Minimalisten shoppar loss?


I och med renovering av hus och flytt så undrar några av er hur min ambition att vara minimalist går ihop med att köpa nya möbler så som garderober och diverse. Jag tycker att ni ställer bra frågor och blir verkligen varm i hjärtat när ni försöker, som du Linda, ställa frågorna utan att döma. Det värmer ska ni veta.

I vår gamla lägenhet var majoriteten av möblerna platsbyggda. En säng var måttbeställd till ett rum och den sängen köpte de nya ägarna av lägenheten. De köpte även en soffa och nästan alla lampor. Varför de gjorde det är för att lägenheten var arkitektritad och sned på sina håll vilket gör att väldigt få möbler passar in. Vi hade inte så mycket möbler men de vi har kvar kommer med till huset. Soffa, köksbord, säng osv. Garderoberna vi hade är platsbyggda och tillfaller ägaren vid köp. Man får inte slita loss dem och ta med dem. De garderoberna vi köper kommer också att vara platsbyggda i villan.

Jag hoppas det är svar på era frågor. Jag utger mig inte för att vara minimalist. Jag berättar att min ambition är att bli det och jag börjar med kläderna i garderoben vilket är ett stort steg för mig. 2018 har jag köpt ett plagg på två månader. Det var genomtänkt. Jag tänker sällan igenom mina klädköp.

Bloggvännerna har ordet

24 svar till “Minimalisten shoppar loss?”


  1. Lisa skriver:

    Fast det där var ju bara halva svaret. Ni blåser ju ut ett (vad som lät som) ett fullt funktionsdugligt hus, det känns ju som en rätt onödig miljöbelastning och konsumtion.

    • Elaine+Eksvärd skriver:

      Jaha du menar så. Sant! Vi renoverar det totalr och kanske är jag maximalist när det gäller hemmet som jag förvisso tänker ska hålla i 20 år. Känns så himla bra i magen!

      • Emilia skriver:

        Fast 20 år är en fantastiskt kort livslängd på ett hus. Huset ni köpt och nu totalrenoverat kanske var i behov av lite fix, men det mesta renoverar ni för kul – inte för att det behövdes.
        Med det sagt så är det absolut inget fel med det, men man ska kanske inte försöka försköna berättelsen med argument som att det kommer hålla längre..

  2. frida skriver:

    Vilken byggfirma har ni anlitat? och hanterar ni renoveringen via en totalentreprenad?

  3. Matilda skriver:

    Så sjukt snygga ni var på ellegalan! ?

  4. Julia skriver:

    Hej! Var det ironiskt menat av dig mot Lindas kommentar att hon ansträngt sig för att inte låta dömande? Kommentaren i kommentarsfältet mot första personen är i vart fall ironisk vågar jag tro? Tycker att det är svårt i skrift att se vad som är ironi och inte.
    Hur ser du på ironi som retorikexpert?Jag tycker det är svårt som sagt. Mvh Julia

    • Elaine+Eksvärd skriver:

      Hallå där inte alls ironiskt. Jag har inte dåligt samvete över att renovera vårt hus då inget har gjorts på det sedan 90-talet. Känns toppen

      • Julia skriver:

        Nej, såklart inte. Det var endast frågan om det var ironiskt att hon inte lät dömande i sin kommentar?, inte något samvete för att renovera.

        • Elaine Eksvärd skriver:

          Ah jag förstår, inte alls ironisk. jag tycker hon hade fin ton. Blev glad och tyckte det var en bra fråga med tanke på mina minimalistambitioner.

  5. ErikaJ skriver:

    Är väl inte konstigt att köpa nya möbler om man flyttar från lägenhet till hus?!

  6. Längtar efter syskon skriver:

    Min fråga gäller något helt annat och jag skriver för att få stöd och tröst men också för att få andra perspektiv. Ni är så många kloka kvinnor här inne och just nu vill jag inte outa mig till min omgivning.

    Jag och min man har en dotter som är 6 år. De senaste tre, fyra åren har vi försökt att få syskon. Vår dotter kom till med hjälp eftersom jag inte har ägglossning utan hjälp. Vi behövde inte ta till IVF då. Men nu har vi fått göra det. Till saken hör att jag är över 40 och mina odds är inte jättebra. Vi har gjort två misslyckade IVF, ett av dem blev avbrutet pga bara en äggblåsa. Vi ska göra ett till men sedan får det nog räcka. Vår läkare rekommenderar egentligen äggdonation men förstår att vi vill försöka en gång till ”själva”.

