Matheo


Matheo är ju allt för mig. Jag förstår inte hur den här harmlösa lilla bebisen skulle kunna göra en så skogstokig när han blev fem år.

20120814-111712

Det gör ont. Det är som att jag vill att han ska förstå allt vi gör för honom och att det därför inte är ok att vara kaxig. Samtidigt så känner jag att han är ju ett barn, hur ska han kunna förstå eller ens ta in det? Jag tycker det är jobbigt att känna att ens barn inte tycker om en. Mest för att jag känner igen känslan själv, hur mammas omtanke kunde få mig att känna tillfälligt hat för henne som barn. Jag känner hur Matheo riktigt ogillar mig när jag säger till honom att tvätta munnen och händerna efter maten, ställa bort tallriken, klä på sig, sätta på sig pyjamas och allt annat tjat som man ständigt går igenom. Det känns som att man kanske bara får finna sig med att ens barn inte kommer tycka om en särskilt mycket, att det är priset för att lyckas hjälpa dem in i samhället och bli bra personer. Jag vet inte. Men det gör ont. Jätteont.

20130214-221049

Jag vill bara att Matheo och jag ska vara bästa vänner och att jag kan vara en stöttande och hjälpande mamma istället för en tjatmoster. Men det kanske är önsketänkande? Lady Dahmer har andra tankar som ni kan läsa här.

Bloggvännerna har ordet

18 svar till “Matheo”


  1. Lina skriver:

    Boktips: ”Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster.

    Kommunala förskolorna i Solna jobbar utifrån den så jag fick tipset därifrån. Jag tyckte boken var ett skönt stöd när vi ville komma ur en skrikig period hemma hos oss.

  2. Apolonia skriver:

    Matheo tager IKKE skade at se og opleve din vrede. Han kan være vred og du kan være vred. Han har allerede glemt incidenten men ved bestemt hvad han gjorde , so vækkede din vrede. Jeg er 70 år Elaine, alle de gange jeg forsøgte (og det har ikke været svært)at fremstå, som voksen pædagogisk forælder ikke altid fik den ønskede resultat. Det hed sig bagefter, at ”mor bliver aldrig vred og fornærmet”. Ergo:aldrig ked af det…. Godt du vidste din vrede og Matheo er helt klar over hvorfor. Jeg håber ikke du vil undskylde over for Matheo.For da vil du fornægte dine følelser,som var ægte. Ikke første eller sidste gang Elaine. Vær ikke bange for dine reaktioner. Matheo har ret til at kende dig. Det hele har gjort større indtryk på dig, end på ham. Han ved, du elsker ham. Og han skal vide, at du ved, at han elsker dig. God of rolig aften til dig og Company.

  3. Sanna skriver:

    Åh jag vet hur det känns. Min fyraåring är i en megatrotsig fas just nu. Känns förjävligt när vi tjaffsar. En vän till mig sa att jag är en bra mamma när jag är monstermamman som visar att jag bryr mig om mina barn. Även om det är så man kan se det så gör det ont att gå och lägga sig för natten osams med sonen :/

  4. Erika82 skriver:

    Det viktigaste är väl att barn vet att ens föräldrar älskar dem och bryr sig om dem.
    Visst var man arg på sina föräldrar ibland när man blev tillsagd men man visste ju att föräldrar ska bestämma.
    Att de kan be om ursäkt om de dessutom sagt nåt dumt.

    Men jag tycker inte man ska vara ”bästa vän” med sina barn. Vän kan man vara sen nät barnen är vuxna.

  5. Elsa skriver:

    Jag har inga barn och är därmed diskvalificerad att uttala mig. Men jag har ofta tänkt när jag hör föräldrar med sina barn ute att vore jag deras barn skulle jag gå berserk. 90 procent av all kommunikation från föräldrarna handlar om ”gör si gör så, gör inte det, gör inte så”. Undrar ibland om det är nödvändigt med denna detaljkontroll som skulle driva vem som helst till vansinne. Är det verkligen det viktigaste att barnen gör ”rätt” hela tiden? Tar de skada av något lösare tyglar? Vad vet jag. Har som sagt inga. Bara en tanke.

    • Anna skriver:

      Jag tror att du har rätt. Jag kommer på mig själv att bara tjata och tjata på mitt barn. Typ en tiondel av det tjatet hade räckt.

  6. Jessica skriver:

    Min 5-åriga son har med fått för sig att köra med sån extrem attityd ibland, helt extremt emellanåt! Så sjukt envis och vägrar och vägrar, sen tjatar man och tjatar. Så blir det massa bråk. Ja det är inte lätt med uppfostran, man blir ju helt slut, och jag har bara 1 barn. Fattar inte, ibland känns det som mitt barn är den enda som är så extrem när alla andra har så snälla, tillmida ungar. Men skönt att höra att man inte är ensam!

