En introvert person


Gustav är ambivert, det betyder att han både är introvert och extrovert. Jag gillar det eftertänksamma samtidigt som jag tycker hans extroverta sida är himla sexig. Jag gillar att se honom i ett samtalsflow med andra. När han och Crille garvar loss, älskart’.

Hans introverta sida är bra för det mesta, men inte när han har en dålig dag. Det är fullkomligt omöjligt att läsa introverta och när de inte heller säger vad som är fel så mår man ju dåligt. I alla fall jag. Jag föreställer mig alla möjliga hemska scenarier. ”Ska han lämna mig, har han träffat nån annan, är jag en dålig fru.” Alla möjliga tankar går bananas.

Jag skulle nog aldrig palla med att vara tillsammans med en person som är helt introvert. Inte för att det är något fel på introverta utan för att jag blir alldeles nipprig av tystnad och inte kunna läsa av personen. De flesta av mina vänner äe extroverta på ett skönt sätt – de har självdistans, har förmågan att vara tysta och behöver inte vara i centrum. Jag tycker det är skönt att kunna läsa av mina nära och kära. Introverta har jag svårt att läsa av och när Gustav ger utlopp för sin introverta sida så har jag ingen aning om vad han tänker. Inte ens efter tio år. Men i helgen fick jag svar.

Jag är trött

Tänk att det kan vara så enkelt. Trötthet, inte katastrof, bakom ett tillfälligt stoneface.

Vad funkar ni bäst med och varför?

Bloggvännerna har ordet

21 svar till “En introvert person”


  1. Sara skriver:

    Min man är sån, är jobbigt emellanåt! Men mest är det bra. Jag är både och men tar mycket plats och är driven och han följer liksom med och hjälper mig slutföra alla mina idéer, kompletterar varandra jättebra. Men jag har lärt mig att fråga rakt ut och sedan ta svaret, för han ljuger aldrig eller är oärlig. Älskar du mig?! Ja mest av allt på jorden. Okej. 🙂

  2. Sara skriver:

    Nu lät han som en robot.. Det är han inte! Men när han har en dålig dag så blir han som du beskriver.

  3. Anni skriver:

    Jag lever med en sån och har ett barn som är som pappa och ett som mig, extremt extrovert, det krockar i mycket, saker som redan är klara i mitt huvud är inte ens påbörjade i hans, samma med min dotter, ibland blir man frusterad för man tänker att dom inte lyssnar eller bryr sig men dom är bara väldigt eftertänksamma. Men visst är det en utmaning! särskilt som jag är så extremt social och utåt och har noll tålamod, men som med allt annat lär jag mig med tiden, tystnad kan ibland bara vara för att dom tänkte på något jag sa förra veckan, eller funderingar kring vad vi ska plantera i trädgården osv, tystnaden är sällan nåt dåligt men fattar vad du menar, min hjärna går också bananas när jag inte kan läsa av den andre, och ännu svårare är det med ens barn.

  4. Soffan skriver:

    Jag är introvert och sambon också, fast vi är det på olika sätt. Jag är gärna öppen om känslor och tankar (med folk jag litar på), men där är han mer stängd och jag får ofta lirka och dra ur honom vad han tänker på. Han är dock mycket mer social än vad jag är, vill gärna ha folk omkring sig och tycker inte om att vara ensam. Jag har mycket större behov av ensamhet och vill helst bara umgås i små grupper och med folk jag känner mig trygg med.
    Jag tycker det är lite intressant det där med att bli nipprig av att någon är tyst, för jag blir istället nipprig av folk som pratar mycket. Och framförallt blir jag sjukt stressad av extroverta som är sådär kvicka och vill ta beslut eller få svar på tal omedelbart utan att låta en tänka igenom innan. Och en del är så snabba när de förklarar saker att jag bara lyckas uppfatta den första meningen, och sen står man där som ett frågetecken när de är klara och fattar ingenting. Och den extroverta tittar på en som om man vore dum i huvudet, men man hör liksom inte resten av vad de säger för man funderar fortfarande över den där första meningen..

