Prioriteringar och kompisångest


Jag känner mig lite orolig faktiskt. Jag tänker en del på prioriteringar och vad som hamnar i skymundan. Jag känner mig inte som en bra kompis just nu. Jag förstår inte vart jag ska klämma in det någonstans.

Jag sprang på min fina granne Jessica som jag hade sett fram emot under mammeledigheten, men jag märker att jag jobbar ju. Och gör jag inte det så klämmer jag in powernaps, träning och såklart häng med familjen så fort vi får tillfälle. Hon hade hittat en mammagrupp nu och jag kunde inte låta bli att känna mig dålig. Vi skulle ju ta promenader, köra mammamage och en massa annat skoj ihop. Kanske till vintern.

Jag kan tänka på min födelsedagsfest som jag planerar att ha nästa sommar i huset. Jag vill ha ett 90-talsdisco med dresscode ”lite fel”. Men så tänker jag att är jag så usel på att träffa vänner som nu så kommer det väl bara vara Gustav och jag på festen. En ensam tryckare på dansgolvet utan gäster. Men å andra sidan så har alla andra samma liv. De hinner inte hänga helt enkelt. Så trist. Jag saknar mina vänner samtidigt som jag känner att tiden inte räcker till. Matheos vänner går ju före våra egna. Aktivera barnen.

Jag fattar inte hur min mormor gjorde med elva barn.

Kan ni också få kompisångest?

Bloggvännerna har ordet

35 svar till “Prioriteringar och kompisångest”


  1. Carro skriver:

    Jo, men som du säger har de flesta det likadant. Det får vara så i perioder, helt enkelt. Det går inte att ha det top notch på alla fronter. Vännernas tid återkommer. Och tänk så kul det blir när man får umgås sen igen. Tur att sociala medier finns så att man kan hålla kontakten på så vis i alla fall.

  2. Jennifer skriver:

    Om du saknar vännerna för mycket kanske du kan ta lite mer föräldraledighet? Du kanske har råd att tacka nej till några uppdrag? Om det inte går är jag säker på att du hittar tillbaka till dina vänskapsrelationer och mycket häng snart igen, när renoveringen är klar och Pascal är lite äldre. Håll ut! Kram!

  3. Charlotta skriver:

    Jag vågar nästan garantera att din mormor inte aktiverade sina barn. Detta med att barn inte kan leka själva utan ska aktiveras är ett relativt nytt påfund, inte ens när jag var liten blev vi aktiverade utan vi förväntades leka själva, antingen tillsammans med kompisar eller på egen hand. Personligen tror jag att mycket kreativitet föddes ur de lekarna, och även ur stunderna av att ha tråkigt och inte veta vad man skulle göra.

  4. Caroline skriver:

    Svar JA! Jag är just nu föräldraledig med andra barnet och i vissa perioder hinner jag träffa tre-fyra olika kompisar en riktigt BRA vecka. Och vissa veckor, likt den förra, så hinner jag inte med någon kompisdejt alls.
    Hade jag och mina vänner varit 10-15 år yngre så hade det säkert inneburit slutet av några relationer, men tack och lov är vi nu vuxna och kloka nog att inse att det är så livet är som vuxen. Och att vi tycker om varandra enormt mycket, även om vi inte alltid hinner ses i perioder.

    Hur är det med Gustav??
    Stor kram!

  5. Anna skriver:

    Hur gick det med Gustav?

  6. Ml skriver:

    Kompisångest och familjeångest. Jepp. Jobbar heltid på dagis (förskola i Sverige) och det jobbet kräver att jag är social till 100%. Jag ska möta barnen, föräldrarna, kollegor m.m. dagarna igenom. När jag kommer hem ska jag vara mamma och hustru. När jag till på köpet har mina föräldrar, 13 syskon med familjer, svärföräldrar och makens syskon med familjer så blir nog både familj och vänner lidande. Jag orkar helt enkelt inte vara social med dem. De riktigt närmaste vännerna umgås vi med, ibland. Mina 6 systrar bor alla långt ifrån varandra så vi håller kontakt via whatsapp och snapchat. När jag får lite fritid prioriterar jag att tanka ensamhet.

  7. Sofia skriver:

    Typ jämt! Älskar dom och vill hänga massor men livet liksom tillåter det inte nu. Kan inte prioritera bort barnet för vänner och i perioder inte jobbet som nu. Och så släkt och träning på det? Gaaah. Juste sova lite också. Och vara gravid. Puh.

  8. Hanna E skriver:

    Det blir väl lite si och så med det där. Men mina barn börjar bli större och kompisarnas barn är ännu större (= de tycker det är skönt att slippa sina föräldrar en stund) så då är det lite lättare.

