Så besviken, men har jag rätt att vara det?


Hur kan en femåring göra en så grymt besviken? Det är väl helt fel på mina förväntningar på vad en femåring ska förstå att man gör för honom. Att allt ska vara villkorslöst. Men jag vill ju att han ska uppskatta allt han får och det vi gör tillsammans för det är så långt ifrån det jag hade. Samtidigt så gick ju inte jag runt och var en tacksam femåring trots att jag hade mycket mer än min mamma hade i samma ålder. Hur ska man tänka och hur ska man göra för att barnen ändå ska förstå att istället för att klaga på att man inte får kvällsmellis för att det är alldeles för sent så har han fått popcorn och en supersen teater. Jag antar att inte det går?

Det är väl helt orimligt att man som förälder samlar på sig goda gärningar och hoppas att barnen ska sitta som tända ljus och vara kroniskt snälla som tack. Ändå måste jag erkänna att det är exakt det jag gör. Tänker att jag var med honom en heldag på föris i onsdags, han följde med mig till Göteborg i torsdags och nu värsta teatern på fredagen. Var tacksam unge. Jag får lägre tolerans för ett gnälligt barn då. Det som hände var att jag, som jag läst i JESPER JUUUUUULS BARNUPPFOSTRANS FUCKING HELVETE, förberedde Matheo på vad som skulle hända. När klockan var 21.00 och teatern nådde sin final och han roffade popcorn förklarade jag att det inte blir nån kvällsmellis hemma utan raka vägen i pyjamas och sängen.

Matheo: Vaddå, ska vi inte ens fika bullar?

Jag: verkligen inte, du har ätit en kexchoklad och popcorn.

Matheo puttar till mig. Jag reser mig upp och sätter mig en bit bort. Lucette och Estelle sitter såklart kvar med Matheo. ”Ni behöver en stund ifrån varandra” säger Lucette och nickar förstående under resterande del av teatern. Usch vad sur jag blev. Tänkt att han var otacksam och att jag förmodligen skämt bort honom. Men egentligen är det inte det.

Kan någon expert på barnuppfostran eller supermamma/pappa förklara mig hur jag inte ska reta upp mig när jag tycker att jag gjort mycket och barnet inte förstår.

Bloggvännerna har ordet

48 svar till “Så besviken, men har jag rätt att vara det?”


  1. Sara skriver:

    Kanske känns det här som en tröst. Barnen ÄR nöjda, men de har inte bättre sätt att uttrycka frustrationen över att roligheter tar slut, eller ersätter annat de förväntat sig…

    http://petrakrantzlindgren.se/2011/09/05/varfor-blir-barnen-aldrig-nojda/

    • Anna skriver:

      Skulle precis länka till det blogginlägget! Så bra!

      • Cissi skriver:

        Hej, kände att jag ville svara här då jag funderar över detta mycket. Efter att flera gånger läst med känsla för barns självkänsla så har jag insett hur viktigt det är att visa barnet att man förstår dess önskan och behov innan man avfärdar den. Jag kör med spegling som någon kallade det ovan.

        Min son är inte fyllda tre än men förstår det mesta man säger till honom. När han frågar Efter något, ofta tex godis i affären så blir dialogen följande:

        Han: mamma, äta choklad?
        Jag: åh är du sugen på choklad hjärtat?
        Han: jaaa
        Jag: jag, förstår älskling. Jag tycker också om choklad. Men vi åt godis i helgen och nu tycker jag det får räcka
        Han: sur min
        Jag: jag förstår att du blir besviken. Men vi får köpa det en annan dag. Vad sägs om en banan istället?
        Han: nä (forfarande lite sur men slutar tjata och är snart glad igen)

        Vet att du också läst Petras bok så damma av den och tänk på att alla barnets önskningar grundas i ett behov.

        I övrigt verkar du vara grymmaste morsan så glöm inte det!

    • Ingrid skriver:

      Tänkte precis länka till samma inlägg. Så bra för att sätta sig in i barnets känsla. Matheo är inte otacksam utan ger uttryck för hur roligt ni har haft. Ser du det så blir du glad istället för arg. 🙂

  2. Harmagedon skriver:

    Precis. När barn ber om mer är de oftast deras sätt att säga att de gillade det de fick.
    Tänker man så blir man inte så frustrerad och det blir lätt att säga:
    Visst har vi haft roligt men nu måste vi sova för att orka ha roligt imorgon också.

