Lycka är lyx för rika människor


Jag skulle se en dokumentär om lycka. Blev irriterad. Två som hade allt lämnade allt, renoverade en buss och åkte iväg för att hitta lyckan. De var inte lyckliga. Kände sig tomma. Nu skulle de bli lyckliga.

Så många överklassmänniskor som känner sig tomma. Eller kanske övre medelklass. Fan vet jag. Men de åker och träffar andra välbärgade. Säljer allt de har och klär sig som hippies och känner ett lugn för första gången. ”Frihet”. Kanske för att du vet att du fortfarande kan äta när du vill. De blir minimalister, veganer åker till en öken och bygger en stad som de sen bränner upp. Bygg en skola och låt den stå kvar istället, eller ett hus till någon som behöver.

Åh mitt självförakt nu. Jag vill inte vara som dom. En som kommer på att hon ska vara minimalist nu när hon har ett val. All världens ofrivilliga minimalister då. De som har fem plagg eller bara kläderna de har på sig. Jag tror inte att de känner sig så jävla fria som överklassarna pratar om. För de har inget val.

Usch.

Bloggvännerna har ordet

18 svar till “Lycka är lyx för rika människor”


  1. Malin skriver:

    Bra insikt

  2. Hanna skriver:

    Tyvärr är det lite så då framstår ?

  3. Hanna skriver:

    Tyvärr är det lite så du framstår ?

  4. GW skriver:

    Är det inte när man inser sina privilegier, som man förmår förstå skillnaden mellan att kunna VÄLJA bort överkonsumtion som livsstil och vara tvungen att göra det? Jag tycker inte att det är ett hån mot mig, ensamstående med två barn, om människor som egentligen har råd att konsumera på ett helt annat sätt än jag börjar fundera över sina flygresor och klädinköp. Det är absolut bättre för klimatet om färre flyger. Och att börja reflektera över sin egen position i de klasskillnader som finns kanske får den som aldrig behöver oroa sig över pengar, att börja jobba mer för att utjämna skillnader. Inte en ensam kan ändra något, men många tillsammans kan. ☺️

    • Yaca skriver:

      Tack GW, kunde inte har sagt det bättre.
      Världen är inte antingen svart eller vit och om man använder sina sparade ressurser (pengar och/eller energi/tid) för att stödja dem som behöver det, är det väl inget fel med det. Och om det bara betyder att man konsummerar mindre för att känna sig friare är det lika bra för att det är bättre för klimatet ändå och det har alla nytta av i slutändan.

  5. Diana skriver:

    Men det kan vara bra men en tankeställare ibland. Att leva som minimalist är inte där lyckans finns, det är i att leva ditt liv som DU vill. Inte som du tycker att du BORDE eller MÅSTE utan hur du VILL. Lev ditt liv som du vill, som hjärtat behagar så kommer du nog att förvåna dig själv med att du kan tex kombinera lyx och vara en hjälpande hand är fullt möjligt, om det nu är det du vill ha i livet.

    Kram

  6. Annette skriver:

    Frihet är väl att kunna göra de val man vill, oavsett om man är rik eller inte. Men ibland har människan inte vad själen vill eller behöver och följer istället ”normen”. Hör vi inte själens viskningar antar jag att själen behöver höja ”rösten” tills vi hör och lyssnar. Den som inte lyssnar, mår nog sämre än vad som är nödvändigt… och risken finns alltid att man tror att man behöver göra stora eller drastiska saker för att må bra. Men egentligen kanske det bara handlar om att lyssna inåt.

  7. Annika skriver:

    Själv inspireras jag av människor som gör normbrytande val för det påminner oss andra om att livet inte måste levas enligt vissa utstakade banor utan att vi många gånger har ett val. Många av oss kan t.ex. jobba mindre, få mer tid till det vi helst vill men samtidigt betala priset genom en enklare och mindre konsumtionsorienterad livsstil. Visst är det en privilegierad position att kunna välja bort, men det betyder inte att det är dåligt att göra just det valet. Jag tycker att det är mer konstruktivt att bli upprörd över de strukturer som tillåter vissa att vara fattiga och andra rika och privilegierade än att klanka ner på rika som känner tomhet inför sitt liv och väljer annorlunda.

