”Det kommer komma klumpar”


happy-dentist

Hon: Så det kom ut klumpar för tre dagar sedan.

Jag samlar mig. Klumpar kallar dom det och visst kommer det ut klumpar, men en av de så kallade klumparna var ingen klump, det var ett foster.

Jag: Det kom ut ett foster.

Hon: Oj, ja vad jobbigt.

Jag: Ja, den hängde i navelsträngen vid mitt underliv. Jag fick dra loss…

Hon i ambition att trösta: Det är väldigt ovanligt, det händer få.

Jag: Jag förstår, men det hände mig.

Hon: Det verkar som att din graviditet ännu inte är avslutad, du får ta dig till gynakuten.

Jag: Ok, tack.

Dom säger att det kommer komma klumpar, men de glömmer att säga att det kommer att komma ett foster.

Är ni fler där ute som genomgått smärtsamma aborter och mått psykiskt dåligt efteråt. Känn er fria att tillsammans med mig dela era berättelser under hashtaggen #minabort Ni är inte ensamma. Skammen, skulden, det psykiska lidandet och hur normaliserat något så jobbigt är. Om vi vetat hur smärtsam en abort är så hade kondom och alla andra preventivmedel varit dagens outfit och antal aborter obefintliga.

En kvinna har såklart rätt att göra abort, men en kvinna har också rätt att veta hur jobbigt det kan vara.

#minabort

Bloggvännerna har ordet

26 svar till “”Det kommer komma klumpar””


  1. Matilda skriver:

    Hur kan en graviditet inte vara avslutad om ett dött foster har kommit ut? Kan några celler vara kvar och börja bilda ett nytt foster? (Jösses så obildad jag känner mig nu)

    • Len skriver:

      Nej såklart inte men det kan finnas rester kvar av graviditeten som man kan behöva skrapa ur kirurgiskt. Det kan bli så ibland.
      Ibland kan det räcka med att man får medicin/läkemedel (vet inte vilken den rätta benämningen är) som stöter ut resterna.
      Frågan man inte så får man inte svar.
      Ingen dum fråga alls.

    • Anna skriver:

      Vid en graviditet bildas mycket nytt i kroppen, bebisen ligger ju t.ex. i livmodern skyddad i en säck av fosterhinnor, med en växande moderkaka som ger fostret näring. Även om fostret kommit ut så kan andra delar vara kvar, t.ex. hinnor. Kroppen fortsätter då att försöka stöta ut resterna, vilket kan ge blödningar som inte slutar.

  2. Louise skriver:

    Jag tycker att abort skall vara lika tillgängligt som en tandläkare, dvs minimal väntetid och att ingen kvinna skall skuldbelägga eller ifrågasättas överhuvudtaget. Däremot tror jag att du har helt rätt i att det aldrig kan bli lika enkelt som ett tandläkarbesök och parallellen haltar. Jag önskar att kvinnor fick välja på att göra det hemma eller på sjukhuset, att det automatiskt i gick x antal kuratorbesök efter, valfria men alltid erbjudna, och möjlighet till mer stöd längre fram om det behövs

  3. Sofia skriver:

    Hade min abort utförts hemma så hade jag kunnat dö. Rummet där jag låg såg ut som ett slaktrum pga allt blod som jag tappade. Nu när jag har fött barn så kan jag jämföra smärtan jag kände då med förlossningsvärkar, och den togs inte på allvar! Fick ligga kvar en natt med dropp och hela upplevelsen gjorde mig enormt traumatiserad, hade inte en aning om att det kunde göra SÅ fruktansvärt ont eller hur snätt det kunde gå. Det måste talas mer om smärtan och riskerna!

  4. Erika skriver:

    Jag var 19 när jag gjorde min abort och fick ingen information om hur ont det kan (och skulle) göra. Fick flera värktabletter men kunde inte röra mig på grund av smärtan. Till slut spydde jag för att jag hade så ont och då fick jag en spruta upp i underlivet. Vet inte vad det var men jag somnade strax efter. Har aldrig varit med om den smärtan och hjälplösheten tidigare. Det extrema blödandet efteråt var jag inte heller informerad om.
    Jag ångrar inte att jag gjorde det, men informationen jag fick var otroligt bristfällig. Förstår att vissa knappt känner någonting, men det var också det jag fick veta. Helt sjukt att de pratade om det som att ta en tablett och sen var det klart. Vill inte vara med om det igen.

