Paul Ronge


Tänk att jag har Paul Ronge som mentor. Den tacksamhet jag känner för denna man som är journalist i botten men också kriskommunikatör. Är det någon som sitter i klistret medialt så är det Paul man ringer. Man han kan också tacka nej till att hjälpa till eftersom han har en moralisk kompass som är väldigt tydlig. Jag tycker det är skönt att vara omgiven av folk med värderingar som aldrig kan köpas. De finns där och följs oavsett.

Vi åt lunch idag, Paul och jag. Jag gjorde det lilla jag kunde för att säga tack, jag bjöd på lunch. Känns futtigt i sammanhanget, men det är alltid nåt. Man kan inte kompensera den erfarenhet han har eller de råd han gett mig. Men man kan alltid alltid vara och visa tacksamhet.

Han har blivit mer ändå. Jag har ju ingen pappa så nu när farfar är borta så är det Paul jag skulle ringa i livskriser. Det har jag gjort och han finns alltid där. Han dömer aldrig utan förstår och ger tips. Jag har fått ovärderliga tips senaste veckorna som jag har stor glädje av. Jag känner mig mör av livet och de läxor man får. Men det är som en som Paul känner sa till Paul:

Det ska svida, det är så man lär sig ordentligt.”

Idag svider det. Det är inte salt, det är sprit i såren. Vettefan om det gör rent såren, fulsprit. Haha. Men om jag lär mig. Oh ja.

Bloggvännerna har ordet

1 svar till “Paul Ronge”


  1. Mike skriver:

    Hej Elaine!
    Har följ din blogg under en kortare tid och älskar innehållet, en lite orelaterad fråga till inlägget (Ursäkta mig!)

    Jag är själv blandras eller Mulatt då och jag undrar bara lite om du har några tips på vart man kan prata med andra i samma sits? det är bara lite svårt med att hitta en plats att gå till när det känns som att man tillhör två olika världar och inte passar in i någon utav dom utan att bli dömd lite.

    Förlåt jättekonstig fråga men tänkte om du själv kanske har känt så någon gång eller om det bara är jag som är lite skum.

    Tack i förhand.

Lämna en kommentar