Tack för era svar


Jag tycker det är skrämmande att läsa alla de exempel som ni delat med er av. Att barn som uttryckligen far illa och berättar det ändå tvingas träffa sina förövare. Det var ju en polis som hämtade dem tillsammans med socialen. Barnens röst väger luft trots att det är deras säkerhet vi ska värna om. Jag har inte hört något från dem, men vet att de är på ett hem där det ska utredas om de kan bo hos mamman trots att de vill bo hos pappan. Det är så sjukt allting.

Jag har både polisanmält och orosanmält. Tack för alla era tips ni är guld.

Bloggvännerna har ordet

11 svar till “Tack för era svar”


  1. Lotta skriver:

    Jag håller med om att barnens röst inte verkar höras och att det är fullkomligt åt helvete många gånger. Hörde ett radioprogram där en man satt inne för att ha mördat sin fru. Då funkar det tydligen så att han ändå behåller vårdnaden om barnen…….*hallåvarttogförnuftetvägen*???

    Lika hemskt är det när BÅDA föräldrarna är totala rötägg och barnen faktiskt inte har det bra hos någon. Det är inte så illa att socialen har rätt att ta barnen. Men tillräckligt illa för att barnen med all säkerhet redan har fått skador vad det gäller trygghet, anknytning osv. Jag tycker lite att ju mer insikt man får i dessa typer av frågor, desto mer inser man hur otroligt många människor/barn som är/blir skadade i sina nära relationer och växer upp under otrygga förhållanden. Det är skrämmande och förbannat sorgligt!

  2. malin skriver:

    jag jobbar på en akutmottagning där jag ofta (tyvärr) träffar barn som far illa. Ibland är det uppenbart. Blåmärken eller andra skador. Föräldrar som missbrukar. Ibland är det en magkänsla som säger att något är fel. Trots att jag har anmälningsplikt i och med mitt yrkesval har jag inga som helst verktyg. Verktyg på hur jag frågar. Pratar. Vad jag ska vara misstänksam på.
    Så jag orosanmäler och orosanmäler. Jag säger tiöl kollegor att skriva en orosanmälan så fort de ser något galet. Tyvärt är en del rädda att skriva. För våra namn syns. Namn som blir upplästa för den vi anmäler, rädsla för vad den personen kommer göra med informationen. Jag predikar om barnens rätt att vara barn. Deras rädsla. Så jag anmäler och anmäler. Ibland hjälper det. Ibland tar det fem orosanmälningar innan något händer. Men ibland träffar jag barnen som ger mig ont i magen. Jag skriver det är en känsla jag har.. Mest troligen hjälper inte den orosanmälan. Men då Hoppas jag att den lilla personen någon gång blir räddad. Och att den personen då ska veta att jag stod på hens sida. Men vad maktlös jag känner mig.

    • Annan+Anna skriver:

      Du gör helt rätt som anmäler! Det är helt fantastiskt att du gör det fast du inte är bekväm med att vara namngiven. Ju fler anmälningar som kommer in från andra än föräldrar och släkt desto större chans är det att socialtjänsten kan göra något. Just din anmälan kan vara den sista pusselbiten som saknas.

      Hör av dig till socialtjänsten i din kommun och efterfråga ett samarbete. De borde kunna komma till er arbetsplats och berätta om socialtjänsten och vad vi gör och varför era anmälningar är så himla viktiga. I stora kommuner och landsting finns barnskyddsteam inom landstinget. De är specialister på barn som far illa så de kan säkert hänvisa er till föreläsare eller annan information. Barnahus är också en bra källa till information. Där möts polis, åklagare, socialtjänst, läkare och psykiatri för att samverka kring barn som utsätts för sexuella övergrepp eller våld av närstående.

  3. ELin skriver:

    Jag har jobbat som jurist med vårdnadsmål, brottmål som särskild företrädare för barn och med LVU-mål och måste säga att jag blir alldeles matt av alla faktafel, dåliga råd och missuppfattningar som kommer fram i kommentarsfältet. Folk är jätteengagerade och det är superbra, men också farligt när det dras igång en diskussion om ett enskilt fall och lämnas detaljer som gör det väldigt lätt att ta reda på vilken familj det handlar om. Tycker det är lite beklämmande.

