Kan det gå en dag utan bråk med 5-åringen


Han närmar sig snart sex år och han är… vi är inte kompatibla alla gånger. Ikväll skulle jag läsa saga för honom med en gråtandes Pascal och en febrig Evelyn. Gustav var på en välbehövlig kompisdejt. När jag förklarade för M att jag inte kunde läsa längre att Pascal började bli sjuk, då gjorde Matheo det ”nya”. Han härmar en medan han gör grimaser. Jag blir irriterad släpper boken på golvet, säger godnatt och lämnar dörren öppen så han inte ska bli rädd. Ilska övergår i sorg. Ska det vara så här? Måste man tjata och bråka med sitt barn varje varje dag. Jag blir helt slut.

Nu sover alla tre och även jag om en stund. Godnatt.

Bloggvännerna har ordet

22 svar till “Kan det gå en dag utan bråk med 5-åringen”


  1. Tove H skriver:

    Bråk är naturliga, och behövs. Men om du vill ha verktyg att hantera dessa, kolla om ni har ABC-kurser nära er. Jag är gruppledare i sådana kurser och det hjälper otroligt mycket (det hjälper även mig själv som förälder till en 2 och en 5åring). Du kan gå in på allabarnicentrum.se och läsa. Den utgår ifrån Forsters bok ”Fem gånger mer kärlek” som du redan läst, och på kurserna får en väldigt bra handfasta verktyg att hantera konfliktsituationer och förbättra relationen i familjen.

  2. Emma skriver:

    När jag läser detta så känner jag spontant att du kanske har lite för höga krav på din 5 åring, förväntar dig ett beteende och en mognad som inte är rättvis för hans ålder. Jag vill från djupet av mitt hjärta poängtera att det inte alls är menat som en pekpinne. Anledningen att jag kände ett behov av att kommentera är för att det är ett återkommande misstag jag gör. Att jag i stundens hetta ställer för höga krav på min äldsta och ofta hanterar situationen så jäkla illa därefter. Det slutar så ofta med att jag har dåligt samvete för att jag kanske fräste, höjde rösten eller bara var orättvis, helt i onödan. Kärlek till dig och din familj ❤️

    • Sus skriver:

      Håller helt med! Sänk dina förväntningar på honom. Han har precis fått en lillebror och det händer mycket nytt i hans liv.

      Han måste få lov att visa både glädje och frustration utan att få ”the silent treatment”.

      Jag kämpat själv med det här med min bångstyriga 5-åring.

  3. Liv skriver:

    Jag vet inte….. Men jag kände spontant att hans reaktion inte var så himla konstig?

    Han blev såklart besviken på att du inte kunde läsa klart. Och uttryckte det. Inte så himla bra kanske men han är ju trots allt bara fem bast.

    Jag hade nog tänkt att han blev besviken och sagt till honom att jag förstår att du blev besviken, vi läser mer imorgon när pappa är hemma. Och så puss godnatt. O bara låtsats som att han inte grimaserat. (Detta såklart i den bästa av världar men du fattar).

  4. DinaM skriver:

    Å vad jag känner igen mig, har en 7åring med den ”attityden”. Vissa dagar är omöjliga o andra är helt perfekta.

  5. Sara skriver:

    Åh likadant här hemma med 4,5åringen. Sliter mitt hår varje dag. Man blir så ledsen när det bara är tjat o gnäll ?

  6. Linda skriver:

    Så är det nog för de flesta! Man bråkar, tjatar, upprepar sig och ibland även hotar och mutar (och ja jag veeeet att man inte ska hota och muta barn!) Men ibland blir det så tyvärr ändå, i alla fall för mig…. kan inte alltid vara pedagogisk och förstående. Jag är också människa. Och nånstans måste barnen också lära sig och förstå att vi vuxna har känslor och att orken tryter. Men visst så klart ska man tänka på att barn är barn och inte behandla dem som vuxna. Men vad jag vill säga är: du är inte en dålig förälder för att du bråkar med ditt barn och tjatar dagligen! Det är lika för de flesta. Jag lovar! Tro inget annat. Om några föräldrar påstår att de aldrig bråkar, tjatar, hotar och mutar sina barn så ljuger de. Tro mig! Och så några slutord, icke så uppmuntrande sådana, det kommer att fortsätta lika i MINST 15 år till!? i perioder är det bättre och iblan sämre? Håll ut! Du klarar det? Kram!