  5. Felicia skriver:

    Jag var 17 år. Jag fick heller ingen information om hur ont det skulle göra. Att jag behövde krysta i flera timmar etc etc. Och sen den där tomheten. Hur ledsen jag blev, enda in i själen. Mådde så fruktansvärt dåligt. Grät hela tiden. Kände ingenting, men ändå allting. Jag kommer aldrig göra abort igen. Men trots upplevelsen ångrar jag inte mitt beslut.

  6. Clara skriver:

    Tack för du tar upp just den frågan!
    Jag har upplevt 2vidriga aborter första var efter min son föddes och jag fick en ”hemma abort” efter 2 veckor håller jag inte mugg upprätt och svimmar av pga smärta. Jag fick en allvarlig infektion i livmodern och fick åka i ilfart från ett sjukhus till ett annat. Aborten hade misslyckats (fostret va borta men de fast rester) och de hade gett en infektion. Jag var i från min 5månaders bebis i 2veckor. Andra aborten vägrade jag göra hemma då de gick som de gick med förra. De beräknade att jag var i v9 (de visade sig vara fel) jag har nog aldrig haft sånna smärtor förutom när jag fört mina två barn. De släppte lixom inte. När jag känner att de börjar ”lossna” går jag till sjukhustoan. Ut i skålen som man va tvungen å ha för dom ska kontrollera. Där ligger ett 1decimeter långt foster. Jag skriker och gråter och skriker och min man kommer då och drar ut mig och jag faller ner på golvet och bara skakar och mår så fruktansvärt… de va hemsk! Vi har nu två barn och vi vill inte ha fler, men vi har även sagt att aldrig mer en abort för vad vi har upplevt så är de långt från ett tandläkar besök..

    Tack för du tar upp viktiga frågor, alltid! Du är min förebild på många sett! Tack!

    Clara?

  7. Sofia skriver:

    Jag har varit med om en otroligt (fysiskt) smärtsam abort. Medicinsk abort. Jag hade gärna haft mer information innan. Annars blev jag väl omhändertagen av alla barnmorskor men efter fick jag åka till akuten för att få morfin mot smärtorna.
    Var noga med att få information när du bestämmer dig för att göra abort och vilken typ du vill göra.
    Jag är livrädd för att bli oönskat gravid igen. Vill aldrig mer vara med om det men kan inte ha barn (än) heller (mest) pga dålig hälsa. Men drömmer om att vara frisk och kunna vara gravid och må bra och bli förälder en dag.
    ❤ till alla i kommentarerna!

  8. Cissi skriver:

    Tack! Läste lady dahmer och kände mig lika tilltryckt som vanligt av hennes texter. Det jag känner är trams och skapat av maktstrukturer och det hon känner är sanning…
    Min abort var fylld av känslor som sorg och existentiella frågor. Jag blödde länge, mådde dåligt psykiskt och kunde verkligen inte rycka på axlarna som ”om jag varit hos tandläkaren”. Gör det mig till en svagare kvinna än dahmer? Hur vore det om jag som tjugoåring hade varit mer upplyst om abort och vad som händer i kroppen när fostret stöts ut så att jag hade kunnat vara förberedd på det som komma skulle, hur vore det om barnmorskan hade frågat om jag ville ha kontakt med en psykolog, hur vore det om min kille inte hade kläckt ur sig ”det är jobbigt att gå dit men imorrn är allt bra? För honom var det ett tandläkarbesök. Kanske just därför känns dahmers ord extra mycket. Som att gå till tandläkaren. Det är nåt som folk gör bara. Ingen behöver ta ansvar, ingen behöver tänka till, ingen behöver borsta tänderna, för du kan bara laga hålet sen.