  7. Anne skriver:

    Känner så igen mig i det du skriver! Mitt i prick. Min son är endast 3 år men är redan en egen envis liten person som jag älskar mest i hela världen. Men ibland får han mitt hjärta att gå sönder. Vill skydda honom från allt och han ska alltid veta att jag finns där gör honom. Kärlek är både upp och ner, speciellt till den personen man älskar allra mest.

  8. Y skriver:

    Hej! Min äldsta har special needs och går totalt i baklås om man försöker höja rösten eller ens ställa ett krav i normal röst. Allting måste planeras och man måste hela tiden följa henne och hela tiden stötta, och ibland till och med lura henne lite. Vi jobbar lågaffektivt (”Barn som bråkar” är en jättebra bok – passar alla föräldrar som ibland hamnar i konflikt med sina barn) och i o m att hon är äldst är jag helt ärligt ett sånt jävla proffs på att bemöta ”vanliga” barn (min yngsta faller inom normen) . Så jag lotror absolut att det går att få till en vardag där man inte bråkar så mycket men det kräver en stor medvetenhet från föräldrarnas sida. Jag frågar mig själv hela tiden ”varför blev det så?” när stämningen kraschar, och ”vad kan JAG göra nu?” och planerar i förväg hur jag ska hantera olika situationer. Och lek! Fåna dig! ”Är det fötterna jag ska tvätta innan maten?” All in bara, in och tvätta fötterna i handfatet (ok, kanske efter Benny kommit, hehe)!

    Men kom ihåg, alla skriker på sina barn ibland. Det är mänskligt <3

  9. Fyrbarnsmamman skriver:

    Läste den här artikeln så vi kan ju inte göra mer än att älska de små människorna…

    https://www.svd.se/foraldrar-paverkar-inte-sina-barn/om/ledare

  10. Ellinor skriver:

    Jag försöker se vårat barn som en tom bok med sidor som ska fyllas med normer, värden och sociala koder under hela uppväxten. Kanske begär vi vuxna lite för mycket av barnen ibland hur de ska hantera olika situationer, känslor och beteenden? Nu låter jag väldigt pedagogisk, men kan villigt erkänna att det är många strider med vår 5-åring här hemma med, men jag försöker ha tanken i bakhuvudet. Men för varje strid så tror jag att vi kommer lite närmare våra barn, för vi strider ju för vi vill våra barn väl.

  11. S. skriver:

    Jag tänker att HUR ska barn veta vilket beteende som är accepterat om de inte får testa olika varianter? Att en 5-åring är kaxig med taskig attityd har nog väldigt lite att göra med något personligt er emellan- utan mer ett test av bemötande och ja – det kom en tydlig reaktion från mamma att det inte är ok att tala så till en annan människa. Så lär han sig. Och ni som föräldrar får en ”lesson learned” i att kanske strama upp er lite och inte skämma bort eller hur du nu uttryckte det. Se över vilka strider som är värda att ta, lirka sig runt konfliktsituationer (särskilt som mamma är gravid och kanske har mindre tålamod än vanligt). I Matheos värld finns det inget som heter ”inte tycka om mamma/pappa”. Snälla sluta utgå från att ditt barn ska godkänna och tycka om dig – han avgudar er redan oavsett och ni är hans ankare genom hela livet. Förstår att det kan vara svårt att känna den tilliten när man själv vuxit upp med ett sånt rötägg till ”pappa”, men du är inte din pappa Elaine. Du är en sund, frisk, kärleksfull och stabil mamma och dina barn älskar dig genom allt, oavsett. Även när du tjatar, fräser, höjer rösten eller flippar. De testar att du står pall, och genom att du reagerar (sen såklart att man måste försonas och be om ursäkt för att man höjt rösten eller liknande) så visar du att du finns där. Du lär även Matheo att han har rätt att säga ifrån om någon behandlar honom kaxigt och med en taskig attityd = integritet.

    Så tänker jag (OBS, lipar själv ungefär varannan dag pga samma orsak, så HÖG igenkänning!). Var snäll mot dig själv och Matheo ❤ Hoppas det känns bättre snart!

  12. Martina skriver:

    Jag tänker att trots/dåligt beteende är konsekvensen av något. Att det är ”jag-yttring”, när barnen tränar sig egna vilja och personlighet och är konsekvensen av att föräldrar kräver något som barnen sätter sig emot. Men jag tror det är också en effekt av att barn vill ha en reaktion från föräldrarna. Du skriver att det har varit mycket nu, kanske han vill ha en reaktion från sin mamma?