  7. fannystrandh@gmail.com skriver:

    Förstår verkligen…har en snart 4-åring som gärna sätter sig på tvären. Ibland är det som att jag är inställd på bråk och blir arg även i situatuoner som jag faktiskt (enligt mig själv) borde hantera på ett lugnare sätt. Jag känner att det är en balansgång mellan att visa att ett beteende framkallar känslor hos mottagaren (som alltså är mamma) och visa förståelse för min sons känslor. Ibland tippar balansen över på mammas känslor…bläää hatar också att bråka med barnen 🙁 Det kommer snart en dag som är bättre än den här! <3

  8. Elin skriver:

    Åh jag känner så igen mig! De senaste dagarna har jag verkligen börjat fundera på om jag börjar tappa förståndet. Tålamodet lyser då med sin frånvaro ?
    Vi har en 3åring och en 2åring och vi hamnar lätt i tjat, gnäll och stress…

  9. Ellen skriver:

    Jag får en lite dålig smak i munnen av detta inlägget.. Han är inte ens 6 år. Jag förstår att man kan bli förbannad, kränkt, ledsen osv och att man ibland inte orkar ta fighten som en vuxen människa (jag förstår verkligen att du är trött eftersom du har så många bollar i luften samtidigt). Men att lämna sitt barn för att sova genom att bli tjurig och gå känns inte bra. Det var väl hans sätt att visa att han blev besviken och det är ok att bli det. Men vad vet jag, detta var det jag kände utav den infon jag fick. Jag fattar att man blir less.

    • Louise skriver:

      Menar du att Elaine hade hanterat situationen bättre om hon hade jobbat mindre? Haft lite färre bollar i luften? Förstår inte syftet med din kommentar i parantes.

  10. Sofia skriver:

    Jag har fyra egna barn och jobbar också som lärare. Om det är något jag lärt mig så är det att barn kan vara så otroligt olika även om de är syskon och uppfostrade på exakt samma sätt. Vissa barn är mer krävande och vissa mindre. Den som aldrig haft ett mer krävande barn förstår inte detta och tror ofta att mer kärlek och bättre uppfostran är lösningen på problemet. (Det trodde jag också tills jag fick min tredje.)Till viss del stämmer väl det men uppfostran rår inte på egenskaper som envishet, känslighet o. s. v.
    Det fina med mer krävande barn är att de ofta också har en hel hög med mer charmiga egenskaper som alltid väger upp det jobbiga. Bara några generella funderingar från mig och alltså inga åsikter om ditt barn.

    • E skriver:

      Detta är så sant! Jag önskar att jag själv hade förstått att det är så (att barn är väldigt olika) innan jag själv blev förälder. Jag har verkligen slitit mitt hår med min äldsta som nog får räknas till de mer krävande barnen. Jag har ifrågasatt mig själv så otroligt, tvivlat, sökt förtvivlat efter svar på vad det är vi gör för fel osv. Men det är först nu när jag har fått tvåan som jag förstår hur det också kan vara. Lillasyskonet är liksom mer följsam, har det bara i sig. Inte så att hen bara ger med sig i olika situationer, utan det är snarare så att det inte ligger någon konflikt i att göra det som ”förväntas”. Det sker naturligt, utan kamp från oss föräldrar. Jag har kommit att tro att vi som föräldrar faktiskt påverkar mycket mindre än vi tror. Vi kan inte helt ”forma” en personlighet genom att göra ”rätt”. Jag önskar att det fanns mycket större kunskap och förståelse för detta bland dem som inte har ett krävande barn (även innan man blir förälder som i mitt fall!)

      Som du skriver så har förstås de krävande barnen också andra egenskaper som väger upp det svåra.

  11. Linda skriver:

    Har en son i samma ålder. Han var i extrem ”trotsperiod” i två år, mellan 2 till 4 år. Nu är han så mkt lugnare men vi bråkar varje dag ändå. Av dina inlägg att döma verkar du ha väldigt ”normala” barn vad gäller trots och bråk, låter verkligen som att de är åt det lugnare hållet när det gäller trots och bråk. För mig som har haft det väldigt tugnt på det planet låter du faktiskt lite bortskämd när du beklagar dig över sådant som låter som smågrejer i mina öron. Samtidigt så vet jag ju så lite om ert liv. Och det är bra av dig att vara öppen om sådana saker när många alltid låtsas som att allt bara är bra.

  12. Trebarnsmamma skriver:

    Det är klart att han blev besviken. Han är 5 år och hans sätt att visa det var att göra grimaser och härma inte okej (pratade ni om det?!)men han är ett barn. Men ditt sätt att bli sur o lämna rummet med ett godnatt kändes sådär i min mage. Du kan inte ha för höga krav på honom. Han har 2 småsyskon som kräver sitt ibland kanske han känner att han får stå tillbaka för dem.

