Vansinne under Coronatider och efter


Jag vet inte hur mycket ni läser nyheterna nu, men förmodligen lika mycket som en annan. Men jag fokuserar väldigt mycket mer på de som glöms i kriser som drabbar vuxna – barnen. Jag tänker på lilla hjärtats mamma Melinda och den kamp hon för för barnen.

Lilla Hjärtats mamma Melinda

Att det nu ska fattas ett lika vansinnigt beslut för en annan 3-årig pojke som inte vet annat än att hans fosterfamilj är hans. Det gör mig tokig. Hade Corona inte funnits hade jag uppmanat till en mänsklig protest och skyddsmur utanför pojkens kärlekshem och kärleksföräldrar. Nu har kommunen beslutat att skjuta upp flytten ”tillfälligt”. Tillfälligt?! Vilka är dessa beslutsfattare och vad vet de om barns anknytning samt att flytta dem från den enda kärleken de känner till – från mamma och pappa – till en främling som förlorade honom för att barnet misshandlades svårt som spädbarn.

Alla ni familjehemsföräldrar – höj era röster och berätta när situationer som dessa drabbar er. Kontakta journalister och berätta för NU är deras öron öppna för er. Ta tillfället i akt för barnens skull så att fler barn inte går till samma öde som lilla hjärtat. Men inte bara det. Döden är värst på skalan för barnet, men att bli tagen från ett kärleksfullt hem till en total främling som misslyckats att ta hand om en en gång i tiden. Kan dessa beslutsfattare inte bara se till sina egna barn? Jag tittar på mina barn. På Pascal som fyller 3år i augusti. Att han skulle bli tagen från vårt hem till en total främling. Det skulle skada hans psyke för livet. Det skulle skada alla barn för livet. Detta vansinne i Sverige, detta svek mot barnen måste sluta och de beslutsfattare som tar dessa beslut måste tillfälligt lämna sina poster – fortbilda sig och lämna plats till kunniga personer istället. Nina Rung till exempel.

Bloggvännerna har ordet

1 svar till “Vansinne under Coronatider och efter”


  1. Anna skriver:

    Hade kunnat tänka oss att vara familjehem men jag orkar inte utsätta mig/oss för risken att få ett barn och behöva vara rädd för att förlora det. Sorgligt egentligen, kanske egoistiskt, men så är det i alla fall.

Lämna en kommentar