    • A-L skriver:

      Åh, vad jag älskade att läsa din kommentar. Jag är en väldigt extrovert person och det blev en riktig AHA-upplevelse, fast från andra hållet. Om du förstår vad jag menar?

      • Linda skriver:

        Och för mig kändes det som om det var jag som hade skrivit kommentaren. En beskrivning av mig på pricken!!
        Intressant att vi kan vara så lika men också bra att vi är så olika 😉

    • Therese skriver:

      Känner igen mig så mycket i detta!! Haha! Eller när man hamnar mitt i en diskussion och man fortfarande funderar på vad man tycker en vecka senare! Behöver TID att reflektera och blir helt låst när jag förväntas ha en åsikt om något på stående fot.
      Man kan känna sig så himla långsam och nästan lite trögtänkt av det. Samtidigt har jag så svårt att förstå hur en del kan bilda sig en stark åsikt väldigt snabbt om många saker.

  5. Ananas skriver:

    Min partner är introvert hemma och behöver tid för sig själv, för att tänka igenom och ladda om. Jag respekterar att han behöver försvinna i sin bubbla för att må bra men ibland tar det på mitt tålamod. Som många ovan skrivit kan en sak jag upplever vi diskuterat klart bara vara frö på ett alternativ av många.
    Jag kan uppleva mig som påstridig och drivande trots att jag inte är det bara för att partnern tar distans. Behöver egentid.
    På jobbet är han skämtsam o ledare av en grupp vilket tar mkt energi men som han gillar. När vi pratade om bästa tillmötesgående fick jag svar att han uppskattar att bara kunna vara med mig och att frågor ställs korta. Invänta sen svar för de behöver bryta ner o väga alternativen.

  6. L skriver:

    Jag har precis blivit sambo med min introverta snubbe. Vi har bott särbo i 2 år. Jag går banazzzz. Denna fundering efter nästan varje fråga gör mig lite halvt galen och det är så tyst här ibland så jag funderar om det är någon som bor här.. samtidigt är han så simpel och bara är medans jag ofta tolkar det som något annat. Kanske är särbo som är da shit för oss? Just nu känns det så.

  7. ira skriver:

    Men introvert är inte samma sak som tyst och dum och blyg.

  8. Anna skriver:

    Fint att du förstår honom fast ni är olika. Jag är introvert och min man extrovert. Vi har så svårt att nå varandra ibland att jag periodvis funderar på om vi nånsin kommer kunna leva harmoniskt tillsammans.

  9. a skriver:

    Det ”är” inte omöjligt att läsa av introverta, det är nog bara så att just du har problem med det. Att vara introvert handlar om vad som tar/ger energi, och att man behöver få vara ensam för att återhämta sig. Sociala situationer för en introvert person kan vara oerhört utmattande, särskilt efteråt, trots att man kan trivas i stunden. Introverta och extroverta talar liksom olika språk. Självklart blir det omöjligt att förstå någon om man inte lärt sig det andra språket. Finns många bra böcker om introverta, och det känns skönt att det pratas mer om det, för det är inte alls kul att bli sedd som ”omöjlig”, blyg, tyst, svår osv. Synd bara att extroverta sällan tar sig tiden och tålamodet att försöka förstå…

    • Anni skriver:

      Fast nu talar du inte den extrovertas språk. Precis som fördomen om introverta är att dom är långsamma o blyga har du här fördomen att vi som är extroverta inte tar oss tid eller är tillräckligt tålmodiga, när en extrovert är på gång så tänker man inte i såna banor, det du uppfattar som att du inte får tid uppfattar jag som att det introverta borde ha förstått för längesen. En introvert har en fullbordad plan i huvudet när man berättar om den. Planen var klar förra veckan. Art inte ta sig tid är inte samma sak alls. Vi tänker annorlunda. Art jag pratar snabbt och du inte förstår är oftast dör att jag redan rabblar min mening 10 ggr i huvudet och då kommer den ur på ett sätt som gör att en extrovert uppfattas snabb eller för kvick eller svammlar.

