet

7 svar till “Genvägar till att lära känna mig själv”


  1. Jag har alltid trivts väldigt bra i mitt eget sällskap. Men det är alltid lätt att säga när man vet att man har valet att inte vara ensam.

    Även om jag inte tyckte det var direkt jobbigt så var det ändå inte helt lätt när man flyttar ensam till en ny plats framförallt när det är ett nytt land. Då när man inte har det självvalt varje dag att vara ensam kan det kännas lite.

    Men jag har heller aldrig dragit mig för att gå på bio ensam eller ta med en bok som middagssällskap.

    Jag har heller aldrig därför haft många vänner. Bara några få goda. Men däremot så har jag haft väldigt många bekanta. Men jag har alltid velat att de är just det. Bekanta. Och jag har heller sällan misstagit mig på vem som är min vän.

    Men… jag har en egenskap till. Att aldrig haft ett behov att tillhöra en grupp eller ett sammanhang. Oftast har jag bara tyckt att efter en stund att där pågår någon sorts inavel och sökt mig vidare.

    *Jag låter säkert också lite självgod här* 😉

    https://foodforfika.wordpress.com

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Nej det låter helt sunt! Känner igen den där känslan av att komma till en stad, känna noll personer och inte ha ett val. Inte alls lika kul!

  2. Sara skriver:

    Efter jobbet så är jag gärna själv, lr ja med barnen å sambon.. de räcker. Handla tex, kan bli en irritation inombords för då får jag för mig att jag vips hatar folk, vilket jag såklart inte gör ordagrant … 🥴 hemma på landet ä livet… Kossor å sjön som utsikt. Pricken över I ä om jag får städa hemma ensam… Då blir jag euforisk 🙈 tack för din blogg ,galet underbar.

  3. Carro skriver:

    Åh, vilken förändring!
    Jag älskar att vara själv. Har också trasiga bitar sedan barndomen men antar att jag läkt rätt bra ändå. Jag hade lite svårt med kompisar när jag var liten då det inte fanns några jämnåriga på dagis och sedan bytte jag skola ett antal gånger. Jag gissar att det präglat mig. Kan göra mycket själv utan problem, där jag märker att många i min omgivning föredrar att göra i sällskap av någon. Försöker jobba på min samarbetsförmåga, min akilleshäl ibland. Tänker lätt att jag ska göra och driva saker själv fastän det egentligen inte behövs.

  4. Ulrika skriver:

    Jag lever mitt liv i coronatider precis som jag alltid gör. Pga svår kronisk sjukdom (ME/CFS) är jag heltidssjukskriven och är hemma (liggande vila nästan all tid) eller utomhus med hundar (har elrullstol). Jag lever med mycket begränsad energi och har ständig värk i både huvud/ansikte och kropp. Sedan jag blev sjuk har jag verkligen insett att jag nog är introvert trots ett helt liv med extroverta arbetsuppgifter (konsult inom kommunikation tidigare och sedan 2009 logoped). Jag vill gärna umgås med mina nära vänner (de flesta har jag känt sedan jag var barn), men inte med så många fler och jag träffar normalt vänner kanske en gång var tredje månad till följd av sjukdomen. Jag trivs i mitt eget sällskap och ser film/tv-serier (har för ont i ögonen pga dold skelning trots fyra operationer för att orka läsa böcker). Har dock många FB-vänner med samma sjukdom som jag pratar med nästan varje dag, vi förstår varandra i vår sjukdom och hjälper varandra att se det positiva i vårt begränsade liv.

  5. Frida skriver:

    Hej!
    Tack för att jag hittade denna blogg i rätt tid. Känner igen mig i vissa saker som ovanstående skriver. Jag har också haft en rätt trasig uppväxt och jag tampas mycket med det nu i mitt vuxna liv.
    Jag har en tonårsson som på sista tiden blivit mer grabbig och fått mer attityd men även vuxit upp till en underbar och målinriktad kille. Men jag har fortfarande som mamma svårt att se att han har blivit så stor. Ser han fortfarande som min lilla älskling. Begriper ju att han är 12år men åren går alldeles för fort. Han är i en känslig ålder och jag är i en känslig period i mitt liv med många bearbetningar från min barndom och ungdomsår.

    Det blir tyvärr så att han o jag krockar ibland men de är mänskligt och på ett sätt sunt mellan barn och föräldrar för det kan göra att man lär sig av läxor som man får.
    Något jag har lärt mig är att jag måste visa honom mer respekt och verkligen tänka på vad jag säger till honom och hur jag säger det. Inte alltid de lättaste. Tror att det finns många mammor som känner som jag. Är 35 år och är mitt i livet med allt vad det innebär.
    Mvh Frida <3

Lämna en kommentar