En jädra bra dag


Detta är en upprepning.

Dagen efter gråtdagen så mådde jag mycket bättre. Jag tror att att jag går till botten med saker och ting gör att jag verkligen kan gå vidare dagen där på. Jag går vidare när det är läge. Gråter och sörjer passionerat, berättar att jag har en ledsen dag. Får kramar från Gustav och härliga samtal med mina närmsta. Igår skulle jag ta ett samtal med en vän som jag har fasat lite. En konflikt som jag så gärna ville skulle gå bra. Jag var sen till vår träff och tog det som ett dåligt tecken när broöppningen skedde preciiis när jag var där.

Men så här harmonisk var jag efter vårt fem timmars långa samtal. Det var jobbigt men vi landade tillslut på en bra plats. Jag var så lättad, min vän också.

Jag har några vänner som kommer från dysfunktionellq familjer. Där blir vänner inte någon man bara är vän med, det ersätter familjen. Det blir viktigt. Så igår var det en fråga om att försonas någon spm för mig blivit familj. Jag är så glad att det gick att lösa.

Har ni tagit några konflikter som mynnade ut i något bra? 

Bloggvännerna har ordet

3 svar till “En jädra bra dag”


  1. Alva skriver:

    Angående vi måste prata (det du tog upp om jobbiga saker folk tycker är svårt och lyssna på på Facebook) så har jag saker och lägga till och det är när man pratar om skyddad identitet pga psykisk och fysisk misshandel plus barn med diagnos. De vet inte vad de ska säga eller ta vägen eller väljer skylla mig för det.

  2. V skriver:

    Hej Elaine!

    Har följt din blogg länge och tycker att du är helt fantastisk. Brukar oftast inte kommentera saker men idag fick jag en uppenbarelse som kanske är av intresse. Jag var förut väldigt skeptisk till det här ”stopp min kropp” och lära barn om integritet. Ska jag vara helt ärlig såg jag inte alls på vilket sätt det skulle hjälpa barn. Jag tänkte att ”vuxna kommer inte bry sig om när barn säger ”stop min kropp” eller om barnet vet att det är fel, de kommer fortsätta att förgripa sig på barn ändå”.
    Men sen.. så fick jag denna vecka höra av en person att hen blivit utsatt för sexuella övergrepp av en släkting under hela barndomen, men att hen inte förens i vuxen ålder börjat prata om det då hen börjat reflektera kring vad som hände där egentligen under dom där åren och varför sa den andra familjemedlemmen att (inte den ”direkta” förövaren men i samma familj) att ”detta var vår lilla hemlighet”?
    Det fick mig att verkligen fundera på det där med integritet och ”stop min kropp”. Tänk om någon hade lärt det här barnet vad som var rätt och vad som var helt totalt fel och över gränsen? Tänk om någon lärt det här barnet om integritet? Då kanske denna person hade signalerat eller berättat om de hemska sakerna som pågick till någon utanför det hela och man kanske hade kunnat göra något åt problemet mycket tidigare. Istället fick barnet växa upp med sexuella övergrepp som något vanligt och stannade inte att reflektera över hur sjukt och fel det var förens som vuxen.
    Med det sagt, tack för att du fortsätter att kämpa för andra barn, någon dag kommer poletten att trilla ner hos alla som jag som såklart hatar sexuella övergrepp men har noll vetskap om det och inte förstår hur man kan jobba för att tackla det. Tack och kärlek till dig och din familj. <3

  3. Linda skriver:

    Ja. Med min svärmor. Det tog tyvärr ganska många år innan jag samlat tillräckligt med mod och många tankar av sorten ”det blir nog bättre, jag väntar lite till, äsch jag gör för stor sak av detta osv osv” hann passera. Efter samtalet som jag tog initiativ till har relationen blivit mycket bättre.

Lämna en kommentar