En fråga till er om tystnadsterrorister


Min fråga är om ni har varit med om personer som förtrycker med tystnad. Tänk att en sån diskret företeelse som tystnad kan skrika så högt, i synnerhet när det bottnar i en besvikelse, konflikt eller något annat som vi som är föremål för tystnadsmetoden inte förstår. Vad har vi gjort? Vad är fel? Ibland kan det vara så att personen berättar vad som är fel, men lämnar oss i tystnad utan chans att förklara oss för ”jag orkar inte just nu”. Så konflikten hängs upp i luften, synlig varje gång du och tystnadsterroristen möts eller råkar hamna i samma sammanhang. Desto närmre ni är desto fler tillfällen för tryckt stämning. Du får inte bara umgås med era gemensamma bekanta utan också tystnadshärskarens passiva irritation på dig. Det är inte bara taskigt mot dig, men också för omgivningen. Varje gång ni bjuds till samma tillställning så vet övriga att en rosa elefant kommer klämmas in där med.

3a3c6ff799ed74c3c8b24f25f504dea2

En objuden gäst som sällan är en stämningshöjare. Därför kan tystnadsmetoden mot dig göra att någon av dig och härskaren väljs bort från tillställningen för att folk inte mäktar med rosa elefanter i sällskapet. Vem det är blir ett lotteri. Men det är viktigt att den som håller i tystnaden förstår konsekvensen av sitt agerande och att det drabbar fler än er två. Det är inte ok.

Silent treatment! Har ni varit drabbade av det? Berätta gärna antingen här o kommentarsfältet eller mejla mig till elaine@snackasnyggt.se . Jag skulle vara så tacksam för exempel!

Bloggvännerna har ordet

29 svar till “En fråga till er om tystnadsterrorister”


  1. Anna skriver:

    Jag har varit i en relation där tystnad tillsammans med att han tillfälligt försvann från jordens yta, dvs han gick inte att få tag på. Han använde detta som en form av manipulation. För mitt i ett meningsutbyte kunde han bryta av, försvinna, gå ifrån, stänga av mobilen och hördes inte av tills dess att det enda jag egentligen brydde mig om var att han skulle sluta ignorera mig. Jag gick ur dessa situationen som förlorare -varje gång. Jag har även en väninna som har dejtat en man med liknande strategi. Jag säger absolut inte att detta är könsbundet på något sätt, det är säkert ”användbart” i alla relationer man man vill missbruka sin makt. Tystnad kan absolut vara makt.
    Nej, jag är inte i denna relation längre.

  2. Sara skriver:

    Jodå, så dog relationen mellan mig och min (då) bästa vän. Vi hade varit kompisar i 13 år men så en söndag ringer hon och ber mig dra åt helvete. Ingen förklaring och när hon lagt på så klickade hon mig varje gång jag försökte ringa upp.
    Jag försökte i ca en månad få en förklaring på vad jag gjort eller sagt men fick bara tystnad.
    Så till slut klippte jag bandet med hen. Vi hade dock inte så många andra gemensamma kompisar så det var skönt att man inte ständigt träffa på hen.
    Efter sex månader (!) fick jag ett mail från hen där hen frågade om jag visste vad jag gjort….jag svarade och då fick jag äntligen förklaringen. Hen hade fått till sig att jag sagt att hen låg med allt som jom i hens väg. Vilket inte var sant och som jag även skrev. Återigen tystnad.
    Ett år senare knacka hen på dörren hemma och ville prata. Hen menade att hen inte var sur längre och att hen tyckte det var tråkigt att vi inte var vänner längre. Hen tyckte att vi kunde bli det. Jag sa nej, sa att vi absolut kan hälsa på varann och så men inget mer….
    Jättetråkigt i och med att det var min bästa vän.. Men jag vägrar utsätta mig för någon sådan behandling igen!