  13. S skriver:

    Det är svårt att veta exakt hur ni har det och att uttala sig om varför din son blir så arg . Vet inte om du vill ha tips eller ”bara lufta” så strunt i det här om det bara gör dig ännu mer tyngd. Men jag tänker att många av sakerna du skriver att du ”tjatar” om är sådant som kräver vana och självdisciplin. Jag vet inte svaret här, men du kan ju fundera själv på om det är för mycket krav? Går det att ta bort något av kraven och låta det vänta ett tag? Jag tänker ofta på hur svårt jag själv har för att implementera goda vanor, det kan verkligen ta emot. Och blir det för mycket goda föresatser på en gång finns risken att jag misslyckas med allt och känner mig sämst. Kanske kan ni öva på en sak i taget? Om M inte vill tvätta händerna efter maten kanske ni bara ska släppa det ett tag och låta honom slippa? Och tänka ”gud vad bra att han tar på sig pyjamasen” eller vad han nu klarar? Glädjas åt det han lyckas med, så att han också får känna att han lyckas? Och när den vanan sitter så kan man fylla på och börja påminna om nästa? Jag är helt säker på att han inte alls tycker illa om er. Tvärtom, han avgudar er. Och om ni släpper lite på kraven, tänk att det kommer ordna sig i slutändan. De flesta kan sätta på sig en pyjamas när de flyttar hemifrån. PEPP OCH KÄRLEK, du supermamma (som dessutom gör så mycket fint för så många andra barn).

  14. Charlotta skriver:

    Hej!
    När mina barn var små och jag hade samma upplevelse sa min vän som är barnpsykolog: Det är din skyldighet som förälder att tjata. Idag är mina barn stora och det har hänt att de tackat mig för att de inte blivit bortskämda. Så tjata på. Du är inte ditt barns kompis i första hand, utan dess förälder. Och det är naturligt att dt blir tjurigt. Det blir det för att det är tryggt med dig och vågar därför visa sina sämsta sidor. Ta det som en komplimang. Kram. Det går över!

  15. Lina skriver:

    Precis som några andra skrev, låter som 6-års fasen ”lilla tonåren” Googla! Har en sjuåring och säger bara, håll ut, det kommer mera…. jättesvårt att förhålla sig till att ens söta lilla barn får en kaxig attityd. Men har man lite koll på den här fasen så blir det enklare att stå ut!

  16. Tanten skriver:

    Det blir svårt i text och någon kanske missförstår mig, men min yttersta ståndpunkt är att det aldrig är barnens fel, vi vuxna ska guida barnen till att bli trygga individer som hyfsat kan skilja på rätt och fel och ja ibland medför det att vi i perioder inte känner oss lika älskade av våra barn.

    Våra barn testar olika saker i olika skeden av livet, vår uppgift som vuxna/föräldrar är att hjälpa dem att förstå hur olika beteenden påverkar andra, dem själva och vad som i slutänden är ett accepterat beteende. Jag har bara två egna barn men många andras som söker sig till oss, jag har ett jobb där många unga vuxna hamnar som aldrig har fått stöd av någon vuxen i att forma sig själva och sin identitet. Jag tror inte på att vara bästa vän med sitt barn, jag är en förälder. Däremot vet mina (och flera andras) barn att jag finns här, jag har en trygg och varm famn med mycket stöd och kärlek. De ska alltid våga komma till mig oavsett vad de har gjort eller funderar på och de ska veta att jag hjälper dem för att de ska må bra.
    Jag får på mitt jobb ofta höra att de aldrig fått visa känslor eller ge uttryck för dem under uppväxten, att deras vuxna inte visat något eller behandlat dem neutralt. Det är ofta en befrielse för dem att förstå att någon kan bli arg/ledsen/skälla lite men ändå finnas där för dem. Och att det är ok för dem att visa känslor utan att bli lämnade. Igår fick jag berättat för mig om en uppväxt där de vuxna lagt sig på barnet för att dämpa hens ilska och vänt sig om när barnen grät och de vuxna visade inte sina känslor inför barnen. Hen mår inget vidare nu i vuxen ålder när hen ska bygga relationer…

    Åh det lir lite svamligt… Men jag brinner för alla mina människor som hamnat lite fel, deras förtvivlade vuxna som skuldbelägger sig själva för att det inte har blivit som det borde osv. Jag tänker att du ibland är för hård mot dig själv Elaine, att du lägger ribban för högt för att det ska vara så bra som möjligt. Var snäll mot dig själv!
    Kram

  17. Helene skriver:

    Det är uppfostrans dilemma. Man kan inte vara bästa vänner jämt. Man måste få nöta, stöta och blöta med varandra, en dag förstår de varför. Så länge man förklarar varför man säger det man säger så kommer det minska tråkmamma faktorn.

Lämna en kommentar