  3. Åsa skriver:

    Så klart att du har rätt att känna dig putt! Du är inte bara mamma, utan också människa med ett eget känsloliv 🙂 Jag tror att det är nyttigt för våra barn att IBLAND bli påminda om detta (inte skuldbelägga men…) och att det då är viktigt att man då eller i efterhand förklarar varför man blev putt. Sedan är det ju så att barn lever här och nu, så det som har hänt innan är redan ”glömt”. Dvs att popcornen och chokladen har ju redan hänt och varför skulle det då påverka melliset som ska hända sen?! :))) Tror också att du har en poäng med att vi ”skämmer bort” våra barn (iaf jag gör det) och att mycket av det som borde vara lyxigt är deras vardag… Kämpa på! Du är en toppenmamma!

  4. Lin skriver:

    Inte jag. Hehe, men läste en sådan bra sak; barn vill ju aldrig att allt det underbara ska ta slut! Kanske hade han hela tiden trott att bullfika fortfarande var en del av kvällens schema? Och sett fram emot den fikan och prattid med mamma lika mycket som han uppskattade teatern? Man kan ju se det som så att han bara vill ha mer av dig! Och blev besviken när han fick svaret ”verkligen inte” – jag hade nog blivit lite ledsen av det svaret som barn. (Låter inte så snällt)Om bullfika var att vänta i hans värld så var det nog rätt tuff respons.

    Jag kanske bara svamlar… men tror att vi vuxna är de som gör fel.

    • Hedvig skriver:

      Bra svamlat tycker jag, det låter klokt! ?

    • Ingrid skriver:

      Håller med! Man ska tänka sig in i barnets värld. Och i hans värld gör du ju allt med honom för att du också vill det inte för hans skull. Och då tycker väl du också att det är tråkigt att det tar slut. Ett svar skulle i stället för verkligen inte kunna vara; åh visst har vi haft kul och ätit gott och myst hela helgen. Och så gott och mysigt det skulle vara med bullfika. Men nu har vi ätit så mycket godsaker så bullfikat får vänta till nästa helg. Men tack Matheo för att jag har fått vara med dig och haft så kul hela tiden! Och sen ignorera om tonfallet låter gnälligt hos barnet. Se det de menar och inte orden som sägs.

  5. Em skriver:

    Jag förstår precis. Det du behöver göra är att agera vuxen. Inte storasyster kompis.

  6. H skriver:

    Barn på 5 år er Egoister, dvs at de er ikke modne nok til å tenke på andres følelser enn sine egne. Alle barn er sånn, mine og. Vi kan ha hatt tidenes lekedag, men får hun blå kopp istedet for grønn så er jeg verdens verste mamma og dagen suger. Jeg blir og trøtt og sur og lei meg, men jeg tar det ikke personlig, det burde ikke du heller. Men spør han dagen etter om det var en fin dag i går, da sier han helt sikkert ja! Og ikke vend deg bort fra han, det er den vondeste følelsen for et barn..

  7. Guuud vad jag har bråkat med min förstfödda över tacksamhet. Det retade gallfeber på mig om HON t ex hade fått en massa nya kläder ena dagen och dagen efter fick hennes lillasyster ett par strumpor- då gormade och skrek hon något galet över orättvisan att inte hon fick något!!! Fy tusan vad det retade upp mig? Och jag kan liksom inte riktigt acceptera det ”draget” (lillasyster är en mer tacksam typ), hon kan hantera det bättre Nu som nioåring, men ibland spräcks avundsjuka- bubblan rejält och hon får sina spel. Jag däremot hanterar det lite bättre nu. Eller?

  8. Soffish skriver:

    Spegling! Återge det man har hört. Helt magiskt tycker jag.
    ”Du vill ha bulle.” Sen biter man sig hårt i läppen, är tyst och lyssnar efter vad som kommer.
    Den man pratar med känner sig hörd och förstådd. Själv vinner man lite tid och får dessutom distans till den där irritationen. Ofta får man veta mer om vad den andra tänker också, och det kanske utmynnar i ett samtal i stället för irritation och konflikt.
    Jag rekommenderar boken Aktivt föräldraskap i praktiken av Thomas Gordon. Inom motiverande samtal, MI, jobbar man också med reflektioner, enkla och komplexa. Det blir fantastiska samtal när man använder reflektioner/spegling/aktivt lyssnande. Kärt barn har många namn.