  13. Frida skriver:

    Han är fortfarande bara 5. Man är fortfarande jätteliten då. Att resonera med en 5-åring då barnet redan är i affekt går liksom inte. Rent biologiskt – den delen av hjärnan är ju inte i närheten av fullt utvecklad. Små grottmänniskor är dem 🙂 Det innebär inte att det inte är sjukt frustrerande och upprörande när de bemöter en på det sättet men där får man själv utmana sig själv att vara vuxen och hantera sina egna känslor av frustration och försöka sätta sig in i barnets situation. Klart han var upprörd igår. Du var ensam m barnen, säkert lite mer stressad pga mycket att rodda med, lite gnäll som gör sitt till för stämningen och sen så slutade du läsa för honom. Klart han lackade! Och med detta inte sagt att jag inte förstår dina känslor för det gör jag helt och fullt. Men du har förmåga att hantera dem – det har inte han.

  14. Sarah skriver:

    Kan det vara så att det är retorikern i dig som förväntar sig lite för mycket av din femåring? Jag kan förstå dina känslor kring situationen, men beteendet blir tyvärr lite samma åt andra hållet. Du beter dig också som en tjurig femåring för att han inte förstår dig.

  15. F skriver:

    Jag tror, precis som många skriver, att du hade lite väl höga förväntningar på Matheo i det där läget. Det är lätt hänt att man har det på äldstasyskon, särskilt när det ena syskonet är bebis och det andra har särskilda behov. Det blir nog lätt att man tycker att den stora ”borde veta bättre”. Vill inte upprepa det många andra redan skrivit (med varierande nivå av respekt och förståelse), utan jag ville mest bara ge lite kärlek och hejarop! <3

  16. Emma skriver:

    Jag har inget konkret tips att minska bråken. och orkar inte läsa alla kommentarer så någon kanske har redan sagt det jag ska säga. Vår äldsta är snart 6 han också och ibland är man ensam med barnen. Då kan jag verkligen tipsa om ljudbok. Det älskar vår son och det tar jag till när jag är ensam med barnen och ska lägga. Ofta somnar han i den men om inte så har jag iaf hunnit med de mindre barnen först och sen kan lägga mig i lugn o ro med honom.

    Bråken har jag funderat hemma på om jag ibland kanske ställer för höga krav. Men jag vet inte.

  17. Varpo skriver:

    Jag har en 9-åring och minns att jag tyckte att hon just runt 6 år var ett litet monster. Som en mini-tonåring. Men redan vid 7-år mattades av som tur var. Jag läste på och 6-års ålder kallades tydligen för just ”lilla tonåren”… Alla dessa faser alltså. Nu närmar sig riktiga tonåren och det blir nog största prövningen. Fram till dess ska jag öva på att andas i fyrkant…

  18. Martina skriver:

    Hej,
    Måste bara skriva några rader även om det är ett par dagar i efterhand. Min son har varit mycket krävande, är nu sju år och verkar precis nyligen kommit in i en ny, lugnare fas. (Det finns hopp!) Det jag kan se i backspegeln är att man lätt kommer in i en ond cirkel när ens eget tålamod ständigt prövas. Jag blev sur och sa ifrån för ofta, allt blev en kamp, många bråk (och många välbehövliga förlåt). Någonstans så vände det och jag tror det började hos mig (men även utveckling och mognad hos min son). Positiv feedback och uppmuntran, att inte uppmärksamma ”dåligt beteende” allt för mycket, att till mitt yttersta bevara mitt yttre lugn, allt detta har gett resultat i en mycket mer harmonisk pojke. Det har istället blivit en positiv spiral och jag är så oerhört glad för det! All styrka till dig Elaine! Du är grym på så många sätt!

  19. TINA skriver:

    Ska du lära andra att bemöta folk, när du själv inte kan bemöta ditt barn. Jag hade en mamma som teg i ilska när man gjorde fel, och jag gjorde länge allt för att vara henne till lags. Det har satt spår i mig att hon alltid var besviken trots att jag var ett snällt barn, hennes frustration över att vara ensamstående 4 barnsmamma visade hon på liknande sätt som du.

    Jag hoppas att du överdriver när du säger att du bråkar med din 5 åring varje dag…

    Din man skulle avstått kompiskväll när ni borde förstått att du hade fullt upp med 3 barn varav 1 var sjukt, kompisarna kan inte gå före familjen…

Lämna en kommentar