    • Anni skriver:

      Alla mina stavfel nedan är pga av att jag är extrovert. Vet redan i huvudet vad jag ska skriva, har för bråttom då det redan är utspelat och kommer ut i ”svammel ”?

  10. T skriver:

    Jag är också introvert. Behöver tid att reflektera och tänka över saker och ting, väga för- och nackdelar, olika möjliga utkomster, hur jag bäst uttrycker mig, osv. Min upplevelse är att det för en mer extrovert kan vara väldigt frustrerande, för denne är det ju bara att agera NU, på en gång. Och de tycker att jag är feg, långsam och försöker ”peppa igång” mig. Jag tror att jag nu har förstått att det för mig kanske inte alltid passar att ventilera tankar och bekymmer med en extrovert.

    Som barn kände jag mig konstig som inte orkade/ville umgås lika mycket som mina kompisar. Fick ofta ljuga och hitta på anledningar till varför jag inte kunde träffas för jag visste inte hur jag skulle förklara att jag behöver vara ensam och vila. Jag oroade mig för hur jag skulle klara av en relation och visst gick det åt skogen med pojkvänner som ville träffas hela tiden och jag inte orkade. Även om jag tyckte om dem precis lika mycket kunde de inte förstå varför man inte jämt vill vara med den man tycker om.

    Sedan träffade jag en likadan, min man. Vi behöver bara säga till varandra att vi behöver vara ensamma en stund och båda förstår precis. Vi har lite svårt med familj/vänner som vill hälsa på helger/veckovis i taget, vilket vi tyvärr måste stå ut med ibland eftersom vi bor på olika håll i landet. Vi försöker oftast få in dem på hotell eller stuga i närheten för att vi ska få lite andrum. Jättesvårt att förklara detta, särskilt för släktingar som vill träffas intensivt, länge, som får energi av att umgås och som längtat länge efter att få träffas. Man vill ju inte såra. Vi älskar dem verkligen till månen och tillbaka och att träffa dem någon timme är alldeles underbart, det lever vi länge på. Längre tid tar mycket energi och vi blir så trötta att glädjen tyvärr försvinner lite.

  11. Mia skriver:

    Jag tycker du snöat in dig för mycket och dessutom förstår du inte riktigt vad en introvert och extrovert är. Att vara introvert eller extrovert handlar framförallt var man samlar sin energi och inte ifall man är tyst eller inte.

    Jag är också ambivert och min sambo är introvert. Båda vi är sociala, pratar om våra känslor osv osv. Jag känner inte alls igen mig i din beskrivning av Gustav och då lutar jag ändå mer åt introvert än extrovert. Jag är aldrig blyg eller obekväm i sociala situationer. Haft många relationer. Skrattar högt och tar plats när jag känner för det. Bra på att kommunicera i skrift och tal. Ingen behöver gissa. Är fortfarande mer introvert.

    Introvert är jag för att jag samlar energi i mindre sällskap eller själv. Kan haft en fartfylld helg med mina närmsta och hur kul som helst men ändå behöver jag återhämtning efter. Tänker och känner mycket (eftertänksam) men utan att någon behöver gissa vad jag känner.

    Jag uppfattar det du berättat om din man som att han är introvert. För att han skrattar och är social med en vän gör inte honom ambivert. Min sambo är likadan.