  9. Sofia skriver:

    Något jag är glad att min mamma berättade (som gjort en abort) är att när du är gravid så får du hormoner och kroppen känner sig lycklig för den vill ha barn och efter en abort känner den sig ledsen. Detta är väldigt frustrerande om dina känslor inte stämmer överens.
    Jag kom ihåg att jag kunde känna mig glad och sa åt mig själv sluta! Jag är inte glad över detta. Det är inget bra som hänt! Och sedan efter kom en sorg som inte var min och jag bara fick acceptera att kroppen ville känna sig ledsen över att inte få vara gravid längre medans jag visste att det var rätt beslut. Även om jag var ”klar” med aborten på alla sätt och vis var kroppen ändå ledsen långt långt efteråt.
    Var snäll med dig själv och ha tålamod. Och prata med någon eller iaf berätta för någon.

    • fw skriver:

      Vad fint formulerat! Och vilken bra tanke, kanske hjälper det någon att veta att hormoner kan påverka så mycket. Innan jag blev gravid hade jag inte upplevt hur mycket hormonerna påverkar hjärnan o hjärtat.

  10. Elin skriver:

    Jag gjorde en abort förra sommaren 28 år gammal, ångrar mig varje dag.. önskar att sjukvården skulle ifrågasatt mitt val iallafall 1 gång om jag va 100%säker.. skyller absolut inte på att det är deras fel. Men jag trodde då att jag inte skulle orka 1 barn till har en som på 1,5 år.. hade jag vetat då vad jag vet nu så hade jag aldrig gjort aborten. Sen att det va en misslyckad abort i vecka 8. Inget hände av tabletterna. Först 4 veckor senare vakna jag av den värsta magsmärta och att vattnet gått.. va blött i sängen och när jag stallet mig upp så kom allt ur mig som en fors.. usch blir så ledsen bör jag tänker på det.. ringde såklart gyn når det hände.. dom sa att det va ovanligt men jag vehövde inte komma på kontroll.. har lusigt at så kraftiga blödningar Sen dess men ingen tar mig på allvar.. så tröttsamt…

  11. Sandra skriver:

    Jag var 31 år och på väg i en depression när jag upptäckte att jag var gravid. Graviditeten förstärkte och kickade igång en krisreaktion pga min egen trasiga barndom. Innan jag hann tänka efter (fyra dAgR senare) hade jag svalt det första pillret. Kuratorn hade peppat att jag gjorde rätt. Det var extremt lättillgängligt!

    Jag ångrade mig bara en timme efteråt och har aldrig mått så dåligt. Mitt lilla barn det kunnat bli!! Jag fick sedan sådana smärtor att jag fick tas in på gynakuten men det var sekundärt.. det psykiska hade sönder något inom mig.

    Jag var redan skör, allt gick för fort osv. Jag säger inte att alla känner som jag. Men. Det är INTE okomplicerat!

    Nu har jag en underbar son som jag älskar mer än allt och har kommit ur depressionen, men kommer alltid tänka på vem hen hade blivit

  12. anonym skriver:

    jag var 25 och vi hade planerat graviditeten. När jag väl plussade ångrar sig dåvarande sambo och till slut kände jag mig väl tvingad till en abort. Valde att göra en medicinsk men att vara på sjukhuset när jag gör det. Som någon skrev dem där tabletterna var allt förutom ”lätta ” att svälja. Ångest, skuldkänsla och panik var första känslor jag kände bara att titta på dem. Efter påtryck av sambon och i tårar tog jag tabletterna med 2 panodil och en ipren. Samma sak här. Det kommer göra lite ont som mensvärk och så kommer det klumpar sa personalen. Försök och gå mycket fick jag som tips. Smärtan var olidlig. fick 2 morfin sprutor i magen och när ”det värsta är över” enligt personal var jag hemskickad. Hör av dig om du blöder för mycket eller om du upplever att det luktar illa. upplevde aldrig något av det. dock 2,5 veckor efteråt vaknar jag mitt i natten och känner mig kissnödig. sätter mig på toan och vaknar på marken med sambon bredvid mig som försöker fråga om jag hör honom. tog en stund innan jag förståg att jag svimmade. ville ej att han ska ringa efter ambulans utan ville bara kissa i fred. Stänger dörren och ska kissa igen. åter igen vaknar jag på golvet där sambon försöker väcka mig samtidigt som han ringer efter ambulans. Det värker och blöder i huvudet och axeln men jag förstår förtfarande inte vad har hänt. Väl på akuten konstaterar dem att det finns mycket rester av fostret kvar samt att jag har stor infektion. det blev en skrapning och som tur var allting gick ”bra”. så ja det kan gå hur som helst. men man skulle vilja ha mer stöd och bättre information. Trots allt vi är människor och en abort är olika för alla.