  9. Jenny skriver:

    Hej!

    Har idag (som flera gånger tidigare) känt besvikelse över mina elever. Inför jullov, sommarlov och andra speciella tillfällen brukar jag baka lite fika, köpa lite godis eller popcorn till dem. Men varje gång bemöts man av kommentarer som ”men den andra klassen fick ju läsk, det är orättvist, har du inga chips, finns det inte mer osv”…. Det är även väldigt få som tackar för det jag bjuder på. Har förklarat flera gånger att allt extra de får har jag betalat med mina egna privata pengar, och att det är något jag väljer att göra. När de sedan reagerar som de gör, blir jag både ledsen och besviken och känner att jag aldrig mer ska ta med något. Vet inte vad man kan göra/säga till barnen för att de ska förstå och uppskatta det som de faktiskt för?!
    Behövde bara skriva av mig…
    några tips?? ❤️

    • Jessica skriver:

      Jag arbetar också som lärare och upplever samma sak som du beskriver. Har så många gånger blivit frustrerad över elevernas otacksamhet när jag bjudit på något extra att jag faktiskt slutat med detta. Nu gör vi något litet extra istället. Kanske ser en film eleverna önskar eller leker någon lek. Upplever att eleverna uppskattar det mer. Kanske hänger det ihop med hela samhällsutvecklingen där tid tillsammans är något bortprioriterat medan saker (i detta fall godis, fika) ofta inte råder någon brist på att få när man vill.

      Önskar dig en god jul!

      • Jenny skriver:

        Tack för din kommentar ❤️ Alltid skönt att höra att man inte är ensam att tänka som man gör! Tror som du skriver att det kan ha att göra med den samhällsutveckling som vi lever i nu. Ha ett härligt jullov, det är vi värda! Kramar!

    • Ina skriver:

      VILKEN SNÄLL LÄRARE DU ÄR!!!
      Hade min unge gått i din klass hade jag velat veta om hen burit sig sådär illa åt så vi hade kunnat snacka om det. Men a. Som annan sa ovan. Sluta baka o gör fint om de inte uppskattar det!! Och om de frågar varför de inte får nått som de brukar svarar du percis som det är ”Det är så många som klagar över att det inte är tillräckligt bra så det kändes inge kul längre” Då kanske de får sig en tankeställare!!

      • Jenny skriver:

        Tack för dina tankar ❤️ Och det är säkert så, de behöver få sig ett uppvaknade om att man inte beter sig så. Tyvärr är det ju så svårt då de elever som faktiskt visar uppskattning, också drabbas ☺️ Men, helt klart något att tänka på!
        God jul!

        • Johanna skriver:

          En till lärare här!
          Jag har också bakat och fixat såå många ggr till mina elever, men är så trött över att få höra ”får man bara en kaka?” att jag numera drar mig för att bjuda på någonting!

    • Dea skriver:

      Samma här. Jag köpte tex glass till skolavslutningen senast men då var det tydligen fel sort (Päronsplitt), enligt vissa. Medan andra förstås är jättegulliga och tackar. Det är trist, när man kanske undervisar i ett par, tre klasser och man lägger några hundralappar av sina privata pengar för att man ändå tycker att det hör till att de ska få något extra vid sådana tillfällen.

  10. Emma skriver:

    Hej, jag förstår att du känner som du känner jag gör också det. Men vi gör ju det där emot våra partners också. Tänker att de ska veta vad som försegår i huvudet på en själv. Alla tankar man tänkt och hur man satt sig själv sist för att sätta hen först osv. Så glömmer man biten om att de inte är tankeläsare.

    Bo Hejlskov säger en bra sak tycker jag. Att de tränar på självkontroll när de säger ifrån. Att deras ständiga, ja vad vi förenklat kallar trots, handlar om att de står upp för sig själva, de tränar helt enkelt på att inte bli överkörda. De har hjälp mig mycket. För jag vill ju det. Att de ska stå upp för sig själv osv. De behöver de verktyget i livet. Jag brukar säga som en påminnelse till mig själv när min 5-åring beteer sig liknande ”Jag förstår att du vill det, och jag tycker det är bra att du är tydlig med det och kämpar för det men jag sa att det var sista gången jag lekte monster, nu ska vi sova.”