    Grejen är att jag får panik och storgråter så,fort jag tänker på äggdonation. Jag ser ju så mycket av mig själv i vår dotter och även om min hjärna fattar att jag kommer att älska ett barn även om det inte har genetisk koppling till mig så gör inte mitt hjärta det. Det är en så stor sorg att inte kunna få ett till barn som är genetiskt mitt. Samtidigt vill jag inte beröva min dotter ett syskon eller min man ett andra barn. Jag känner mig egoistisk och helt förvirrad.

    Och jag fattar att det finns de som har det värre, men för mig är detta en stor sorg just nu. Jag har inte hunnit bearbeta läkarens råd heller.

    • Hanni skriver:

      Men om du är över 40 år så är det väl ganska sent att försöka sig på fler barn? Kanske bara att acceptera du har fått ett barn och inte fler.

      • Mirre skriver:

        Hur menar du att det är sent bara för att hon är 40 år ??? Väldigt okänslig svar! Det är absolut inte försent och jag fick barn efter 40 och är glad för att jag inte lyssnade på liknande åsikter som dig! Att bli mamma i mogen ålder är det bästa som hänt mig och jag rekommendera alla där ute att inte stressa med att skaffa barn! 40 är det nya 30 😉

        • Maria skriver:

          Sent rent biologiskt även om det kan vara bra ur många andra synvinklar (stabil ekonomi, man vet förhoppningsvis vad man vill och vad man står för etc). Har inte siffrorna tillgängliga och orkar inte googla, men efter 35 sjunker kvinnors fertilitet dramatiskt.
          //Barnlös med skrämmande få år kvar till 40.

      • Marie skriver:

        hållet fullständigt med dig.
        naturens ordning

      • Längtar+efter+syskon skriver:

        Jag förstår att du vill mena väl, men din kommentar sårar något oerhört. Det är väl klart att jag förstår att mina chanser är minimala, men försök du att förklara det för mitt hjärta.

    • j skriver:

      Finns alltför många barn i världen som behöver ett nytt, kärleksfullt hem. Jorden behöver inte belastas med ännu fler människor. Vill man prompt ha (fler) barn är adoption det minst egoistiska av alternativen.

      • Mollan skriver:

        Eh adoption är ju otroligt mycket mer än ”föräldralös får kärleksfulla föräldrar – de rika vita folket köper fattiga mörka barn, typ. Stödjer ett system där folk många ggr tvingas lämna ifrån sig sina barn som sen faktiskt säljs till rikare i andra delar av världen. Inte gratis att adoptera.

        Finns dock massor av barn i Sverige som behöver stödfamiljer, eller fosterfamiljer.

        Men som svar på ts så tycker jag du (och partner) ska gå och prata med någon och reda ut känslor samt ev förlikning vid att det inte blir ett (/helt biologiskt) syskon. Och att det ändå kan bli lika bra. ?

      • Längtar+efter+syskon skriver:

        Minst egoistiskt för vem? Det är inte helt oproblematiskt att växa upp som adoptivbarn. Dessvärre tror jag dessutom att jag är för gammal för adoption.

        Mollan – tack för ditt svar. Behöver helt klart prata med någon och fosterbarn är något som jag faktiskt börjat att fundera lite på. Jag måste först förlika mig med tanken på att inte kunna bli gravid…

    • ❤ ett litet tips är att du kan lyssna på poden Jag vill ha barn, där är det en kvinna som just nu genomgår en äggdonation. Där får du höra deras tankar och känslor! Lycka till med vad du än betänker sig för?

    • J | Noees, Amandus och Elviras studietokiga mamma skriver:

      Jag tycker och tror faktiskt inte att det är egoistiskt även om det skulle kunna beskrivas som privilegerat gentemot andra om det absolut måste jämföras (som vissa gör ovan fast jag tycker det är onödigt). Men det var ju faktiskt inte det din text handlade om, hur andra uppfattar er situation utan om dina känslor kring ytterligare ett barn och ev anknytningsproblem (som jag tycker det låter som) du ev tror att du skulle ha om barnet biologiskt inte varit ditt alternativt om det inte lyckas alls beroende på hur ni väljer att göra. Det är så du menar va? Ex att du får ångest av att du står inför ett eventuellt sista försök och du nu har valmöjligheten att återigen testa ett av dina ägg vs någon annans ägg och risken för att det med ditt ägg inte kommer gå hela vägen igen? Har jag förstått det korrekt? Dels tror jag att det kan vara bra att prata med någon professionell som nämns ovan. Kanske inte enbart för dig utan att ni alla tre gör det, ditt första barn är ju ändå rätt stort och kanske skulle må bra av att få vara med också? Iaf, jag förstår verkligen att det är många saker som rör upp mycket känslor men jag tänker ändå att om man särskiljer frågorna från varandra så blir det enklare att se på saker än att allt bara blir ett enda stort emotionellt kaos? Först och främst, är ytterligare ett barn det allra viktigaste? Och av vilka anledningar isf? Om det absolut viktigaste i ett försök för ytterligare ett barn är att det Biologiskt är ditt, kan du då acceptera de eventuella saker som kan tillkomma på vägen? Jag tänker också på den skuld/skambeläggning som du gör av dig själv ovan när du säger att du känner dig egoistisk som biologiskt vill ha ytterligare ett eget barn (vilket jag inte tycker är ego, det är evolutionärt väldigt naturligt att känna så), om du kan arbeta med det eftersom du kommer skada dig själv annars om du väljer att fullfölja att skaffa biologiskt eget barn men att det kanske skiter sig? Det gäller ju att du mår så bra som möjligt mentalt också i allt detta och att du inte bara tänker på dem du har runt omkring dig och ”offrar” dig i sakfrågan för den sakens skull. Jag tror det är bra att stanna kvar i en fråga extra länge och fundera på vad man tycker är bäst istället för att rusa iväg till effekterna och liksom röra upp en tornado av känslor kring en massa saker som man kan konstatera. Ex du vill ha ett biologiskt barn men är rädd att det inte går vägen och att ditt första barn således inte får ett syskon. Jag förstår din sorg och oro över det men om man tänker på dem som två särskiljda saker, hur viktigt är ett biologiskt barn vs hur viktigt tror du att det är för ditt första barn att det får ett syskon? Och vad händer om du inte gör det ena eller det andra? Jag tänker att det är enklare att på sätt och vis bena ut vad man känner genom att ta upp dem en och en. Kanske skriva ner en fråga på ett papper och rada upp alla punkter, gradera dem med siffror och se vartåt man själv egentligen lutar för varje fråga man skriver ut och punktar upp? Om det ger en klarare bild över vartåt det lutar för dig och vilka ev konsekvenser som kan tänkas bli som man måste arbeta med för att komma ut på andra sidan som en hel människa? Jättesvårt att ta i text men jag hoppas det ger nåt. Och du ska inte ha några negativa tankar kring din önskan om ett biologiskt eget barn som en del försöker ge dig ovan, som sagt, det är också biologiskt naturligt att önska föra sina gener vidare och vissa saker finns bra mycket djupare i ryggmärgen än vad en del tror. <3<3<3

  7. ninadahmberg@hotmail.com skriver:

    Det är väll klart som korvspad att ni renoverar för att det är kul o för att ni har råd?!
    Och jag missunnar er inte det!

    Om man vill renovera klimatsmart och återbrukande så går ju det. Men det kräver mer planering och tar mycket längre tid att leta fram material som man kan återbruka och framför allt så måste man kompromissa och det kanske man inte vill med sitt drömmars hus.

    Det känns dock lite….fånigt eller hur jag ska säga utan att låta elak när du säger att du vill bli mer minimalistisk samtidigt som ni totalrenoverar ett hus.

    Samtidigt så är du en person som för så jävla mycket rätt!! Du gör tar mig fan nästan ALLT. Kämpar för barnen, lyfter viktiga frågor om rasism, feminism, funkofobi, försöker göra något för miljön genom att välja veganskt och dra ner på klädkonsumtionen. Och man kanske ska få ge dig ett break oxå o inte ha så jävla höga krav på en individ! Ni håller på å skapar ert drömhem och det är klart som korvspad att du ska tycka det är kul o njuta o dela din lycka och glädje över att ha hittat den perfekta soffan.

    Jag gör oxå så gott jag kan oxå men jag är fan på mils avstånd från att göra så många rätt som dig.

  8. Stina skriver:

    Är din killkompis KA för husbygget?

Lämna en kommentar