  3. Jullan skriver:

    Oj, om jag ska va ärlig så är jag en sån.. Blir ofta tyst vid konflikter osv. Men det bottnar oftast i att jag är dålig på att argumentera, diskutera och blir osäker. Jag är också väldigt noga med att bara säga saker som jag står för och önskar ibland att folk runt omkring istället bara kunde vara tyst eftersom det sägs så mycket som de senare ångrar och förlåten haglar. Då tycker jag att det är bättre att vara tyst.. Men min mamma är likadan, kanske att jag ärvt det av henne? Långsint är jag också.. Kanske att det hänger ihop? Jag glömmer inte så lätt och tycker därför att det är viktigt att välja sina ord väl annars kan man lika väl va tyst. Så tycker jag.. Har dock inte tänkt så mycket på hur jag uppfattas av andra då jag gör så här. Tack för tankeställaren!

  4. S. skriver:

    Förlåt och varning för språkpolis men: ”JU närmre ni är, desto mer”… aldrig två desto i samma mening.

  5. Jenny hiller skriver:

    Mitt ex gjorde slut på det sättet. Bara reste sig och gick efter 6 år tillsammans. Sen tystnad två månader. Sen kom sanning då och då under två års tid ungefär. Efter tre år hade jag räknat ut (vad jag tror) är hela sanningen och är 99,9 % säker på att han var otrogen. När jag frågade och sa att jag bara vill veta sanningen, tystnad igen.

    Har även en vän som gjort så. Från ingenstans tystnad, slutade hälsa när vi möttes, slutade gilla på sociala medier. När hon gratulerade en ytlig gemensam bekant till hennes förstfödde men inte mig när jag fick min dotter fick jag nog och tog bort henne överallt. Vet fortfarande idag inte varför hon gjorde så för verkligen inget konkret hände mellan oss. Dock har vi inga gemensamma vänner vi umgås med så det har inte märkts så mycket i efterhand.

  6. Johanna skriver:

    Kanske kan själv vara den som blir kallad tystnadsterrorist. Inte för att jag vill då det är jobbigt att gå runt och ha en konflikt med någon. Jag skulle behöva hjälp i hur jag ska bemöta konflikter då jag har en konflikträdsla, samtidigt som jag också behöver bearbeta mina känslor innan jag väljer att dela med mig. Ibland känns det heller inte som om det är värt att göra så. Antingen genom att problemet är så litet, eller att vi är två som är tysnadsterrorister.

    Hade en vänskap för några år sedan där min väninna valde sida i ett uppbrott mellan mig och en kille. Inte med några ord, men blev väldigt tydligt när hon slutade besvara mina samtal, snackade skit bakom min rygg och slutade att bjuda in mig till sociala sammanhang. Det blev också jag som blev bortvald i andra sammanhang där folk i min omgivning valde min väninna över mig.

    Konflikträdd, med social ångest och dåligt självförtroende valde jag att inte ta en diskussion med min väninna över detta. Vilket hon inte gjorde heller.

  7. Emma Olivia skriver:

    Ett jättebra ämne, ser fram emot att läsa om dina tips!

    Min bror har sedan två år stonewallat mig, vi pratar inte alls trots att vi bor i samma lägenhet på 100 kvm. Vi sitter vi matbordet mitt emot varandra och behöver han salt, frågar han min mamma som ber mig ge henne saltet. Det är jättejobbigt. Jag fick reda på det av min mamma som berättade för mig att min han inte ville prata med mig.
    Han vägrade prata med min pappa under 3 år innan dess, då var han 15, idag 20. Idag pratar han i alla fall med min pappa igen.
    Så ja- jag behöver din bok och din hjälp Elaine för att bygga upp relationen igen.

  8. Sara Wijk skriver:

    Guilty!

    Jag orkar inte tjafsa, skuldbelägga andra, har inget behov av att synliggöra det som stört mig.
    Människors dåliga attityder, utövad härskarteknik emot mig på arbetsplatsen, indirekt mobbning och försök till att frysa ut mig etc.