    Sedan går jag alltid direkt på ett alternativ för att få dem att tänka på något annat. ”-Ska jag välja bok eller ska du välja bok?”

    En annan sak som ofta fungerar och som många gånger är ett bevis på att det är just självkontroll de tränar på, är att fråga om de har en lösning. ”-Det vore bra om vi kunde komma på ett sätt så vi inte blev mer arga på varandra…” Då brukar båda mina döttrar typ säga de jag redan föreslagit men helt plötsligt tror dom att de löst hela problemet själva.

  11. Carro skriver:

    Hej. Från en förälder till en annan.
    Förstår dig! Man blir irriterad på sitt barn ibland, oavsett vad det handlar om. Det är okej och himla bra att du ändå reflekterar kring situationen. Det för mig är bra föräldraskap!
    Sen tror jag oxå på att (om det går, inte alltid man har det tålamodet) möta barnen där dem befinner sig med bekräftelse (’jag hör vad du säger, men..’) men att ändå säga sin mening (det är ju du som är vuxen) och berätta att det är det som gäller nu!
    Tror inte heller du behöver grubbla över att ’om/ifall’ du skämt bort ditt barn.. Barn är barn, han va nog bara girig för stunden och ville få ut så mkt som möjligt av den. Förklarar ju bara att han haft en jättebra stund med dig och va inte riktigt redo för att det skulle ta slut än! Är bra att försöka ha förståelse men ibland rinner känslorna över. Vi är inte mer än människor ♡

  12. cecilia skriver:

    Det är väl helt OK att ”ta slut” ibland – visa sig mänsklig och inte bara visa glädje inför barnen. Dom klarar mer än man tror och det är ärligt att visa att man blir besviken är man ansträngt sig jättemycket och dom inte gillar det. Vore konstigt att spela glad, liksom, när barnet är elakt. Alltför svenskt att ständigt kritisera sig själv som mamma – känn som du gör och du kan gott uttrycka det till ditt barn – inte argt men bara som ett konstaterande. Jag har alltid varit väldigt ärlig med mina barn, jag litar på dom och behandlar dom med förtroende och respekt och det betyder t ex att inte visa falsk glädje när dom är griniga själva. Sen får man ju agera som den vuxna person man är, men absolut inget tvång att spela upp några roller som inte är ärliga.

  13. Helene skriver:

    Han kanske gillar och det fram emot den stunden med kvällsmellis kanske inte vad han äter utan själva stunden?

  14. Sofie skriver:

    Mina barn är exakt likadana och jag brottas med liknande känslor. Särskilt min yngre får gärna megautbrott pga vill ha mer/bättre/annat..gissar att många barn faktiskt saknar förmågan till att sätta sig in i detta på ett vuxet sätt, även om de verkar stora och rediga.

  15. Malin skriver:

    Femåringen här reagerar exakt lika vid besvikelser! Bäst (men inte alltid) har spegling fungerat, särskilt när jag också delar med mig mer av mina önskningar. ”Ja, du skulle vilja ha en glass? Vet du, jag med. Jag älskar glass. Jag önskar jag hade världens största glass med chokladsås nu. Mums. Så synd man inte kan äta glass jämt. Vad skulle du äta om du bara fick äta glass hela dagen?” Typ. Blir ofta roliga samtal och vi låtsas att vi bor i hus av marsipan och simmar i läsk. Vi förstår ju varandra så väl egentligen, vi vuxna kan ju ”unna” oss en dunk ben o Jerry en tisdag kväll när barnen somnat… Bortskämt? Javisst! ❤️❤️❤️

  16. Ingela skriver:

    Hej! Har läst de andras kommentarer och tror att det kan vara en blandning av mycket. Jag tänker framförallt på tre saker.
    1: Vet han vad tacksamhet är? Hur visar du och Gustav att ni är tacksamma över saker? Säger ni till era barn att ni är tacksamma och att när ni är tacksamma, har ni inget behov av något mer?
    2: Som någon skrev, så tror inte jag att du som vuxen ska dölja dina känslor, samtidigt som du inte ska skuldbelägga ditt barn utan det handlar om att göra skillnad på sak och person, men det tror jag att du är väldigt bra på. Tala om hur du känner för Matheo men var tydlig med att dina känslor inte handlar om huruvida eller hur mycket du älskar honom utan det handlar om hur han formulerade sig.
    3: och till sist som någon sa, han ville nog bara ha mer häng med dig! Mycket vill ha mer. Tänker på när jag själv gör något härligt, typ är på semester, visst gnäller jag sista dagen på att semestern är slut, men det betyder inte att jag inte känner tacksamhet. Men tacksamheten är jag kanske inte lika bra på att säga;)

