Det här med kärlek


Jag sitter på ett försenat tåg från Jönköping och kommer på varför vi allt som oftast tackar nej till uppdrag det som är mer än en timme utanför Stockholm. Jag får inte läsa saga för mina barn ikväll, inte låta Pascal somna i min famn, läsa om vulkaner för Matheo eller räkna stjärnorna i taket med Evelyn. Men jag ska inte låta bitter, jag älskar mitt jobb. Men jag älskar såklart min familj mer. Ingen faktura i världen är värd tid från dem. Men för att inte förbittras över förlorad tid så lyssnar jag på The Miseducation of Lauryn Hill.

1997. Den killen jag var dödligt kär i. Lyckan över att få sova i hans pojkrum. Olyckan över att han sen gett upp oss. Hur hjärtat slets i bitar och jag på riktigt trodde att det här kommer aldrig någonsin kunna lappas ihop igen. Det skulle hända igen. Kärleken. Hjärtat hängivet en annan person. Sen, återigen. I tusen små mikroskopiska bitar. Det känns så osannolikt att det någonsin ska lappas ihop igen. Men det gör det. Hjärtat är ett fantastiskt ”organ”, det är helt otroligt vad kärleken kan väckas till liv, men också dö, tyna bort från den du trodde att du inte kunde leva utan.

Det är som den här låten med Lauryn Hill.

I used to love him

Bloggvännerna har ordet

Lämna en kommentar