Alla vill inte leka med en och det är helt ok


Har ni tänkt på att semestern lite kan vara som när man var barn och ville vara med och leka. Alla ville inte leka med en medan andra ville. Man kunde antingen sörja de som inte ville eller glädjas åt dem som ville. Lite så är det under semestertider tycker jag, men skillnaden är väl att vuxna aldrig säger rakt ut ”Vi vill inte leka med er” utan man får fatta vinken.

Gustav och jag har turen att ha en massa som vill leka med oss och vår familj. Jag är så tacksam för det. Det är väl det som gör att jag tar lätt på när en familj kanske inte vill. Det kan ju var tusen olika små skäl som att deras barn inte vill leka med våra eller att det finns ett gäng som ligger högre upp på ”Dom vill vi träffa” listan. Eller så är de inte lika sociala som oss och vill bara vara med den lilla familjen.

Förr brukade jag lida av att jag kunde känna mig utanför av att en familj kanske inte ville leka och det trots att tio andra verkligen ville. Jag led av nån kronisk känsla av utanförskap trots att jag var i värmen av många. Känner ni igen det?

Det har lagt sig nu. Jag hänger hellre med dom som vill hänga med oss. Ömsesidig vänskap och umgänge utan måsten eller tvång gör att det känns mycket bättre i magen.

Bloggvännerna har ordet

22 svar till “Alla vill inte leka med en och det är helt ok”


  1. M skriver:

    Satt precis och tänkte på detta. Jag har ett krävande jobb så när jag väl är ledig vill jag mest bara slappa i fritidshuset och ta dagen som den kommer, inte boka upp en massa för då blir det lika stressigt som arbetsveckorna. Några få personer är alltid välkomna, men de andra orkar jag inte alltid prioritera. Finns det något snyggt sätt att säga ”jag ses gärna men kan inte planera in mer med lång framförhållning, däremot kan vi höras närmare och se om det passar”, det är ju liksom ett indirekt sätt att säga att personen inte är så viktig för mig, vilket ju delvis är sant eftersom jag inte har oändligt med ledig tid och måste prioritera hårt (och jag har ett stort behov av ensamtid).

  2. Cissi skriver:

    Hehe jag är en riktig hemmaloppa som blir stressad av för mycket planer. Om någon social person får upp ögonen för min familj så blir det ofta nån sorts obalans i att de frågar fler gånger än vi om vi ska umgås, vilket nästan skapar en klängig dynamik, som i ett förhållande! Det är så intressant tycker jag. OBS lägger ingen värdering i beteende här, jag är en social introvert och både behöver och blir trött av för mycket umgänge och jag respekterar att andra vill umgås jämt, typ min man. Men om vi säger nej så kan det liksom bli en effekt av att de förseslår tusen olika scenarion, ringer 10 ggr på en halvtimme och vill absolut inte umgås med NÅN ANNAN än just oss i en månad. Förstår ni vad jag menar? Det är nog en mänsklig reaktion hos vissa? Hoppas jag inte låter som en psykopat som sitter och gnider händerna och spelar mind games med vänner här :). Verkligen inte. Uppskattar människor och har faktiskt goda relationer. Men eftersom att jag ofta hamnar på andra sidan, dvs säger nej för att umgås med bara de närmaste, så har samma scenario utspelat sig massor av gånger.

  3. Josefin skriver:

    Min familj är verkligen så att vi vill bara hänga själva och umgås tillsammans på semestern, var så när jag var liten och är så idag när jag är vuxen. Jag kan bli stressad över att många vill komma ut och hänga på vårt landställe, när jag inte vill ha dit dom :-)) risk för att låta som en dryg person men även om det kan vara mysigt med folk över så känns det mest som att man står och lagar mat, planerar mat eller diskar? Hursom så vill jag verkligen bara hänga med familjen på landstället, men hur förklarar man det för personer som inte är likadana? Man vill ju inte uppfattas som otrevlig.

    • M skriver:

      Precis mitt problem också. Om det handlar om vänner som bor rätt så nära (typ max en timme bort) och jag känner för att träffa dem så brukar jag föreslå ett fik eller restaurang mitt emellan, det trevliga är att umgps (inye att handla och stå i köket).

  4. S skriver:

    Alltså Elaine- ”kronisk känsla av utanförskap” sätter ord på exakt hur jag alltid har känt och känner fortfarande. Så intressant formulering.
    Har hur mycket fina vänner i min omgivning som helst, som jag vet uppskattar att vara med mig. Men de där kroniska känslan alltså….
    Nu fick jag minsann något att analysera i solstolen.

    Kram på dig och din fina familj! Älskar din blogg, ditt synsätt på livet och den fantastiska kamp för barn du driver.

  5. Emmis skriver:

    Jag har oxå tänkt på detta ofta!
    Jobbar på en av Sveriges största arbetsplatser, träffar oändligt med folk varje dag. Så när jag väl är ledig vill jag inte planera alltför mycket. Jag vill helst bara sitta hemma och umgås med min familj, för mycket inbokat stressar mig! Så olika det kan vara mellan människor!
    Haha undrar vad jag lider av då? Är ändå en social människa, när jag väl kommer ut bland folk så älskar jag det, herregud:))

    • Erika82 skriver:

      Känner igen mig. Jobbar 100 % inom demensvården och är social hela dagarna och pratar och pratar och pratar och är trevlig. Så skönt att komma hem och bara titta på TV.

    • Marie skriver:

      Gud vad jag känner igen mig i din kommentar Emmis! Har också undrat vad tusan jag lider av, haha 🙂 Så befriande att läsa att det finns fler som jag.