  17. wigwag skriver:

    Här är jag helt på Matheo sida. Så opsykologiskt av dig Elaine. Rutiner och särskilt såna som upplevs positiva är jättelika för barn. Att plötsligt ändra i en sådan måste ju M ha tagit som en bestraffning. Kanske för att han ”roffa” popcorn som du uttryckte det. Och nej. Du förberedde honom verkligen inte inför förändringen av den för honom viktiga kvällsmumset. Du hade gjort det om du i samband med delgivning av teaterbesöket sagt att det inte blir nåt kvällsmums efteråt utan vi tar det på teatern istället. Matheo kanske hade börjat tjata ändå men han hade förstått bättre när du förklarat och påminnt honom om överenskommelsen. Överraska aldrig ett barn genom att bryta en efterlängtad rutin barnet räknar med utan att behöva be om den varje gång. Det är vad jag känner spontant av detta. God Jul.

    • Åsa skriver:

      Jag önskar jag var lika perfekt som du och dessutom hade självförtroende att döma andra. Själv är jag en vanlig människa som blir trött och ledsen ibland och dessutom berättar det för mina barn om jag tycker att de beter sig helt orimligt illa.

      Till dig Elaine vill jag säga att ja, han var otacksam. Men han är fem år och har fortfarande mycket kvar att lära. Fortsätt sätta gränser, nöta och förklara. Bli ledsen ibland och förklara varför (ingen komplex långförklaring). Jättebra att ni fick en paus från varandra en stund! Ni är människor, båda två. Bra människor! Men ingen av er är perfekt 🙂 <3

    • Lisa skriver:

      Håller med wigwag. Han måste tagit det som en bestraffning. Mitt när det är som mysigast och han är glad kommer det från ingenstans ”förresten, det blir ingen fika hemma sen och bums i säng”. Han måste känt men varför, vad har jag gjort? Så när han vädjar lite för att se efter vad detta handlar om kommer det: ”verkligen inte!! Du har käkat detta och detta!!” Det vill säga hans ”brott” var att han moffat popcorn som du bjudit honom på. Tydligen var det fel gjort och nu har hans beteende renderat honom indragning av fika. Dessutom när du bjöd honom sa du inte ”detta eller fika”, du gav han ingen chans. Så att sen reagera ”verkligen inte!!” som om han hade gjort något fel… nä jag förstår honom, jag förstår att han puttade till dig. Du framstår som dum/taskig/orättvis och jag skulle puttat dig också.
      Och eventuell tacksamhet eller otacksamhet finns inte ens med i bilden här.

  18. Bella skriver:

    Hej!
    Arbetar som pedagog i förskolan.
    Jag tror att du förberedde honom försent på vad som skulle hända. Jag skulle ha förberett honom INNAN teatern. ”När vi kommer hem sen så måste vi hoppa i säng direkt för klockan kommer vara mycket men först ska vi kolla på teater och käka popcorn, ok?”. Där talar du om vad som kommer hända men meningen blir inte negativ för honom. När barn har haft väldigt roligt förväntar de sig ännu mer roligt. Du hade inte behövt nämna något där och då efter teatern utan bara gått hem. Kanske isåfall något i stil med ”När vi hoppar i säng måste du berätta för pappa om den fantastiska teatern…”

    • Fru W skriver:

      Precis så brukar jag göra med min äldsta. Det funkar inte att säga till precis innan utan man får börja förbereda henne tidigare, egentligen oavsett vad det gäller. Hon är tex ganska blyg så ska det tex komma folk på besök så pratar vi om det minst några timmar innan.