    Hade en vän som likt din vän diskuterade mig och med andra, lojaliteten var noll. Hon visste mycket väl vad hon gjort så whats left to say? Girl Bye liksom…

    Sen är jag rädd att jag säger något riktigt dumt som jag kommer ångra, är därför hellre tyst. Jag mår bättre utav det och andra får ta ansvar för sitt välmående.

    Är jag helt ute och cyklar nu?

    Jag är dålig på konfrontationer som grädde på moset

  9. Elinor skriver:

    Min gruppchef slutade prata med mig och exkluderade mig från arbetsgruppen, detta har pågått i 4 månader…. Vi har suttit i två samtal med vår högsta chef och där så skyller hon över att det är jag som inte pratar med henne, dvs projicerar över problemet på mig. Hon anser nämligen at det är jag som har problem och då får jag lösa det… Jag har påtalat för henne att hon har en chefsbefattning och ska ska se till att arbetsmiljön är bra inte bidra till att den är dålig! I morgon ska jag a samtal med min högsta chef och det har gått så långt att jag överväger att anmäla allt detta till facket, vilka jag redan varit i kontakt med angående detta för att få råd om hur jag ska gå tillväga…. Hon kör två härskartekniker, projicering och tystnad!!!

    • Erika82 skriver:

      Har också haft problem med en chef i perioder. Chefen är mycket svag. När hen är arg över något som nån av oss gjort så surar hen istället för att säga vad problemet är. Vissa läser inte av det som jag gör vilket blir väldigt jobbigt för mig.
      Hen kan komma och ta ut sin ilska vid fel tillfälle. Tex om man som personal klagar över något så kan man få tillbaka ”ja men du glömde det och det förra veckan”. Då kan hen ta ut sin ilska samtidigt som hen inte behöver åtgärda det som personalen klagat över eftersom hen flyttar fokus till felet som personalen gjort förra veckan etc.

  10. Sabina skriver:

    Jag har precis börjat lägga en sådan relation bakom mig.

    För fyra år sedan träffade jag en vän som kom väldigt nära mig på kort tid. Vi umgicks mycket i par, hens partner och jag och min man. Vi reste ihop och hade till slut ett helt liv ihop med massor av olika gemensamma engagemang. Hen var som ett syskon för mig. Vi hörds konstant och träffade varandras familjer. Vi var varandras familjer.

    Jag märkte redan under resorna att det kunde vara svårt. Hen kunde plötsligt bli helt tyst och gå tre meter bakom mig och min man. Hen kunde sluta prata med oss eller svara kort och snäsigt. Jag förstod aldrig varför men sökte svar. Jag rannsakade mig själv och försökte hitta orsaker men det var alltid helt obegripligt. Vi kunde liksom gå från att skämta och ha roligt, vi gjorde saker som jag trodde att hen skulle gilla, jag bjöd hen på grejer. Och sen plötsligt en obegriplig tystnad. Det var så hemskt.

    Gradvis blev mitt handlingsutrymme mindre och mindre. Jag aktade mig noga för att säga eller göra något för att irritera hen för då visste jag att det kunde leda till flera dagars tystnad i alla kanaler- dvs inga samtal, sms eller likes.

    För snart ett år sedan bröt hen med mig. Hen ringde mer sporadiskt och slutade till slut helt att ta initiativ till kontakt. Det var bara jag som ringde. Jag frågade om det var något som var fel. Hen svarade att det inte var så, jag hade vetat det i så fall. Sedan gick det flera veckor utan kontakt vilket var så konstigt. Detta var min bästa vän. Det fanns ingen konflikt. Jag förstod verkligen ingenting. Hela sommaren gick jag med ont i magen. Ovänner utan att veta varför. Det var fruktansvärt.

    Under sensommaren bröt hen helt. Avföljde och blockade mig i sociala medier och slutade komma till en gemensam lokal. Jag vet ännu inte varför och det är som ett öppet sår. Det börjar läka men det har varit hemskt. Särskilt att få alla tillbakablickar på allt vi gjort i Facebook.