    Jag vet hur min mormor gjorde: barnen fick klara mycket själva och min mamma som var äldst fick hjälpa till med sina småsyskon. Hon tyckte det var lagom roligt när hennes yngste lillebror ropade ”mamma” efter henne när hon som 15-åring tog med honom till stan.

    Det var lika för min farmor, de äldre barnen fick ta hand om de yngre och på torsdagar så blev min pappa och hans syskon ”utslängda” och fick vara ute för då skulle det städas och då kunde inte barnen vara hemma.

    Sen jobbade både farmor och mormor hemifrån (mormor stickade strumpor och farmor sydde uniformer till butiker), det var nog jobb mellan utfodring av barn och man och på kvällarna när barnen hade lagt sig. Å andra sidan hade de ingen TV som tog tid utan kunde arbeta i lugn och ro…
    Jag tror inte att någon av dem egentligen umgicks jättemycket med sina väninnor. Mormor hade sin mamma och syster ganska nära (20 min gångväg) och jag tror att de mest umgicks över olika arbetsuppgifter som de hjälptes åt med som slakt, stortvätt och kanske julbak. Sen var det naturligtvis alla kalas…
    Farmor som bodde i stan hade mest sina grannfruar som hon träffade på gården och när de tvättade osv. De höll sedan kvar kontakten när farmor och farfar flyttade till ett annat hus. De kanske träffades och drack kaffe, men när pappas yngsta syskon började skolan började farmor arbeta utanför hemmet och då blev det nog mindre tid för att umgås med väninnorna.

  9. fanny s skriver:

    Jag förstår dig Elaine…saknar mina vänner så mycket och det kan gå lång tid emellan att vi ses. Men vet du vad – jag kanske är självisk, men jag prioriterar mina egna kompisar framför mina barns kompisar. De leker med kompisar på förskolan och jag tänker att nu när de är såhär små (har tre barn under fem år) så behöver de inte kompisar på samma sätt som i skolåldern. Jag tror att mamma och pappa och familjenär viktigare. Och jag tror att jag behöver min kompistid mer. Fast jag märker på min stora tjej att kompisar börjar bli viktigare för henne och hon pratar ofta om sin bästis och berättar att hon saknar henne. Så där ska jag försöka få till mer play dates.

    Jag och min man offrar också ibland vår par-tid på kvällen för att träffa vänner på egen hand. I nuläget är det värt det för mig, men det är svårt ibland eftersom jag är sjuksköterska och jobbar kväll emellanåt. Men det är, som du säger, svårt ändå att få tid med kompisarna då alla har svårt att komma loss. Det finns en tid för allt, och du kommer att ha mer tid för vänner längre fram när barnen är lite större. Och jag kan inte tänka mig att det bara blir du och Gustav på festen, blir säkert världens underbaraste kalas, vem skulle vilja missa det? ❤Men förstår verkligen din saknad. Kram på dig och tack för allt du gör!

  10. Hb skriver:

    Flaks at man knapt har noen venner… 😉

  11. Maria skriver:

    Ja, ja.. och ja. Herregud vad jag känner igen mig. Jag försöker numera boka in dejter med mina vänner, så det är inlagt i kalendern. För finns det inte i kalendern finns det inte alls ? Jag har försökt spontandejta mina vänner men det fungerar inte för alla har ju precis lika körigt med 100% jobb, små barn, kanske någon renovering på gång eller liknande som jag.

    Därför började jag att boka in dejter med mina vänner, det fungerar klockrent! ?
    Om jag sen lyckas klämma in en spontan kaffestund med någon kär vän, då blir en guldkant! Det bästa med ens nära vänner är att det känns som man sågs igår fast det egentligen är alldeles för länge sedan sist!

    Ett annat tips är, ring.. ett samtal kan ge så mycket energi. Det är underskattat!

    Tack för en fin fin blogg!

  12. Sara skriver:

    Sån igenkänning på det! Jag tänker att det blir bättre när småbarnsåren är över men risken finns ju att de vänner man hade inte direkt finns kvar därför att man hörts alltmer sällan ?

  13. Louise skriver:

    Är det riktig saknad, eller dåligt samvete? Oavsett svar så leder det till lösning (om man vill).

  14. Nathalee skriver:

    Ja kompisångest hela tiden! Pluggar heltid, jobbar extra och ja så var det där med träning och livet. Det finns säkert tid… men ingen ork att vara social, även om jag saknar mina vänner.

  15. S skriver:

    Jag kan absolut ha kompisångest, trots barnfri?! Jag har fullt upp med jobb, sambo, hus och… mig själv? ? Undra vad jag måste prioritera bort när vi förhoppnfår barn…….. Jag har omedvetet sållat bort de ytliga kontakterna och ägnar tiden åt de närmsta vännerna. Ändå dåligt samvete om jag ”bara” träffar vänner 1-2ggr i veckan, känner mig tråkig!

