”Sluta gråta Matheo”


Jag hade ett jobbigt bråk med Matheo häromdagen som slutade väldigt bra. Vi hade nog vårt längsta och kanske viktigaste samtal någonsin – det om att gråta. Jag vill att våra barn ska ha ett avslappnat förhållningssätt tull sina känslor och våga visa dem. Men samtidigt vill jag inte att gråt ska utnyttjad för att få sin vilja igenom. 

Bloggvännerna har ordet

31 svar till “”Sluta gråta Matheo””


  1. Sofia skriver:

    Jätte svårt tycker jag!
    Min 3åring gör så också när hon inte får som hon vill och som hennes mamma hör jag och ser att det inte är hennes riktiga ”ledsna” gråt.
    Jag säger också ”sluta gråta” men följt av ”för att du inte får som du vill” Däremot om hon gråter för att hon slagit sig eller blir ledsen för något så skulle jag aldrig säga det.

  2. Maria skriver:

    Jag brukar fråga min fyraåring om han gråter på riktigt eller inte. Det funkar just nu. Då slutar han och säger ”nä, jag behöver inte vara ledsen” och så löser vi ev problem.

    Det lät ju lätt hör jag när jag skriver det så här…..Verkligheten är givetvis att det ibland inte alls löser sig så lätt som alla föräldrar vet. Det kan följa med skrik,ilska och ytterligare konflikter ibland. Men han får i allafall tänka lite på om han gråter för att han är ledsen eller inte. =)

  3. Mollan skriver:

    Tänker att annars kan en säga:
    Jag ser att du blir jätteledsen att du inte får titta på tv nu. Jag förstår det, jag tycker också om att titta på tv. Vill du ha en kram tills det känns bättre, eller leka något, för någon tv blir det inte nu.

    Oavsett om en ”vet” det är fejkgråt tycker jag det är vitkigt ta alla känslor på allvar, och även om en själv tycker det är en liten grej kan det för någon annan, helst ett litet barn, va hela världen.

    Men där, mitt i stunden, är det verkligen lättare sagt än gjort att va lugn å sådär jämt. Men att kunna be om ursäkt eller förklara efteråt är fantastiskt – ingen är perfekt eller kan allt, inte ens föräldrar,

    Och en är okej ändå!!!! ?

  4. Malin skriver:

    nu är ju jag vuxen och de är ju helt annat än hur man bemöter barn. men jag har väldigt lätt till tårar. Och engång sa ett x till mig ”sluta grina” när jag tog illa upp av något han sa. Och de gör så himla ont än idag typ 5 år senare att han faktiskt sa så. vem säger så om nån är uppenbart ledsen.. barn använder ju gråt på annat sätt såklart (har två egna) men man får försöka att inte förminska barnet utan försöka förstå istället. även om de många gånger är supersvårt. de är min tanke iaf 🙂

  5. E skriver:

    ”Släpp det” brukar jag säga när det är en ”hang up”, ibland är det gråt, ibland tjat.

  6. Soffish skriver:

    Ja, jag tycker att man ska undvika att säga åt någon att sluta gråta. Kanske särskilt pojkar? De behöver ännu mer stöd i att visa känslor än vad flickor gör, eftersom det inte ingår i vad som förväntas av pojkar.
    När jag är ledsen, oavsett orsak, vill jag att folk omkring mig accepterar min känsla och inte försöker lösa mina problem, säga åt mig att jag känner fel eller att jag inte har någon orsak att känna det jag känner. Jag tänker att det är ungefär likadant oavsett ålder på människor.
    ”Du är besviken för att du inte får se på TV” skulle man tex kunna säga. Kanske avleda och styra in samtalet på annat om man tycker att gråten börjar gå på tomgång.

  7. Josefin skriver:

    Har en liten sötnos här hemma som fäller lite krokodiltårar när han inte får som han vill. Du väckte verkligen en tanke hos mig att jag även måste tänka på hur jag bemöter det för att inte påverka honom i andra situationer där tårarna är legitima. Tycker att du hanterade situationer väldigt bra och tycker som vissa andra som har skrivit att man kan fråga mer om de verkligen är ledsna när krokodiltårarna kommer istället för att säga ”sluta gråt”.

  8. Stina skriver:

    Jag brukar säga tvärtom: ”Ja men då får du väl gråta då, men tv ska vi inte titta på i alla fall.” När man visar att tårarna liksom inte biter brukar de väldigt sällan bli långvariga.

  9. Minna skriver:

    Tack för det här inlägget, dina reflektioner och de kloka kommentarerna här. Jag rannsakade mig själv och inser att även jag försöker stoppa treårstrots med att säga ”Sluta gråta”. I stunder av hetta och skrik blir det lätt så. Men det är det slut på nu. Min son ska alltid få gråta, men inte alltid för gehör för det (om det bara är trots och ”vill ha”). Även här blev det en diskussion i soffan ikväll och jag och maken är på samma bana gällande detta.