  13. X skriver:

    Jag var 30 år gammal. Åt p-piller. Under en tid kände jag mig hängig, tappade matlusten, blev äcklad när jag rökte och fick total avsmak för alkohol. Tog ett gravtest dom visade positivt resultat. Detta var på 90-talet och gravtest få visade inte i vilken vecka man var i. Hade fått den sedvanliga minimala blösningen dom jag alltid fick mellan p-pillerkartorna så jag hade ingen aning om i vilken vecka jag var i. Bokade genast tid för ultraljud. Det visade sig att jag var i ca v 10. Fick se ett fint litet foster. Min dåvarande pojkvän blev inte glad. Han påstod att jag hade planerat detta. Grundat på att jag inte sagt att jag misstänkte att jag var gravid utan gjort testet utan att säga nåt först. Han var välkommen att följa med på ultraljudet vilket han inte gjorde. Jag berättade för min mamma om graviditeten. Både pojkvännen och mamma uppmanade mig till abort. Mamma pga att jag inte hade fast jobb. Pojkvännen pga han kände sig lurad. Han hotade med att göra slut om jag valde att behålla barnet. Eftersom jag var i v 10 fanns det inte så mycket tid till att fundera och känna efter. Jag valde efter påtryckningar att göra abort. Inte lång tid efter det så blev jag dumpad av pojkvännen…

    Nu, 20 år senare känner jag fortfarande sorg över beslutet. Jag tillhör dem som är ofrivilligt barnlös. Varken jag eller maken har några fysiska fel men trots kämpande i ca 10 år så blir det inga barn. Vi har genomgått flera ivf-behandlingar som inte har fungerat. Nu har vi gett upp.

    Så som sagt, sorgen har funnits hos mig sen strax efter aborten och nu när alla chanser till barn är uttömda så känns det rent ut sagt förjävligt att jag lät mig påverkas av andra den gången för 20 år sedan. Hade jag haft stöd och tid för reflektion innan beslutet till abort togs så är det möjligt att jag i alla fall skulle ha haft ett barn idag.

    • X skriver:

      Jag var 20 år…inte 30!

      • Carro skriver:

        Jag är läkarstudent och vet att det finns många kvinnor som har liknande upplevelser av sina aborter som den du har haft. Fysiskt sett går de flesta aborter bra, men psykiskt sett skulle jag säga att det är vanligare att kvinnor grubblar eller till och med mår dåligt inför och/eller efter aborten. Det kan man göra trots att man egentligen inte ångrar sitt beslut. Bara för man har bestämt sig för att en abort är rätt sak att göra, betyder det inte att det är en lätt sak att göra. Och jag skulle säga att det absolut är vanligare att ha en hel del känslor kring detta än att vara totalt likgiltig som att det skulle vara ett tandläkarbesök.

        Stor kram till dig och till alla som har delat med sig av sina jobbiga aborthistorier i kommentarsfältet <3

    • K skriver:

      Ge inte upp. Sök hjälp utomlands tex Lettland eller Grekland om ni inte redan gjort det. Sverige är bra på mycket men inte på hjälp vid barnlöshet. Vi var också barnlösa men har nu fått 3 barn genom embrydonation. Jag är så innerligt tacksam att det finns hjälp att få utomlands. Det kan låta svårt med ägg-/embryodonation men när du väl gjort det är det så självklart att du inte ens funderar på det längre.