  16. Annika skriver:

    Ja man kan undra hur man klarar 11 barn fast samtidigt tänker jag att det kanske blir en sammansvetsad arbetsgrupp som hjälps åt. Och på den tiden kanske man inte höll på o aktiverade sina barn på samma sätt.
    Jag hinner inte heller o då har jag bara en 12åring hemmaboende. Men när jag tänker efter så handlar det om prioriteringar jag gör. Och så jobb förstås. Man får försöka hitta kombinationer med barn o vänner som funkar kanske.

  17. Amanda skriver:

    Och jag sitter alltid och tänker: Tänk om jag kunde ha så många vänner som Elaine”, din blogg/instagram kryllar av barndomsvänner, nya vänner, gamla vänner, vänners vänner osv.. du har så många fina, jag har två. Jag sörjer nu (26 år gammal) att jag inte har något kompisgäng, som ”alla andra”. Jag vet att jag inte kommer få någon babyshower, eller överraskningsfest vid 30. För jag har inte ens så många vänner. Känns så sorgligt på något sätt. Avundas dig – som har – och har fått ha allt sånt. Suck…

    • Elin skriver:

      Jag tror inte det är så ovanligt. Jag har två vänner och i övrigt bekanta. Jag tycker ändå att jag har ett rikt och fint liv. Jag har alltid prioriterat kvalitet framför kvantitet. För mig är det bra. För andra är nåt annat bra.

    • Hannah skriver:

      Precis så känner jag! Jag har accepterat men det är alltid med saknad jag ser alla inlägg i sociala medier om kompismiddagar, resor med tjejgänget, sommarsemestrar som fylls med besök osv. Tyvärr har det blivit en stress när jag väl träffar nya människor och jag känner att det är så viktigt vad jag säger och hur jag är att jag alltid blir besviken på hur tråkig och tyst och konstig jag blir. Det kan vara så att jag inte alls är det men det är min känsla och det är inte precis så att andra söker mitt sällskap.

      • Anna skriver:

        Tror mig förstå hur du känner. Jag skulle gärna vilja ha en äkta vän som jag kan vara mig själv, tillsammans med. Jag känner mig oftast mer ensam i ”kompisgäng” än när jag faktiskt är själv. Det har blivit lättare med åren och jag har lärt mig anpassa mig i det socialaspelet.. Men jag genomskådar samtidigt de sk. kompisgängens ofta ytliga gemenskap och skulle som sagt hellre välja en riktigt sann vän <3 kram

    • Anni skriver:

      känner så också….fick ingen bayshower, ingen 30 års fest och vågar knappt gifta mig (förlovad) för jag har bokstavligen 3 vänner bara..vem ska fira med mig? Har köpt 2 konsertbiljetter till ett band i Sthlm som jag vill se, vem ska jag gå med? klart jag kan ta med sambon men vi har helt olika smak på musik….han kommer inte uppskatta det, så nu sitter jag här med 2 biljetter…får väl gå själv typ. Har aldrig rest med nån kompis, bara syrran eller morsan. Jag önskar jag hade vänner så jag kunde ha kompisångest, låter som en lyx att ha det. kram!

      • Lena skriver:

        Åh du är inte ensam!
        Jag har vänner men jag är långt ner på deras priolista.

        Har du lust att gå med en främling, hojta till 🙂

        • Victoria skriver:

          En till som är långt ner på priolistan och inte ens fick en hippa i samband med bröllopet..:( så himla himla deppigt att inse att de man har inte ens vill ordna typ det roligaste som finns (när man själv anordnat hippor och babyshowers för de….)

    • M skriver:

      Åh vad det här var betryggande att läsa. Jag är 25 år gammal och känner PRECIS likadant. Babyshower, möhippa, överraskningsfester…allt känns väldigt otroligt att få uppleva. Jag försöker mest lugna mig med tanken att jag har några få fina vänner och att min sambo är min bästa vän.

    • Jeanette skriver:

      Tack Amanda för att du skrev det jag känner! Tillhör inte heller något kompisgäng och har en nära vän som jag enbart träffar enstaka gånger om året då vi inte bor på samma ort. Min ”möhippa” bestod av min syster och vän som tog ut mig på middag. Minns att jag kände mig oerhört misslyckad…
      Nu har jag också skilt mig och har aldrig känt mig så ensam som nu. Veckodagarna går bra men helgerna är fruktansvärda. Bor kvar i staden jag flyttade till p g a kärleken och vårt nu barn men det är hemskt. Såg ett inslag på Tv4 Nyhetsmorgon om två tjejer som startat en kompisapp och fick upp mina förväntningar om att faktiskt träffa nya vänner men än så länge har jag bara haft kontakt med en tjej där och även om hon är jättetrevlig så klickade det inte riktigt hela vägen. Jag har så svårt för att acceptera att det här är mitt liv; utan vänner och mitt barn varannan vecka. Jag tycker ändå att jag är hyfsat trevlig och väldigt social men ändå sitter jag här själv. ?