    Jag vill också nämna att jag har många vänner sedan tidigare. Jag har lätt att etablera och upprätthålla relationer. Visst kommer det och går vänner genom åren, man umgås ju inte lika nära med alla längre men jag har inga ovänner. Jag försöket verkligen vara en bra vän.

    Om det är någon som har varit med om något liknande får ni gärna dela det. Jag vill så gärna hitta ett sätt att förstå det som hänt.

    • Ewa skriver:

      Hen? Då kan Ni ju inte ha varit så väldigt nära.

      • Sabina skriver:

        Jo då, jag skrev hen för att det är oväsentligt för sammanhanget om det är en man eller kvinna.

        • Anna skriver:

          Den här Ewa kommenterar ganska ofta hos Elaine och även hos Cissi Wallin. Hon är alltid otrevlig och verkar bara vilja provocera. Bäst är nog att köra tystnadstricket på henne;)

      • Mimmi skriver:

        Nä fifan vad onödigt Eva. Kan du vidga ditt sinne till åtminstone två alternativ ;
        1. Sabina väljer att skriva hen för att könen är irrelevanta – även om Sabina vet att det är han/hon så har inte vi andra någon användning av den informationen. Sabina har rätt i det.
        2. Sabina väljer att skriva hen för att personerna identifierar sig själva så. Sabina har rätt i det.

      • Lina skriver:

        Men Ewa hur tänkte du nu? Varför drar du den slutsatsen? Utifrån det Sabina berättar så var dom uppenbarligen det, och hon vill troligtvis bara använda ordet hen för att anonymisera eller för att det inte är relevant att veta könet. Onödigt att lämna en sån kommentar som har en tråkig ton och bara syftar till att ja vadå, förminska hennes upplevelse? Nej håll det för dig själv.

        Och Sabina, jag har själv varit med om en liknande sak. En (eller egentligen två, men den andra inte lika nära) vän som jag träffade under högskoletiden blev en av mina närmsta och vi var verkligen tajta och jag vet att det var ömsesidigt. Vi bodde i olika städer och efter plugget tog slut såg vi regelbundet men ganska snart började det bara vara jag som hörde av mig men det var inte ovanligt sen tidigare heller att hon var sen med att svara på samtal/sms mm trots att jag mkt väl visste att hon hade telefonen på sig och pratade med sin sambo flera ggr m dagen via tel/sms. Men sen blev det längre mellan ggrna vi hördes och sågs, jag blev inte inbjuden till en överraskningsfest för henne av den tredje inte lika nära vännen, massa små såna händelser som sen mynnade ut i ett sista möte oss tre mellan där det oplanerat blev att vi sågs jag och min nära vän när jag var och hälsade på den tredje vännen som jag fortfarande hade kontakt med. Min närmsta vän låtsades som inget hade hänt sen sist vi sågs och jag var såå förvirrad den kvällen och hade bara en klump i magen. Hörde sen aldrig av mig igen och inte hon heller, samt jag slutade sen att umgås med den tredje vännen också pga kändes konstigt oss emellan med då de två som bodde i samma stad fortfarande umgicks.
        Sörjde detta länge och undrade varför det blivit så, vad hade jag gjort fel?