  10. Perita skriver:

    Att veta vad som är bra vid ett visst tillfälle, och att faktiskt göra det är två helt skilda saker. Oftast är vi vuxna/föräldrar ganska inne i känslor när vi levererar de där kommentarerna som inte är så smarta. Men om jag hinner tänka efter före, så försöker jag göra som när jag ger feedback till vem som helst, vuxen som barn. Det är genom att beskriva beteendet som visas, för det är ju det enda jag faktiskt kan uppmärksamma – och därefter kan jag fråga hur personen menade med det. Eventuellt har jag även en gissning på vad det kan betyda, och då kan jag ta med det i min fråga. T ex så blir min dotter väldigt lätt ledsen och gråter när hon är trött. Allt blir mycket jobbigare då. Då kan jag säga: ”Jag ser att du är ledsen, kan det vara så att du är trött? I vanliga fall brukar du inte bli ledsen över en sån här sak (förmodligen något väldigt trivialt)” Har jag otur och själv är lite för trött blir det nog snarare ”Du är ju trött nu, nu går vi och borstar tänderna!” Och det brukar fungera mindre bra….
    Men att vi inte alltid säger rätt hör väl till, det är mänskligt. Däremot tycker jag att det är väldigt bra att en person som du (som har många följare), väljer att lyfta sådana här tankar, för det ger många människor (t ex jag) en chans till metaperspektiv på sig själv och sitt eget beteende. Tack så mycket för det! 🙂

  11. Frökerfräken skriver:

    Jag tror att det är viktigt att validera barns känslor och att ta dem på allvar. För även om ”jag vill se på tv-gråtet” för dig känns onödigt och oäkta, kan det ju betyda något helt annat för honom. Han kanske verkligen sörjer att han inte får kolla på tv just då, eller kommer på något annat han faktiskt känner sig ledsen över. Alltså, gråter kanske står för något annat än just det du tror. Så, jag skulle säga såhär. Tillåt ALLTID ALLA känslor, bekräfta och hjälp honom att hitta sätt att hantera dem.
    I den angivna tv-situationen skulle jag ha sagt typ. Matteo, jag ser att du blir ledsen nu. Jag kan förstå att du känner dig ledsen. Vill du berätta för mig hur det känns för dig när jag säger att du inte får titta på Tv:n? Är han då öppen för det kan det bli en bra dialog. Säger han Nej, jag vill inte prata så kan du typ säga: det.är ok att du är ledsen. Jag står fast vid att vi inte ska titta på Tv:n nu, men jag pratar gärna med dig om det eller om vadsomhelst när du känner dig redo.
    Visa att du finns till förfogande om han vill ha hjälp och tröst!

  12. Mama skriver:

    Bra reflektioner, du är så klok. Har själv en som snart är 3 år och sista veckorna är humöret åt alla håll. Hens reaktioner är så kraftiga, jättearg, jätteledsen. Kanske gör till åldern men jag som mamma känner mig otroligt vilsen. Hur bemöter man egentligen hysteriskt skrik och tårar i 30 minuter för att hen inte fick kasta sin banan i ”rätt soptunna”. Är det bara att förklara läget och sen ignorera tills det går över? Känner mig lost och nära att fastna i ”Nej sluta stopp” snurran..?

  13. Josan skriver:

    När jag märker att det är (tårar) för att de inte får som de vill så frågar jag dem varför de gråter? Svaret brukar oftast bli ”jag vet inte” vilket resulterar i att det upphör. För som du säger så är det viktigt att de förstår att det är okej att gråta ändå.
    Om det är så pedagogiskt vet jag inte men tycker det är bra att de själva får stanna upp lite.

  14. Sofi skriver:

    Jag brukar säga till min 1,5 åring när jag märker att han ”fulgråter” att det här är en sådan sak som du inte behöver gråta för.

    • Anna skriver:

      Genom att säga så förminskar du barnet känslor. Ett så litet barn ”fulgråter” inte för att få sin vilja igenom, de vet inte vad det är!

      • Linnea skriver:

        Håller helt med! Det är jätteviktigt att alla föräldrar slutar se barn som manipulativa när det är det sista de är. Helt galet tänkt att en liten 1,5-åring skulle ”fulgråta” och det gör mig rädd att en förälder kan tänka så om ett barn som nästan fortfarande är bebis. Jag skulle varmt rekommendera dig att läsa de föräldraböcker som Elaine rekommenderade i våras och ställa om din tanke på hur barn fungerar. För om bara ett år är ni inne i de perioden som många kallar trotsåldern (själv försöker jag undvika det då jag inte tror att barn medvetet trotsar utan frigör sig på ett sätt de inte alls kan styra) och det kommer bli jobbigt för er alla med den inställningen.