  4. Annan+Anna skriver:

    Jag tycker att det är tråkigt att du sällar dig till onyanserad kritik av socialtjänsten. Utifrån att du visar på eftertanke i andra frågor hade jag förväntat mig det även gentemot socialtjänsten. Enskilda fall kan helt klart hanteras fel men att du går ut med ett inlägg som tidigare utan att vara saklig är tråkigt. Det hjälper inte de utsatta barnen. Det spär på rädslan för soc och leder till att andra i barnens omgivning inte anmäler i den utsträckning de borde. Jag håller med Martin som kommenterat på det tidigare inlägget att det här är på gränsen att likna inläggen från rättshaverister.

    Rikta din energi mot instanserna ovanför socialtjänsten. Se till att socialtjänsten får mandat att agera hårdare på misstankar. Att barnets rätt väger tyngre än föräldrars rätt till sina barn.

    • Maja skriver:

      Jag håller tyvärr också med Martin i det han skrev i sin kommentar.

      Jag tycker också att det var ett riktigt tråkigt svar som han fick av Elaine, som ändå utbildar inom retorik. Jag blir besviken över att hon själv använder härskartekniker mot andra.

      I övrigt håller jag med om att många barn har det svårt och önskar såklart att verkligheten var en bättre plats för många av våra barn.

    • Hanna skriver:

      Tack annan Anna för dina nyanserade svar om socialtjänstens arbete. Jag jobbar själv sedan tio år som socialsekreterare i barn- och ungdomsgrupp, och håller med om precis allt du skriver. Det finns så många förutfattade meningar om ”soc”, vilket gör mig frustrerad. Vi gör allt för att skydda och hjälpa utsatta barn, det är vårt primära uppdrag. Jag skulle önska att de som har positiva erfarenheter av socialtjänsten gör sina röster hörda. Det finns mycket att lära av goda exempel. Jag vet att de finns, men det brukar tyvärr inte vara lika intressant.

      • Hmm skriver:

        Jag vet också att ni finns. Tack!

        Saken är den att när det går illa så är det riktigt dåligt med fruktansvärda konsekvenser och med minimala utsikter att kunna rätta till det igen. Därför är förtvivlan stor.

        • Annan+Anna skriver:

          Ja så är det! Varje barn som inte får skydd är en oerhörd tragedi! Och vi ska (måste) lyfta det och kämpa för förändring. Vi måste ständigt granska, utvärdera och diskutera socialtjänstens jobb och uppdrag i syfte att förbättra situationen för våra utsatta barn.

      • Maria skriver:

        Tack! Arbetar också som socialsekreterare inom barn och unga, har gjort det sedan 2010. Vågar inte ens gå in i kommentarsfältet till förra inlägget för jag anar vad som väntar där. Till Elaine: det är helt omöjligt att fadern i det här ärendet har förlorat vårdnaden om och all rättigheter till sina barn inom loppet av några veckor, det är en process som brukar ta minst ett år, det är bara tingsrätten som beslutar i vårdnadsfrågor och den kan bara initieras av en av vårdnadshavarna eller av socialnämnden efter ett antals års familjehemsplacering. Kanske är det så att socialtjänsten i det här fallet inte ser något annat alternativ än att placera barnen tillsammans med sin mamma för vidare utredning av hennes föräldraförmåga. Vi hamnar ofta i ett glapp där vi ser att barn inte har det tillräckligt bra men det inte finns tillräckliga grunder för att ansöka om vård enligt LVU och det går inte att arbeta med föräldrarna på frivillig grund. De ärendena krossar mitt hjärta, men allt man kan göra är att försöka utreda så grundligt som möjligt och till slut i vissa fall får man möjlighet att gå hela vägen med en LVU-ansökan. Det är därför det är så viktigt att förskola, skola, BVC osv fortsätter att anmäla till socialtjänsten även om de upplever att inget händer. Och det är viktigt att alla som arbetar med barn eller möter barn som far illa vågar stå för sin oro, jag möter ofta skolpersonal och andra som vill förmedla saker ”under bordet” till mig men inte vågar stå för vad de ser inför arga föräldrar, det är så svårt att arbeta vidare med oron då.
        Och en sista vädjan, kalla inte socialtjänsten ”socialen”, det är som att referera till polisen som ”snuten”.

Lämna en kommentar