        Blev sen gravid och fick en förlosssningsdepression som gjorde att jag kände att detta var nåt som grämt mig mkt och jag behövde få klarhet i och ett avslut på. Hörde av mig till dessa två på olika håll och fick svar direkt från min tidigare närmsta vän. Förklaringen låg i att hon mått fruktansvärt dåligt psykiskt och själv haft depression och ångest/panikångest. Vilket jag inte hade en aning om och hon skämdes för och inte orkade dela med sig av, höll upp en fasad för allt och alla. Sa att dom vänner som orkat med hennes beteende och ställde upp på sporadiskt svar och att hon inte tog initiativet blev kvar, resten orkade hon bara inte med och fick förfalla hur ledsen hon än var för det. Fick bekräftat att det inte var mig det var fel på, mitt fel att det blivit så konstigt. Skönt men sorgligt. Vi återfick kontakt igen men ganska snart därpå så märkte jag att det blev samma mönster igen och vi bodde nu ännu längre ifrån varann. Orkade inte lägga mer energi på en sån relation med en liten dotter att tänka på i första hand. Har inte pratat med henne sen ca 2 år och kan fortfarande tänka på henne, drömma om henne och undra vad hon gör och hur hon mår. Men kan i alla fall vila i vetskapen om att det inte är mitt fel, det bara är så ibland att människor orkar/kan/vill/förmår bara inte att vårda en relation. Orsakerna kan säkert vara lite olika men kärnan i det hela tror jag ligger i att dom på nåt sätt inte mår bra inombords. Vet du bara med dig att du inte gjort något fel i er relation så får du bara försöka ha tröst i det och släppa ansvaret och sörja en stund men sen acceptera och gå vidare och hitta nya vänner som ger lika mycket som dom tar.

        Har nu sedan 2 år tillbaka hittat en av mina absolut bästa vänner och vet att denna vänskap kommer hålla livet ut, annat vore otänkbart.
        Stor kram till dig och hoppas du med hittar något som betyder lika mycket för dig som du gör för den. ❤

        • Sabina skriver:

          Tack för ditt fina svar Lina <3

          Jag har också kommit till den insikten att det låg någonting i hen som gjorde att hen betedde sig på det viset. Jag menar, jag har ju varit med om en massa olika konflikttyper och svåra situationer men aldrig har det varit så krångligt som med denna personen. Aldrig tidigare har jag upplevt att jag själv ändrat min personlighet för att kunna umgås med vederbörande. Aldrig tidigare har jag oroat mig så mycket över en dysfunktionell relation och för att säga vad jag tycker och vara den jag är. Jag var ju rädd att hamna på hens "shitlist". Jag hörde ju hur hen pratade om andra och förstod att hen skulle prata om mig på det sättet om jag inte motsvarade hens förväntningar.

          Givetvis hade denna personen en massa goda sidor också! Hen var inspirerande, ibland väldigt stöttande och hade massor av humor! Det är just hens humor som jag saknat efter uppbrottet.

          När det var som värst efter separationen sa en bekant till mig att jag borde tacka hen för att hen fattade beslutet om att bryta vår "vänskap" åt mig. Idag förstår jag vad min bekant menade. Jag har mått så oändligt mycket bättre efter uppbrottet. Jag känner att jag har hittat mig själv igen. Alltså, jag brukade oroa mig för vad och hur mycket jag la upp på Instagram för att hen skulle tycka att jag var töntig. Till slut la jag inte upp någonting. Ingenting kändes tillräckligt coolt. Det är ju helt sjukt! Man ska inte känna så med en kompis och om man känner så är det bättre att bryta.

          Beträffande din vänskap så förstår jag precis vad du menar. Det kan vara skönt att få ett ordentligt svar på vad som har gått snett och då kan man till och med finna varandra igen. Men om samma mönster upprepar sig igen, de mönster som man mått dåligt av tidigare, då är det nog bättre att dra sig undan.

          Man ska absolut vara omtänksam och sätta andra före sig själv men när en relation inte längre får en att må mer bra än dåligt, då räcker det.

          Tack för att du delade med dig av din berättelse. Det känns skönt att läsa om andra i liknande situationer.

    • Erika82 skriver:

      Nån slags avundsjuka/mindrevärdeskomplex som personen var svårt att ta upp med dig.
      Problemet ligger hos den som ej säger nåt om personen fått frågan om vad som är fel.