  14. C skriver:

    30år. Hade precis genomgått en operation för endometrios. Mådde så sjukt dåligt, smärtorna i magen blev bara värre för varje dag som gick. Tjatade mig till en tid för kontroll av operationen eftersom jag inte blev bättre.
    Där beskriver jag för läkare 1 hur jag mår, läkare 2 kommer in, berättar igen. Jag får för säkerhets skull göra ett grav-test. ”Det ska inte vara något, jag har ju skyddat mig” säger jag trött men går iväg. Väntan. Läkare 3 kontrollfrågas och det viskas en del. Jag förstår att saker INTE är som jag tror. Känner en kall ishink hällas inuti när det går upp för mig att jag är gravid, med en man jag försöker lämna. I en tid där jag fått en allvarlig diagnos o ska hantera den. Beslutet att göra en abort blir ändå lätt när läkare 1 o 2 säger att de inte kan se om fostret är vid liv eller hur det tagit skada av operation och hormonstav, och att det vore konstigt eftersom operationen varit väldigt tuff. De säger att det riktigt konstiga är varför det inte blivit en ”spontanabort” av allt trauma som livmodern utsatts för. Så 2v senare bokar vi in en tid. De är väldigt noga med att informera om smärta o andra komplikationer.
    Jag fick ändå ta 5 doser av abortpreparaten för att det skulle sätta igång. Mådde illa och hade ont. Morfinet bet inte, men vad kan jag säga: jag har en smärtsjukdom – man blir van… Blev kvar över natten och det var nog bra.

    Fick gå till en kurator sen, det var väldigt skönt – både för att hantera min abort, min nya diagnos och uppbrottet från en man som inte var bra för mig. Kuratorn, alla läkare och barnmorskor var väldigt bra och fina att ha att göra med under den här tiden. Jag hade nog inte klarat att ta mig dit jag är idag utan dem!

  15. NEJ! skriver:

    Detta med att så många sett fostret(ja, fostret väljer jag då fostret jag aborterade var ett barn för mig lika mycket som de levande barn jag har. Tyvärr fick inte detta barn plats i livet där och då) Barnmorskan sa precis som till dig Elaine att det var MYCKET ovanligt när jag påpekade att jag hade velat ha den informationen innan, för att kunna välja rätt behandling. Av de som skriver här verkar det snarare vara hyfsat vanligt och något många upplever som mycket jobbigt. Dags för vården att ta det på allvar kanske?!? Att jag själv höll på att förblöda av (hem)aborten kan jag leva med men att jag såg den som dog ger mig ångest varje gång jag tänker på aborten. Min man som blev kvar i badrummet med fostret liggande bland blodklumpar när ambulansen hämtat mig drömmer fortfarande mardrömmar om hur han kastar fostret i toaletten och spolar…

  16. Maria skriver:

    Jag gjorde abort när jag var 19. Och även fast jag inte tvivlade på mitt beslut då så var jag så oerhört förbannad på att jag och min dåvarande pojkvän inte skyddade oss och hamnade i denna situationen.
    Vi åkte till sjukhuset tidigt en morgon och fick det gjort, blev skrapad och fick även nån tablett innan.
    Vi berättade aldrig för nån, jag skämdes. Så efteråt åkte vi hem till min pappa för han jobbade. Där kunde vi vila och vara lite ledsna en stund i ensamhet. Sen åkte vi hem till min mamma där jag bodde och låtsades som att inget hänt. Försökte lägga locket på, men mådde jättedåligt inombords under lång tid. Hade ångest och skam och kände mig nedstämd.
    Kan fortfarande idag tänka att nu skulle han eller hon varit si och så gammal.
    Som sagt, vi tog rätt beslut för oss just då men jag önskar att jag (vi) tänkt till lite och sluppit gå igenom detta (och det var ingen vad jag minns som talade om att det kunde kännas så här).

