När man glömmer bort


Jag tycker det är så läskigt när man inser att en tid som kändes så nära nu börjar glömmas bort. Hur gick nu korridorerna i Brännkyrka gymnasium egentligen? Vart var vårt klassrum? Lever vår klassföreståndare vi hade då för 18 år sedan? Usch att minnen från en tid som vuxen börjar bli suddig, precis som barndomsminnena. Det känns så sorgset, som en del av ens liv dör.

Jag ligger och försöker återuppliva minnena. Brännkyrka gymnasium… först en glasdörr med trähandtag, sen gummimattor fulla av grus och sen in genom en dörr till. En korridor till vänster, två trappor gick ned längst till vänster och höger, den i mitten gick upp till ljushallen. Samma trapp där skylten ”Åsa vinner” hängde då någon försökte avslöja Robinsson. Jag var så arg på den som ville avslöja det, men Åsa vann inte. Skyltidioten hade fel.

Minnena väcks till liv när man tänker på dem. Men varför vill jag minnas den tiden? För att jag levde då, jag andades luften, lyssnade på musiken, gick i Brännkyrkas korridorer med ett hjärta fullt av känslor och ett sinne fyllt av tankar precis som nu. Det ska jag ha med mig så länge jag lever. Minnesträning deluxe denna söndagsmorgon.

Har era minnen börjat blekna också? Är fine med det? Jag tycker till och med att tiden då vi bodde på Sjöviksvägen 37 börjar blekna. Ångest!

/Elaine, fortsätter längs korridorerna.

Bloggvännerna har ordet

3 svar till “När man glömmer bort”


  1. Fan of DHA skriver:

    <3

  2. Nina skriver:

    Att minnen svalnar och vissa ’fejdar’ ut tycker jag känns skönt. Dåliga, ’tvångsmässiga minnen, minnen som min hjärna hållit fast vid fast jag inte velat. Men vissa minnen som jag inte vill glömma skriver jag ner. Och ibland återupplevs minnen med hjälp av en doft, röst, tonfall, känsla. Sorgliga. Tragiska. Positiva och minnen av lycka. Glädje.
    Livet.

  3. HannaE skriver:

    Jag är helt fine med minnen som bleknar. Jag vet också att mina minnen förändras dvs inte ändras men jag minns andra saker nu än vad jag mindes kort efter händelsen.

    Vissa saker kan jag tycker är sorgligt att de bleknar, men samtidigt så skapar jag nya minnen hela tiden med min familj och mina vänner.
    De minnen som bleknar nu kommer att komma tillbaka, det tråkiga är att de då kommer att ta plats från de nyskapade minnena. Det är precis som att det finns bara en viss mängd plats för minnen, vissa måste vara lite bleka för att de andra ska få plats att vara tydliga.

Lämna en kommentar