  15. Anna skriver:

    Kan tipsa om boken ”Med känsla för barns självkänsla”, otroligt bra bok med mycket bra tips! När barnen ”trotsar” och får utbrott hjälper det mig att tänka att det här betyder hela världen för barnet. Barnet ”trotsar” inte för att vara jävlig. Barn manipulerar inte! Som förälder hjälper man barnet genom att sätta ord på känslorna. ”Jag ser att du är arg/ledsen nu och det är okej.”

  16. Carro skriver:

    Klurigt. Jag tänker nog att om det är ”gnällgråt” så kan man bekräfta barnets känsla utan att förlöjliga, förbjuda eller förminska gråten. Typ: ”Jag ser att du blir ledsen för (insert reason). Vi kommer att göra det imorgon/om en stund igen. Nu är det dags för mat (t ex)”.
    Att uppmuntra och berömma honom de gånger han fixar det bra kommer att lära honom med tiden.

  17. Annika skriver:

    Att vara förälder är rätt mycket ett trial&error. Det jag inte gjorde ”rätt” första gången, fixade jag med andra barnet. Men jag gör fortfarande korkade saker från tid till annan. Eller beter mig själv som en femåring när jag blivit arg. Men det viktiga är kanske inte att allt blit rätt från början men att man ber om ursäkt och sen reder ut vad som hände och lär sig ngt om sig själv o sina barn. Finns kärlek o respekt som grundpelare så ska det nog bli bra ändå tänker jag.

  18. Lin skriver:

    Oavsett vilket gråt det är så erbjuder jag tröst. Vill att han ska veta att han kan få stöd i situationer som han känner är jobbiga, frustrerande eller ledsamma. Vi behöver inte stå på olika sidor. Han får inte sin vilja igenom, men jag behöver inte ta avstånd från honom genom att skapa en konflikt.

    Tror inte det behöver vara en konflikt. Jag kan säga att det är ett nej för att… men jag behöver inte bli hans motståndare. Bara informera om läget och stötta honom i hans känslor.

  19. Trygga räkan skriver:

    Så intressant. Hans tårar kanske inte är fejk, men han blir besviken av att inte få se tv och då gråter han för att han vet att det är ett sätt att signalera besvikelse? Så tårarna är ett medvetet val, men ändå inte fel eller fejk, då han gör det för att signalera en känsla. Kanske lär han sig framöver bättre sett.

  20. Cathrine skriver:

    Min pappa sa alltid sluta gråta, och fick mig att känna mig jobbig liksom. Jag var inte klar med mina känslor och med de orden så liksom.. sa han åt mig att bara sluta känna, sluta gråta. Det gjorde mig väldigt ledsen

  21. Cilla skriver:

    Jag håller med er, jag tycker aldrig man ska säga sluta gråta för man har alltid rätt till sina känslor. Jag förstår vad ni menar på skillnaden mellan riktigt gråt och utnyttjandegråt, men istället för att säga sluta gråta tycker jag att man kan göra tydligt att nej du får inte titta på tv helt enkelt. Då kommer han märka att gråten inte hjälper i det läget. Själv har jag alltid fått höra från mina föräldrar att jag inte får gråta, och det har bara gett mig en jobbig relation till mina egna känslor.

  22. Karin skriver:

    Intressant!

    Har ett barn på 3.5 år här hemma och det är verkligen höga toppar och djupa dalar..

    Jag försöker tänka att deras känslor är äkta, oavsett om tårarna som de försöker ”tvinga fram” är äkta eller inte, så är känslan (antagligen) äkta. Besvikelse, sorg, frustration, frigörelsen mellan liten och stor.. De signalerar den och har redan lärt sig att när de slår sig och gråter pga smärta får de tröst/närhet osv -antar att de försöker gråta för att signalera detta…

    Idag känner jag mig som en kass morsa (pga dåligt tålamod etc) men på det stora hela brukar jag försöka möta barnet i hens känslor, oavsett om jag tycker att reaktionen i min vuxna värld är adekvat eller ej.

    Barnen försöker lära sig hur de ska hantera motgångar och de barn (som är lyckliga nog) att bara ha tv-förbud som motgång måste ju ändå få öva på det också.. Motgångarnas ”storlek” växer i takt med barnet och att bli ledsen, frustrerad, arg osv måste få ingå utan att förminskas. De övar.

    Ps Elaine. Jag har något som jag gärna skulle ge till dig. Något som jag tror att du skulle sätta stort värde på och uppskatta och bli glad över att det finns (kopplat till #intesåkonstigt) Får jag skicka till dig?