  17. Ann skriver:

    Att ett beslut kan kännas så rätt men också så fel på samma gång. Jag hade länge längtat efter barn. För 5 år sedan var jag 27 år. Och blev gravid. Med en kille jag inte hade ett förhållande med, med en utbildning som strax skulle avslutas och därmed också en ovisshet om jag skulle ha ett jobb. Bli ensamstående mamma. Rent praktiskt var allt så fel. Och därmed var beslutet om abort också lätt. Men samtidigt så ville jag ju ha barn och därför kändes det samtidigt så fel att göra den. Jag valde att vänta ut tiden lite så jag kunde få göra en kirurgisk abort då jag visste att jag inte skulle klara att göra det hemma. På morgonen innan jag skulle in till sjukhuset skulle de 2 tabletterna tas som satte igång det. Fy sjutton för att stoppa i sig dom när man innerst inne inte ville. Det svåraste jag gjort tror jag. Så kluven till att ta dom. Tiden efteråt var otroligt jobbig. Jag hade haft ett liv i mig. Men valt bort det. Jag har förlorat ett barn! Och det pga att jag var så dum att inte skydda mig. Jag hade inte behövt bli gravid. Och det är det jag mest lagt skuld på mig själv över. Varför utsatte jag mig för detta när det inte behövt hända om jag bara skyddat mig. Än idag känner jag precis som då. Att mitt val var rätt. Det hade inte varit rätt att skaffa ett barn under de förhållandena. Men samtidigt så var mitt val så fel och jag ångrar det. Det du skriver på slutet stämmer så bra. Hjärtat välkomnade dig men hjärnan fattade beslutet. Vilket är egentligen det rätta valet då?! Jag kommer alltid sakna barnet jag kunde haft. Och jag tänker ofta på henne/honom. Tack för att du lyfter detta till diskussion. Att det inte är ett lätt beslut att göra. Man påverkas med hela kroppen. Och framförallt mön verkar tro att ”det är väl bara att göra en abort” som att ta en panodil för huvudvärken ungefär. Men det är det långt ifrån,

  18. Hanna skriver:

    Gud vad jag behövde läsa det här. Hade inte någon som helst aning om att aborter kunna resultera i det ni alla har beskrivit. Jag har alltid haft en rädsla över att jag inte kan få barn, just för att jag har haft oskyddat sex antal gånger samt glömt ta P-piller osv men aldrig blivit gravid. Nu i äldre ålder är jag såklart väldigt noga med mina P-piller, jag och min pojkvän vill inte ha barn förens inom 5-6 år, men ändå blir jag varje gång besviken när mensen kommer? Jag vill inte ha barn nu, jag vill absolut inte behöva göra en abort men jag vill veta att jag har möjlighet till att kunna bli gravid. Att läsa det här fick mig att inse att det absolut inte är värt att ta den risken. Tack för det.

  19. E skriver:

    Den 23 juli 1991 gjorde jag min abort, precis 18 år fyllda, på kirurgisk väg. Jag ville så gärna behålla barnet men blev övertalad av min pojkvän och ”bästa vän” (inom citationstecken då jag upplevde det som ett enormt svek att hon tyckte att jag skulle tänka på killens känslor). Jag berättade inget hemma förrän jag bröt ihop några dagar senare och först då förstod jag vilket stöd jag skulle fått hemifrån om jag behållt barnet. Jag hade aldrig några fysiska besvär efter aborten men mådde otroligt dåligt psykiskt lång tid efteråt. Idag kan jag inte säga att jag ångrar aborten – vi var båda väldigt unga utan jobb och utbildning och jag hade inte varit på samma plats i livet som jag är nu, med min man och våra tre fina barn – men det är min stora sorg i livet och trots att jag nu är 44 år så tänker jag ganska ofta på det lilla barnet som aldrig fick chansen att födas. Känner också fortfarande stor skam och har bara berättat det för några få.

  20. EK skriver:

    Känner mig lite full med skuldkänslor som inte har gått igenom några jobbiga känslor än. Gått en vecka sedan aborten.. Där o då var det enkelt, en tablett och mindre ting att oroa sig över i vardagen.
    Innan graviditeten var jag väldigt barnkär, blev lite besviken varje gång det kom mens och kände att jag inte kunde bli gravid.
    När jag väl blev det så kändes det inte efterlängtat direkt.
    Aborten var relativt enkel. Gjorde den hemma och jag hade räknat att jag var i närheten av v 10. (då jag skrivit ner varje gång vi haft oskyddat) Men tydligen enligt dom i v 6…
    Hade olidligt ont i 1.5 timme, utan verktabletter då jag inte kunde röra mig när det väl sattes igång. Några dagar sedan stora klumpar.

    Men, har fortfarande liiiite ont. Om jag sitter lite böjd eller trycker på magen vissa gånger på dagen. Sticker till i livmoderområdet o bak till anus. Tycker det är lite konstigt.

    Hade psykiskt sätt… Nog mer känt en större sorg över beslutet än vad jag gör. Ville gärna att jag skulle få symtomer, romantisera om att få bli en mor och skapa känslor för ett litet liv. Men skedde lixom inte…

Lämna en kommentar