    En sak hade du helt rätt om och det är att man dras till sina egna. Det flesta jag umgås med är introverta eller ambiverta. Jag upplever ofta extroverta som för mycket. Det tar energi för att de behöver den från andra. Medan vi introverta/ambiverta förstår varandra och har ett lugn i oss själva. Det viktigaste är att förstå att det inte går i de flesta fall att se vem som är introvert/ambivert. Vi är många som är väldigt, öppna sociala, pratiga, kan om vi är på det humöret dansa hela natten osv Vi njuter dock mycket när vi kommer hem också 😉

  12. Mia skriver:

    En liten sak till

  13. Mia skriver:

    En sak till. Min sambo blev typ 80% introvert när han gjorde ett test nyligen. Han är dock otrolig bra socialt. Har inga problem att vara i centrum i grupp. Det finns väldigt många olika introverta/ambiverta men man samlar sin energi på samma sätt.

    Att du oroar dig för de saker du gör har inget med introvert/extrovert att göra. Det är något du skyller på för att rättfärdiga det.

    Du måste jobba på din självkänsla. Jag skulle tycka det var otroligt jobbigt ifall min sambo tänkte såna saker bara för att jag inte orkar prata. Han behöver också dock ta ansvar i det dvs bli bättre på sin kommunikation. Reagerade ganska starkt förut när du sa att han inte ville prata på så lång tid när du var gravid om.det. Han verkar ha problem med att prata om vad han känner och du blir lidande. Igen, inget med introvert/extrovert att göra.

    // Hälsningar en annan ambivert som aldrig kör the Silent treatment.

  14. Sofia skriver:

    Egentligen en fundering till Gustav.
    Hur funkar det för honom som ambivert att driva egna bolag? Jag har en liknande personlighet som honom, och står just nu i startgroparna att starta eget som konsult inom verksamhetsutveckling. Blir ibland FÖR eftertänksam och känner att man borde vara extrovert och risktagare för att vara egen?
    Jag är superduktig inom mitt område och kan vara social och nätverkande om jag vill. Men sen behöver jag återhämta mig på mitt sätt, i stillhet själv. Hur får Gustav ihop det?

  15. N skriver:

    Jag brukar säga att jag är introvert ”på insidan”. Jag har inga extroverta drag men jag är kvinna. Och har aspbergers. Men min poäng, jag är kvinna, så jag har LÄRT mig att vara extrovert, jag har gått från en flicka som aldrig skapade ögonkontakt till festens mittpunkt på drygt 20 år. Men jag är introvert, och det tär. För som introvert, och aspie, så syns det inte på utsidan om man ger sig fan i att dölja det. Så sorgligt att det är så. Att kvinnor som mig känner att de måste, inte aktivt, men omedvetet. Det blir en ond spiral. När man känner att ”det behöver inte vara såhär, jag kan vara mig själv” så hänger omgivningen inte liksom med.. ”men va? du är ju jättesocial, DU kan inte tycka X eller Y är jobbigt, det är ju oroligt??” Och det är bara lättare att spela med. Nu tappade jag poängen. Jag ville bara säga det här: min partner blir också som din man (han är introvert) och går in i sig själv och ingenting går att läsa ur hans ansiktsuttryck eller beteende. Då kommer katastroftankarna. Jag ville bara säga som en introvert person till en extrovert (förlåt, jag bara antar att du är extrovert) att jag förstår dig. Icke-verbal kommunikation är jobbigt för alla, det känns lite dubbelmoral av mig att skriva så som introvert men, i egenskap av autist, DET SUGER. Men det hjälper sällan att ”ställa en introvert mot väggen och fråga vad som försegår i hens huvud” för… det är väldigt sällan man får ett svar, eller jag har sällan det när någon frågar mig.
    Nu blev det långt. Jag ville bara säga att jag förstår din känsla.

  16. Malin skriver:

    Tack för det här inlägget! Jag känner så igen mig i att leva med någon som är introvärt, åtminstone delvis. Är fullständigt omöjligt att förstå vad som är fel när något kan vara så enkelt som att han är trött. Och ja, jag tänker alltid alla värsta scenarion. Nu ska jag tänka på det här inlägget nästa gång det händer och påminna mig själv om att man inte alltid säger allt rakt ut.

Lämna en kommentar