    Kram från en annan mamma som lär sig varje dag <3

  23. Liv skriver:

    Jag tror nog man ska försöka akta sig för att säga sluta gråta eller liknande. Tror det är svårt för ett barn att veta när det är okej eller inte då för känslan är ju antagligen samma för dom – även om inte vi ser det så.

    Jag brukar försöka tänka att jag ska bekräfta och tillåta känslan men inte beteendet. Typ jag ser att du blir arg/ledsen och jag förstår det – men du får fortfarande inte göra x.

    Men sen gör man ju inte så i verkligheten jämt även om man strävar däråt.

  24. Annelie skriver:

    Du är en av de klokaste föräldrar jag vet. Själv är jag mormor idag och har längs vägen insett att jag gjorde sjukt många misstag när mina barn växte upp. Idag har jag chans att ”göra om och göra rätt” med barnbarnen och i stället göra andra, nya, misstag. Även om jag numera har långt mycket mer klokskap, erfarenhet och framför allt, ork.

    För det är ju så det är, vi är människor och vi gör hela tiden det bästa vi kan utifrån rådande omständigheter. Den ständiga otillräcklighet jag kände som förälder har förmodligen satt mer spår i mig än i mina barn.

    När jag tittar på dem idag ser jag kloka och kärleksfulla vuxna med sunda, generösa, värderingar. Det känns gott i mammahjärtat, att trots alla misstag och brister, blev så mycket, så rätt.

    Barn är fantastiska! Kan vi låta bli att göra det oförlåtliga, för trots allt är det vad de flesta av oss gör, så är ganska mycket förlåtet. Med kärlek, kärlek och ännu mera kärlek – då vill det gärna bli bra!

  25. Sanna H skriver:

    Fantastiskt att läsa… ”Sluta gråta”. Funkar det bra om era pojkvänner, män, föräldrar säger det till er? Vuxna som sätter sig till doms över barns känslor får mig att spy – ni tar er rätten att bestämma vilken gråt som är okej? Wow. Lyssna på er själva. Skulle du säga till din bästa vän eller syster det som du säger till ditt barn? Att väcka skam och skuld för gråt är världens bästa sätt att skapa aggressioner istället. Någonstans ska känslorna ut. Och klart man kan bli ledsen för att man inte får som man vill! Jag också. Jag ville ha mitt ex, han gick, jag ville inte det. Jag grät. Skulle någon pompös människa sagt: Nä, du får INTE gråta för att du inte får din vilja fram.
    Kan man något alls om barn så vet man att det GÖR ONT att inte får sin vilja fram. Man kan sura, gnälla och gråta. Varför är det inte okej?
    ”Jag ser att du är ledsen för att du inte fick en kaka till, jag förstår det. Ibland blir man ledsen”. Kan man också säga istället för att vara dryg och bestämma vad någon annans tårar rimligen får komma fram.

  26. Anna i stugan skriver:

    Jag minns en gång när min pappa sa åt mig att ”nu får det väl räcka med gnällandet”. Jag var äldre än Matheo, kanske 10-11 år och mamma hade råkat tvätta ett kassettband som låg i mina byxfickor. Med min favoritmusik. Pappa tyckte nog att jag lipade lite väl mycket. Jag minns att jag blev ställd när han sa till. Varför fick jag inte vara ledsen över att jag förstört mitt favoritband? Varför var det fel att gråta?

    Jag har en son som är lika gammal som Matheo och jag tänker som du, att man ska få lov att vara ledsen. Även om det är jättestörigt med gnäll ibland. Min son gnäller ganska mycket tycker jag, men jag tänker mest att man får lov att känna det man känner, men det är inte alltid att saker och ting går att ändra. I morse gnälldes det t ex en del över att han skulle till dagis, men vi stannar ju inte hemma från jobbet bara för det. Och jag kan ju också sucka och gnälla över att det är måndag ibland också 🙂

  27. Camilla skriver:

    Mina föräldrar sa ofta till mig när jag var barn att jag skullle sluta gråta o att jag tyckte synd om mig själv.
    Detta kom upp när jag gick på Kbt i vuxen ålder pga att jag hade problem i relationer o lätt för att få ångest. När jag fick ångest så grät jag o kunde liksom inte sluta gråta.
    Min kbt terapeut sa att det förmodligen berodde på att jag aldrig fått den trösten jag behövde som barn. Jag blev det lilla lilla barnet igen som grät o grät men jag kunde inte trösta mig själv.
    Jag har en dotter på 3,5 år som har väldigt nära till sina känslor, hon kan få arga utbrott, bli hysteriskt ledsen o gråta o gnälla en hel del men jag kommer aldrig säga till henne att sluta gråta. Hon får lov att vara ledsen o jag försöker ta reda på varför hon är ledsen o jag tröstar alltid. Är det bara gnäll så är det en annan sak.

Lämna en kommentar