    • Emma skriver:

      Låter inte som du gjort något som helst fel. Och skulle det vara så att du gjort något som du inte vet om så har du frågat och inte fått svar. Taskig behandling.
      Och de tendenserna som visades med tjurighet etc tycker jag låter lite som ett sätt att straffa/ha kontroll. Som en kontrollerande partner.
      Säkert hade hen goda sidor också, annars hade ni inte blivit vänner, precis som kontrollerande partners har goda sidor också, annars hade man inte blivit ett par.
      Tyvärr räcker det inte att ha goda sidor om man inte är snäll. Varken som vän eller partner.
      En del människor har issues med sig, de kan inte ha bra förhållanden eller vänskaper, även om dem får de mest fantastiska förutsättningar.
      Och även om hen var en god vän så ska man inte ha vänskaper där man ger mer än man får och dessutom, vänskap ska inte ge dålig stämning eller ont i magen.
      Sörj färdigt er vänskap men ta bort skulden från dig. Helt och hållet. Träffa en ny vän och lita på att de flesta människor är schyssta. Kram!

    • Sara skriver:

      Hade exakt en sådan här vän under högstadiet! Helt plötsligt en dag i skolan kunde hon knappt kolla på mig och satte sig bredvid någon annnan (fastän vi alltid satt ihop) och sa inte ett ljud till mig. Jag var för rädd för att ta upp något men när det hade gått en vecka eller två skrev jag tillslut till henne och frågade vad felet var. Då kom en lång utläggning om hur jag kanske under en lunch gått dit med en annna kompis och hur hon då var tvungen att gå med en annan kompis som hon egentligen inte gillade dit. Vi löste alltid de (aka jag sa förlåt) och sen var vi bästisar igen. Sen gick det en månad innan nån annan bagatell inträffade och så ignorerade hon mig i en vecka till. Det var fruktansvärt påfrestande och nu i efterhand inser jag hur dåligt jag mådde av vår relation, hon var ju min bästis och vi hade jätteroligt ihop. Efter högstadiet skulle vi börja på olika gymnasieskolor vilket jag var extremt lättad över få då tänkte jag att jag skulle sakta dra mig undan från henne (hej konflikträdd) vilket jag också gjorde. När hon började märka de var de hon som ströp kontakten helt. Tog bort mig från Facebook och blockade mig på instagram, idag när jag ser henne på stan slår hon alltid ner blicken.

  11. Ewa skriver:

    Jag blir tyst om det är någonting som jag verkligen är irriterad över, jag andas dåligt och jag får svårt att prata. Jag vet också att om jag börjar prata så ångar jag mig för att fel saker kommer ut, mitt temperament, jag ser rött, vallonblod?, det kan bli så fel. Jag har lärt mig att låta det lägga sig ett tag, mina närmaste känner mig och vet hur jag funkar. Men jag är aldrig långsint, förutom mot de som har kränkt mig personligen med kommentarer, där är jag helt dödstyst.

    • Erika82 skriver:

      Det låter precis som mig. Jag vräker ut mig både det ena och det andra så nu väljer jag att gå undan tills värsta ilskan försvunnit och jag hittat de rätta orden att säga.

  12. L skriver:

    Alltså jag håller inte med om att den härskartekniken skulle vara värre än dom andra. Jag har tre generationer extroverta konfliktsökare i min närhet och när dom betat hela listan av de övriga härskarteknikerna så känner jag att det enda som funkar är att vara tyst så att dom lugnar ner sig. Men det kanske snarare är lågaffektivt bemötande än silent treatment?

    Jag brukar även få höra hur dåligt det är att ”gå runt och sura”, fast jag egentligen inte alls surar alls utan är helt förstörd inombords efter att ha lyssnat på deras urladdningar och behöver tid att återhämta mig mentalt

  13. My skriver:

    Jag var med om det som praktikant nyligen. Två kollegor, som skulle ta hand om mig och visa mig runt, behandlade mig med tystnad. De pratade med varandra när jag var med i rummet, men aldrig med mig eller inkluderade mig i samtalet. Det var hemskt och gjorde att hela upplevelsen var vidrig. Jag är en extrovert person och försökte ibland tvinga mig in i samtalen, men det var sällan det gick och jag lämnade arbetsplatsen med lättat hjärta.