  6. Anonym skriver:

    Men när man är den där familjen som aldrig ligger på nåns ”Dom vill jag träffa lista” då? Hur gör man då för att överhuvudtaget få nån inbjudan någonstans eller få besök?
    Vi är nämnligen den familjen…flera bekanta men väldigt få vänner, fick vårt tredje barn nyligen men endast mina föräldrar har vart här och hälsat på och tittat på vårt underverk. Resten har bara grattat ytligt på facebook när vi lade ut bild att bäbisen kommit.

    • I skriver:

      Måste andra vilja träffa barnet?

      • M skriver:

        I, jag tänker mer att det har att göra med att det känns tråkigt att ingen vill komma på besök för att uppmärksamma en stor händelse än att det handlar om att titta på barnet.

      • Anonym skriver:

        Det är inte bara nu som vi inte har nått umgänge utan för det mesta, tänkte att vi kanske blev lite mera intressanta att vara med när vi fick barn.
        Men det är bara att inse att vi får försöka hitta nya vänner vart man nu gör det i vuxen ålder

    • M skriver:

      Känner med dig. Jag har också hamnat långt ner på många vänners och släktingars ”umgängeslistor” trots mångårigt engagemang med att ordna fester och resor.

      • Anonym skriver:

        Hur har ni löst det då? Bara gillat läget och vart ensamma eller har ni hittat nya vänner?

        • M skriver:

          Jag har börjat acceptera att vissa inte prioriterar mig och släppt dem, men det gör ont och ondare ju mer jag investetat i tid och energi. Tack och lov har jag några nära vänner kvar men de bor långt bort så ofta hänger jag med min bror med familj eller våra föräldrar (jag lever ensam). Nya bekanta hittar jag via jobbet eller föreningar och ibland blir någon av dem en vän som jag umgås med också i andra sammanhang.
          P.S. de andra fem kommentarerna från M är från mig

        • M skriver:

          Min kommentar 0914 verkar kanske lite motsägelsefull mot den 1707, men det jag menar är att jag inte lägger mina hett efterlängtade semesterdagar på gamla vänner som knappt ger mig en ”tumme upp” på FB (än mindre hör av sig) resten av året men hör av sig då sommaren kommer och jag är i fritidshuset i attraktivt läge.

    • M skriver:

      Förresten, du tror inte att det kan vara missriktad välvilja från dina vänner ”vi ska inte störa när de precis fått barn”? Ibland hjälper klarspråk och en inbjudan istället för ett svävande ”kom gärna förbi”, andra gånger får man tyvärr inse att man inte är så viktig för de andra.
      Hoppas att ni hittar andra vänner med mer liknade behov och intresse av att ses.

  7. Jennifer skriver:

    Känner verkligen igen mig! Nu är jag 25 och har börjat komma ikapp mentalt, har alltid känt tidigare att jag varit så myclet äldre i tanken än jämnåriga. Vilket säkert kan vara anledningen till att jag inte alltid var inbjuden till allt, å andra sidan ville jag väl inte det heller. Stress och press, ont i magen och känslan av att vara utanför har inprincip varit konstant, trots att jag varit social och inte haft brist på människor att umgås med. Idag umgås jag med de jag vill och de som ger mig energi och är mycket bättre på att inte bry mig om de som inte bjuder in – för jag vill ju inte bjuda dem heller. Det är ju faktiskt helt ok att inte umgås med alla.

  8. Åsa skriver:

    Alltså Elaine – satt här i soffan och deppade över att min äldsta vän (återigen) dissat oss och vårt tjejgängs årliga sommarfest till förmån för sambons lite mer kreddiga umgänge och har dragit sig undan mer och mer. Som jag behövde detta inlägg! Det var fan som en skänk från ovan – och just idag med! Tack! Detta var precis vad jag behövde läsa. Jag ska acceptera och gå vidare och inte lägga mer energi på att vara den som hör av mig hela tiden. Du är så klok! Tack för att du är du och för att din blogg finns till för oss.

  9. E skriver:

    Tänker att många dels är tröttare nu än de var innan barnen, dels att fler hittar ett substitut till att vara social på sociala medier, och dels att det blivit mer okej att säga nej.

    Vi är ”egentligen” sociala och umgås gärna med 1-2 andra familjer åt gången, eller träffas i andra konstellationer, typ bara jag och min ursprungsvän, bara de vuxna utan barnen, sleep over. Men jag har varit trött sista åren, speciellt på vinterhalvåret. Det har lett till att jag inte vågat ta initiativ förrän samma dag, och då är ju många ofta upptagna.
    Men oftast har vi orkat ta mycket initiativ och det vi tänkte när
    inte så många andra orkade, men ändå gärna sågs när vi hörde av oss var att det var positivt för oss att ha umgänget i egna händer.
    En till egenhet vi var är att vi hellre ses på ”terminerna” än semestern, för då är vi knappt hemma. Många är tvärtom.

  10. Ma skriver:

    ”Kronisk känsla av utanförskap” träffade rätt i magen.
    Är nog en av dem som blir bortvald och iom med det min familj (man och tre barn). Funderar mycket på hur jag ska hitta vänner som vill umgås lika mycket som vi.
    Är alltid jag som får arrangera saker och höra av mig till mina vänner om vi ska ses. Ser på sociala medier hur många andra vänner träffas utan oss. För att inte bli för påstridig hör jag av mig mer sällan. Undrar om det är något fel på mig.
    Är så innerligt rädd att barnen ska få det som mig i vuxen ålder. Vänner är så innerligt viktiga.

Lämna en kommentar