  18. Annika skriver:

    Kompisångest hade jag länge. Kände mig dålig. Stressade halvt ihjäl mig för att hinna fika, gå på bio och fira födelsedagar. Tills jag plötsligt slutade med det. Jag träffar sällan vänner och kompisgänget har krymt massor, men just nu tar mina barn, jobbet, träning och äktenskapet all tid. Jag tänker att det får vara så. Jag har telefonkontakt med de närmaste nästan dagligen och hoppas att vi längre fram i livet får mer tid att umgås, men just nu prioriterar jag såhär. Däremot skulle jag alltid ställa upp om det gick åt helvete för ngn och detsamma känner jag tillbaka. Rörigt svar. Tack för en härlig blogg 🙂

  19. Karin skriver:

    Mormor klarade 13 barn tack vare att hon inte hade:
    tv, dator, mobil. Hon gymmade inte, gick inte på
    cafe, åt inte lunch ute. Hon hade antagligen den tiden
    som krävdes för att ta hand om 13 barn.
    Barn förr var inte så svårlekta som de är idag, nu
    ska allt serveras, fantasin är som bortblåst.

  20. Linnea skriver:

    Hej Elaine!

    Jag har tänkt fråga dig dehär tidigare men nu kom ju ett så passade inlägg så nu kör jag.

    Kanske låter som en i-landsproblem men jag har för ”många” vänner och hinner inte med alla. Har två små barn och en sambo som jobbar heltid och jag är mammaledig. Det blir så hattigt och man blir aldrig riktigt nära någon då man inte hinner ses pga vi ska träffa andra vänner nästa och nästa gång. Vill ha ett par riktigt nära som man vet att man firar nyår och midsommar med tex. Men tycker de är svårt att ”välja”. Hur ska man välja vilka som är viktigast? Är de dom äldsta eller dom som ger mest energi? Sen har vi ett par som vi verkligen gillar att umgås med men dom har inte barn än så vi lever rätt olika liv så dom har inte tid att ses så ofta, borde vi sluta prioritera dom då även fast vi verkligne gillar att umgås? Ska man ”välja” dom som de oftast passar att ses med?

    Nästa fråga med barnuppfostran, vi har ett par som har helt andra regler för sina barn än vi har för våra barn. Kommer de bli svårt att umgås när barnen blir äldre? Är det bättre att prioritera ett par som har mer lika tänk runt barnen?

    Ja i-landsproblem men fortfarande ett problem.

    Du är bäst!! Kram

  21. Anna skriver:

    jag har inte heller så många vänner. men nu har Jag blivit vän med två av min dotters kompisars mammor. Jag bjuder alltid in på.kaffe när de lämnar av sina tjejer. Sedan började jag bjuda dem och deras familjer på middag och brydde mig inte om att det nästan alltid är vi som bjuder. Sakta men säkert har de blivit riktigt bra vänner.

    Jag har alltid trott att jag är så himla socialt begåvad men en ärlig kollega berättade att jag har mycket integritet. Min inte så glada barndom gör väl att jag inte är så öppen som jag tror att jag är. Jag får många bekanta men inte så lätt att få riktiga vänner. Men det ligger ju hos mig.

  22. Johanna skriver:

    Känner precis igen, kan tillägga att när vi väl har tid så är det ju jätte svårt att prioritera vilka vänner vi ska träffa! Vi vill ju träffa alla.. Så då blir det oftast att man bara ligger utslagen i soffan.. ?

  23. Jenny skriver:

    Känner igen mig! Säker på att dina vänner kommer bli superglada över ett tillfälle att släppa loss lite från vardagen.
    Vill reflektera kring ”mormors generation”. En kollega från en annan generation kommenterade unga mammor som ska göra allt rätt och blir utbrända. Medans hans egen mamma minsann fixade livet galant när han var barn. Jag slog hål på myten rejält när jag frågade om hans mamma jobbade heltid…
    I många kvinnors vardagsjobb ingår ofta kläd/presentinköp, planering, städning mm, förutom sin yrkesroll. Vi kvinnor ska ta varje chans att stå upp för vår rätt till lika värde!
    Å passa på att tomglo’ emellanåt!

Lämna en kommentar