  14. Sara skriver:

    Hej Elaine! Jag tänkte på mig själv när jag läste, och att jag silent treatar? Jag bor fortfarande hemma för sista vändan (ska flytta om en vecka) och jag.står.inte.ut med min pappa. Det är inte så att jag medvetet utför en silent treatment det är mer att jag verkligen inte klarar av att umgås med honom just nu och därför undviker honom till största möjliga mån. Jag säger hej och hejdå till honom men that’s it, men när han ställer frågor till mig så svarar jag såklart men med minsta möjliga effort. Det här kanske inte alls är samma sak men tänkte bara på vår situation när jag läste, jag vill ju inte vara elak eller otrevlig för att han ska må dåligt jag vill bara fly situation så mycket som det går. Tycker det är så svårt också då jag har försökt prata med honom kring vad jag stör mig på/hur vår relation skulle kunna bli bättre (hos en psykolog) ett par gånger men det går bara inte in. Det är nog inte riktigt de inlägget handlade om men jaja, fantastiska böcker du har skrivit förresten! Har läst dom allihop <3

  15. Carro skriver:

    Jag (och fler kollegor med mig) har också haft detta problem med en chef. Förstod aldrig att det var en härskarteknik innan jag läste din blogg! Han tar upp ett problem, något han är missnöjd över, anklagar en för nåt (ofta via mail) säger att vi måste prata om detta. Sen försvinner han. Har två tillfällen gått i en vecka med tokångest. Tänkt varje morgon ”kommer vi prata idag?” och har förberett mig. Sen blir han sjuk, får plötsliga andra möten eller tom sagt att han inte är upplagd för att ta detta nu.

  16. Liselotte skriver:

    Min morfar körde det på mig i två år, tills han fick hjärtinfarkt och svalde sin stolthet. Vi hade olika åsikter om min relation ti alkis pappa och jag fick nog och bad han hålla käft. Han var tyst i två år, pratade med alla men inte med mig om vi satt i samma bord, gick och vilade i största möjliga mån. Jag sa hej och hejdå varje gång jag kom in, genom dörren. Men jag hade tydligen vad jag fått veta varit respektlös, det var jag oxå, men att få skit kastat på sig i flera års tid jag stod inte ut längre, så jag sa ifrån.

  17. Anonym skriver:

    Hade en sådan relation. I de flesta konflikterna skuldbelades jag, även om jag var oförstående i åtminstone 50% av fallen. Vissa dagar var jag för glad, andra för negativ. Det blev aldrig rätt och jag kunde aldrig bete mig rätt. Vi bodde inte tillsammans, och merparten av vår kommunikation bestod av sms (vilket hade sina förklaringar..).

    Den sista konflikten blev droppen. Vi var mitt uppe i ett ”bråk”, som började med att jag frågade varför han var så tyst (jag saknade honom och ville prata med honom). Han blev arg och jag förstod inte alls varför, varpå han började ignorera mig. Det är det absolut mest frustrerande jag vet, han visste det och jag hade sagt så många gånger att det är det beteende som gör mig mest illa. Således var det också det beteende han använde oftast (när han inte kallade mig fula saker, eller sa att han ville ligga med andra (ja, såhär i efterhand är jag medveten om att jag var i ett extremt destruktivt förhållande)).

    Under den sista tystnadsterrorismen blev jag så frustrerad att jag lämnade lägenheten för att hämta luft. En promenad som slutade med att jag blev överfallen och hade inte en annan människa kommit så hade det nog slutat värre än en blåslagen arm.

    Dagen efter denna incident, han var fortfarande tyst, berättade jag vad som hade hänt. Han svarade ”ah, synd” och sedan ”du ljuger”. Han bad att få en bild på blåmärkena, och när han fick bilden sa han ”ser inte ett skit”. Sedan blev han tyst igen.

    Jag var såklart förtvivlad. Men det var en slags väckarklocka.. om man inte ens kan bryta ett skadligt beteende när någon man påstår sig älska råkat illa ut – hur riktig är då kärleken.

Lämna en kommentar