  19. Anna skriver:

    Förra veckan hade jag och mina döttrar ätit lunch, gått på bio med popcorn. När bion väl var slut ville treåringen absolut inte klä på sig utan jag fick lirka i oändlighet, femåringen var hjälpsam i starten men tröttnade och började springhoppa på mig samtidigt som jag skulle få på overallen. Det var ingen härlig stämning. När vi väl kom ut på gatan kom kulmen på det hela, båda skrek att de aldriiiiiig får nåååååååt eftersom att jag sa nej till att vi skulle addera en fika efteråt. Äh, förhoppningsvis får de egna bortskämda småungar att ta hand om en dag. ?

  20. Fia skriver:

    Säg inte ”Jag: verkligen inte, du har ätit en kexchoklad och popcorn.”. Verkligen inte låter så dominant p nästan lite drygt. Hade själv surat till om jag fått det svaret. möt svaret vänligt och förklara varför man inte kan få mer när man redan fått annat. Det funkar bra här hemma i alla fall ?

    • Ina skriver:

      Jag tänkte oxå på det. För det hade kunnat triggat mig oxå, även nu som vuxen.

      Men i övrigt. Har oxå läst dom där böckerna som du har Elaine. Och jag känner ändå att jag måste få bli förbannad o säga ifrån då och då när min 3åring beteer sig som en liten skitstövel. Jag är en jävla människa även om jag är hans mamma. O han måste nånstans fatta att om han är tarvlig mot mig så får det konsekvenser.

      • Ingrid skriver:

        En 3-åring är ALDRIG en skitstövel. Det agerande som ser ut som det har alltid en orsak även om vi vuxna inte tycker att de är logiska eller förstår.

  21. Karin skriver:

    Förstår inte riktigt varför du fick för dig att säga till
    om att det blev inställd kvällsmellis. Hade det inte
    varit bättre att säga till om det hemma?

  22. Anna-Carin skriver:

    Inte otacksamhet, bara missförstånd i kommunikationen den här gången tror jag. Ni har supermysigt han och du, och tror det är den meningen, Verkligen inte ….. Tror också att du skulle berättat innan, om det är något som ni alltid gör. Annars inte nämnt det alls, o bara löst det på plats sen när ni kom hem. Du tänker att han frossade popcorn o s v , i hans värld så var han bara i nuet o njöt.. Tror han var ”tacksam” i sin femåriga värld .. Kram från en fyrabarnsmamma, idag är de 27,24,21 o 16 år ..

  23. Mama skriver:

    Min snart 7 årig är så i sina rutiner.helt ok att vara tacksam är träning sak många vuxna har inte nått den. Så mycket vi inte uppskattar .vi får träna våra .Vi ska åka till hemlandet och angagera i barnhemmet.vi får leva dem som vi lär.de kommer Elaine oroa inte så mycket . Ha tillit till Gud. Be för dina barn gud ska använda väll i godheten och uppmuntra i deras projekt vad det är .djur som människor.
    Öva din a tacksamhet . Uppskattar du varje cell i din kropp fungerar?vilken funktion de har.
    Många kramar?

  24. Cevep skriver:

    Jag håller inte riktigt med er. Att han blir besviken är en sak, begriplig. Men att han puttar dig för att han inte får kvällsfika är oacceptabelt. Jag har alltid reagerat starkt på det. Barn försöker dominera, och jag tror att det är viktigt att markera en gräns och visa att man blir förbannad. Ja, jag är fullt medveten om detta inte är comme il faut dagens svenska uppfostringskultur, och kanske är det kulturellt (är ursprungligen argentinare) men jag tycker att det funkar bra. Har idag två tioåringar som är frimodiga och glada men också tacksamma o ljuvliga att umgås med. De är medvetna om att vuxna också är människor med fullvärdiga känsloliv och inte nån slags service-hubotar.

  25. Erika skriver:

    Hej kära Elaine! Älskar din blogg och tycker du är så klok! Jag kan inget om barn direkt (har inga egna) men spontant tänker jag att barn kanske inte är lika diplomatiska som vuxna i alla situationer, och M kanske bara genuint undrade varför kvällsrutinen skulle vara annorlunda ikväll (även om hans fråga lät bortskämd/kaxig). Om en vuxen hade sagt något liknande hade man ju kunnat ifrågasätta ordvalet, men barn kanske inte tänker efter lika mycket innan de uttalar sig?

    Allt gott, och god jul!