  8. Martina skriver:

    Var inte så hård mot dig själv. Kan man inte bara vända det, en del av de pengar du normalt hade lagt på de klädesplaggen du normalt köpt varje månad kan man ju skänka. Kanske till någon organisation som hjälper just människorna du skriver om, som inte har lyxen att välja. Kram

  9. Sara skriver:

    En sak som slagit mig, vad gäller just ”minimalism” (alltså när man ser inredningsbloggar om minimalism osv), är att det ofta ändå är en sorts positionering där konsumtionen är väldigt central. Ofta hänger det fem svarta och fem vita t-shirts för tusen spänn styck från typ Acne, på designgalgar i en platsbyggd garderob.

    För mig blir det lite ironiskt, för då kretsar det kanske också rätt mycket kring konsumtion. Danska designmöbler och inga tavlor. Ja, det kanske är färre prylar, men prylarna förutsätts fortfarande berätta så mycket om vem du är. Mer än vad de kan, de är bara prylar. Om jag går till Myrorna och loppar fem gamla HM-tishor och ett köksbord är det också minimalism, fast det är inte det som de där inredningsbloggarna menar när de säger minimalism. De menar såpade skurgolv, kläder, fast lite färre, från typ Marc Jacobs och en soffa från Norrgavel. Inte HM-tishor från Myrorna i en hyresrätt. Nu bortser jag helt från argumentet att ”det är bättre att satsa på färre grejer med kvalité”. Det är sant, men det är sällan bara det som driver bloggminimalisterna, utan jag tror mer att de drivs av det jag skrev ovan, att välja en annan position i samma system. Inte att ställa sig utanför systemet. Och det är kanske den falska varudeklarationen av frihet som skaver.

    Sen är det ju så klart bra för miljön att flyga mindre och ha mindre saker och allt. Miljön bryr sig ju inte om varför vi gör det. Men jag kan också slås av att det känns hycklande. Framför allt tror jag att man hittar lugn i själen av att hjälpa andra mer, det är bra att slippa fokusera på sig själv. Och ”inredningsblogg-minimalismen”, eller ”burningman-turismen” är ju egentligen fortfarande lika självcentrerad som shop til you drop…

  10. Hmm skriver:

    Jag börjar med att säga, jag dömer dig inte. Jag förstår var du kommer ifrån. ?

    Men precis lite så uppfattar jag många av dina nyårslöften. Framförallt för att du gör dem pga dåligt samvete att du har det bra när så många andra har det dåligt. Lite som den gamla kristna att späka sig själv för att få syndernas förlåtelse. Just därför som att du kände behov av, inte matfixetad värld full med ätstörningar, i vart och var annat inlägg ta upp din kost när du borde varit medveten om vilken uppsjö med dåliga kommentarer som skulle följa, störde mig oerhört. Och just därför som jag kallar det för religion, för det viktigaste var inte vad du gjorde utan att alla visste det. Eller i vart fall så som det såg ut här i bloggen.

    Vill att du ska veta var mina ord kommer ifrån för just idag ligger alla mina känslor blottade och hudlösa och jag känner bara kärlek till dig när jag skriver ovan. ??

  11. Annika skriver:

    Jag behärskar inte att vara konsekvent särskilt bra men tänker att jag stundtals lägger pengar på egna nöjen o en dyr foundation men så skänker jag också pengar till några för mig viktiga verksamheter (BRY o Giving people) så jag håller ingen linje såvida inte linjen är ”många bäckar små”. Men jag oroar mig sällan över det för egentligen finns det ganska få riktiga måsten här i livet.

Lämna en kommentar