  26. Rebecka skriver:

    Åh vad det är svårt att vara förälder. Ofta! Det händer så mycket hela tiden, man ska tänka på allt hela tiden, man ska vara pedagogisk, en förebild, konsekvent, inte ge för mycket, inte ge för lite etc etc ? Och sen kommer de där tankarna om man gör rätt, tänker rätt, känner rätt, agerar rätt. Åh vad svårt och jobbigt det kan vara. Jag tycker också, som flera skrivit, att det är bra att barnen får uppleva alla känslor som kan uppstå hos en människa. Och att de gör det med en förälder är bra, för det händer i en (oftast) trygg relation.
    Jag tycker du är en bra förälder, som de flesta av oss. Vi gör det bästa utifrån de förutsättningar som finns! Men det är klart som fasen att man blir osäker! ❤

  27. […] Hur kan en femåring göra en så grymt besviken? Det är väl helt fel på mina förväntningar på vad en femåring ska förstå att man gör för honom. Att allt ska vara villkorslöst. Men jag vill ju att han ska uppskatta allt han får och det vi gör tillsammans för det är så långt ifrån det jag hade. Samtidigt så gick ju inte jag runt och var en tacksam femåring trots att jag hade mycket mer än min mamma hade i samma ålder. […] Det är väl helt orimligt att man som förälder samlar på sig goda gärningar och hoppas att barnen ska sitta som tända ljus och vara kroniskt snälla som tack. Ändå måste jag erkänna att det är exakt det jag gör. //Elaine […]

  28. Natalie skriver:

    Förstår hur du känner, men tänker på en sak som jag tror ladydahmer skrev en gång. Att tänk såhär, han är inte otacksam för att han inte tycker det är bra. Han har antagligen haft det så bra och mysigt att sen när det tar slut så är han sååå besviken för att han vill inte att det ska ta slut 🙂

  29. Lille skriver:

    Tråkig att mycket av det du pratar om handlar om expert eller experter. Vi är föräldrar, inga experter. Du är unik och din reaktion ibland på dina barn är också helt normalt. God Jul ?

  30. Sussi skriver:

    Tacksamhet är svårt med små barn tycker jag. Fattar dom ens vad det är i den åldern? På ett kognitivt och känslomässigt plan alltså? Jag brukar försöka strunta i att kräva tacksamhet för saker jag hittar på, och fokusera på att hon ska visa tacksamhet när hon får saker hon själv bett om. Godis eller aktiviteter. Sen kan vi tillsammans reflektera över att vi haft en trevlig dag tillsammans och prata om vad som var roligast för att öva att känna tacksamhet över saker och ting. Sen kan det kännas surt när man gör sig till och hittar på en massa bra och kulturella aktiviteter och ungen inte fattar grejen eller inte är på humör. Då brukar jag försöka påminna mig om att detta var MIN ide, mitt påhitt och inget hon bett om. Ibland tar man i för hårt helt enkelt, och så faller det platt. Kanske hade Matheo, om han fått välja, varit supernöjd med popcorn hemma framför tvn, med kvällsfika som vanligt? Speciellt efter en intensiv vecka med resa till Göteborg på torsdagen. Som förälder måste man släppa sitt eget ego i vissa situationer och inse att det kanske var mitt fel att det blev så här. Mycket press på en liten när föräldrarna tom ska bestämma hur man ska känna om saker och ting.

  31. Jenny skriver:

    Hej
    jag har inte läst alla kommentarerna här inne men jag tänkte spontant på vad jag brukar göra. Jag brukar förbereda mina barn på upplägget innan vi genomför det. Så de vet vad som är planen, schemat. Om vi går på en bio eller liknande och jag vet om att det slutar sent så berättar jag för barnet ”att när bion är slut så är klockan mycket. Då blir det direkt hem och i säng. För att…osv”. Så vet barnet det redan innan. Då är det också lättare att säga nej om barnet vill något annat. Då påminner jag om planen och ”schemat”. Mina barn har ju förvisso autism men jag har lärt mig av det och det krävs konstant planering, förberedelser och info till barnen. Så de vet vad som väntar och förväntas av dem så att säga. Det tror jag att många barn mår bra av – inte bara de som har svårt att planera själva. När man är så liten så planerar man ju inte själv…
    Tack för en mycket trevlig blogg. Har just börjat att läsa den. 🙂

Lämna en kommentar